Dagens fönster ...

... fångades i London, förstås.

I närheten av Hyde Park ..

... tror jag att det var .., upptäckte jag detta.

Ett slags tacksamhetens monument över alla de djur som offrats i de olika krigen.

Djur som aldrig hade något val.

Minns jag inte fel, stod där .."They had no choice".



Kransar och blommor låg prydligt nedanför den reliefprydda väggen.



Väldigt mycket brittiskt, tänkte jag.



Annars var det förstås mest grandiosa monument över krigiska herrar.

Överallt dessa män i sten som spretar med sina armar och är så märkvärdiga.

När ett monument över kvinnor äntligen uppenbarar sig, finns där inga ansikten.

I och för sig behövs det inte just här .., det här var finurligt, med olika uniformer som kvinnor använt under andra världskriget, men ändå.


(Och precis som Monet ofta har berättat om - hur det är i Frankrike -, märks det att krigen finns kvar i människors hjärtan. )

Dag 17 ... "Ditt favoritminne ..."

Vaktmästaren som kämpar med avloppet.
Lintotten och Emma t.v.


Det är mitt i sommaren år 2003.

Det här är min första sommar som ensamseglare.

Min ekonomi är skral, men jag har sparat ihop pengar till en resa till Stockholm och bokat en liten stuga ute på ön Grinda i Stockholms skärgård; det är Emil och Emma och deras mormor som är jag.

Tillsammans tar vi tar tåget från Upplands Väsby, därefter buss till kajen och sist av allt: en sån här dutt-dutt-båt ut på böljan den blå.

Det är alldeles omåttligt härligt!

Och stugan är pytteliten och ligger alldeles nära vattnet och Emma är överlycklig, ty hon får ha litet-litet-ansvar för stugnyckeln och springer hela tiden fram och tillbaka och låser upp och låser igen.

"Å, mormor .., det är så kul att låsa dörren!" säger hon.

Middagen (som vi tillagat i vandrarhemmets stora kök) äter vi utomhus vid ett bord som står mellan två tallar.

Emma och Emil låtsas att dom är servitörer och kommer ut till sin mormor som just då är fru Andersson och dom dukar bordet och frågar fru Andersson vad som önskas och hon säger att ..."ja, makaroner och köttbullar om det finns på menyn ..?" och tänk, att det finns det ju.

På kvällen, när solen är på väg ner, sitter vi på bryggan av trä.

Vi ser fru Skäggdopping komma simmande med sina ungar och vi ser en orm som slingrar sig iväg mellan stenarna.

Och det blir en ny dag och medan jag packar väskorna står Emil och Emma ute på lägdan och tittar på när vaktmästaren försöker rensa avloppsröret.

Ingenting är så spännande som detta, ja, möjligen ska det vara när samme vaktmästare tömmer dasstunnorna, då står småttingarna och tittar storögt och tror knappt sina ögon.

Tunnorna (fyra stycken) ställs på släpet på en fyrhjuling och Emil säger att ett sånt jobb, det vore världens bästa att ha.

Aldrig, att jag glömmer den resan, hälsar "fru Andersson."

Dagens Blomma....

Just det, ja.

Om att hitta vägen ...

Med mitt lokalsinne är det verkligen si och så.

Mest så.

Jag undrar hur många gånger jag stannade och tog fram londonkartan och stod där och vred och vände och försökte hitta ett gatunamn som stämde .., eller hur många gånger jag helt sonika frågade någon obekant människa om vägen?

Att gå vilse i en stor, främmande stad är egentligen inga bekymmer .., det är bara att trava på och i värsta fall får man hoppa på en buss eller vinka till sig en taxi, men tid tar det onekligen.

I Hyde Park lyckades jag med konststycket att gå åt precis motsatt håll än det tänkta och den äldre mannen som jag pratade med, han loooooog och tänkte nog nånting om "ja, se fruntimmer och lokalsinne ...!"

Dr Böhlander (storasyster och Lejon ..) påstår sig ha koll på detta med var hon befinner sig

På bilden pågår tydligen någon slags "kontroll" bara.

Dagens fönster ...

