Måndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.

Bra karl ...

.... reder sig själv.

Eller nåt sånt.

Och dessa underbara möten ...

Eva och Magnus och den nybakade sockerkakan.

Den här sommaren går till historien - i alla fall min historia -, som bräddfylld av härliga möten!

Och där finns t i d att mötas, inte minst.

Mitt på söndagen kommer bloggmadamen från Medelpad, men just nu på liten holiday i landet Halland, och med sig har hon make och son och det blir bara så trevligt!


Evas vänsterhand.
Mer om Eva, Magnus och sonen Lucas, finns här.

Det är första gången vi träffas.

Jag har bakat sockerkaka, pv har vispat grädde och där finns vaniljglass och så sitter vi ute på altanen, under det gröna parasollet, och allt möjligt hinner vi prata om.


Fast pv pysslar också om.
"Ååå, husse .,. du vet då verkligen vad jag tycker om!"

Det blir prat om yrkesval .., sjukdomar ., (borde alla människor kallas till hälsokontroll vid 45 års ålder, eller blir det då bara en anledning till oro ...?), vi pratar om pElle och katten Morris och om en brusten blindtarm under en resa till Island .., och det surras om Getterön, om en förutseende morfar, om händer som liknar andra släktingars händer .., och vi pratar om glädjen i att arbeta.

Och tvärtom.



Någon strålande sol är det inte, men bra ändå.

Mest hela tiden blir pElle ompysslad av Eva - hon är en kattmänniska, det märks -, och sigge nilsson som har hållit sig borta, han kommer lommande från övervåningen så snart gästerna har åkt sin väg.

Och han strääääcker på sig och tycks tänka .., "jaså .., vad då .., har ni letat efter mig ..., ja, men jag låg ju där uppe och vilade mig bara ...!"

Just så var det.

En guldstjärnestund.

Ovälkommet besök ..., och välkommet.

Som ett led i rehabiliteringen, tänker pv också göra krusbärsmarmelad.

Gissa hur snopen han blir när krusbärsbusken mot norr ser ut så här.

Totalt kal!

Men lätt som en plätt att plocka krusbären, förstås, ty likt ljusgröna julgranskulor hänger dom på kala grenar!


"Ja, men titta! Där är ju en kamrat!" kanske den tänker, den lille krabaten.

Och snabbt tar han med sig en av förbrytarna och googlar.

Jo, se där .., det är herr Krusbärsstekel som är den skyldige!



Så här vacker är den i närbild.

Men sen ringer telefonen och då får vi veta att vi får underbart välkommet besök!

Åååå, tänk .., idag ska jag få träffa den här madamen!

År 2003 ...

... på hösten, beslutar jag mig för att skriva ner allt underbart som har hänt den sommaren, denna mitt livs första som ensamseglare på livets ocean.

Så där så att det inte bara blir ett enda grått töcken av händelser, sånt som är stört omöjligt att komma ihåg.

På ett litet vitt pappersark plitar jag ner guldstjärnestunder och så ramas alltsammans in.

Så här kunde det t.ex. stå.

"Busstur Göteborg ..,altanfika ., Elenor och Hasse .. kvällsbad i Sävelången .., Grinda .,. simturer .., Fru Skäggdopping .., orm ., Emma nyckel .., morgonfika .., eldstad .., Kristianstad .., "tjoller, tjol" .., Stenshuvud ..,våta shorts .., Helsingborg .., armpill .., Billy Elliot .., Marinan .., fisksoppa .., Eva Cassidy .., moppetur .. Brösarp .., ryska gatumusikanter .., Västerlånggatan .. Piggelinglass .., vänner, vänner .., omtanke .., vänner ..., glädje."

Det där är - för mig - ett helt perfekt sätt att förankra glädjen.

Eller själva livet.

Och det viktigaste är såklart inte att vara evigt Sickan-Carlsson-glad - men onekligen blir livet och tillvaron så mycket enklare att leva om man kommer ihåg den där glädjen.

Nu har jag gjort ett likadant litet gulstjärnekomihåg över sommaren 2010.

Nu finns där andra ord.

Landet Halland .., klipphällar i Bohuslän .., sigge nilsson.

Och längtan efter cocosprickar.
(tack du rara *P*!)

Nya namn.

Livet fortsätter.

Och är härligt.

