Verkligen en insikt.
Bland alla rara och vänliga kunder i affären, finns bland annat en sjuksköterska i kanske trettioårsåldern.
Hon är söt som ett smultron och har rådjursögon och ett leende som smälter isar.
Ikväll stod hon i den långa kön till min kassa.
"Hanna kommer och öppnar kassan längst bort!" ropade jag och halva kön skyndade sig dit.
Men sköterskan, vars namn jag inte känner till, hon stod kvar.
Och så blev det hennes tur och då ler hon det där varma, varma leendet och så lägger hon sin hand på min och säger ..."ja, jag stod kvar här Elisabet ... och jag har hört att du ska flytta ...!"
Och jag känner hur rörd jag blir och jag tänker att hjälp, så många kunder som jag ska komma att sakna!
Innan flyttlasset går, ska jag ta kameran med mig och fotografera alla dom där hjärtevärmarna.
Det är precis vad jag ska göra.
Och så ska jag ordna ett collage med ystadmänniskor.
Det ska sitta på någon av väggarna i det där gula huset i landet Halland.
torsdag 15 april 2010
Dagens fönster ...
Herrekipering i London.
Klicka gärna på bilden så ser ni alla små pytteskorstenarna!
Det finns kunder som jag verkligen kommer att sakna och en av dem, är Fru Grå.
Och det är fru Grå som, tillsammans med maken, har besökt London och tror ni inte att hon hade tagit med sig fönsterhåven!
Så totalt underbara ni fönsterfångare är!!
Så här skriver fru Grå.
"Hej Elisabet.
Åter från London.
Jag tog med mig våren hem, eller hur?
Magnoliorna blommade, körsbärsträden och alla tusentals daffodils.
Skickar några fönsterbilder.
Kram från Fru Grå alias Ingallill,
Bildförklaring
1: Flott herraffär, häftiga kavajer o skor."
Ojdå, det här hade jag tänkt mig som fredagsfönstret .., nåja, det får det bli ett kvällsfönster.
Kortvarig lycka ...
Jan Lindblads vänstra hand.
Femtiotre år.
Skorpion och storebror.
Vänster tumme upp.
Egentligen vill han arbeta inom skolans värld.
"Men du vet .., där fick jag inte plats längre .., överallt blir det nedskärningar", säger han.
Så länge sköter han om cykelverkstaden på Jennygatan.
Och så kommer jag till cykelverkstaden för att hämta ut min efterlängtade cykel.
Jodå, den är klar!
Etthundrafemtionio kronor kostar reparationen och jag är så lycklig, så lycklig, när jag hoppar upp på cykeln och ger mig av.
Efter tio meter blir det TVÄRSTOPP och det är ren tur att jag inte dråsar i backen!
Det visar sig att någon som reparerat däcket har glömt att dra åt en mutter.
Och när Jan, som inte är den med dåligt minne, försöker att fixa det hela, så kan han bara konstatera att nu är cykeln i ännu sämre skick.
Plötsligt fungerar bara 1:ans växel.
Nånting gick sönder i tvärstoppet.
Så kortvarig blev den glädjen!
Nåja, man får trösta sig med att man får motion av allt promenerandet.
Nästan som löständer ...
Man förstår ju att pensionatsvärden inte har fått så värst mycket sömn, när han generöst erbjuder sig att betala för en sådan här liten tingest - en bettskena som, hopefully, ska förhindra alltför hemska skära-tänder-oljud -.
Ja, den är ämnad till bloggmadamen, alltså.
(Väldigt romantiskt blir det också. Kanske. Inte.)
Torsdagsfönstret ...
.... finns på en grindstuga på Brunswick Street i Sheffield.
Det är den här madamen som har varit ute med fönsterhåven.
Fem olika fönster lyckades hon fånga.
Det här är det första.
Och tänk, att Annas mamma som brukar kommentera här, också var med när bilden togs.
onsdag 14 april 2010
Kväll på Regementsgatan ...
Och åt det här hållet går jag till arbetet i morgon.
Längst bort - i bildens mitt - ligger det som en gång var regementet.
Himmel i Helsingborg ...
I flera år har jag riktat kameran mot himlen och tagit bilder av tak och moln, bara så där tjopp.
Nu för tiden kallas såna bilder från "Skywatch".
