På bio ...

... fast i vardagsrummet och detta är filmen som vi såg.

Efter en minut kände jag igen mig; jahaja, den har jag sett förut.

Och nu har jag sett den ännu en gång och den blev inte ett dugg bättre, alla stjärnor till trots.

En film som spretar hit och dit .., korta klipp .., ett par som, enligt mitt sätt att se det, inte alls är synkroniserade (Ulrich Thomsen på bilden ovanför och svenska skådespelerskan Lisa Werlinder, hon kunde vara hans dotter i verkliga livet, känns det som ..) och på det hela taget en seg och trist historia.

Gita Nörby (danskt y hittar jag inte) bra som alltid och det är ju alla danska skådisar, som har en förmåga att föra en dialog utan att det låter som stod dom på Dramatens stora scen.

Betyget blir 2 av 5.

Och ...

.... så tar vi bilen och susar in till Halmstad - först till återvinningsstationen -, därefter blir det inköp av färsk sill till sigge och pElle .., plus två burkar "hemlagad" soppa (fisk, resp. kräftsoppa) till kvällsmiddag.

En sak är säker: trevligare försäljare än i fiskbilar, det finns inte!

Och så blir det ett besök på K-rauta där pv inhandlar en avfuktare till Gunvors hus och sist av allt: raka spåret in till de centrala delarna av stan, där det blir lunchbesök på Börje Olssons Skafferi.

Slottsparkeringen är absolut packad (långlördag .., det borde man ha tänkt på ..), så medan pv kör vidare och letar p-plats, skyndar jag mig till lunchrestaurangen (som inte är en restaurang i den bemärkelsen, mer som en liten, liten, liten butik med några runda bord), där vi ska träffa herr och fru Pehrson.

Av Sonja och Gösta har vi nämligen fått ett presentkort just där (hos B.Olsson) och nu sammanstrålar vi alla fyra för att äta lunch tillsammans.


U n d e r b a r t!

Där finns flera olika sorters pajer ., där är pastasallad, ostar, skinkor, nån slags steka avlånga köttbullar, bönor, cous-cous, vanlig sallad, ja, allt möjligt gott!

Och trångt är där, nästan så att man inte får plats och hela tiden kommer människor in .., ser sig omkring .., konstaterar att där inte finns några lediga bord och traskar besvikna därifrån.

Innan vi lämnar stället, köper jag en bit stark Skipperost, att ha till hårt bröd - vilket jag naturligtvis glömde att köpa -.

Besök i stan ...

Dagens fönster, men lite större ...

Frida sover ...

Nu testar jag, bara för att se om den här bilden går att klicka upp.

Lördagsfönstret ...

.... fanns och finns förstås ännu ..., i Ystad.

På det som var min innergård.

På menyn ...

Pepparbiff (rosafärgad inuti ...), potatisgratäng, en härlig sallad och det här vinet som är sååå gott!

Å, så smarrigt!

Herr pensionatsvärden pratar om att göra en äppelkaka till kvällens äventyr, det vill säga, till Skavlan.

Present från pv ...

Ja, jag har väl gett honom en och annan vink (läs: ett oräkneligt antal ...), det ska erkännas.

Och nu äntligen .., kan man dofta gott igen!

Den bästa parfymen jag vet!

Helgglädje ...

Men egentligen har jag inte råd ...

Tidningen Vi  som kommer med posten.

Och med hur många läsvärda artiklar som helst!

Hopefully.

Direktör Johansson och huset vid havet, akt.1.

Inte alls långt från det gula huset på kullen, pågår ett enormt bygge.

Promenerar man längs lilla grusvägen, den som går vid havet, ser man en giraffliknande byggkran som strävar mot himlen och man tänker att det är ju omöjligt .., detta är alldeles, alldeles intill ett naturreservat, vad i fridens dagar byggs där?

Jo, en villa, av det inte så vanliga slaget.

Så här skriver Hallands Nyheter:

"Ännu är bara källarvåningen till nybygget klar. Bara är kanske fel uttryck - på ritningarna mäter den cirka 600 kvm, en ordinär villatomt -, vilka ska rymma garage, gym, bibliotek, vinkällare och diverse annat.
De två bostadsvåningarna, till vilka man lämpligen tar hissen, mäter sammanlagt 375 kvm,vilket räcker till ett tiotal rum, sju toaletter och fem duschar."

Ägare till huset är direktör A.Johansson.

När huset planerades, sade såväl dåvarande stadsarkitekten som länsstyrelsen nej.