Och inget vet man.

På frukostbrickan ...


Vi har pingat hos nyligen samtidigt.

Så jag tittar in hos honom.

Hos Oliver.

Och faller pladask.

Dröm och verklighet ...

Natten blir orolig.

Medan jag drömmer att jag har flyttat och fått lägenhet vid Storgatan i Arvidsjaur, ligger den tämligen nyopererade pensionatsvärden intill mig, oförmögen att sova.

I stället hämtar han - då är klockan drygt två på natten - papper och penna, och börjar skissa på den tänkta verksamheten med Bed & Breakfast.

Och när morgonen kommer berättar han ivrigt om sina planer och jag ligger där under täcket och säger sömndrucket ..."ja, men det blir ju jättebra! .., och "ojdå .., men hur ska vi ..?"

Sen blir allt lugnt.

Från radions P1 berättar en adopterad kvinna om mötet med sin koreanska mamma.

Ett fönster står på glänt.

Varken sigge nilsson eller pElle syns till.

Det är tidig morgon i mitten av augusti.

Mian & Jan ...

Nu tror jag mig veta ..., det var nog Brakved vi stod och tittade på?

"Ja, men Brakved känner jag till ...", säger pv så där himla självklart .., ja, när jag visar honom bilden från Sune Jonssons bok med den logiska titeln "Blombok".

Där får man veta att Brakved har varit (och kanske ännu är ..?) en allsidigt nyttjad gagnväxt, främst känd som laxermedel.

"Som medicinalväxt har den fortfarande mycket stort anseende som ett av de mildaste och tillförlitligaste laxermedlen", skriver herr Jonsson.

Blomboken finns i den lilla "bok-korgen" i badrummet här i landet Halland och det är tur att vi inte har använt oss av just Brakved i medicinskt syfte, då hade det nog inte blivit mycket läst i den.

Eller tvärtom ...

Söndagsfönstret ...

... finns på länssjukhuset i Halmstad.

Eljest ...

Framsidan av vykortet.
Och småsyskonen på ryggarna ...
Men ändå .., vilken glädje!

"Ja, räddlivad är hon då inte ..", säger jag till pv.

Det handlar om hans brorsdotter Kajsa, som just nu befinner sig i Nepal.


"Här är det alla tiders, jag är vid väldigt gott mod.
"Vi var i Delhi några dagar, där var det galet och hett!"
Skriver hon.

Med posten kommer nämligen ett vykort från just Kajsa.

"Räddlivad ...?" säger han förvånat.

Det uttrycket har han aldrig hört.

Egentligen heter det "räddlive", men nu försöker jag ju prata någorlunda anständigt.

Men ni har väl hört det ...?

I sjuksalen ...

Patientens säng - soffan Ektorp.

Efter att i en bra stund ha irrat runt på Halmstad Sjukhus, lyckades jag till slut - med hjälp av mer förutseende vänliga människor utrustade med GPS-sändare - hitta till den kirurgiska vårdavdelningen.

Att sedan hitta sal 3, visade sig vara lättare sagt än gjort.

Nåväl, hörde jag inte från ett av rummen en bekant stämma med omisskännlig småländsk dialekt, jominsann .., och dit styrde jag kosan.

Och si .., där, dubbelvikt likt en gammal farbror, stod pensionatsvärden och tog sig åt magtrakten .., och jag hjälpte honom med ryggsäck och vi sade hej och adjö till polismannen som satt och höll vakt utanför salen intill (K i Ursviken, han visste mycket väl vem din son var!, "heter han Lundström?" frågade polismannen och jag sa att i Skellefteå heter nästan alla Lundström, men joo, dom visade sig vara kollegor, alltså!) och alldeles omåttligt nyfiken var man ju på hur och varför, vilket kanske kan förklaras av att man har sett många amerikanska deckare där skjutklara poliser suttit på samma sätt och vaktat någon patient i koma.

På parkeringen utanför sjukhuset satt Hilda & Patrik och väntade, och på vindrutan hade dom placerat den allra bästa medicin som tänkas kan, ja, till patienten, nämligen Dajm och Kexchoklad.

Sedan hemåt.

Och nu får jag äntligen lön för mödan .., nu får jag användning för min vårdbiträdesutbildning från 1981!

"Har du ont lille vän?"

