I januari 1986, på väg till Australien, mellanlandar vi i Belgrad.
En övernattning på ett skabbigt hotell.
Allt är grått och betongaktigt.
Vi ser inte en enda gardin så långt ögat når.
Och alla, prick alla människor, röker cigaretter utan filter.
I spritbutiken står flaskorna på PARAD.
Ja, ungefär så här, som hos oss i affären.
Så här är det: nästan genast när jag har meddelat min chef att jag tänker flytta till landet Halland, börjar jag störtälska mitt arbete!
Plötsligt är det som om jag ser allting på ett helt annat vis.
Hur ska jag någonsin i hela livet få så härliga arbetskamrater och kan det i hela världen finnas så underbara kunder som dom som handlar i vår affär?
Att jag har känt så här vid varje flytt och vid varje byte av arbetsplats, det hjälper liksom inte.
Nu är det värre än nånsin.
Rickard är duktig på att bygga med varor.
Det är inte jag.
Och när vi har måndagsmöte och sitter och spånar och bollar med idéer, då känner jag samma sak och det underliga är - vilket i och för sig inte alls är underligt -, att när man väl har klippt av grenen som man sitter på, då känner man sig plötsligt så mycket friare .., ja, man blir på ett sätt frimodigare.
Det är som att ha öppnat en grind, eller att man har tagit klivet över en stängd grind och nu står man där på ängen och är så lycklig och tittar på alla dom som är kvar i hagen, men man tittar på dem med en massa ömhet i blicken.
Allt det tänker jag på den här dagen.
Och innan jag går hem, tittar jag in i mejerikylen och där står Karina som jag har arbetat med så länge - även i lilla kvartersbutiken -, och Karina räknar dagar och timmar .., "å, Bettan, nu är det bara sex dagar kvar .., säger hon leende och jag undrar om jag någonsin har sett henne så lycklig?
Om sex dagar ska hennes liv förändras, så är det.
Och så säger vi hej och ha det så bra och vi ses i morgon och så är den här arbetsdagen tillända.
7 kommentarer:
Jag står i begrepp att säga upp mig från mitt nuvarande jobb, utan att ha något nytt på gång på något vis egentligen. Men jobbet får mig att må så dåligt i själen att det får vara nog nu.
Den 3/5 ska jag lämna in min avskedsansökan och redan dagen efter att jag bestämt mig för att ta detta rätt stora kliv blev mina steg lättare och jag lite gladare.
Det tolkas av vissa som att jag börjat älska mitt jobb, men det är ju bara det att jag ser nästa steg i mitt liv.
Arbetskamraterna är precis det jag kommer sakna, men eftersom jag inte ska flytta till ett annat "land" så hoppas jag kunna ha kontakt med en del av dem även framöver.
Int' vet jag varför jag började svamla om detta här, men nu blev det som så ändå.
Att läsa din blogg och dina små underfundiga funderingar över stort och smått gör mig oftast glad, annars tankfull. Tack för att du delar med dig och massor av lycka till i det nya landet =)
Vi vet vad vi har men vi vet inte vad som komma skall. Kanske därför som allt blir så positivt när vi valt att bryta upp. Livet får ett annat skimmer. Och så tror jag det finns en sorg mitt i alltihop.
Aldrig har mitt svenska skärgårdshus med vattnet inpå och klängrosorna och de glänsande grå skifferplattorna och katterna och koltrasten varit underbarare än de månader vi slet med vår flytt till ett, förlåt, ännu större land än Halland.
Men vi hade, precis som du, varit på besök många gånger och provbott och visste vad vi gjorde.
Det är väl underbart i uppbrottstider att verkligen fullt ut kunna uppskatta det man har. Och förstås sörja att man lämnar. Men när man går TILL något och inte IFRÅN så blir det faktiskt nästan alltid väldigt BRA!!
Som det blivit för oss och som det blir för dig Elisabet. "Vi som vågar", och också gör det upptäcker att det får oanade bonuseffekter.
(Och tack för din fina kommentar om mina förstlingstavlor härnere, det hjälper i våndan)
Båthuspernilla: ja, jag kände precis likadant .., det var som om någon hade Öppnat En Dörr .. ,men samtidigt är det som Eva säger, en slags sorg också.
Eller egentligen inte "en slags": det ÄR en sorg.
När jag sitter här hemma och människor går förbi mitt fönster och vinkar in hit .., då fylls jag av sån värme och tänker att men ååååå, vad jag kommer att sakna detta!
Det är just det där "finstilta" i den sociala samvaron, som jag älskar så oändligt.
Monet: för mig spelar egentligen inte avståndet någon roll. Det är känslan av att vara en del av ett större pussel, som gör mig vemodig, jag menar, att jag nu ÅTERIGEN blir en hörnbit i ett pussel .., en som kan falla i golvet och knappt en själv märker det.
Det är nog mera så.
Kanske är det så att du kan vara friare, när du inte behöver stå för konsekvenserna av dina tokiga idéer.
;-))
Ja kära kusin.Jag försår din vånda, för på fredag är det min tur, när jag gör mitt sista pass som områdeschef för handikappomsorgen här i Vilhelmina. Jag har hemlängtan men gudarna ska veta att jag kommer att sakna mina underbara kollegor Jenny, Pernilla och Karin, och sist men inte minst vår helt underbart duktiga kanslist Ulrika. Jag tror inte jag klarat jobbet utan hennes insatser. Men livet tar inte slut här, då nya äventyr kanske lurar bakom knuten.
Kram från kusinen
Bert: haha .. ,ja, säkert är det så,-)
mellansystern: sen är det ju så här också, att det TAR TID att komma in i en arbetsgemenskap. Det är inte gjort i en handvändning. Och nu, när man känner sig som mest trygg, då bryter man upp .-))
Men jag har gjort det förut, från Kungsängen till Malå (från stormarknad till Konsum till Ica), till liten kvarterstbutik i Ystad och till supermarket i samma stad.
Det har gått bra alla gångerna.
Man får tänka så ,-)
Skicka en kommentar