Dagens fönster ...

.... ett öppet och ett stängt fönster ..., kommer från madamen i Portugal.

Snart ......

... har jag läst ut boken, "Min kamp", av norrmannen, han Knausgård.

Vilken underlig bok!

Jag vet knappt vad jag tycker om den?

Ibland skriver han om samma sak; sida upp och sida ner .., och till sist vill jag bara vända blad och gör det också .., skummar igenom och tänker att "nä, herr Knausgård, du får skylla dig själv".

Att han vittnar om sin fars veritabla helvete som alkoholist, gör mig mindre.

Så är ju livet.

Men hela tiden tänker jag ..."om det vore min son eller dotter som på omslaget stod som författare och min misär uppenbarades för hela världen ...?"

Det är kanske enklare när det gäller Karl-Oves pappa.

För mig, alltså.


/Bilden: köksklockans innandöme .., där ligger mammas dödsannons.

Mitt namn är sigge nilsson.

Och alldeles nyvaken är jag på bilden.

"Din mamma är en hora!"


Göteborgsproducerade "Uppdrag Granskning" och  "Kaliber", är program som heter duga.

Som vågar sticka ut.

Dagens Kaliber var suveränt bra gjort och fotbollsförbundets Lars-Åke Lagrell borde skämmas för sina uttalanden i det programmet.

När klockan ....

... närmar sig ett, bestämmer sig pElle för att gå ut och kissa. 

Då har han hållit sig sedan i gåreftermiddag.

Och pensionatsvärden har iklätt sig termobyxor, sticketröjan (inköpt i Galway, på Irland), vinterjackan, mössa och vantar och är redo för fiskafänge till havs.

En tom Icakasse att ha den fångade fisken i, har han också med sig.

"Ja, lycka till!" säger jag och kramar om honom, då, när han står ute i hallen och kollar att allt är med.

När jag passerar den gamla spegeln, upptäcker jag att allt det silvergråa i mitt hår, det som hittills har hållits i schack med hjälp av diverse hårfärgningsmedel, (mellanbrunt, mörkbrunt ...) nu har tagit kommandot.

Det är som om det grå har fått nog; som om det - helt plötsligt - vägrar att låta sig förtryckas.

 Som en explosion är det.

Vid frukostbordet ...

Söndagmorgon blir en s e g  morgon.

Kyligt i sängkammaren och P1 på radion.

Där är ett reportage om en musiker och jag säger till pv att "han måste ju vara från Umeå eller Skellefteå?" Det visar sig vara Eskil Columbus, ja, hans orkester har jag lyssnat till, men när och hur? 

Sen blir det På Minuten och jag förstår fortfarande inte deras storhet, tycker bara att det är en massa flams. 

Sist av allt, ungefär när brödet hoppar upp från brödrosten ., börjar "Godmorgon Världen" och då blir det intressant.

Utanför fönstret skymtar rimfrostiga träd.

På köksbordet ligger GP och väntar på att bli läst.

Och den av pv planerade fisketuren (med segel ..), ställs in.

"Det är ju ingen vind ...!" säger han missmodigt.

 Och motorn gör lite som den vill.

"Ja, du kan glömma att jag ger mig ut på havet utan fungerande motor ..", säger pensionatvärdens sambo som är rädd om livet.

Det får bli Knausgård, 70-tal och soffan Ektorp i stället.

Dagens fönster ...

... finns i trapphuset i Ystad Hotell & Spa eller tvärtom, Ystad Spa & Hotell.

I det som en gång var gamla regementsbyggnader, finns nu allt möjligt annat.

Butiker, lägenheter och ett hotell.

Det var där, i rum nr 201, som jag bodde natten mellan torsdag och fredag.

Ordet är "Alison" ....


Det är Robert Plant - gäst hos Skavlan - som pratar ..., och här sitter jag och ska lägga in morgondagens fönster och det är då jag hör honom nämna Alison.

Alison.

Och dörren till en av minnets alla rum slås upp .., bara lite .., men tillräckligt.

Jodå.

Det är fyrtio år sedan, men jag kommer ihåg det ännu.

Miss Alison Findlay
19 Warsett Road
Marske-by-the-Sea
Redcar
England.

Vi var brevvänner, då, i en annan tid.

På pricken minns jag hennes handstil.

Solen på väg ner i havet ..

Det är lika vackert varje gång.

Men extra fint när fönstret är nyputsat.

Förstås.

(För övrigt vet jag nu, efter tolv veckor i utanförskapet, att det finns två yrken som jag inte tänker satsa på.
Jag ska aldrig söka ett arbete som takmålare. Men inte heller som fönsterputsare.)


"Men den där bilden däremot, den tycker jag är vacker!" säger pv och menar den här ovanför.
Med solnedgången.
Dom där med ben och skor och utan huvuden .., nja.  
Jag förstår precis vad han menar.