.... visar den hänförande utsikten från rum nr 521 i Copthorn Tara Hotel i London.

Det var där vi bodde.

Till höger om det schangdobla hyreshuset såg vi om morgnarna solen färga himlen ljust, ljust orangefärgad.

Och som ni ser, åtlyds sannerligen gardinlagen även här.

Icke en färgad gardin så långt ögat når!

(Om där nu alls finns några gardiner, vill säga).

För övrigt var hotellet jättebra och rekommenderas varmt!

Ett rymligt rum med två singelbäddar .., strykjärn och bräda .., vattenkokare och ett helt okej badrum.

Sen är det ju det här med att duscha i England.

Det , kära bloggvänner, kräver ett alldeles eget inlägg, vill jag lova.

Ära vare Arlanda ...!

Finns det nånting som gör mig irriterad, så är det när saker fungerar dåligt.

Ett exempel är såna här jättestora toalettrullhållare som ofta sitter på väggen och där det är stört omöjligt att hitta början på papperet!

Man letar och har sig och små, små, små avrivna pappersbitar är allt man får i sin hand!

Är rullen alldeles ny, då kan man få migrän innan det hela är avklarat.



Men på Arlanda har någon tänkt till!

Den människan borde tilldelas en medalj av högsta valör.

Tycker jag.

Dag 16 ... mina drömmar.


Ja, nu har jag kommit i otakt .., det här skulle vara min första kyss, men det spelar ju ingen roll.

Mina drömmar?

Ja, vad drömmer jag om?

Jag drömmer om att hitta eller att kunna skapa mig ett kreativt arbete, där jag känner verklig glädje när jag går till jobbet.

Jag drömmer om att få i ordning vardagsrummet i det gula huset på kullen .., en ny matta och ny tapet och lite annat.

Mina allra innersta drömmar - tro det eller ej -, sätter jag nog inte på pränt.

Bilder från Portobello Road, London.

Lördag blir marknadsbesök på Portobello Road.

Längs hela gatan står marknadsstånd och där finns precis a l l t i ng!



På ett av borden trängs handväskor.

Man undrar ju .., vilka var kivnnorna som bar dessa ...?

Vilka levnadsöden döljer sig här bakom ...?

Vad doldes i väskan ..?



Krokodilskinn ...?



Och kaffekoppar av alla de slag!



Och man står där och bara smajlar .., detta är så härligt!



Hattar .....!



Vem bar den hatten ...?

Hur såg hennes liv ut ...?



Nån slags dockor ...



Och små, små bilar .., och tennsoldater ...!



Gamla idolkort .., filmstjärnor ...



Dockor som sett sina bästa dagar ...



Vid ståndet med gamla pälsar, trängs damer i alla åldrar.



Och helt ljuvliga resväskor som kostar dryga tusenlappen, finns också.

Inget för den höjdrädde ...

Fr.v dr Böhlander i ny, rutig jacka, i mitten Kerstin och så hennes dotter Jennie.
Av oss fyra har endast en vänster tumme upp.


London Eye blev ett äventyr!

Tänk er pariserhjulet på Gröna Lund, men att man liksom är inbakad i en kapsel. Men vilken utsikt ....!

Vår guide, en herre i min ålder, visade sig komma från Canada, men hade bott i England de senaste åren och han "bjöd" oss damer på ett glas champagne och det kan jag ju säga er, att innan vi serverades detta, så gick jag inte och ställde mig nära fönsterglaset.

Men efteråt ..., ja, då kaxade man upp sig.

"Åh, titta där är ju Buckingham Palace och titta där ..!" lät det.

Jag menar, när champagnen gjort sitt.

Inget för LindaLotta ...

Överallt fanns fåglar.

Mest duvor .., och så nån slags grönskimrande fågel som flaxade iväg i sådan fart att jag inte ens hann se ordentligt.

Det var här (övre bilden) jag satt bettankax .., när vi pratades vid.

Solen i ansiktet .., det kändes som i april, maj, ja, hemma.

Och jag översköljdes av tacksamhet för att jag hade blivit bjuden hit!

