
Det är den sjunde december 1976 vid åttatiden på morgonen.
Jag är tjugotvå år och tvåbarnsmamma och bor i Kungsängen.
Nu är jag på väg in till Stockholms Central där jag ska möta en före detta klasskamrat hemifrån, Dinah Wännstedt.
Just som jag ska åka, ringer telefonen.
Det är min mamma.
Hon befinner sig i en sal på Lycksele lasarett där min pappa har tillbringat nästan sju dagar, ja, han har hjärtproblem.
Jag står i hallen som har grönvitrandiga tapeter och håller luren mot örat och mamma säger att pappa är dålig.
"Å, han är så svag ...!" säger hon tyst.
Och jag förstår att snart är det slut.
"Eliza, vill du prata med pappa .., vill du säga nånting till honom ...?" frågar hon.
Och jag blir iskall inombords och torr i munnen och tappar nästan andan, för jag förstår vad hon menar.
"Nej, jag .., jag kan inte .., hälsa honom att han har varit den bästa pappa som finns ...", säger jag.
Och mamma lovar.
En timme senare är min pappa död.
Och i hela mitt vuxna liv ska jag ångra att jag inte vågade säga vad jag kände.