Dag 19 ...."something you regret ..."

Det är den sjunde december 1976 vid åttatiden på morgonen.

Jag är tjugotvå år och tvåbarnsmamma och bor i Kungsängen.

Nu är jag på väg in till Stockholms Central där jag ska möta en före detta klasskamrat hemifrån, Dinah Wännstedt.

Just som jag ska åka, ringer telefonen.

Det är min mamma.

Hon befinner sig i en sal på Lycksele lasarett där min pappa har tillbringat nästan sju dagar, ja, han har hjärtproblem.

Jag står i hallen som har grönvitrandiga tapeter och håller luren mot örat och mamma säger att pappa är dålig.

"Å, han är så svag ...!" säger hon tyst.

Och jag förstår att snart är det slut.

"Eliza, vill du prata med pappa .., vill du säga nånting till honom ...?" frågar hon.

Och jag blir iskall inombords och torr i munnen och tappar nästan andan, för jag förstår vad hon menar.

"Nej, jag .., jag kan inte .., hälsa honom att han har varit den bästa pappa som finns ...", säger jag.

Och mamma lovar.

En timme senare är min pappa död.

Och i hela mitt vuxna liv ska jag ångra att jag inte vågade säga vad jag kände.

Dagens blomma ...

Överallt penséer, cyklamen och små, söta primulor!

Idag får det bli en sådan .,. ja, bara för omväxlings skull.

Litet möte på Kensington Street ...

Några svansar som viftar glatt ...

Behövs det så mycket mera ..?

Egentligen.

Utläst ...

På Arlanda inhandlades den här lilla boken och nu har jag läst ut den.

Ja, det gjorde jag i London, men ändå.

Och hur var den?

Jo, jag älskar verkligen Håkan Nessers sätt att skriva .,. själva rytmen.

Sen tycker jag ibland att herr författaren slänger in extrakrångliga ord lite här och där och för mig känns det som ett slags .., tja, briljerande nästan .., så där som att ..., "men titta här vad jag kan!"

Boken handlar om Erik Steinbeck och hans hustru Winnie Mason, som flyttar (eller flyr) till New York, efter att deras 4-åriga dotter rövats bort.

Erik är författare, Winnie konstnär.

Och så får vi följa deras tillvaro i New York .., deras längtan efter dottern .., sökandet efter henne och det är tillbakablickar och en hel del som är gåtfullt.

Eftersom jag tycker så väldigt mycket om själva texten och hur Nesser skriver, njuter jag i princip nästan hela tiden, i alla fall fram till sidan 264 (då återstår sjutton sidor), då tippar allt överstyr.

Då är jag inte längre med.

Nej, då känns det som om författaren plötsligt drabbats av insikten att bilen ska besiktigas om tio minuter och nu gäller det att snabbt avsluta historien, tjopp bara, så där ja .., så var det klart!

Betyget: en stark 3:a.
(Men enbart rytmen .., ack .., en 5:a!)

Fredagsfönstret ...

... finns .., ja, rätt gissat!

I England.

Dag 18 ..., "My favourite birthday ..."

Om man tillbringar tre och en halv dag i en stad som London och sedan återvänder hem och inte har shoppat annat än 1 par vita pärlörhängen till det facila priset av 2 pund (marknaden på Portobello Road) .., samt en tekopp förpackad i en stilig burk, då förstår ni .., att det här med födelsedagar och presenter och sånt, egentligen inte är prio nr 1 för mig.

Jag kommer helt ärligt inte ihåg någon särskild födelsedag.

Året när jag fyllde femtio hade jag levt som ensamseglare i ett års tid och vinglade ännu omkring på livets ocean.

Trettio ...?
Nä.

Fyrtio?
Jo, den kommer jag ihåg, då kom med posten till Ystad ett paket med fyrtio nötbullar från Dungers konditori i Malå!
Det var f.d. arbetskamraterna som visste att dom där glaserade nötbullarna, det var nästan det bästa jag visste!

Födelsedagar i barndomen ...?

Nej, inte det heller .., däremot minns jag k ä n s l a n av att ett par veckor efter jul ligga under täcket och vänta på att pappa och mamma skulle komma tassande och sjunga "ja, må hon leva ..!"och presenterna som låg på brickan.