Bygglovsnämnden däremot sade ja, på villkor att huset skulle vara högst 100 kvm stort och maximalt 6 meter högt.

Men direktör Johansson överklagade och kom med nya förslag och ser man på ..., nu blir det plötsligt "ja" från bygglovsnämnden och det pratas om att detta beror på att direktör Johansson skulle förlägga AJ-produkters nya anläggning i Falkenberg, vilket inte blev fallet, den byggs nu i Halmstad.

Usch och fy!
Sådana antydningar är förstås bara illvilligt prat, det förstår ju alla.

Nämndens ordförande, Ulla Rickardsson, menar också att detta bara är nonsens, tvärtom, "villan är ett exempel på djärv och spännande arkitektur" och tacka för det, det är arkitekten Abelardo Gonzales som har stått för ritningarna.

Naturvårdsverket anser att beslutet är obegripligt.

Om inte en alltför avlägsen framtid tänker pv kontakta byggnadsnämnden i Falkenbergs kommun.

Han ska söka bygglov för betydligt mindre skapelser än direktör Johanssons villa.

Det ska bli verkligt intressant att invänta nämndens svar.

Halleluja-moment ..

Å, sicken glädje, att hitta världens bästa mascara!

Stor, härlig borste .., lätt att applicera, ja, från sekund 1..., känner jag att ÄNTLIGEN!

Och nu kan man ju ställa in sig på att den utgår ur sortimentet innan årets slut.


(Inhandlades på H & M i Helsingborg igår.)

På ortopedmottagningen ...

Tänk, alla dessa väntrum.

Sittriktiga möbler .., tidningsställ (Allers, Hemmets Journal, Hälsa .., Se och Hör) ..., broschyrer hit och dit.

Och ofta en massa kompakt tystnad och där är personal som springer fram och tillbaka i korridoren och man undrar hur många som egentligen arbetar just där .., och sen blir det lunchdags och då kommer sköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster och bär på lunchlådor och någon frågar Gunilla om där finns kvar nåt i matsalen, "ja, där är mycket sallad", säger Gunilla som sedan önskar de övriga en trevlig helg.

Här sitter jag och tittar och väntar och väntar och tänker att "åå, här skulle jag vilja arbeta .., få ha vita arbetskläder och komma in i väntrummet och titta mig omkring och säga ... ja, nu är det Götes tur, få se, har vi någon Göte här ...?" 

Och jag skulle ta med färska blommor hemifrån och sätta på bordet, och kanske be att få installera en radio som spelar mjuk musik .., och jag skulle absolut kontakta någon sponsor och höra om dom inte ville få bra reklam genom att installera en kaffeautomat, så där så väntande patienter som kanske har åkt långt, kunde ta sig en kopp Zoegas skånerost.

På fredagar skulle jag ta med mig hembakad sockerkaka till eftermiddagsfikat och vi skulle prata om helgens äventyr och kanske skulle patienterna vara extraglada för att det är helg och kanske skulle jag också  visa mitt knä för någon gammal tant eller farbror som är lite orolig och jag skulle säga att "nä, det är inga problem, titta här bara, jag kan böja och sträcka hur mycket som helst!"

Det är vad jag tänker på under dom två timmarna i väntrummet.

Fredagsfönstret ...

.... finns på ön Ven, utanför Landskrona.

Och även den här gången var det bloggmadamen som höll i kameran.

Hässleholm tur och retur ...

Greta, 80 år ...

Det blir en underlig resa det här.

Krumelurig!

Utanför Laholm får jag en långtradare framför mig och vägen är slingrig och det ösregnar .., i sju mil ligger jag där bakom och inser efter en stund att jag kommer att bli försenad till röntgenavdelningen, så jag ringer och säger som det är.

"Om ni har någon som står på tur efter mig, så ta honom eller henne så länge!"

Och väl framme i Hässleholm snirklar jag mig runt hela stan innan jag kommer till sjukhuset, tar sedan första bästa parkering, skyndar mig in och anmäler mig i röntgenväntrummet och möts av en sån härlig underskötare som säger .."hej på dig Elisabet, välkommen till Hässleholm!"

Jag har sagt det förut och säger det igen: å, vad jag ä l s k a r  dessa skåningar!

Klockan 11.30 har jag tid hos sjukgymnasten Per.

Så jag slår mig ner i ortopedmottagningens väntrum och väntar och väntar och väntar.

Intill mig sitter Greta från Smedstorp.

