Regnet v r ä k e r ner .., det rister i huset och jag tänker på Kina och Pakistan.
Arma människor.
Tänk, om allt vad man äger och har hade sköljts bort och man stod där i bara jeans och skjorta.
Utblottad!
Några minuter senare, ser det ut så här.
Som alltid när man bor vid havet, skiftar vädret hur mycket som helst.
Och jag läser Hallands Nyheter och slölyssnar på gomorron-tv.
Där är en kvinna som berättar om sina föresatser inför hösten och genast fattar jag tycke för henne.
Det är nåt med leendet.
Och plötsligt vet jag, kvinnan påminner om Jenny som arbetade på Ica i Ystad ..., Jenny, vars tjänst som kassaledare jag fick överta (minns kräkanfall och ångest ...) ..., Jenny som knackade på mitt fönster och sträckte fram en liten handplockad bukett med sommarblommor och sa att "du fixar det Bettan!"
Sen tänker man på hur mycket det betyder, det här med igenkänning.
Att när man möter människor för första gången, kanske man genast känner ett slags motstånd .., och om man då går bakåt i tiden och letar i minneslådan, måhända att man då hittar en motsvarighet .., någon som man irriterat sig på och nu finns dragen där hos den här nya människan och utan att man har någon anledning att tveka, så är det vad man gör.
Och tvärtom.
Den här kvinnan som intervjuas i tv, hon skuttar rakt in i mitt hjärta, i det där rummet där snällingar sitter .., och inte det minsta känner jag henne, det är bara det där bekanta som gör att jag tar henne till mig.
Det där lite sneda leendet.
Påminnelsen om Jenny.
Och jag dricker kaffe och äter uppvärmda grahamsbullar.
Lokaltidningen framför mig.
Där är födelsedagsannonser och där är en artikel med rubriken "Tonårskillar stod öga mot öga med en björn" (det var i Spannarp det och pojkarna James och Isak berättar att "dom sprang fortare än dom egentligen kunde ...") och där är en liten annons som vittnar om Församlingsafton i Morups prästgård ..., och på sidan 8 och 9 får vi följa barnen som börjar första klass och där är en hjärtevärmarbild på lille Elias Hansen som får eller ger en hejdå-kram till sin mamma Anna-Karin som just då lämnar av honom, denna den allra första skoldagen.
Husanonnser finns också.
Det slår mig att jag aldrig har sett så många hus med liggande panel, som här i Halland.
Jag tycker att det är hur läckert som helst!
Och fortfarande strålar solen och Albert Lee & Hogans Heroes sjunger att "I´m ready".
Den som kan sitta stilla och lyssna på dessa herrar, gör det bra.
(Här Albert Lee med The Refreshments ..., och just den låten.)
Mest hela natten har jag vänt och vridit mig och det har stormat och ösregnat och ett tag trodde jag att hustaket skulle lyfta och flyga sin kos.
På min väg till Hildas rum (jag ville läsa - pv sov .., och jag var rädd att väcka honom -) skulle jag försiktigt, försiktigt stänga sängkammardörren och döm om min förvåning när dörren bara faller rakt mot väggen med ett våldsamt brak!
Inte visste jag att sängkammardörren hade lossats från gångjärnen för att senare åtgärdas (målas eller nåt sånt)!
Det hedrar pv att han - inom loppet av en tiondelssekund - FLÖG upp ur sängen och ropade "men älskade vän, vad har hänt!", ja, han trodde att jordbävningsdånet var sambon som dråsade nerför trappan.
Nattro .., vad är det?
Och senare .., intill mig ..., sigge nilsson .., kråååååmande sig och inte en enda sekund kunde han ligga stilla.
pElle däremot, har tronat i sängkammaren hos pensionatsvärden och inte det minsta lilla bryr sig en äldre och distingerad kattherre om oväder.
Att han är nästan döv, kan möjligen vara en orsak.
Precis när man har bestämt sig för att gå hem, ser man ännu flera bär! Det är precis som när man plockar murklor och hittar den ena efter den tredje och alltid är det när man är less. Till slut har man nästan gått vilse.
Och soligt och fint är det och jag går ner till havet och med mig har jag en vit plastbytta och tanken är att fylla på förrådet av björnbär.
Nu märks det tydligt att människor har upptäckt allt detta goda .., jag får gå en bra bit innan jag hittar snår där det finns mogna bär.
Ju snårigare till, desto fler bär förstås .., och jag river mig på händerna och det blöder från långfingret (ett blad får bli plåster) och överallt - på händerna och armarna - fastnar små, små taggar som visserligen är lätta att dra ut, men ändå, ååå, det är kämpigt!
Och luften är fylld av ettriga flygfän och man viftar och har sig och halkar omkring på hästlortar och i vänsterhanden har man byttan som tyngs allt mer, men man ger sig inte .., nej, längre och längre bort går man och till sist orkar man helt inte mera, man är döless på allt vad björnbär heter och fingrarna är blåröda och det blöder på ena foten, där sitter en rejäl tagg och väntar på att bli bortplockad!
