I mejlkorgen hittar jag detta.
"Käraste du, vill du ha en utmaning ... 30 dagar ....
Bara att sätta hjärnan och pennan/tangenterna på full fart .... Lotha."
Så skriver min kusindotter, hon som nyss har blivit distriktssköterska.
Ja, just det, det är samma lista som Malin på Åland fick.
Nu är det ju så här, att den som har varit med på den här sidan ett tag, vet ju nästan allt redan.
Å andra sidan .., kan ni ju bara skutta förbi det här och inrikta er på något annat.
Så syster Lotha .., okej då.
Jag börjar med dag 1 någon gång idag.
Så här ser listan ut.
Någon fler som vill hänga på?
Hojta i så fall, så man vet.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Kram Lotha
måndag 15 november 2010
Filten ...
Så här ser den ut, filten - eller pläden - från Klippans Yllefabrik.
Å, så ljuvligt varm och go den är!
Det tycker även sigge nilsson.
Jodå.
Han har minsann legat på den i flera timmar.
Dagens fönster ...
Nere vid lilla hamnen här i Stensjö, finns ännu några båtar som inte tagits upp.
Det här är en av dem.
Och där hittade jag dagens fönster.
söndag 14 november 2010
Och till sist ...
....ett kvällsfönster från Skåne.
Ett fönster i min storasysters krumelurhus, beläget ute på landet, bland hästar och får.
Mera Skåne ...
Det är klart att sjutton år i Skåne gör sitt till.
Att komma körande från landet Halland, ta sig över åsen .., svänga vänster vid trakten av Landskrona och sedan köra rakt österut .., förbi Spången, Klippan och allt det andra .., det känns på ett sätt som att komma hem.
Ingenstans finns så många ruffiga gårdar.
Och där är skruttiga hus .., rangliga staket .., och allsköns bråte runt knuten!
Och ändå .., så härligt!
Och grusvägen där
Och vände.
Loppisen i Billige, där vägen går rakt genom samhället.
På Billingehill kan man köpa våfflor och mat, minsann.
Överallt inne i loppishuset sitter små skyltar, handskrivna - förmodligen av ägaren -.
Där finns förmaningar om hur man ska ställa tillbaka varor som man tittat på ..., hur man tar sig upp på vinden .., där finns ett anslag om att "för kvarglömda kunder ansvaras ej" och man tänker att den mannen han har haft roligt med pennan.
Och så yllefabriken i Klippan!
Vilken d r ö m för den som tycker om textil konst.
Älgfiltarna kanske vävs med tanke på tyska turister ...?
Själv köpte jag en vacker enfärgad pläd.
Bild kommer i morgon.
På vindan upptäcker jag en fåtölj (typ min loppisvariant och som omklädd hade blivit som allra bäst i det nya innerummet ....) som mer än gärna hade fått följa med till landet Halland.
Den åsikten delades tyvärr inte av husets herre.
Nåja.
Det kommer fler tillfällen.
Så kan det gå när man bloggar ...
Den 10:e april 2007 skrev jag ett inlägg som handlade om bröderna Engebrand.
Det är dessa bröder som syns på bilden.
I mitt barndomshem fanns en tavla, målad av en av bröderna, nämligen Staffan Engebrand, och jag minns alltid hur förtjust mamma var i den tavlan.
Idag när jag kommer hem från skåneresan och öppnar min mail, finns där ett brev från för mig helt obekant människa.
Bland annat skriver hon så här:
"För ett antal år sen googlade jag på min pappas namn och fick upp ett foto från din blogg.
Det var ett kort där han sitter tillsammans med sina bröder i köket i barndomshemmet i Borkan.
Kortet är nog taget på tidigt förtiotal.
I texten till detta fotografi såg jag adressen till Vilhelmina kommuns fotoarkiv och DÄR hittade jag en guldgruva.
Min farmors fotoalbum fanns på nätet!!!