Om precis en månad ska hon få ett nytt vänsterknä och hon frågar hur det var för mig (hon har också fått dvd:n som, något förskönad, visar hur det hela går till ..) och jag säger att just så där härligt vet jag inte om det var .., jag låg mest och höll i kräkpåsen det första dygnet och Greta ler och säger att det ska nog bli bra

Wasti, Stenbock och demonstratris.

Efter en stund kommer en elegant madame och slår sig ner intill mig.

Då har Greta redan försvunnit och snart har jag väntat i två timmar!!

Kvinnan är av den mer pratglada sorten ., ååå, hon berättar om sina syskon (dom är många!) och hur mycket det har betytt att vara en stor syskonskara som alltid har hållit ihop ..("du förstår vilken trygghet!" säger hon leende ..) och jag får veta vad hon har arbetat med (demonstratris, "jätteroligt, jag tycker om att prata med människor Elisabet, var det Elisabet du hette .., ja, du skulle tycka om det, du verkar också pratglad!") och hon berättar om sin son, kanske har jag hört talas om honom .., ja, men titta här, säger hon och visar jackans baksida!

En stolt mamma.

Jaha .., det är han! 

"Oh ja, han har uppträtt på massor med ställen .., han sjunger Elvislåtar .., ja, just det!" säger Wasti leende.

När två timmar har gått .., då jag har lyssnat till såväl Greta som Wasti och läst ut såväl Allers som Hälsa, norpar jag en vitrockad man i flykten och frågar om han heter Per och är sjukgymnast och det är han .., och jag frågar om dom har glömt bort mig helt?

Det visar sig ha blivit en miss, jag sprang ju direkt till röntgenavdelningen utan att först meddela receptionen att jag anlänt och herr Per har inte fått meddelande om att jag dykt upp .., "men hjälp, nu tror jag faktiskt att du har slagit vänt-rekord, två timmar, stackars dig!" säger Per leende och klappar mig på axeln och jag säger att det spelar ingen roll .. jag har haft trivsamt sällskap och nä, det går bra.

Och jag får ta av mig byxorna och knäet sträääcks och täääänjs och böjs och allt är bra.

Hallandsåsen .., solen lyser där i norr, mot Laholm till.

Och så kör jag hem via Helsingborg ..., (handlar på Väla) hämtar upp pv vid Sturegymnasiet (jag har glömt cykelhållaren och herr pv får krångla in cykeln i bagageluckan ..måttligt lycklig är han ...) och det blir storhandling på Ica och sen hemåt.

Nu är jag tämligen slut på.

Men trevligt har det varit!

Och så ...

... är det torsdag och ute är det mörkt, fast klockan närmar sig åtta.

Gryningsljuset är dovt och mörkblått.

Och Lennart Persson i tv:s nyheter pratar upprört om mutresor och avgång och själv lockar jag på sigge och pElle .., ty snart vankas bilresa till Hässleholm och hela dagen får bli ett äventyr, ja, för den som tillhör utanförskapet och mest sitter i ett gult hus på en kulle, behövs inte mycket för att det ska bli Annorlunda.

En tiomilsresa blir ett Äventyr.

Ett sjukhusbesök ..., en titt in i en annan Verklighet.

Just så kan det vara.

Ett nytt sätt att läsa ...


Man hör det ofta numera, det här staccato-sättet att läsa nyheter på.

Så här kan det låta.

Efter exakt 50 sekunder börjar det.

"Om du vill bli känd och slå igenom som artist .., idag ... " osv.


En slags betoning på vart fjärde eller femte ord.


Är det dialektalt .., eller ..?

Torsdagsfönstret ...

... finns i en underbart vacker liten kyrka någonstans i Skåne.

Men jag har glömt var, bara att jag stod där nere på grusgången och riktade kameran mot himlen.

I morgon ...

Men nu skulle ni se så fint ärret är.


... torsdag, då stundar sjukhusbesök.

Då ska knäet röntgas och kontrolleras.

Man kan ju hoppas på fint väder, eller i alla fall inte kyla och snö.

"Vid himlens utkant ..."

Så heter filmen som vi såg ikväll, pv och jag själv.

Dvd-omslagets framsida visar en hord av beröm .., det är getingar, stjärnor, biografstolar, små fyrar, filmklappor, plustecken och orden "Bästa Manus vid Cannes filmfestival".

Då förstår man ju.

I Svenska Dagbladet kan man läsa den här recensionen.

