Ett extra-måndagsfönster ...

"hej,

jag fotograferar ju nästan aldrig fönster så mycket bilder jag tar.

Men häromveckan så hittade jag de här skojiga fönstrena med "boktapet" i Simrishamn!"


// Och eftersom det ena fönstret bara var med till hälften, så kapade bloggmadamen helt sonika bilden .-)

Ännu mera upphittat ..

Kortets framsida.
I går diskuterade vi vykort, Hilda, Patrik och jag själv.
Men se detta, det kan man väl säga är ett vykort med handling ...

Röjer och städar så där lite allmänt.

Hittar ett stort, vitt kuvert med en massa vykort, fyllda med text från fröken Göransson.

En ung liten fröken .., 11 år, tror jag, på utflykt i Skåne.

På Österlen.


Och så baksidan.

"Här är sjögräs som inte är halt, det är mjukt som farmors matta under vardagsrumsbordet."

Och så lyser solen fel också.

Guldkorn ...

Bilden från DN.


T a c k Christina och Härs och Tvärs, för tipset om Pija Lindenbaums sommarprogram.

Ååååå, så ljuvligt, underbart, härligt bra!

Så m ä n s k l i g t!

Så mycken klokskap!

Halv sju ...

... cyklar pv iväg till jobbet.

Tjugofyra kilometer enkel väg.

Och jag, som varit så trött och seg dom senaste morgnarna, drabbas av någon obegriplig energi när jag nu är ensam hemma i det gula huset.

En bokhylla kånkas ut från gästrummet .., det röjs i tvättstugan .., återvinningsgrejs hamnar i bilens bagagelucka .., och dammsugaren träder i tjänst.




Nu blir det frukost och repris av ett sommarprogram, nämligen detta.

Och hennes bok Gittan och gråvargarna har jag nog läst hundra gånger för Emil och Emma!

Jag älskar den!

Dagens fönster ...

"Hej!

Jo, det är ett fönster.

Ett fönster på dasset på den ö där vi sov inatt med båten.

På många öar där vi åkt finns det dass men det här var det första dasset med fönster.

Bildkvaliten är inte den bästa, fotat med kameran i lite motljus. Men jag kunde inte låta bli fånga det och skicka iväg det till dig.

Du får avgöra bildkvaliten också om den går att visa.

På hemväg nu.

Turtlan."

Sånt här ...

... är det bästa jag vet!

Och det har jag pysslat med idag.

Fem stycken vykort som ska postas i morgon.

Och nu har ...

... pensionatsvärden börjat spela andlig musik på pianot.

Ja, så här kvällen innan han ska börja arbeta.

Nån slags insikt .....


I morgon påbörjar jag min sista semestervecka.

Den femte.

Det är första gången på sjutton år som jag har fem veckors semester och då menar jag semester och inte att hoppa omkring på kryckor, äta Citodon och ha ett svullet knä; jag menar inte heller att gå hemma med en bruten handled.

Nej, jag menar verkligen s e m e s t e r.

Fem veckor.

Nästan magiskt är det.

Men för pensionatsvärden är det slut på det roliga.

"Ojojoj .., ja, om man skulle packa ryggsäcken ...?" säger han som ska stiga upp klockan femochtrettio och sedan cykla iväg de tjugotvå kilometrarna söderut, till stan.

Till jobbet.

Det låter inte som om han direkt slår volter av glädje bara vid tanken.

Och tack vare god hjälp från Hildas Patrik har vi fått igång skrivaren och nu har jag inget att skylla på .., det är bara att sätta igång och skriva brev där man berättar vad man kan och duger till och sedan bifoga diverse handlingar, lägga i kuvert, frankera och sist av allt: lägga på den gula postlådan, den som står bland många andra nere på slingervägen.

På tidigare arbetsplatser har jag sett ansökningshandlingar som kommit till min chef och alla sökande berättar om hur energiska, begåvade och socialt kompetenta dom är och hur många bollar dom kan hålla i luften på en och samma gång - stresstålig är bara förnamnet - och alla är såklart positiva och gladlynta.

Ingen enda kräks när dom blir nervös, så där som jag själv har gjort.

Och nu är det min tur.

Tänk, om man skulle skriva som det är .., tänk, om man skulle skriva att ååå, jag skulle gärna tillbringa resten av livet i ett gult hus på en kulle .., sittandes på en stentrappa och då och då låna böcker på biblioteket .., och maila och blogga och läsa tidningar på nätet och kanske skriva insändare och nu och då någon krönika?

Ja, tänk om man skulle skriva och berätta att man inte längre är så himla stresstålig och att man ibland känner svetten rinna i små bäckar och emellanåt - det händer det också - mer som en brusande älv, ja, som Vormforsen om våren, ty så kan det kännas när köerna bara växer och man inte hinner ta undan kundkorgarna och göra fint kring kassan, eller när tobaksskåpen gapar tomma och man vet att där finns ingen tid alls att fylla på.

