Klockan tre ser jag solen - orangefärgad och grann - sänka sig vid horisonten.
Slänger på mig kappan och stövlarna .., kameran i fickan .., och sen med raska steg längs isiga slingervägen och hinner precis fram, så försvinner den.
Det bästa med att tillhöra Utanförskapet, det är att man har möjlighet att få lära sig så oändligt mycket.
Till exempel kan man en vanlig dag sitta i loppisfåtöljen och följa en debatt i SVT, en debatt som handlar om vård av döende och det låter kanske inte som om det vore så värst inspirerande, men det var det verkligen.
Där fanns förstås en panel med experter på området och så en publik som satt i något som påminde om en biograflokal.
Somliga i publiken såg mer intresserade ut än andra.
Nåväl, längst till höger i panelen satt en kvinna med silvrigt hår och när hon öppnade munnen, så hann hon inte mer än att säga fem, sex ord, så tänkte jag att ..."men åh, hon är ju från Västerbotten, kanske från Skellefteå!"
Att man bryr sig i sånt, det är förstås underligt - kanske någon slags ännu icke diagnostiserad sjukdom -, men så är det i alla fall för mig.
Och jag berättade det här för pv och hur förunderligt det är, att man kan pricka in så där bara på några få ord.
För att ytterligare förstärka sjukdomsbeteendet, googlade jag på kvinnans namn, men där stod ingenting om eventuellt ursprung.
Då skrev jag ett brev till henne och berättade om denna min fascination för dialekter och så bifogade jag ett A4 med kryssrutor - bara att fylla i - och ett kuvert med svarsporto .., och därefter raka spåret till postlådan.
(Sådana har jag skrivit till alla mina chefer när jag har sökt ledighet och alla har inte uppskattat dem, det ska villigt erkännas ...).
(Redan tidigt i min barndom bestämde jag mig för att om jag någon gång skulle få en dotter, då skulle hon heta Anna. Inte tänkte jag då på att min mormor hette Anna Fransiska Elisabet och att min farmor, som jag aldrig hade träffat, också hette Anna. Anna Elisabeth. Min docka från Amerika, hette också Anna.)
... egentligen .., någon vackrare blomma än julrosen?
"Dag 24: "Det här får mig att gråta ..".
Egentligen gråter jag väldigt sällan.
Nästan aldrig på begravning, vilket ger mig förfärligt dåligt samvete, för det känns som om att där borde man ju .., tänk om någon tror att man inte är ledsen .., att man inte bryr sig .., ja, som om det där att vara med på en jordfästning är ungefär som att handla i affären.
Däremot är jag lättrörd.
Och jag minns min första eller andra jul som ensamseglare och hur jag - på väg till Helsingborg - svängde förbi mina barns pappa, där även sonen då bodde .., och när jag kom in i köket tappade jag alla orden och blev stående alldeles tyst medan tårarna bara rann och exet förstod precis hur det var fatt och jag viftade med händerna att han inte fick trösta, då skulle det bara bli värre.
Sorgen ..., över hur allt hade blivit, förstås.
Eller när jag cyklade längs Blekegatan i Ystad, den där eftermiddagen - några timmar efter att mamma hade dött - och jag grät så hejdlöst och struntade blankt i om någon såg eller hörde mig!
Och alla avsked.
Alla gånger vi hade varit på besök hemma i Malå och pappa stod ute vid bron och vinkade och hur jag satt tyst i bilen och tittade ut på skogen på höger sida och inte sa ett pip på tolv mil, ty då hade rösten svikit mig.
Alla gånger mamma kom hem från Bolivia efter ett par års bortavaro och ångesten när hon skulle återvända efter någon månad och man tänkte att ..., å, nu är det nog sista gången .., och hur hon en gång utbrast ..."Eliza, Eliza! du får inte gråta, det blir så svårt då!"
Det kanske går lika bra i landet Halland, som i landet England? tänker jag.
Och så norpar jag mannen på Stora Torg, han som låeter mig få en hel påse med frusna äpplen, så där till alla hungriga koltrastar.
"Får man fråga vad du heter ...?" säger jag.
Det får man.