Jo, det har jag minsann lärt mig.
Men jag säger att det är en himmelsbild.
Helsingborg tur och retur ...
Mannen som står utanför porten och blossar på sin pipa, ser så härlig ut.
Trygg i sig själv.
Så där som en som har hittat hem och inte bryr sig om att pynta så värst mycket.
En som vet att det duger ändå.
Att han duger.
Och jag grips av våldsam lust att fråga om jag får ta en bild, men fyra månader utan en massa hitochditmöten, gör att fråga-om-lovet-modet har krympt och alltså går jag bara förbi den här piprökande gentlemannen.
Efter ett par meter ångrar jag mig.
Men ..., så vänder jag om och frågar om jag får ta en bild av honom?
(Varför tvekar jag? Det är nästan aldrig någon som säger nej, för så är det, att människor ofta mer än gärna berättar om sina liv, ja, men det borde jag ha lärt mig.)
"Tjaaa .., om du inte tänker skrämma småbarn med den så ...?" säger han filurleende.
Det visar sig att mannen är stuckatör, precis som hans två söner.
Om han trivs med sitt arbete?
"Njaaa .., kanske inte så värst numera .. nu är jag tämligen trött på det hela ..", säger han.
I skyltfönstret (och varför tog jag nu inte bilder därifrån!) ligger små änglar av gips och annat som herr stuckatören och hans söner har förfärdigat.
Anne fra Norge.
På Bruksgatan 5 i Helsingborg ligger min favoritbutik numero Uno.
Just det: UNO.
Ååå, de allra mest underbara kläder i glada färger hänger i skyltfönstret.
Butikens innehavare är Anne Minsaas fra Norge.
Anne är precis lika färgglad och vacker som kläderna hon säljer.
Så här ser hennes vänstra hand ut.
Anne är Skytt, är nummer två av fem syskon och har vänster tumme upp.
I sju år har hon bott i Sverige och hon har även UNO-butiker hemma i Norge.
Anne har tidigare arbetat i apotek, ja, i tjugofem års tid.
"Men så fick jag nog av att stå där bakom disken och lägga små medicinförpackningar i små påsar och säga vad det kostade .., alltid samma sak .,. så jag tog mod till mig och sade helt enkelt upp mig och började ett nytt liv.
När jag sedan försökte få ett banklån på 100 000 kronor för att göra inköp av kläder, fick jag tvärt nej.
Men kan du tänka dig, min artonårige son, han fick lätt låna lika mycket till att köpa en bil!" säger Anne med spår av ilska i rösten.
Den här vintern har varit tung, rent affärsmässigt, men nu är butiken fylld med de allra vackraste linnekläder!
När jag frågar henne om var hon befinner sig på den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, när det gäller själva livet ... står hon och funderar en stund, sedan säger hon ..."ja, jag skulle nog säga nånstans mellan sju och åtta".
På gågatan.
Blir man inte glad av såna här tunnor, då vet inte jag!
Det är här, på höger sida i backen, som herr Stuckatören håller hus.
Svänger man vänster uppe i korsningen, då kommer man till Bruksgatan.
Lediga-dags-fönstret ..
... finns i Vaxholm.
Det är hemifrån-kerstins man Svenne som har tagit bilden.
Och ja, det är en reprisbild, men jag är på språng till tåget (tandläkerskan .., nu ska bettskenan äntligen hamna i min ägo ...) och då får det bli så här.
Dessutom tycker jag att det är ett synnerligen somrigt och vackert fönster.
Ajöken, sa fröken.
tisdag 13 april 2010
En ek möter sitt öde ...
Storebror Göransson har skött motorsågandet.
Pensionatsvärden har bundit fast repet i trädet och sedan i bilen.
Nu är det dags.
På väg till och från affären ..
.. möter jag först arbetskamraten Hanna A.
Hanna är Stenbock som jag själv och har höger tumme upp.
Och hon är lång och vacker och kommer gående med lurar i sina öron.
Nu har hon gjort sitt pass för idag.
Och en bit längre bort, träffar jag Max Ivarsson.
Han är Fisk och har båda tummarna upp!
Jo, så är det och jag måste kolla extra noga.
Här står han och säljer majblommor, det är för övrigt första gången för honom.