Jag började leta efter kort som en galning och hittade pusselbitar både här och där.
Jag hade tillgång till släktforskningsmaterial ända bort till 1500-talet, så nu kunde jag lägga pussel.
Nu är saken den att jag nästan aldrig hade träffat någon från släkten i Västerbotten, än mindre varit där på besök.
Nu började namnen på de platser jag hade hört talas genom pappa få en mening och de fick en position på kartan helt enkelt. Och så började jag fantisera om livet förr och ville veta mer.
För två somrar sen åkte jag upp och träffade två av mina farbröder.
Sen besökte jag farmors födelseby och platsen där hon bott.
I somras var jag tvungen att åka upp igen.
Jag pratade med folk, hittade avlägsna släktingar – det är så häftigt att ”vara någon” på en helt främmande plats.
Folk visste vem jag var genom mina släktband.
Tänk vad ett blogginlägg kan resultera i!
Jag tackar så mycket.
Pelle Westerlund med familj.
Min (Elisabets) morfar står i mitten av översta raden.
Nu till den Westerlundska sidan.
Jag känner ju igen din morfars bröder från andra kort så jag har undrat en hel del om vårt lååångväga släktskap.
Så här tror jag att det är: Du har lagt ut ett kort på Per Erik Westerlund f. 1845 i Wilhelmina, (bilden här ovanför, skriver Elisabet) Bonde.
Och…. Pehr Jansn Johansson Westerlund var gift med Anna Christina och i deras äktenskap föddes Per Erik Vesterlund 1845.
Sen dog Anna Christina 1859 och då gifte Pehr om sig med Magdalena Jonsdotter 1860.
De fick 9 barn och då föddes bl a min farmors mor Maria Lovisa Johansdotter 1861.
Så Per Erik och min farmors mor Maria var halvsyskon.
Pehr J fick totalt 15 stycken barn, så han låg inte på latsidan ´n Pehr.
Söndagshälsningar från en mycket avlägsen släkting, Lena."
Helgen i bilder ...
Lördag förmiddag .., på väg söderut, mot Hörby till.
Grönt och fint .., så oändligt mycket S k å n e!
Det känns som om vi är på semester.
Min syster bjuder på stekt gås med de allra ljufvligaste tillbehör.
Gelé, äppelmos, katrinplommon, rödkål .., inlagd gurka!
Vilket kalas!
Gåsen är uppfödd hos grannen på andra sidan hagen .., och det är en rejäl bit - gåsen - som väger nästan sju kilo!
Och som alltid: Reimyreglasen som fanns i vårt barndomshem.
Senare på kvällen ... Trivial Persuit (pv vinner ..) och slutet på "Last night of the proms", vilket är nästan det bästa jag vet.
På hemvägen är det mulet och regnigt; horisonten tippar överstyr.
Chauffören är okoncentrerad (pratar med sin bror i mobilen) och glömmer att svänga av mot Klippan .., vi hamnar i Eslöv av alla ställen och detta irriterar honom alldeles omåttligt.
"Men det är väl härligt att så se Eslöv, det har jag aldrig gjort ...", säger jag, men det tycker inte herr chauffören.
Lördag.
På Ica i Hörby handlar vi tulpaner och lite annat och där, mellan hyllorna, upptäcker jag den här mannen som ler så bekant!
Å, det blir kramkalas .., det är ju den där trevlige mannen som kom med växel (eller hämtade) i affären .., minns jag inte fel var han från Värmland?
"Bor du här i Hörby?" frågar jag och jo, det gör han och så får vi hälsa på hans fru som ser lika rar ut.
I kassan ser jag ännu en bekant; en kvinna i min ålder kanske.
"Men är inte du från ...?" säger jag, men hinner inte mera.
Jodå, visst är hon från Ystad och hon frågar om jag helt har försvunnit från affären och så blir det lite prat om den biten.
"Och nya glasögon har du också ...", säger jag och då smajlar kvinnan.
