Projekt brandman ....

Annas vänsterhand ...

 I somras fick jag besök av en alldeles underbar madame. 

Hon var då på besök i Helsingborg hos sina föräldrar .., och den här unga kvinnan med rött år, hon var en av dom allra första som kommenterade på min gamla blogg, jag tror att det var någon gång kring hösten 2005?

Det var då när jag hade sällskap med den lurvige från just Sundets Pärla.

Och nu kom hon alltså - helt oväntat - på besök.

En sån himla trevlig kvinna visade det sig vara!

Lång, sportig, kortsnaggad, rättfram, öppen, varm, charmig och pratglad.

Anna arbetar som brandman i Linköping och är dessutom - enligt mitt sätt att se det -, en helt suverän fotograf.

Nu är hon dessutom engagerad i ett projekt som enligt somliga kanske inte är så där politiskt korrekt, men det struntar jag faktiskt i, jag tycker att det är kul ändå.

Hon fotograferar nämligen sina arbetskamrater.

Intäkterna går dels till Barncancerfonden, dels till brandmännens USA-resa där det ska ställas upp i Polis, - och Brandmans-VM nästa höst.

Skulle jag tycka att det vore lika roligt om någon fotograferade oss kassörskor på Ica?

Ja, det skulle inte störa mig, om det vore gjort med glimten i ögat.

Och att tänka sig min före detta arbetskamrat Johnny på Ica i Malå ..., ja, att han skulle stå där med sin lurviga bringa och svinga köttyxan .., ja, det vore nånting det!

Kalenderns pris är 100 kronor.

Dagens fönster ...

Från Marie-Louise kommer onsdagsfönstret.

Om man är intresserad av hur tillvaron som medberoende ter sig .., det vill säga, om man har haft eller har ett förhållande med t.ex en sexmissbrukare, så kan man med fördel ta sig en titt på hennes sida.

Där vittnar Marie-Louise öppet och utan att snegla åt höger och vänster, om hur detta att nästan bli besatt av en annan människa, kan te sig.

Det är modigt, tycker jag.

Inte just att bli besatt, men att våga berätta om det.

Själv är jag så stolt och skulle aldrig någonsin erkänna nåt sånt, än mindre böna och be att någon skulle stanna kvar.

Det är ju också - på sätt och vis - en slags feghet.

En rädsla att blotta sig.

Här är länken.

När det inte blir som man har tänkt sig ...

Så här lät det. Ja, det var inte mycket till film eller ljud.
Jag borde ha kollat upp det först.
Men tänk er skränet från HUNDRATALS fåglars som flyger hit och dit.


Tanken var att jag skulle ta bilen och köra till Varberg och där lyssna till den här mannen.

Han skulle nämligen föreläsa på Varbergs Teater klockan 19.00-pip.

Och jag tog bilen och körde de fem, sex milen norrut ., upptäckte att det bara var åtta mil kvar till Göteborg och tänkte att man hade lika gärna kunnat köra dit, bara för att det hade känts som så mycket frihet, men så blev det inte.

Och Varberg måste vara en av Sveriges vackraste städer!

Länge irrar jag runt och letar efter teatern .., jag kommer till Varbergs fästning och ser färjan från Danmark komma in mot land .., jag ser hundratals människor som motionerar - antingen joggar dom - eller så är det stavgång eller cykling och jag kommer ihåg att i Halland lever människorna längre än någon annanstans i vårt land.

Vid sextiden har jag hittat teatern och parkerar inte långt från biblioteket.

Kön ringlar sig utanför teaterntrén (då är det en timma kvar tills föreställningen ska börja) där är mest äldre herrar och damer och det visar sig snart att alla biljetter är slutsålda.

"Det var kö här redan vid halv sex ..", säger kvinnan i biljettluckan.

Oj, det var ju snopet.

Och det blir lite småprat med andra som möts av samma besked och det slår mig hur vänliga alla är och hur helt annorlunda dialekten är mot för i Halmstad.

Här är det på gränsen till göteborgska.

På väg tillbaka till bilen (men först köper jag ett föreläsningskort för 100 kr, vilket innebär att nästa gång kan jag bara passera kön och gå rakt in i salongen, dvs, om där finns lediga platser .., nu har jag betalat för hela säsongen - jättebilligt är det ju -!) blir jag stående och tittar rakt upp mot himlen.