Men vi sitter där i mörkret och tittar och småpratar mellan varven och säger att ..."visst spretar den lite åt alla möjliga håll ...?" (säger jag) och ..."nog är det överspel ibland, så där som när hon kom ner i köket .., det tycker jag ..(menar pv).

Vissa scener är helt ljuvliga (exakt dom som SVD tar upp) och musiken passar perfekt.


Herr Kurtiz. Vattuman, född 1936. Jättebra, spelar han!

Bäst, utan tvekan bäst, tycker jag att mannen som spelar änkling i filmen är.

Den mannen, Tuncel Kurtiz växlar personlighet på ett suveränt sätt!



Regissören, Fatih Akim, är Jungfru, ( som synes försedd med helt otroliga ögonbryn och ja, det är i sammanhanget totalt oväsentligt, men ändå ... ) född 1973 i Hamburg av föräldrar som utvandrat från Turkiet.

Den här filmen var för övrigt Tysklands bidrag till Oscarsgalan 2008.



Hanna Schygulla (Stenbock ..., se där ...!) har också en roll i filmen och jag bara gapade när jag såg henne, för mig var hon fortfarande den här kvinnan .., men det betyder ju bara att åren går fortare än man tror.

Det totala betyget?

En 3:a från mig. (av 5).

"Ja, det blir inte mer än en 3:a från mig ...", säger pv som sitter i vardagsrummet och rättar matteprov.

Så var det med den filmen.

Vid elvatiden ...

.... allt medan regnet öser ner utanför fönstren, läser jag ut den sexhundrafyrtiosju sidor tjocka boken "Vad jag levde för", av Joyce Carol Oates.

Sexhundrafyrtiosju sidor!

Och det är ungefär som när man tittar på "Morden i Midsomer", egentligen bryr man sig inte så mycket om slutet och hur det till sist ska gå för mr Jerome Corcoran , nej, det är själva vägen dit som betyder nånting.

Sättet hon skriver på.

Det vimlar av könsord och beskrivningar av sex till höger och vänster och en kväll när jag ligger på soffan Ektorp och läser boken, säger jag smajlande till pv att .."ja, läs inte den här .., du kommer att bli evigt pilsk" och nej, det blir inte jag, men jag fascineras av hur författaren kan ändra språk så till den milda grad, det är som om hon har hur många personligheter som helst att välja på och hade någon frågat mig och jag inte hade en aning om vem som skrivit boken, hade jag satsat allt jag äger och har på att det hade varit en man.

Nej, jag förstår det inte!



Och här sitter författaren på sina knän .., och där är katten - med hängmage så där som pElle - och hade mrs Oates nu suttit mitt emot mig på Öresundståget så hade jag kanske gissat att hon vore hattmakerska eller bibliotekarie, det är vad jag hade gissat på, nej, hädanefter ska jag aldrig någonsin döma människor efter utsidan!



Och som yngre.


Och vad är det som gör att jag fullkomligt sugs in i hennes sätt att berätta?

Jo, jag vet.

Det är närbilderna; bokstavsnärbilderna.

Så här t.ex, som när författaren beskriver när Jerome Corcoran hittar ett råttbo i sin farbror Seans något bedagade hus.

"Corky hade faktiskt aldrig undersökt ett råttbo noggrant förrän han satt där nerhukad över det, förfärad men ändå full av beundran, och ju mer han tittade desto mer beundrade han det, för så häpnadsväckande det var: stort som en basketboll, skickligt, ja, kärleksfullt sammanfogat av alla möjliga konstiga saker, inte bara garn, snören, trasor och bitar av tidningspapper som man kunde vänta sig, utan här fanns fjädrar och glänsande ståltråd och julgransglitter och fem, sex knappar och färgade glas - och plastbitar och en del av ett barns Kalle Anka-docka av gummi och en illa fläckad silvermedalj på en tunn kedja och ett par trasiga glasögon med metallbågar och, mest förbluffande av allt, den metalliska självlysande tavlan till en väckarklocka som han och Pete hade haft i sitt rum.

---

När Corky bar ner boet för att visa det för sin farbror som satt och halvsov framför TV:n, satte sig Sean ivrigt upp och spärrade upp ögonen för första gången på länge. Och sedan fick han tårar i ögonen och hans lätt darrande hand drog fram den missfärgade medaljen på en kedja ur det tätt sammanfogade boet - en religiös medalj -, Jungfru Maria, som en gång hade tillhört Frances Corcoran, borta sedan länge."

För mig blev det här en m a g i s k bok.

Helt underbar!