Det kommer jag ihåg.

Dagens blomma ...

Ja .., ser man på .., här är det en aningen mer ledsam variant.

Den där söndagen ...

En av pojkarna (han som mest går och hänger) får sig en rejäl uppläxning.
"Titta, du går ju här och dräller som en gammal gubbe .., nu får du skärpa dig!"
Och där står jag och smajlar för mig själv.

Det är underligt .., eller kanske inte, att vissa dagar i ens liv, då vet man liksom på en endaste gång att detta, just detta, kommer att stanna kvar i minnet.

Just så är det med den här söndagen.







Ressällskapet och jag själv har delat på oss och nu går jag raka spåret in i Kensington Park Gardens .., det är en alldeles omåttligt ljuvlig dag i slutet av november - som lika gärna hade kunnat vara i slutet av september -, luften är hög och klar .., på marken ligger prassliga löv.., ekorrar springer fram och tillbaka .., och där är hundar som leker med varandra .., och där, alldeles i början av parken, upptäcker jag ett gäng småpojkar som spelar fotboll, ivrigt påhejade (och inte minst dirigerade) av en högljudd tränare.

En bra stund står jag där och tittar och jag fylls av en nästan obegriplig glädje .., och jag trevar i kappans högerficka efter kameran och tänker att men åhh .., det här ögonblicket vill jag ha kvar.



"Did You catch it ...?" undrar Maurice.
Och när jag svarar "yes!", kommer han springande och vill titta på kameradisplayen.
Å, alla dessa möten!


Och så blir det lite småprat med en av pojkarnas pappa.

Det är han som berättar att här i parken samlas det här gänget varje lördag (fast idag blev det söndag ...) och så lägger föräldrarna tio pund vardera till tränaren och då ingår först uppvärmning/träning och därefter match.

Dom röda mot dom gröna.

Nästan lika spännade som en ligamatch.

"Ja, det är min son som står i det andra målet, där borta ...", förklarar pappan leende.



När man lägger in såna här filmer, tänker man att ..."varför skulle jag alls öppna munnen och prata!"

Att människor sällan trivs med att lyssna till sin egen röst, är en sak.

Att dessutom tänka att andra - högt bildade människor - kritiskt ska granska det engelska uttalet/pratet, är en annan.

Men nu struntar jag i det, för om jag hela tiden hade tänkt på att allt skulle bli PERFEKT vid varje samtal med för mig obekanta människor i London, då hade där aldrig blivit några samtal.

Ja, bara så ni vet.

Det blir fel och hullerombuller-ibland (här är det lite prat, men det finns filmer där det surras mera ..), men det bjuder jag på.

Klockan 16.10 ....

... var det tänkt att tåget skulle lämna Centralstationen i Stockholm.

Tåg nr 441 till Skövde och Göteborg.

Bland annat.

Tjugo minuter före avgång stod jag på perrongen.

Det var isande kallt och snålblåst.

Två timmar senare stod jag fortfarande på samma perrong.

Och klockan 18.15 fick vi äntligen - efter noll information - bara en tid som hela tiden flyttades fram ..., gå ombord!

Nästan tre timmar försenade anlände vi till Göteborg och såklart hade dom flesta missat vidare anslutningar, så nu blev det till att leta upp ersättningsbuss, vilket minsann inte var det enklaste .., och sedan kuska vidare söderut.

Stopp i Kungsbacka, Varberg, Falkenberg (där pv mötte!) och Halmstad, sedan fick den något trötte chauffören vände hemåt till Göteborg.

Så var det med den resan.

Jag kan lova er att sömnen infann sig per omgående, så snart huvudet nådde kudden.

Dagens fönster ...

... fångades i London, förstås.

I närheten av Hyde Park ..

... tror jag att det var .., upptäckte jag detta.

Ett slags tacksamhetens monument över alla de djur som offrats i de olika krigen.

Djur som aldrig hade något val.

Minns jag inte fel, stod där .."They had no choice".



Kransar och blommor låg prydligt nedanför den reliefprydda väggen.



Väldigt mycket brittiskt, tänkte jag.