En dag såg jag en stor skylt utanför en av stormarknaderna och på skylten kunde man läsa att butiken skulle hållas stängd under den och den dagen, ty personalen skulle på Kick-Off för att bli peppade och jag tänkte .., ååå, hjälp, jag skulle föredra kick-down, men det vågar man knappt säga, för då tror människor att latmasken slagit rot i ens själ och det kanske den har gjort, men allra mest tänker man på att det bara är åtta år kvar till pensionen och det vet man, hur fort tiden går, den bara susar iväg.

Ja, sånt kan man tänka på en kväll i början av augusti.

Just så.

Lyssnar till Annika Östbergs sommarpratande.

Så bra!

Det bästa jag har hört hittills i sommar.

Upphittat ..

Snart är lilla gästrummet helt och hållit färdigt och från det mindre bruna skåpet röjer jag och plockar bort sånt som pv inte ska ha kvar.

Sånt där som deklarationer från år 2003 och framåt.

Bland annat.

Och så fyller jag en tom bananlåda med sådant som - trots allt - ska finnas kvar .., och lådan kånkas iväg till carporten, där mina lådor står.

"Ja, men titta här .., här är ju en kartong, vad kan finnas här ..?" tänker jag.



Jo, där ligger mina vinglas och några små ljuslyktor och asietter och ännu flera asietter (det måtte vara min passion här i livet ..?) och där är ju det så ofattbart vackra keramikfatet i en alldeles ljuvlig grön glasyr!

Från Anja.

Nästan helt och hållet har vi tappat bort varandra, tänker jag lite sorgset.

Hilda och Patriks vänsterhänder ...

Det här är Hildas vänstra hand.

Hilda är Oxe (fast ibland Vädur, född alldeles på gränsen ..) endabarn och dotter till pv.

När jag frågar henne vad hon skulle vilja arbeta med (Hilda har tillbringat ett år på skrivarlinjen på Svalövs folkhögskola i Skåne), så får hon svårt att rent konkret säga vad det skulle vara.

"Men jag kan däremot säga vad jag inte vill arbeta med .., ja, vare sig ekonomisk analytiker eller datatekniker vore något för mig ...", säger hon smajlande.

När jag frågar pv vad han tycker är mest typiskt för Hilda, säger han ..., "ja, hon är försiktig .., när hon var yngre ville hon aldrig göra nånting som hon inte hade provat på ..".

Och han har berättat om när Hilda var yngre och dom besökte leksaksaffärer, hur hon nästan timmavis kunde gå och titta på alla leksaker, för att till slut ändå inte kunna välja, och så gick hon ut tomhänt från butiken.

"Ja, så var det .., och när jag någon gång verkligen köpte något, då tyckte jag så synd om den eller det som inte blev vald ..", säger hon leende.

Patrik, hennes pojkvän, han tycker att det mest typiska för Hilda är att hon är .., ja, rolig.

Och själv skulle jag säga att hon är ko-lugn och ..., empatisk.

På den där skalan över hur bra man - just för tillfället - trivs med tillvaron, så svarar hon, efter en lång stunds funderande ...,"sju" .., för att sedan ångra sig och säga .."nä, det får bli sex i stället".



"Vilken glass jag föredrar ..? Tjaa, Calippo, den tycker jag om", säger Hilda, som är vegan. och har vänster tumme upp.


Vi diskuterar vykort, hur tråkiga och enjängda många vykort är.
Där är bilder av rådhus och torg och i Malå hade vykortsmakaren tagit en bild av minigolfbanan och med skuggan av sig själv på en av banorna!


Och så Patriks hand.

Patrik är också Oxe, han är storebror och arbetar på reklambyrå.

Fotografering är Patriks passion och just idag ska han ta bilder för HBK:s hemsida, ja, han ska intervjua och ta bilder av deras fans inför matchen mot Elfsborg i eftermiddag.

"Det mest typiska för Patrik ..? Ja, han är påhittig och klurig, alltså .., rolig på ett klurigt sätt", säger Hilda.

Och jag tycker att han är snäll och omtänksam.

På den där skalan .., så svarar han "sju .., ja, jag är på god väg ., på det stora hela så .., ja, en sjua", säger han.

Patrik har vänster tumme upp och tycker om lakritsglass.

På ronden ...

"I natt har den stora blåsan bytt plats .., den har liksom flyttat uppåt och bytt lägenhet .., ja, det har läckt ut .., nu är det slätt och fint på magen ...", säger den brännskadade Hilda vid frukosten.

Hon som tar allt med ro.