"Önskar ni smärtstillande medel ..?"

"Fryser herrn ..? Ska jag hämta en filt?"

Sånt frågar jag om och mellan varven bjuder jag på kaffe med Budapestbakelse, det tror jag faktiskt också är en bra medicin.


Före eländet.
Då rörde sig pv med den allra bästa elegans.

Patienten, som är oerhört noga med sin vikt (läs: väger sig två, tre gånger om dagen ..), hamnade i chocktillstånd när han - till sin fasa - upptäckte att han gått UPP i vikt under timmarna på sjukhuset!

"Ja, ja ...", säger då vårdbiträdet, som är van vid dylika uppgångar.

Sådant är inget att hetsa upp sig för.

Nu ringer det i klockan!

Nu ska han vårdas!

Ajöken, sa fröken.

Någon som ska tävla i orientering ..?

Ja, kanske delta i nästa års upplaga av O-ringen och nu söker en perfekt plats för ett träningsläger?

Inga problem!

Ta sikte på Halmstad sjukhus och försök därefter hitta den kirurgiska vårdavdelningen B 8.

Lycka till!

Här och nu, del 2.

Hela morgonen hör och ser jag polishelikoptern.

Fram och tillbaka flyger den längs havet.

Kanske är det detta allt handlar om?

"Polisen i Falkenberg letar fortfarande efter det par i 70-årsåldern som försvann från sin bostad i torsdags. De sågs senast när de cyklade iväg mot havet vid Skrea och det finns även mer osäkra iakttagelser söderut vid Grimsholmen. Paret lider av demens och har varit försvunna förut men aldrig så här länge och polisen ser allvarligt på försvinnandet."

Per-Erik Andersson insatschef på Hallandspolisen som bland annat söker med helikoptrar.

- Ja, det är ju alltid allvarligt, framför allt med tanke på hur vädret har varit. Mellan torsdag och fredag var det ju kraftigt skyfall och det går ju inte att utesluta att de sökt skydd och blivit inlåsta någonstans. Det skapar ju en väldig oro, inte minst för de anhöriga.

Vad gör ni för att försöka hitta dem?

- Vi söker brett, framför allt i närområdet men även med helikopter i större områden. Vi vill gärna hitta cyklarna, om de nu har lämnat cyklarna. Det är svarta damcyklar, den ena av märket Monark och den andra av märket Vitarius. Monarken är utrustad med cykelkorg. Har vi bara hittat dem har vi genast ett sökområde som vi kan begränsa, säger Per-Erik Andersson.

Mission completed ..., eller "aj, aj, kapten!"

Nog kunde man hellre tro att detta är hjortronsylt?


"Glöm nu inte att koka marmelad på krusbären jag plockade in!" var pv:s sista ord innan jag stängde dörren till sjukhusets undersökningsrum och körde hemåt.

Nädå.

Av 1 liter krusbär, blev det en burk marmelad.

En slags lycka det också.

Mail från Australien och min storasyster ....

"Här håller jag på att bli galen.

I går var det äntligen soligt och fint efter flera dagar med grått eländigt väder, men i natt började det regna igen och det håller fortfarande på och nu hotar man med styv kuling och säger att man skall surra lösa saker ute och se till att hundar och katter är inomhus.

Snacka om väderförändringar - global warming eller vad?

Normalt denna tid på året brukar ju shortsen ha plockats fram för flera veckor sedan, men här går vi i jeans och tjocka tröjor (!!!!) sitter inne och läser eller tittar
på tv eller på fönster som behöver putsas.

Nu måste ju snart även bönderna tycka att det regnat tillräckligt.

Nu skall jag laga middag. Att äta är ju fortfarande ett nöje.
I dag blir det fisk - färsk Barramundi.

Kramar
Birgitta."

Lördagsfönstret ...

I den vita krukan finns salvia, lavendel och mynta.

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och här sitter jag ensam och ska äta frukost.

pElle passade minsann på, ja, när husse nu var borta, och hela natten har han legat behagfullt utsträääckt på pv:s sänghalva.

"Åååå, äntligen har man fått egen säng!" tyckte han nog.

Vid fyratiden i morse ringde telefonen.

Det var pv, som berättad att operationen var överstökad och allt var okej.

Och nu blir det frukost här på pensionatet.

Jag undrar jag var sigge nilsson är ...?