När bilden togs hade jag just druckit ett så gott te (ginger/lime) och ätit nån slags chokladwienerbröd och bettankax berättade glatt att hon skulle få eftermiddagsfrämmande.


I "The Serpentine" simmade sothöns, svanar, gäss och måsar.

På ett anslag kunde man läsa att hundar skulle hållas i koppel, då många svanar fått sätta livet till när hundar av det mer våldsamma slaget, ja, hade tagit dem av daga.


Och duvorna är uppenbarligen oehört sociala och trivs tillsammans.

I går, när det var isande kalla vindar, hade dom burrat upp sig och liknade mest av allt Michelingubbar.

Eller gummor.

Olikheter ...

"Dr Böhlander" (dottern, alltså), skriver i en kommentar att något av det hon kommer att minnas från den här resan, är när hon, Jennie och Kerstin slog sig ner i enorma shoppingcentret Westfield för en paus och Jennie generöst bjöd på champagne och så satt dom där och tittade på alla människor som handlade tjusigheter från Prada och sånt som jag inte kan namnet på.

Själv minns jag mest alla söta små ekorrar som kom fram och noooosade på kameralinsen.

Det ena är inte ett dugg bättre än det andra.

(Jag menar så här, att det jag gjorde inte är ett dugg bättre! Min systerdotterdotter t.ex, hon promenerade omkring i Plymouth och fotograaferade stuprännor ..., allt beror ju på intresse ,-)

Litet möte i Hyde Park ...

"Men om du nu inte shoppade .., ja, men vad gjorde du egentligen då ..?" hör jag att somliga tänker.

Ja, vad gjorde jag?

Matade små ekorrar, det gjorde jag i alla fall en dag.

OBS.

Får ni upp filmen ...? Jag får det inte .., kanske ska jag vänta tills jag kommer till Halland, där fungerar det.

Och om ni bara v i s s t e ....


.... hur många härliga bilder och småfilmer som ligger och vilar sig i mina två minneskort!

Det är så där så att jag får försöka behärska mig för att hålla igen.

Där finns en liten film som visar när småkillarna spelar fotboll i Kensington Park och tränaren Oliver håller låda .., en annan film visar den grekiska sömmerskan vid sin symaskin .., en tredje film visar en ekorre som nosar på kameralinsen .., där är fönsterputsaren på sin stege .., där är mannen som levererar Carlsberg ölkartonger på ett högst finurligt sätt .., där är hundarna som leker med varandra i Hyde Park .., tunnelbaneåkandet .., ja, vilken härlig minnesbank detta blir för mig!

Jag ska lägga in en film per dag, har jag tänkt, så ska ni få vara med.

Och Susanne ...

Susanne, som står i ett av alla stånden i Hyde Park.

Hon säljer julpynt och väskor och lite annat.

"Kommer du från Sverige ...?" undrar hon lite försiktigt och sedan är samtalet igång.



Själv är Susanne londonbo sedan 1989 .., hon är Oxe, endabarn och har vuxit upp i Norrköping.

Och så har hon ett så varmt leende.

Det är såklart hennes vänsterhand ni ser på bilden här ovanför.

Vivian ...

Vivian .., som berättar hur jag ska göra för att köpa ett "travel-card".

Så varm och go är hon .., och säger ..."Oh, Elizabeth .., that´s a beautiful name, well Elizabeth .., have a nice day!" och så ger vi varandra en varm liten kram innan det där korta, korta mötet är tillända.

Mer behövs inte här i livet.

Tisdagsfönstret ...

.... finns i stadsdelen Kensington i London och mannen på bilden heter George.

Om honom kan ni läsa i ett inlägg lite längre ner.

Pling i min inkorg!

Gunnar har tydligen följt med på hemresan via datorn!
Detta var bara en av flera bilder han hade tagit och skickat.
Så finurligt ,-)


"Välkommen hem Elisabet - snyggt landat.

Härligt att tänka:

Däruppe på många tusen meters höjd tittar du ner till höger ochvänster och vinkar åt oss alla bloggvänner som du passerar.