Avprickat ...

Ganska mycket har hunnits med i dag.

pv har nästan isolerat klart i det som har varit en inglasad altan, men som ska bli ett vanligt innerum .., och han har kluvit ved .., klippt gräset och dammsugit  i Steninge, gudiat en spekulant på Gunvors sommarhus .., eldat .. och gjort middag.

Middagen?
Ååå, det bästa jag vet fick vi: pv:s vanvettigt goda lever med en sås som är så där så ögonen går i kors!

Och själv då ..?

Ja,  jag har klippt ner humle, fläder, skruttig kaprifol, tömt blomkrukor, dammsugit, putsat fyra fönster (alla sidor, även insidorna ..., se där, nu ser jag hur glorian kommer susande mot mitt huvud!), hängt upp en tavla (inte särskilt bra .., jag får försöka hitta nån annan som passar bättre), röjt på arbetsbänken och läst en hel del i den tjocka boken av herr Knausgård.

Jag tror att det är en perfekt bok för män.

Och med lite avstånd .., så börjar jag tycka allt bättre om Joyce Carol Oates "Blonde".

Nu är den uppe på sju av tio.

Om ni vill gå på bröllop ...?

Surya & Nick from Shark Pig on Vimeo.


Hos den fullständigt eminente fotografen Jonas Peterson, finns den här videon från ett bröllop där denne Jonas och hans bror tog vanliga bilder (glöm ordet "vanliga") och så filmade någon annan rörliga bilder.

Åå, hjälp!

Säger jag bara.

Detta ska bli min glädje i helgen.

Boken till vänster har jag redan börjat med. ("allaredan", som pv alltid säger ..).

Jag tycker inte om typsnittet på omslaget, men desto mera om innehållet.

Torgny Lindgren litar jag alltid på.

Tänk, så många bra författare från Västerbotten den ändå finns.

Och herr Lindgren från Raggsjö är en av dem.

( Stig Larsson, P-O Enqvist, Åke Lundgren .., ovan nämnde herr Lindgren och Sara Lidman! Men madame Lidman kan jag vara utan. Ja, så icke-kulturell är jag. )

Lördag

Höstlöv i Nissan.

Och plötsligt är altanen - den som i somras var en grönskande oas - alldeles kal.

Humlen, som slingrat sig uppåt och ännu mera uppåt och slutligen nått tegelpannorna och halvvägs till taknocken ("ja, inte ska den då nå stuprännan!" sa pv i våras ...) är nerklippt ..., och likaså kaprifolen som bara blev till några spretkvistar ("du tror det inte, men vänta ska du få se hur fin den blir!" sa han också ...), och flädern som svämmade över alla bräddar och nästan liknade ett träd, för att inte tala om vinrankorna!

Och så stockrosorna som nästan möglade och kanske tas bort helt och hållet, men klematisen får vara som den är.

Förresten blommar den ännu.

Lerkrukor töms och ställs upp-och-ned och innehållet i blomlådorna tjoppas ut och hela tiden strålar solen och jag upptäcker stora spindlar som har gömt sig bakom nu nerklippta blad.

Mellan varven dricker vi kaffe  ("bara halva koppen, knappt det!" säger jag) och äter uppvärmda kanelbullar utan kanel.

Det är en riktigt bra höstdag.

Och ikväll väntar den nya boken.

Elskåp ...

.... i Ystad.

Lördagmorgon på 70-talet ..

Jag är på väg till arbetet och sitter i bilen och lyssnar till "Ring så spelar vi."

Hasse Tellemar är programledare.

Och när jag är nästan framme, spelas önskeskivan - Wild Cat Blues - med Chris Barber.

Det är himmelskt underbart och jag höjer volymen till max och sitter där och tänker att "men hjälp, vilken härlig musik och så glad man blir!"

Trettio år senare:


Ett annat liv.

Barnen som då var småtöser är vuxna och bor båda två i stockholmstrakten.

En lillebror, som nu är stor, har tillkommit.

Labradoren som vi hade, han som älskade att dyka efter stenar, är död sedan länge.

Min mamma och pappa finns inte längre.

Och själv har jag hunnit med ett trettiofyraårigt förhållande, jag har blivit ensamseglare, träffat en alldeles riktig seglare och jag har flyttat utomlands, till landet Halland.

Till ett gult hus på en kulle.

Havet är nära.

Nu sitter vi vid köksbordet i det gula huset och äter frukost .., brödet är från Söderberg & Sara i Ystad .., sigge nilsson har fått sin ostskiva och pv bläddrar i Hallands Nyheter.

"Men du, Chris Barber har varit i Varberg och haft konsert!" säger han som vet att jag tycker så mycket om denne klarinettist.