Nu har pv ringt.

Läkaren har just besökt honom.

Det blir operation när som helst.

Och ....

... nu, tjugo i elva, är krusbärsmarmeladen klar att frysas in.

Hur god som helst blev den!

Imorgon ska här plockas björnbär!

pv har ringt och meddelat att han nu ligger på en vårdavdelning och väntar på besked vad som ska göras .., så snart resultatet av ultraljudet är klart, får han veta.

Själv ska jag ta pElle med mig och göra natt.

Ajöken, sa fröken.

På akuten ...

Här går han den sjuke mannen.
I ryggsäcken har han en bok av Joe Nesbö, tandborsten och rena kallingar.

Och så blir det färd till akutmottagningen.


Här sitter hon och tar emot.
Två gånger har jag varit på akuten i Halmstad och blivit sååå vänligt bemött!

I Ystad fungerar det så här, att man först får man leta reda på en ledig p-plats och sedan är det bara att lägga i p-avgift, därefter kommer man in i ett stort väntrum för akuta patienter och man ser inte till någon personal, utan den sjuke får ta en kölapp och vänta på sin tur, dvs, om man kommer själv, och inte i ambulans.

I Halmstad är det precis tvärtom.

Det första ser man ser när man kommer in, är en sköterskeexpedition där man får tala om vad man har för bekymmer (har man egen bil, får man samtidigt en p-lapp att lägga i framrutan, ja, så behöver man inte betala ett enda öre!) och så får man sitta ner alldeles intill och där finns platt-tv på väggen (visar just då simning från Budapest) och där finns en kaffeautomat och hela tiden har sköterskan i den lilla expedtionen lite koll på patienterna som väntar.



Och till vår förvåning ropas pv in nästan först av alla och hamnar i ett undersökningsrum och en sköterska kommer och tar prover och pv, som har feber och fryser, får två gula landstingsfiltar ovanpå sig och i armen har han en nål som är fasttejpad och jag tänker att det är nog utifall-att.

Så småningom uppenbarar sig en läkare med svårstavat namn och han klämmer pv på magen och säger, efter en stund, att han tror att det rör sig om en inflammerad blindtarm, men säker är han inte, så han vill nog kalla på bakjouren.

Patienten somnar .., jag sitter i ett hörn och läser Femina och tidningen M - där Amelia Adamo blir sminkad - och jag bläddrar lite förstrött i Hemmets Journal bland tusen olika pajrecept .., och där är en tidskrift från Länkarna, där f.d. alkoholister berättar om sitt nya, nyktra liv .., och på flera sidor finns bilder på medlemmar som har avlidit och det skrivs snälla saker om dem alla.

I smyyyg öppnar jag en skåpdörr i det lilla undersökningsrummet, men där är inget intressant, bara en hög med gula filtar .., några blodtrycksmanschetter .., munskydd och lite annat.

På väggen hänger kräkpåsar i vit plast.



Så här sitter jag och väntar och väntar.

Ovanför dörren finns en väggklocka och var gång visaren rör sig, tickar det till.

Tick.
Tick.
Tick.

Och så småningom kommer en stressad jourläkare; en kvinna i 35-årsåldern som är kirurg och vet vad hon vill, och hon klämmer på pv:s mage och nu har han verkligt ont på höger sida och "aaaaj, aaaj!" säger han .., och jourläkaren, som talar stockholmsdialekt, förklarar att hon också tror på detta med blindtarmen och hon säger att snabbsänkan var riktigt hög och troligen blir det operation, ja, det är hon som ska operera i så fall.

"När åt du senast idag .., jaha, vid tolvtiden?", säger hon.

Hur som helst blir han kvar över natten.

Och jag pussar patienten på heta kinden och stryker honom över håret och säger "å, I love You!" och då ler han som har så ont i magen och påminner om att jag inte på några villkor får glömma att koka krusbären som han har plockat in, ja, det ska bli krusbärsmarmelad ,och jag säger att det ska jag verkligen inte.

Och sen åker jag hemåt.

Ensam.

Jahapp.

Nu bär det av till sjukhuset med pensionatsvärden.

Kanske har han problem med blindtarmen?

Jag ska vara ambulansförerska och måste omgående leta fram min behå.

Man måste ju vara representativ när man kommer ut i stora världen.