Annars var det förstås mest grandiosa monument över krigiska herrar.

Överallt dessa män i sten som spretar med sina armar och är så märkvärdiga.

När ett monument över kvinnor äntligen uppenbarar sig, finns där inga ansikten.

I och för sig behövs det inte just här .., det här var finurligt, med olika uniformer som kvinnor använt under andra världskriget, men ändå.


(Och precis som Monet ofta har berättat om - hur det är i Frankrike -, märks det att krigen finns kvar i människors hjärtan. )

Dag 17 ... "Ditt favoritminne ..."

Vaktmästaren som kämpar med avloppet.
Lintotten och Emma t.v.


Det är mitt i sommaren år 2003.

Det här är min första sommar som ensamseglare.

Min ekonomi är skral, men jag har sparat ihop pengar till en resa till Stockholm och bokat en liten stuga ute på ön Grinda i Stockholms skärgård; det är Emil och Emma och deras mormor som är jag.

Tillsammans tar vi tar tåget från Upplands Väsby, därefter buss till kajen och sist av allt: en sån här dutt-dutt-båt ut på böljan den blå.

Det är alldeles omåttligt härligt!

Och stugan är pytteliten och ligger alldeles nära vattnet och Emma är överlycklig, ty hon får ha litet-litet-ansvar för stugnyckeln och springer hela tiden fram och tillbaka och låser upp och låser igen.

"Å, mormor .., det är så kul att låsa dörren!" säger hon.

Middagen (som vi tillagat i vandrarhemmets stora kök) äter vi utomhus vid ett bord som står mellan två tallar.

Emma och Emil låtsas att dom är servitörer och kommer ut till sin mormor som just då är fru Andersson och dom dukar bordet och frågar fru Andersson vad som önskas och hon säger att ..."ja, makaroner och köttbullar om det finns på menyn ..?" och tänk, att det finns det ju.

På kvällen, när solen är på väg ner, sitter vi på bryggan av trä.

Vi ser fru Skäggdopping komma simmande med sina ungar och vi ser en orm som slingrar sig iväg mellan stenarna.

Och det blir en ny dag och medan jag packar väskorna står Emil och Emma ute på lägdan och tittar på när vaktmästaren försöker rensa avloppsröret.

Ingenting är så spännande som detta, ja, möjligen ska det vara när samme vaktmästare tömmer dasstunnorna, då står småttingarna och tittar storögt och tror knappt sina ögon.

Tunnorna (fyra stycken) ställs på släpet på en fyrhjuling och Emil säger att ett sånt jobb, det vore världens bästa att ha.

Aldrig, att jag glömmer den resan, hälsar "fru Andersson."

Dagens Blomma....

Just det, ja.

Om att hitta vägen ...

Med mitt lokalsinne är det verkligen si och så.

Mest så.

Jag undrar hur många gånger jag stannade och tog fram londonkartan och stod där och vred och vände och försökte hitta ett gatunamn som stämde .., eller hur många gånger jag helt sonika frågade någon obekant människa om vägen?

Att gå vilse i en stor, främmande stad är egentligen inga bekymmer .., det är bara att trava på och i värsta fall får man hoppa på en buss eller vinka till sig en taxi, men tid tar det onekligen.

I Hyde Park lyckades jag med konststycket att gå åt precis motsatt håll än det tänkta och den äldre mannen som jag pratade med, han loooooog och tänkte nog nånting om "ja, se fruntimmer och lokalsinne ...!"

Dr Böhlander (storasyster och Lejon ..) påstår sig ha koll på detta med var hon befinner sig

På bilden pågår tydligen någon slags "kontroll" bara.

Dagens fönster ...

.... visar den hänförande utsikten från rum nr 521 i Copthorn Tara Hotel i London.

Det var där vi bodde.

Till höger om det schangdobla hyreshuset såg vi om morgnarna solen färga himlen ljust, ljust orangefärgad.

Och som ni ser, åtlyds sannerligen gardinlagen även här.

Icke en färgad gardin så långt ögat når!

(Om där nu alls finns några gardiner, vill säga).

För övrigt var hotellet jättebra och rekommenderas varmt!

Ett rymligt rum med två singelbäddar .., strykjärn och bräda .., vattenkokare och ett helt okej badrum.