"Anonym sa...: Haha Hilda, jag bara skrattar, så typiskt dig!
Men gå och kolla upp för säkerhetsskull. Glömmer aldrig när du trillade av båten och bara låg och guppade i din flytväst utan att göra ett ljud av dig, och så låg du med händerna i luften för däri hade du våra tablettaskar (lördagsgodiset!) J."

Jaha, ja.

"Dags för IDOMIN-salva!" säger hennes far leende, han, som har en benhård tro på Idominets saliggörande verkan.

gunnar i vaplan sa...

Håller med PV.

Idomin är bra till allt, skulle tro att det även kan funka som smörgåspålägg...

Anita sa...

På färska brännskadeblåsor är Opsite (en tunn plasthinna som läggs på brännskadan) det allra bästa. Skadan skyddas men "andas". Finns på apotek.

Salvor skulle jag inte rekommendera på brännblåsor.

Mot övriga sår rekommenderar jag gärna den gamla hederliga salvan Jukon. Den är suverän tycker jag!

Mian sa... En sen kommentar kommer här.
Min vän Jan hävdar att Jukon-salva är det enda man behöver i sitt medicinskåp för allehanda sår och krämpor ;)

// Ett härligt inlägg om salvor i allmänhet hittade jag för övrigt här ...

Frukostprat ...

"Tänk, vad hemskt .., dom var gifta så lite länge .., bara sex månader ...", säger jag till pv vid frukostbordet.

Ja, apropå ett program i morgonens P1.

"Lite länge ..?" säger han då leende.

Jepp.

Just det - lite länge.

Fler som använder det uttrycket? undrar madamen i landet Halland.

Söndagsfönstret ...

... hittade lundafarmor i Vallåkra.

På krukmakeriet.

Idag ...

Dublin.
Jag orkar inte leta reda på nån mer passande bild.

... har vi grillat för första gången i sommar och egentligen är det väl snart höst, men det gick bra det med.

Och på grillen låg lite förkokta majskolvar i bitar, av vilka jag åt ett par stycken ..., och det skulle jag inte ha gjort .., det är som hade jag en atombomb i magen.

Senare blev det promenad tillsammans med pv:s dotter med pojkvän ..., samma runda som alltid .., och en makalös solnedgång hann vi se också.

"Synd att jag inte tog med kameran ...", sa jag bedrövat.

"Jodå, den är med, jag tog med den ..!" svarade pv.

Visst var den med .., men minneskortet satt i kortläsaren.

Nåja, ni kan ju tänka er en apeslinfärgad sol på väg att försvinna i havet och i detta badade vi - länge -!

Och nu blir det sängen!

Ajöken, sa fröken.

Tack till ALLA raringar för brännskade-tipsen!

Det var väl det jag visste .., er kan man lita på!

Sjukvårdskunnig .., någon ..?

Som vill vara "lördags-jour"?

Så här är det.

PV:s 22-åriga dotter brände sig i måndags på hett te-vatten som forsade ner över magen.

Det har hon berättat om ..., lugnt och stilla så där som hon är själv.

Idag kom hon hit och jag såg henne ta av kompressen som hon gjort själv .., och jag hade väl trott att det var en liten blåsa .., och höll på att ramla baklänges när jag såg hur det såg ut!

Hon har inte ont .., men vi undrar nu .., ska hon uppsöka vårdcentral för det på måndag?

Någon ...?

Lördagmorgon ...

"Ååå, husse .., nog är du allt snäll som kliar mig på huvudet!"


... blir alldeles ljufvlig.

Frukost ute på altanen .., sigge och pElle som gör oss sällskap .., Ring-så-spelar-vi .., solsken ..., ett grönt parasoll som skänker glädje .., humlan som kämpar och kryper längre och längre in i den rosa stockrosen och till slut nästan försvinner helt!

Nu vankas Melodikrysset .., pv har målat andra varvet i gästrummet .., själv ska jag diska och plocka bort.

Lördagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Jag skickar en fönsterbild med en båt med tre generationer, kvinnor, på väg ut på Storavan.

Jag tog fotot genom fönstret i stugan.

Hälsningar Guy."

Första varvet målat i lilla gästrummet.

När jag är nästan klar med mitt "finmålande", druttar jag på rumpan, får högerbenet i underlig vinkel och tänker att nu är det kört!

Jag fastnar nästan .., bland golvlister, det bruna skåpet och en pall!

Och pv är inte där just då.

Att gå i ett par timmars tid i raskt tempo, det är inga som helst problem med ett nytt knä .., men att ta sig upp från golvet när benet inte är i rätt vinkel, det är helt enkelt nästan stört omöjligt.

Nåja.

Det ordnade sig.

Och rummet blir så fint, så fint!