Mannen visar sig heta Arne, är Jungfru och bor ute i Söndrum, mot Tylösand till.
I många, många år har han haft plats på torget.
Dagens inköp - hos Arne - blir tre små fina tulpaner.
Julröda.
"Jag ska minsann hälsa till fåglarna att äpplena var från dig ..", säger jag.
Arne ler.
Innan jag kommer till stan, handlar jag på Ica Maxi.
Helt ärligt tror jag att all energi och glädje som susade in i själen vid besöket i London, gjorde sig en liten plats i hjärtat, ja, det är som om modet tog fart igen!
Så väl inne i den stora Icabutiken frågar jag en vänlig kvinna om där finns någon personalansvarig att prata med och det finns det och personaldamen kommer så småningom och visar sig vara så rar och vänlig och hon tar mina papper och jag säger att "jo, jag vet att där inte är någon ledig tjänst, men ställa sig i kö kan man ju göra ...", och kvinnan ler och säger att "om inte annat så till sommaren .., och då har man ju fått in en fot ..." och just så brukar det vara.
På väg hem och inte långt från Stensjö handlar vi lussekatter och annat gott i den här butiken.
Om jag frågar även där?
Svar: ja.
Och t ä n k ..., då skulle jag i så fall få expediera en viss bloggmadame om somrarna!
Igår kom med posten - helt överraskande - "Malå sockens hembygdsbok".
Men å, sicken glädje!
Och jag har suttit och bläddrat och åkt kana baklänges i tiden.
På bilden här ovanför syns den gamla sjukstugan och så, t.h. folktandvården.
Uppe vid rosa pilen, där fanns sjukstugans personalvåning och där övernattade jag ofta hos min mamma, då, när pappa var på kurs.
Under avsnittet om sjukstugan, står följande lilla notis. Mamma blir "Syster fru Ann-Gerd Nilsson ....".
Det fanns en alldeles speciell doft i personalrummen och jag kan lätt som en plätt frammana den!
En doft av Lux tvål - nio av tio filmstjärnor på 60-talet använde, enligt reklamen, Lux tvål - (kanske också alla sjuksköterskor .., även syster Anna-Lena, syster Hildegard och mamma ... ) och nånting annat, en slags oros-doft som inte låter sig fångas av bokstäver.
Vid den lila pilen låg mottagningen.
Dit fick jag följa mamma när hon kollade sänkarören och jag stod ofta och tittade in i det vita träskåpet med glasdörr, ty där, på små hyllor, låg operationsinstrument och nånting mer spännande var för mig svårt att uppbringa.
På mottagningen doftade det e t e r.
Och Folktandvården till höger.
Hjälp, hur nervös har man inte varit i dessa lokaler!
Och på precis samma sätt som med tvåldoften, kan jag få fram skräckkänslan när man öppnade dörren till Folktandvården .., dom svarta trappstegen ..., fönster som var icke-genomskinliga .., Fiaspelet och ett avlägset surr av en borr.
Här är Torget.
Längst till vänster Forumbiografen som var så himla fin! Där huserade Ellen och hennes familj .., Manfred eller Ellen sålde biljetter, dottern sålde godis ., Anders - sonen - stod vid dörren till biosalongen och rev biljetterna.
Draperiet var svartvitt och drogs elegant åt sidorna när reklamfilmen skulle börja.
I min ungdom fanns även Pressbyrån i samma byggnad, med telefonkiosk, mer som en liten garderob där man stängde dörren om sig och ringde rikssamtal.
Mellanbyggnaden rymde blomsterhandel, Handelsbank, Apotek och så småningom även privattandläkare på övre planet.
Huset längst till höger var väl kommunalhus till en början (med vacker stor målning över två plan ..), men blev så småningom bland annat polisstation.
Där arbetade under många år mina barns pappa.
Och i bildens vänstra hörn, korvkiosken.
Alldeles solklart har jag en minnesbild av Ulf Bergström - längst i byn nästan - och då alltid klädd i svart, som stod där vid kiosken med sin moped och rökte cigaretter och var så där lagom tuff.
Har jag nu kommit ihåg helt galet, vet säkert hemifrån-Ingela, Kerstin eller Birgit hur det var.