Ett oändligt antal fåglar flygskriker där uppe i skyn!

Kajor, tror jag.

Och sen kör jag hemåt.

just nu ...


riksmötets öppnande i SVT

det är som att läsa Svensk Damtidning

men med rörliga bilder

nybryggt kaffe i vit kopp.

tunnbrödmacka med rökt skinka.

pElle intill mig

och ute flödar solen

"nu kommer kungaparet!"

säger reportern

Veien til glede er ...

ikke å få tiden til å gå, men å få tiden til å leve.

ikke å be lange bønner, men å takke mer.

ikke å tenke positivt, men å følge sjelens røst.

ikke å drømme om et liv, men å leve ut en drøm.

ikke å eie mer, men å slippe mer til.

ikke å reise lengst mulig bort, men å finne hjem.

Och så ...

.... ett fönster från Kreta och fönsterfångare var ingen mindre än herr Bodin.

Ni vet, Bert.

Olika

På SVT just nu, får en kvinnlig skådespelerska berätta om sitt liv på Dramaten.

Tänk, jag hade gärna lyssnat till Anita som arbetar inom långvården, eller Kerstin som forskar eller Petra som arbetar på bibliotek .., hur deras vardag ser ut.

Dagens fönster ...

... kommer från Norrbotten.

Guy tog bilden som ju nästan påminner om en Zorntavla.

Nästan, alltså.

Till middag blir det rårakor ....


Och pv blir så glad, så glad.

Tänka sig, att riven potatis, morötter, lite squash, salt, peppar och två ägg, kan bli så himmelskt smarrigt!

Till detta rivs det vitkål och morötter.

Lingonsylt till.

(Alltsammans, potatisen, morötterna och squashen + kryddorna och äggen, bara rörs ihop. Häll bort allt vatten som blir av detta. Tjoppa ut matskedstora klickar i het stekpanna (smör/olivolja blandar jag ...), platta till med gaffel .., vänd efter en stund ... och så bara grädda så att det blir lite knaprigt.)

Idag ...

Höstsådd .....

Och där nere går hästarna ....

Också en insikt ...

Och hela tiden hör jag hästarna gnägga.

Ibland ser jag unga kvinnor (alltid kvinnor, alltid alltid kvinnor) som kommer promenerande längs lilla slingervägen och dom går med en hysterisk fart och armarna svänger fram och tillbaka likt väderkvarnar i orkanstyrka.

Blicken riktad rakt fram.

Nästan osynlig är den, ja, det är som att den unga kvinnan befinner sig i ett tranceliknande tillstånd.

Ofta (läs: alltid) sitter hörlurar i flickornas öron.


Och jag tänker att så där målmedveten skulle jag också vilja vara, i alla fall ibland, när man ser resultatet.

Spänstiga är dom och går med schwung.

Och inte behöver dom oroa sig för sitt BMI eller om midjehöjden har rätt mått.

Själv tänker jag ofta att jag också ska bli en ordentlig människa som går med schwung och som tittar rakt fram, hela tiden rakt fram.

Alltid blåst förstås, när man bor nära havet.

Men så blir det aldrig. 

För plötsligt upptäcker jag ett dike fyllt med gula blommor och där är små blåklockor och mot en mur; utblommad hortensia!

Och så glömmer jag bort mig och tar fram kameran och redan där är schwunget som bortblåst!

Och i en liten vattensamling står två hästar och drar upp sörjigt gräs och då blir jag stående där.

Och lite senare slår jag mig ner vid en bänk nära lilla båthamnen och så sitter jag där och har solen i ansiktet och det är bara så där så man nästan inte kan andas, för man tänker att bättre än så här kan det inte bli.

Och längre fram upptäcker jag ännu flera islandshästar.

Sju stycken är dom och en av dem har lagt sig ner .., ååå, han ligger utsträääckt på marken och jag sätter mig mot en stor sten och lutar mig bakåt och så blir jag sittande där i säkert en halvtimmes tid och bara tittar på hästen.

Ibland möts våra blickar.

Något schwung att tala om, finns inte.

Men å, så lycklig man blir!

Dagens fönster ...

... kommer även det från Portugal.

Helt ärligt drog jag efter andan när den här bilden dök upp bland flera andra från samma fönsterfångare.

Det här är för mig en sån ljuvlig bild, så det är inte sant.

Den har precis allt.