Max - som har massor med härliga fräknar i sitt ansikte -, hans storasyster Louise och deras föräldrar, har bott i samma huslänga som jag själv, men nu har familjen flyttat tvärs över gatan.
Och jodå, jag köper en majblomma för tio kronor.
På innergården börjar det spira i buskarna.
Och åååå, så jag önskar att ni kunde lyssna till koltrastflöjtandet som ekar mellan husen!
På hemväg.
Gräsmattan på allmänningen översvämmas av blommande scilla!
Som ett blått hav är det.
Förändringsobenägen ...
Ungefär så här känns det när arbetsdagen är tillända.
Och knäet liknar en timmerstock och det sticker som små knivar i det som är knäskålen och där man kanske inte alls kan ha ont, men det har man.
Ändå.
Och jag tar cykeln och lämnar in den på verkstaden en bit bort och sedan blir det promenad till Sparbanken, för nu har hela systemet gjorts om, nu ska vi inte längre använda den i mina ögon så geniala lilla dosan - den som har följt mig till såväl Grekland som Irland -, nej, nu ska här bli bank-ID och vi kunder uppmanas komma in till kontoret och hämta vår startkod.
Ojojoj.
Vi är många som står där i kö och kölappsautomaten har fått spatt och plötsligt åker man fyrtio nummer baklänges!
I kassan sitter en vänlig kvinna som tidigare arbetade på Sparbankens lilla kontor här på Regementsgatan och jag behöver inte legitimera mig .., "jaha, hej Elisabet, dig känner jag ju igen ...", säger hon och ler så rart.
Och för henne berättar jag om min ångest inför att själv installera detta nya och varför måste man ändra på sådant som är så bra?
"Det är för kundens säkerhet ...", säger hon.
Stackars bankpersonal .., ty dom nya betalkorten som vi alla har fått, har inte fungerat som det var tänkt .., det är inte underligt att det på väggen hänger en defibrillator .., risken är nog stor att såväl kunder som anställda kan få hjärtbesvär innan allt detta har löst sig.
Med den nya startkoden i kuvertet, går jag sedan hemåt.
Stupar.
Meddelar pv att nä, jag orkar inte sätta mig på tåget till landet Halland, jag blir kvar här hemma.
Och här är jag nu .., och har alldeles själv installerat det nya betalsystemet och t.om. betalat en räkning och bara det var ju en lättnad och kaffekoppen står här intill och på bänken i köket ligger ett härligt - men lite bränt - bröd från Söderberg & Sara.
Det blir nog bra allting.
Tisdag ...
Tidningsbunt på Kefalonia i Grekland.
Och idag kommer veckotidningarna.
Hemmets Veckotidning .., Hänt Extra .., Ica Kuriren .., tv-tidningen och en hel drös andra.
Det ska plockas upp och packas ner, redovisas, buntas och ordnas med buntnummer och sedan blir det till att sätta sig vid datorn för att returrapportera alltsammans.
Har man tur och tidningarna kommer innan vi öppnar, hinner jag få in dem i hyllan innan kunderna kommer.
Har man otur, kommer man att få ideliga frågor från - främst äldre damer - om varför inte Hemmets Veckotidning är på plats och när i så fall och varför och hur det kommer det sig?
Det är som med Kvällsposten och Aftonbladet.
Finns dom inte i stället kvart över nio, börjar kunderna knorra.
"Men det är ju kvällstidningar ...?" säger jag.
Inte det minsta hjälper det.
Och nu ska jag strax promenera iväg.
måndag 12 april 2010
Några kvällsfönster ...
... från huset här intill.
Solstrålar från väster.
Ett träd som väntar på att få slå ut.
Minns ni ...?
Jo, vi är nog många som minns Kerstin Thorvall.
För mig var hon hela min ungdom.
"Boken till dig" låg i min storasyster Birgittas rum och jag läste den från första till sista sidan.
Och när författarinnan tjugo år senare besöker Malå på ett litteraturcafé, då ställer jag mig i kö och köper ett alldeles eget exemplar.
Å, sicket kärt återseende det blev!
Vem kommer inte ihåg hennes teckningar som visade hur man bäst skulle framhäva sin figur?
Eller tvärtom.
Inga schackrutiga byxor på en bred rumpa!
Ajabaja.