Det är såklart PV till höger när vi kommer in i svenskt terriotorium .., sen vinkar du hela vägen till oss alla, "ruta ett", Linda, Mian,Mossfolk + alla andra.

Jag är lika nyfiken på alla bilder och dina härliga texter från dinLondonresa som säkert alla andra vänner är på bloggen..!"

/kram från gunnar i vaplan/

Hemma igen ...

George, Stenbock och endabarn.


Ja, så är vi då återbördade till hemlandet och det gick bra alltsammans.

Vad kommer jag att minnas mest av dom här dagarna i London?

Jo, alla ljuvliga möten!

Där var Celia ..., Oliver .., Vivian .., där var den grekiska kvinnan som satt i en liten butik inte långt från hotellet (men i den verkligt fashionabla delen av Kensington) och lagade kläder och sa att ja, på den tiogradiga skalan så älskade hon sitt jobb så mycket som ..., ja, tolv!

Och där var fönsterputsaren på sin stege högt uppe i luften och jag själv där nedanför och hur vi pratade om höjdrädsla - eller inte - och jag fick veta att företaget var hans fars och jo, han trivdes bra med jobbet.

Och idag vid middagstid .., när jag strosar omkring bland alla de vackra husen och små butikerna - även det i Kensington - och i skyltfönstret ser en man som sitter och klär om en soffdyna och jag blir stående en stund och t v e k a r .., vet inte om jag ska våga .., men det gör jag .., så jag öppnar dörren och kliver in och frågar om jag får ta några bilder av honom och det får jag .., och jag säger .."du är Stenbock, visst ...?" och jodå, det är han och jag får t.om filma en snutt och efteråt är jag rusig av glädje.


Om han trivs med arbetet?

Absolut! Att stå vid ett löpande-band .., nej, det vore inget för George.


Och eftermiddagssolen sprider ett så härligt ljus över arbetsbordet.


Notera lilla gubben i gul hjälm längst nere till vänster.


"Har du nånting emot att jag tar lite bilder här inifrån ..?" frågar jag.
George svarar leende att det är bara att känna sig som hemma.

Mannen som säljer sängar och klär om soffdynor, det är han som heter George.

Ja, London är verkligen allt möjligt, men allra mest är det en massa underbart vänliga människor!



Och så klämmer jag till med den första cyklamenbilden.

Jag kan lova er att det finns många!

Och till rare vännen Gunnar som skickade ett så rart sms som kom just efter landning - tack -!

En timme kvar ...

Och hela foermiddagen har jag promenerat omkring haer i omgivningarna.

Om ni bara v i s s t e sa vackert haer ar!

Jag har passerat ambassader och poliser med k-pistarna redo att anvendas .., jag har strosat i smala graender .., tittat in hos en man som klaer om moebler (George) och tagit underbara bilder av hans arbete .., jag har knackat paa och klivit in i en liten, liten butik eller atelje daer en grekisk dam satt och sydde (lagade klaeder) och det blev bilder och en stunds smaaprat och taenk, att ingen saeger nej!

Och jag har smapraatat med en man som putsade foenster och stod hooooeeegt uppe paa en vinglig stege (hans pappas firma .., jo, han trivdes med det hela ..,) och jag har pratat med Anna fraan Polen som har bott i London i 8 aar och kom hit for att studera paa universitetet och nu har hon en man fraan England och tvaa smaa barn (i skolan idag ...) och om hon laengtar hem ...?, jo, till sin pappa och mamma.

Det var Anna som serverade mig lunchen.

Foerst tog jag friterade blaeckfiskar och det var en "starter", men jag kaende att en huvudraett skulle bli too much .,. saa jag tog en till "starter" och Anna looooog och jag sa att ...,"ja, akta dig, kanske jag tar en tredje ocksaa ...!" och starter nr 2 blev en underbart god linssoppa med broed.

Ett glas vitt vin till.

Och nu aer jag paa hotellet och snart aer det haer aeventyret oever.

Jag aer saa lycklig.

Det baesta med den haer resan har utan tvekan varit alla rara maenniskor jag har faatt moeta.

Underbara, rara maenniskor!