Inlägget som jag länkar till är fönsterfångerskans och det är inte nytt, tvärtom, men det är underbart.

Kanske en insikt ...

Tanke.
Att rätta prov.



Handling.
Lägga patiens.

Precis så ...

marilyn

Och så blev det precis som rexxie skrev i en kommentar.

Det vill säga, man kan knappt lägga ifrån sig den här boken.

Nu har han satt igång ...

... och inte bara med träningen.

Här finns han också.

På ny bloggadress.

efteråt ...

när främmandet har åkt hem

sitter jag i soffan ektorp

och läser GP från första till sista sidan

och dödsannonserna förstås

- fast jag inte känner en enda en av dem som nu inte längre finns till -

bengt och roger och erna gustafsson till exempel

men ändå

på nåt sätt blir man tacksam över att man har sluppit undan

i del 3 finns flera sidor som handlar om skilsmässor

lyckliga skilsmässor finns inte

skriver Sarah

"den som säger att man skiljer sig för lätt, har själv aldrig tillfullo levt i en situation där man frivilligt väljer att såra sitt barn och där man måste lära sig att leva med den skulden.
och kanske måste hantera ett vuxet barn som ställer en till svars för vad man gjort - eller inte gjort."

längst uppe på sidan 85

säger marit paulsen att hon blir förbannad på människor som är oartiga mot servicepersonal

och jag tänker att jag gillar henne skarpt

pv har isolerat innertak

och därefter givit sig iväg på rullskidåketräning

"minst en-och-en-halv-timme", säger han

därefter ska han rätta åttio prov

på sängen i övervåningen

sover sigge nilsson

och på köksbordet ligger den vackra duken från klippan

den som min systerdotter

har förärat sin moster

"det stod moster bisse på den"

sa hon

och log

min syster hade plockat ringblommor

så mycket glädje blev det.

Längtan ....

Kusinerna.

Om knappt åtta veckor kommer jag att åka upp till Stockholm. 

Och tänk, då kommer jag att kunna borsta Emmas långa hår och vriiiida om det så där som hon tycker så mycket om och dra allt vad jag kan .."hårdare mormor!" säger hon då och jag draaaaar allt vad jag kan och vet själv hur gudomligt skönt det är.

Totalt tre kvällar får jag tillsammans med Emil och Emma.

Sicken outsäglig lycka.

Här är hon på landet med lillkusinen, den allra senaste i raden.

Ett mitt-på-dagen-fönster från ....

Avskavt. Vackert.

... ja, det känner ni nog igen?

Titta på kaklet.

Jodå.

Det här fönstret lyfte från Portugal, susade norrut ..., och landade i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Avsändare ..., den här madamen.

Vind från sydost ...

Hedgrenskan - Tvilling -.

Och vi går längs havet ner till småbåtshamnen och jag visar Kerstin den lilla båten som ligger där och guppar i vattnet.

Man kan fråga sig när åka-ut-och-fiska-modet ska komma seglande till mig?

Tänk, om det aldrig uppenbarar sig!

Det är en underbar höstdag. 

Vinden från sydost.

I pannan lockar sig håret.

Och jag tar en bild av Kerstin där hon står i blåsten - glad och skrattig - med sitt fräkniga ansikte och den bruna baskern .., hela hon utstrålar  h ö s t f ä r g e r .., och med klipphällar och ljunghedar i bakgrunden, skulle man kunna tro att vi befann oss på Irland.

Det är skönt med gäster som är som "en i familjen".

Så är det med Kerstin.

Utan knot tar hon siesta på soffan Ektorp och pElle hoppar genast upp och lägger sig tillrätta på hennes slanka mage (det är nästan så han ramlar ner .., han är van vid ett betydligt bredare liggunderlag ..) och själv tar jag Joyce-Carol-Oates-boken och slänger mig på soffan i lilla gästrummet och läser en stund.

Just så kan det vara.

Det är alldeles helt perfekt.

Frukost at pensionatet ....

Och tända ljus ...

Och det blir frukost och mera frukost .., och "På Minuten" (från köket hörs pv skratta gott ..., själv tycker jag sällan att det programmet är roligt och då tänker jag att ... är jag konstig på nåt vis ..?) och madame Hedgren som gör sig klar för promenad längs havet.

"Då känner jag att jag har varit här ...", säger hon.

Himlen är ljust, ljust blå.

Det är söndag i början av oktober.