Då får man trolla bort det frodiga med en kjol.
Och hur spännande var det inte att läsa såna här rader?
"--- Där skolungdomen lämnas ensamma hemma, medan barskåpet är öppet och mamma och pappa på egen bjudning. Det blir sprit och dans i mörkret och annat i mörkret i ett annat rum. Och när det är alkohol med i lekarna, då gäller inga resonemang.
Förnuftet rinner bort allteftersom spriten rinner till.
Frågan hur långt man ska gå hänger ihop med omständigheterna kring samvaron.
Mycket smek och många kyssar, när huvudet är tungt av vin, leder över gränsen lättare än man från början trodde."
Ack ja, du underbara Kerstin Thorvall, vad du har förgyllt min ungdom!
Med posten ...
Mamma i toppluva.
Lycklig och fri.
... kommer ett brev från en god vän till min mamma.
Det är G som en gång har besökt mamma i Bolivia.
Så här skriver hon, väninnan:
"Den 21:a april 2009 var jag till läkaren och fick veta att den bröstcancer som jag opererades för i december 2003, nu hade spridit sig till hela ryggen.
Först tappar man alldeles kontrollen och så här efteråt hade jag väl trott mig vara tämligen odödlig; att jag har arbetat som sjuksköterska, det hade inte satt så stora spår, men hur som helst har det klarnat.
Jag är 77 år, har barn och barnbarn som står mig mycket nära, jag har upplevt mycket under ett långt liv och en stor glädje var den nära kontakt jag fick med din mamma under många år.
Hon hade modet att ta steget ut i stora världen, detta beundrar jag, och hennes förmåga att hjälpa olika slags människor, att lära sig spanska och att vara fullkomligt orädd i svåra situationer.
Jag skickar dig en bild från mitt besök i Bolivia, då Ann-Gerd, ute i bushen, delar ut medicin .., själv sitter jag på jeepflaket."
Tittut!
.... säger madame Stockros och växer så det knakar!
Tänk .., i sommar kanske där blir blommor också.
(Stockrosen växer utanför min port. Det är jag själv som har sått fröna.
Hyresförvaltaren morrade och sa att "ja, det är ju inte så bra, tänk om alla andra skulle ...").
En vanlig men ovanlig måndag ...
I januari 1986, på väg till Australien, mellanlandar vi i Belgrad.
En övernattning på ett skabbigt hotell.
Allt är grått och betongaktigt.
Vi ser inte en enda gardin så långt ögat når.
Och alla, prick alla människor, röker cigaretter utan filter.
I spritbutiken står flaskorna på PARAD.
Ja, ungefär så här, som hos oss i affären.
Så här är det: nästan genast när jag har meddelat min chef att jag tänker flytta till landet Halland, börjar jag störtälska mitt arbete!
Plötsligt är det som om jag ser allting på ett helt annat vis.
Hur ska jag någonsin i hela livet få så härliga arbetskamrater och kan det i hela världen finnas så underbara kunder som dom som handlar i vår affär?
Att jag har känt så här vid varje flytt och vid varje byte av arbetsplats, det hjälper liksom inte.
Nu är det värre än nånsin.
Rickard är duktig på att bygga med varor.
Det är inte jag.
Och när vi har måndagsmöte och sitter och spånar och bollar med idéer, då känner jag samma sak och det underliga är - vilket i och för sig inte alls är underligt -, att när man väl har klippt av grenen som man sitter på, då känner man sig plötsligt så mycket friare .., ja, man blir på ett sätt frimodigare.
Det är som att ha öppnat en grind, eller att man har tagit klivet över en stängd grind och nu står man där på ängen och är så lycklig och tittar på alla dom som är kvar i hagen, men man tittar på dem med en massa ömhet i blicken.
Allt det tänker jag på den här dagen.
Och innan jag går hem, tittar jag in i mejerikylen och där står Karina som jag har arbetat med så länge - även i lilla kvartersbutiken -, och Karina räknar dagar och timmar .., "å, Bettan, nu är det bara sex dagar kvar .., säger hon leende och jag undrar om jag någonsin har sett henne så lycklig?
Om sex dagar ska hennes liv förändras, så är det.
Och så säger vi hej och ha det så bra och vi ses i morgon och så är den här arbetsdagen tillända.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)