Då vänder man om och går hemåt.
Och längs lilla vägen vid havet möter man fem islandshästar och man ser fåglar som flyger av och an och en kaja som sitter alldeles stilla och pickar på nånting från marken och kajan håller koll på madamen som vandrar och säkert ser så trött ut .., och man möter två män och en kvinna och en av männen bär en systemkamera och den andre ett fiskespö och alla tre hälsar och då är jag nästan hemma.
... upptäckte jag att en den ergonomiska kudden, den stod liksom rakt upp i luften, lutad mot pensionatsvärdens huvud.
Men hur hade nu detta gått till?
Jo, det visade sig att den arme pv inte hade fått sova, då damen i hans närhet hade fört sådant oväsen, så till slut lutade han kudden mot sitt ena öra, för att kanske dämpa oljudet något.
Jaså, på det viset?
Så i natt har damen som fört sånt oväsen, huserat i det som en gång var Hildas rum.
"Men så kan du väl inte göra ..., vi är ju s a m b o s!" utbrast pensionatsvärden förfärat, när det var dags för sänggående.
Jodå, det kan man visst göra.
Blir det klagomål på sällskapet, då får man allt ligga ensam och trååååååna.
Klockan 13.00. PV har flyttat ut och boken har han med sig.
... blev det middag hos pv:s moster och morbror, Sonja & Gösta.
Sonja och Gösta bor i den vackraste lägenhet jag har satt min fot i, med säkert nästan fyra meters takhöjd och fönster som får mitt hjärta att slå tredubbla slag.
Foto: Elisabeth och Roland och det är inte jag. Detta är alltså utsikten, plus alla små och större båtar som ligger förtöjda på hitsidan.
Lägenheten ligger nära centrum, med Halmstads slott på andra sidan Nissan och bara tjugofem meter bort trängs segel, - och motorbåtar vid kajen.
På besök var även Maria och Roger - Maria är pv:s kusin och Roger är hennes man och kommer från England -.
Ååå, där bjöds på så underbart god mat .., stekt kyckling med primörer .., och en sås som var som pricken över i ., och gelé och inlagd snittgurka.
Gravad lax med pepparotsgrädde till förrätt.
Ostkaka, alternativt cheese-cake till efterrätt.
Efter maten blev det dominospelande runt det då avdukade bordet.
Alla utom jag själv ägnade nästan två och en halv timme åt detta.
Själv gick jag och lade mig raklång på dubbelsängen i rummet intill (rummen ligger i fil, helt perfekt .., så har man lite koll ..) och läste en spännande deckare av Elizabeth George, ja, där kommisarie Lynley dyker upp.
"Fryser du lilla vän?" ropade Sonja, som såg hur jag drog min linnejacka över benen.
Jag sa att det gjorde jag inte.
Ett fönster stod öppet mot gatan där ute.
Där utifrån hördes polissiréner och vrålet/brölet från berusade ungdomar och jag hörde kyrkklockeklang från Nicolaikyrkan och jag hörde pratet och skrattet från dominospelarna.
Allt kändes bra.
Intill mig kurade jack-russeln Alice, som är så skygg, så skygg och kommer från ett hundhem, men som nu har fått ett bra liv hos Maria och Roger.
Allt närmare mig kom den lilla Alice .., och till slut - jag låtsades läsa - sträckte jag försiktigt, försiktigt ut min högra hand och kliade henne bakom örat.
Och pv har ännu inte (klockan närmar sig halv ett ...) tagit på sig kläderna, utan ligger på soffan - iklädd morgonrocken -, och sträckläser boken som västgötavännerna hade med sig.
"Den är för jäkligt spännande, nej, jag kan omöjligen lägga ifrån mig den!" säger herr pensionatsvärden.
Man ber om fönster på kvällen innan man går i säng och på morgonen hittar man små presenter .., jo, fönster som kommit susande genom rymden!
En av dem som hörsammat bloggmadamens önskan .., det är hon, vars man har ett alldeles osedvanligt välfyllt garage, ja, just det, jag glömmer aldrig det inlägget.
"Hej Elisabet!
Här kommer en bild med kanske för många fönster för att kvala in i din samling.
pElle med huvudet på mattes hand ..., i timmar ligger vi så.
.... att om man tar siesta vid femtiden på eftermiddagen .., och därefter dricker kaffe lagom till Dobidoo ett par timmar senare ..., då är det inte alldeles självklart att man somnar så där på direkten när det är läggdags.
Nej, då kan det bli så där så att man ligger och snurrar till halv fyra på natten.
Eller morgonen.
Och pElle ligger nära, nära och blir till en slags trygghet där i mörkret.
Intill oss sover pensionatsvärden så gott, så gott .., till synes helt obesvärad av kaffe och siesta.