Och hur jag än letar på nätet hittar jag inte Wild Cat Blues med just mr Barber, däremot med många andra, men då spelas den för fort .., allt det sensuella försvinner.

Men ..., på en urdålig videoinspelning sitter en medelålders herre och spelar just den låten på munspel och den för mig helt obekante mannen får det att låta precis så där som jag vill att det ska vara!

Flera tipsrundefrågor ..

Dagens fönster ...

En hel drös med fönster, dessutom.

 Från Inger, f.d. journalist på hemtidningen, kommer en bild från hennes resa till Italien.

Så här skriver hon:

"Utsikt på kvällen från Vernazza, där vi bodde tre nätter.

Klockan slog två gånger i timmen, fem minuter för tidigt."

Frågorna ....

Någon, Inkan kanske ..., undrade om jag kunde visa frågerunde-skyltarna, ja, dom som vi använde i affären igårkväll?

Jodå, nu är det ju avklarat så.

Här är några ....

Som julafton nästan ....



Väl hemkommen från landet Skåne .., ja, återbördad till det gula huset på kullen, tog jag mig an posten.

I ett brunt paket låg två böcker.

Den ena lade jag åt sidan.

Den andra började jag läsa nästan genast.

Efter fem sidor föll jag pladask.

Vilket s p r å k!

Med reservation för att resten inte alls är lika ljuvligt, så säger jag ändå: å, sicken glädje jag tror att den här boken kommer att ge mig!!

Småprat ...

Innan jag helt lämnar den östra delen av stan, den där jag hörde hemma, tar jag en sväng förbi affären.

Där inne står Karina och Filip och plockar i frukten och det blir en stunds småprat och en varm kram från Karina innan jag säger hej för den här gången.

I massor av år arbetade vi tillsammans i lilla kvartersbutiken.

"Å, Bettan .., vad jag saknar dig!" säger hon och mitt hjärta blir alldeles varmt.



Inte långt från affären kommer en av kunderna promenerande.

Om jag säger som så .., så är hon norra Europas mest pratglada kvinna.

"Nää, men du förstår .., nu måste jag ändå gå .., jag ska passa ett tåg ...!" säger jag till sist.

Och så promenerar jag vidare .., längs Regementsgatan.



"Hej Bettan! Har du flyttat tillbaka!?" ropar kvarterets Vän av Ordning.

Han heter Erik och har koll på det mesta.

Ja, nästan allt.

Så där som om det ostökigt i tvättstugan och sånt.

"Vi har fått ny hyresvärd nu må du tro, Heimstaden heter dom och nu är det kallt i lägenheten, bara tjugo grader, du må tro att man fryser!" säger Erik.



Och så tittar jag in som hastigast på Westerbergs Salonger, ty där arbetar den rara Jenny.

Det var hennes tjänst som kassaledare som jag tog över.

Underbara Jenny som tackade för sig och blev frisörska.



"Har du sett mina vingar ...?" frågar hon och vänder sig glatt om.

Sen går jag vidare .., nu till Söderberg & Sara och köper det där himmelska brödet.



Och här en f.d. kund i såväl kvartersbutiken som i den större.

"Men oj, är du tillbaka!?" säger hon och hoppar av cykeln.

Prat-prat.



Nästa anhalt blir gågatan.

Och se där kommer "Berit Viola!"

Viola tillhörde stamkunderna i lilla affären och har man arbetat tretton år i en sån butik, då blir kunderna nästan som .., ja, grannar.

Till höger om Viola (för många, många år sedan pratade vi just om andranamn, då, när hon handlade i affären ..., ja, sånt kan man diskutera med kassörskan, bara så ni vet, och av någon anledning glömde jag aldrig just den biten ...), ja, till höger om henne skymtar i alla fall hennes man Vidar.

Vidar och Viola, det passar ju bra.

Vidar har i hela sitt liv arbetat som polis, den mesta tiden i Simrishamn.



På gågatan blir det ett evigt småhejande.

Där står Lolita, som arbetar som musiklärare på Kulturskolan!

Alltid smajlande!

Nu är hon förkyld - har just varit och handlat lite naturmedicin - och hon berättar hur hon stortrivs med jobbet och jag får veta att hennes tre barn också musicerar, allesammans!


Åse. Lejon.
Hon var kanske 24 år när jag kom till affären.
Nu, tänka sig, har hon snart hunnit ifatt mig ..

Sist av allt tvärtittar jag in på Lindsténs Elektriska.

Där, bakom disken står Åse och väntar på att alla julgrejorna ska komma.

Vi var också arbetskamrater under säkert elva års tid, ja, i lilla kvartersbutiken och ingen var så lugn och så omtänksam som Åse.

Nu blir det en kram över disken och ännu lite småprat och sedan raka spåret till stationen.

Och sen är jag tyst prick hela vägen till Malmö.