tisdag 24 augusti 2010

Förmiddag i ett gult hus och oskarpa bilder.



Regnet v r ä k e r ner .., det rister i huset och jag tänker på Kina och Pakistan.

Arma människor.

Tänk, om allt vad man äger och har hade sköljts bort och man stod där i bara jeans och skjorta.

Utblottad!



Några minuter senare, ser det ut så här.

Som alltid när man bor vid havet, skiftar vädret hur mycket som helst.



Och jag läser Hallands Nyheter och slölyssnar på gomorron-tv.

Där är en kvinna som berättar om sina föresatser inför hösten och genast fattar jag tycke för henne.

Det är nåt med leendet.

Och plötsligt vet jag, kvinnan påminner om Jenny som arbetade på Ica i Ystad ..., Jenny, vars tjänst som kassaledare jag fick överta (minns kräkanfall och ångest ...) ..., Jenny som knackade på mitt fönster och sträckte fram en liten handplockad bukett med sommarblommor och sa att "du fixar det Bettan!"

Sen tänker man på hur mycket det betyder, det här med igenkänning.

Att när man möter människor för första gången, kanske man genast känner ett slags motstånd .., och om man då går bakåt i tiden och letar i minneslådan, måhända att man då hittar en motsvarighet .., någon som man irriterat sig på och nu finns dragen där hos den här nya människan och utan att man har någon anledning att tveka, så är det vad man gör.

Och tvärtom.

Den här kvinnan som intervjuas i tv, hon skuttar rakt in i mitt hjärta, i det där rummet där snällingar sitter .., och inte det minsta känner jag henne, det är bara det där bekanta som gör att jag tar henne till mig.

Det där lite sneda leendet.

Påminnelsen om Jenny.



Och jag dricker kaffe och äter uppvärmda grahamsbullar.

Lokaltidningen framför mig.

Där är födelsedagsannonser och där är en artikel med rubriken "Tonårskillar stod öga mot öga med en björn" (det var i Spannarp det och pojkarna James och Isak berättar att "dom sprang fortare än dom egentligen kunde ...") och där är en liten annons som vittnar om Församlingsafton i Morups prästgård ..., och på sidan 8 och 9 får vi följa barnen som börjar första klass och där är en hjärtevärmarbild på lille Elias Hansen som får eller ger en hejdå-kram till sin mamma Anna-Karin som just då lämnar av honom, denna den allra första skoldagen.

Husanonnser finns också.

Det slår mig att jag aldrig har sett så många hus med liggande panel, som här i Halland.

Jag tycker att det är hur läckert som helst!

Och fortfarande strålar solen och Albert Lee & Hogans Heroes sjunger att "I´m ready".

Den som kan sitta stilla och lyssna på dessa herrar, gör det bra.

(Här Albert Lee med The Refreshments ..., och just den låten.)

1 kommentar:

Turtlan sa...

Det vädret på filmen har vi här norröver nu.
Fast utan ösregn men med full storm (nästan full storm)

Jag har nyss varit ute på balkongen och ställt tomaterna mer skyddade.

En pelargon hade rast i golvet också i blåsten.

Är det redan höst?