Härligt med såna möten!
I Billinge är det loppis och vi köper sex LP-skivor för 4o kronor.
En av dem var den här (jag hade den själv en gång, nu är det pv som köper den.)
Och den här köper jag (LP:n, alltså).
Dessutom köper jag en stekgaffel - exakt som den mamma hade och som var så bra - för 10 kronor.
I huset till höger ., hade gåsen vuxit upp.
Sist av allt ett besök på Klippans yllefabrik i just Klippan.
Jag säger bara det .., håll hårt i plånboken om ni tittar in där!
En alldeles underbart vacker grå filt/pläd blev min, andrasortering, men det märks inte.
Priset: 299 kronor.
Här kan man handla online.
Förhållandet med pv är till 99 % oerhört lättsamt.
Men på ett område är vi våldsamt olika.
Ni kan ju gissa vilket ...
Alla pappors dag ...
Tvåa från vänster är pappa, här på idrottsplatsen i Malå.
Vädur. Envis (läs: tjurig), dansant, duktig historieberättare.
Pappa var under många år ordförande i MIF och - till min tonåriga fasa - även speaker.
Tjugotvå år var jag när min pappa dog.
Året var 1976.
Det känns som hundra år sedan!
Och hans vackra handstil.
Nej, jag tänker inte på honom dagligen, men ofta.
Och med den allra största värme.
Anders fick andranamnet efter morfar Ivar.
Ni kan ju gissa tre gånger hur glad han är över det ...
Om man kan skicka farsdagshälsningar till himlen eller var man nu befinner sig, så gör jag det.
"Här pappa kommer en virtuell kram .., du som var min stora trygghet och familjens nav!"
Söndagsfönstret ...
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
Citronen, tekoppen och hjärtmedicinen är dagliga attribut för pv.
Och som ni ser, hänger de blommiga gardinerna med.
Ännu ett tag .-)
lördag 13 november 2010
Mer behövs inte ..
Lite telefonprat med barnen.
Lördagmorgonssurr med AP som är på väg till stallmöte.
Vi pratar om glädjen i att ha djur och om pElle som ligger avslappnad på soffan.
Och häromkvällen surr med "dr Böhlander" och med Emma.
"Nå, Emma .., hur går det med spanskan ..?" frågar jag.
Och så övar vi lite.
En glimt av samförstånd. Mormor och hennes barnbarn.
Och igårkväll prat med sonen, som var på väg till jobbet i Malmö.
Han som älskar sitt arbete och tycker att det är en enda stor glädje att ta på sig uniformen.
Att han ska arbeta såväl jul som nyår, bekymrar honom inte det minsta.
Med mamma har jag inte pratat, annat än via hjärtat.
Åååå, så jag saknar dig, Ann-Gerd Nilsson!
Sammantaget: lite småprat med barnen och livet känns som b ä s t!
Forskningen går framåt ...
Lördagmorgon och vi leker doktor förstås.
pv fäster blodtrycksmanchetten på sitt högra ben och ser man på, det går tydligen lika bra!
Mitt blodtryck fortsätter att vara lågt.
Som ett smärre mirakel är det.
"Vi kanske skulle ha någon slags rehabcenter här ..., ja, för människor som upplever stress och vill varva ned lite ...?" säger jag.
(Som ett led i forskningen ser vi att ju lägre blodtryck, desto högre puls. Man kan också konstatera att pv som är vältränad .., hans hjärta slår nästan tjugo färre slag per minut än mitt. Å andra sidan har jag i hela mitt liv haft hög puls!)
Och nu blir det frukost och just då ringer den pratglade Leif Bergström från Adak till Lisa Syrén.
Så kul!
fredag 12 november 2010
pElles bäste vän ...
Att ligga på ovanpå soffan .., känna värmen från elementet där bakom .. och ha ena tassen på husses axel .,. det är nog lycka det för en katt som heter pElle.
Utläst ...