Sen är det ju det här med att duscha i England.

Det , kära bloggvänner, kräver ett alldeles eget inlägg, vill jag lova.

Ära vare Arlanda ...!

Finns det nånting som gör mig irriterad, så är det när saker fungerar dåligt.

Ett exempel är såna här jättestora toalettrullhållare som ofta sitter på väggen och där det är stört omöjligt att hitta början på papperet!

Man letar och har sig och små, små, små avrivna pappersbitar är allt man får i sin hand!

Är rullen alldeles ny, då kan man få migrän innan det hela är avklarat.



Men på Arlanda har någon tänkt till!

Den människan borde tilldelas en medalj av högsta valör.

Tycker jag.

Dag 16 ... mina drömmar.


Ja, nu har jag kommit i otakt .., det här skulle vara min första kyss, men det spelar ju ingen roll.

Mina drömmar?

Ja, vad drömmer jag om?

Jag drömmer om att hitta eller att kunna skapa mig ett kreativt arbete, där jag känner verklig glädje när jag går till jobbet.

Jag drömmer om att få i ordning vardagsrummet i det gula huset på kullen .., en ny matta och ny tapet och lite annat.

Mina allra innersta drömmar - tro det eller ej -, sätter jag nog inte på pränt.

Bilder från Portobello Road, London.

Lördag blir marknadsbesök på Portobello Road.

Längs hela gatan står marknadsstånd och där finns precis a l l t i ng!



På ett av borden trängs handväskor.

Man undrar ju .., vilka var kivnnorna som bar dessa ...?

Vilka levnadsöden döljer sig här bakom ...?

Vad doldes i väskan ..?



Krokodilskinn ...?



Och kaffekoppar av alla de slag!



Och man står där och bara smajlar .., detta är så härligt!



Hattar .....!



Vem bar den hatten ...?

Hur såg hennes liv ut ...?



Nån slags dockor ...



Och små, små bilar .., och tennsoldater ...!



Gamla idolkort .., filmstjärnor ...



Dockor som sett sina bästa dagar ...



Vid ståndet med gamla pälsar, trängs damer i alla åldrar.



Och helt ljuvliga resväskor som kostar dryga tusenlappen, finns också.

Inget för den höjdrädde ...

Fr.v dr Böhlander i ny, rutig jacka, i mitten Kerstin och så hennes dotter Jennie.
Av oss fyra har endast en vänster tumme upp.


London Eye blev ett äventyr!

Tänk er pariserhjulet på Gröna Lund, men att man liksom är inbakad i en kapsel. Men vilken utsikt ....!

Vår guide, en herre i min ålder, visade sig komma från Canada, men hade bott i England de senaste åren och han "bjöd" oss damer på ett glas champagne och det kan jag ju säga er, att innan vi serverades detta, så gick jag inte och ställde mig nära fönsterglaset.

Men efteråt ..., ja, då kaxade man upp sig.

"Åh, titta där är ju Buckingham Palace och titta där ..!" lät det.

Jag menar, när champagnen gjort sitt.

Inget för LindaLotta ...

Överallt fanns fåglar.

Mest duvor .., och så nån slags grönskimrande fågel som flaxade iväg i sådan fart att jag inte ens hann se ordentligt.

Det var här (övre bilden) jag satt bettankax .., när vi pratades vid.

Solen i ansiktet .., det kändes som i april, maj, ja, hemma.

Och jag översköljdes av tacksamhet för att jag hade blivit bjuden hit!

När bilden togs hade jag just druckit ett så gott te (ginger/lime) och ätit nån slags chokladwienerbröd och bettankax berättade glatt att hon skulle få eftermiddagsfrämmande.


I "The Serpentine" simmade sothöns, svanar, gäss och måsar.

På ett anslag kunde man läsa att hundar skulle hållas i koppel, då många svanar fått sätta livet till när hundar av det mer våldsamma slaget, ja, hade tagit dem av daga.


Och duvorna är uppenbarligen oehört sociala och trivs tillsammans.

I går, när det var isande kalla vindar, hade dom burrat upp sig och liknade mest av allt Michelingubbar.

Eller gummor.