Att läsa Joyce Carol Oates är som att befinna sig i en båt som stillsamt närmar sig ett vattenfall .., man anar att något förfärligt ska hända och man får ont i magen och vill helst titta i slutet (vilket man också gör ...) och mellan varven händer det man inte förväntar sig ska hända och ibland rörs man till tårar och ibland hatar man människorna eller somliga av dem.
Den här boken handlar om en ung kvinna som gifter sig med en predikant som, morgonen efter bröllopet, tar livet av sig genom att kasta sig utför Niagarafallet.
En månad sedan gifter hon om sig med Dirk Burnaby, advokat i samhället, och med honom får hon tre barn, två söner och en dotter.
Om deras komplicerade familjeliv .,. om sånt som aldrig pratas om och tystas ner .., om korruption och ond bråd död, handlar den här romanen.
Så här skriver Helena i Bokhora och p r e c i s så är det.
(Jag sa samma sak till pv idag och ser att jag skrivit om just detta med ont-i-magen i första stycket.)
"Har man läst Joyce Carol Oates förut infinner sig magontet, den där fysiskt betingade känslan av att den oundvikliga katastrofen är nära, ganska tidigt i romanen."
Just så.
Den handlar också om kärlek, lust och hur förunderligt vi människor reagerar i olika situationer.
Mellan varven (någonstans i mitten) tappade handlingen styrfarten och jag läste korta stycken om kvällarna när jag hade lagt mig. Mot slutet blev den väldigt, väldigt bra!
Betyget: 4 av 5.
Andra har tyckt så här.
Halleluja!
Min äldsta dotter .., och kanske den yngre också .., för att inte tala om pv .., tycker verkligen inte om min anorak.
Men själv .., älskar jag den!
Eller: dom.
Ty båda två försvann spårlöst.
(En glömde jag på pågatåget, den andra .., ja, jag har mina misstankar!)
I morgon ska jag köpa tre nya!
Och har man inte skådat en anorak i London förut, så kommer man att få göra det snart.
Såååå lycklig är jag!!
Uppdaterat: AP skriver i sin kommentar att jag alltid har haft anorak och jag tänker ... "har jag?"
Jo, men det har jag ju.
Först i flera år en varmt röd Fjällrävenanorak och sedan - säkert i flera år den också - en blåbärsmjölkrosafärgad historia från Gudrun Sjödén.
Den senare blev högt och innerligt älskad och ofta när jag hade den, sa någon ..."men å, så fin du är idag!"
Det var färgen som gjorde det hela, förstod jag långt senare.
Förmiddag ...
Gråmulet väder.
Blåst.
På soffan Ektorp ligger pElle och sover.
Reprisprogram med intervju av Inga-Britt Ahlenius.
En stark kvinna, tänker jag (och har jag alltid tänkt, ni kommer väl ihåg bataljen med Bosse Ringholm ..).
Ahlenius vittnar om FN:s nuvarande generalsekreterare och hur svag denne är som ledare.
"När företrädaren, Kofi Annan, kom in i ett rum .., då var det som om Jesus klev in ..", säger hon. Det handlar om aura och ledarförmåga.
Förstås.
Mera tv.
Johan Norberg - bl.a. Vi-skribent - säger ifrån på skarpen i fredags-paneldebatten.
Det känns som en aningen irriterad stämning i studion.
Dricker kaffe.
Besöker www.platsbanken.se och läser en annons från ett bemanningsföretag som söker kontorister.
"Bläddrande i facebook på arbetstid är inte populärt", står det.
Nej, lika så gott att stämma i bäcken.
Och så pannrummet för att få upp värme.
Tänder med ihopvirat tidningspapper .., men blicken råkar falla på sidan med födda och avlidna och jag blir stående och läser om Peter Eriksson som inte längre finns och jag förmår mig inte att slänga sidan i elden.
Att elda med ved .., gör att man jordas.
En alldeles speciell känsla är det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)