Nästan som i Ystad ...

... men bara nästan.

Om att ta med sig jobbet hem ...

Så är det precis vad någon har gjort.

Här och nu ....

Pennan - nyligen inköpt - och helt underbar.

Lördagmorgon blir tidningsläsande.

Göteborgs Posten i stället för Sydsvenskan.

Och Ring-så-spelar-vi, förstås.

Och skidskytte.



Inte ett skvatt bryr sig pElle i att en liten mus har huserat bakom pianot.



Inte sigge nilsson heller, för den delen.

Han vill inte alls vara ute när det isande kallt; tvärvänder i dörren och föredrar yllefilten, den som bara kostade 49 kronor och är ljuvligt varm och go!

Pv serverar kaffe.

Och vi pratar om gårdagkvällens Karlavagnen där Marcus Birro meddelade att "glöggpackade" lyssnare inte skulle göra sig besväret att ringa in till programmet, ja, apropå en kvinna från Jämtland som gjorde just det.

Dag 26 ...."Min favoritplats ..."

Tavlan målad av vännen Eva på Frösön.
Jag älskar den!
Och ni ser väl att pElle är med på bild också ...


På köksväggen hemma i Malå hängde en liten träplatta.

Den var inhandlad av mamma i New York 1967 och hade följande text:"Home is where the heart is".

Vi pratade ofta om det där.

Och just så är det förstås.

På Regementsgatan/Mariagatan i Ystad känner jag mig verkligen hemma.

Att knata in och köpa bröd på Möllers Bageri eller hos Söderberg & Sara .., det är för mig hemkänsla när den är som allra bäst.



Irland kändes omedelbart som "hemma".

Lite bondaktigt .., inte det minsta inställsamt .., chosefritt.

Fria vidder.

Mycket rymd.

Och vänliga människor.



Besöket hos morbror Olaf och moster Gunhild för två somrar sedan.

Hemkänsla direkt.

Kanske berodde det på stövartiken som kom och villigt lät sig klappas .., alla minnen från barndomsbesöken hos mormor .., eller helt enkelt på att själsliga rottrådar kände sig hemma.


Halltrappan i det gula huset.

Hemma är såklart också landet Halland - eller egentligen - den delen där jag bor nu.

Det är ljunghedar ., trift .., islandshästar på bete .., rapsfält .., sigge, pv, pElle, klipphällar och havet.

Det gula huset.

Halltrappan.

Alla småfåglarna.

Dagens fönster ...

Norrifrån kommer här några frostiga fönster.

Tack-och-bock.

"Saki-jaki".

Här är fönsterfångarens egen sida.

Nu ska jag berätta nånting ...


Medan Nobelfesten pågår sitter pv då och då och raljerar och säger att han inte kan förstå hur man kan tycka att detta är nånting att titta på.

Då ska jag berätta varför jag tycker att det är så HIMLA roligt.

Jo, för jag blir glad av pristagarnas glädje!

Jag blir jätteglad och rörd när pristagarnas familjer - mammor, döttrar - , berättar om sin glädje och jag tänker ..."men å, så roligt för dem, vilken fest att vara på,så härligt att vi i Sverige kan bjuda på detta!"

Jag tycker att det är superkul att se alla vackra kvinnor som bär kläder som jag aldrig någonsin skulle v i l j a bära, men det är så roligt att se dem!

Och jag tycker underhållningen är som en stor s h o w, långt bättre än mycket annat i tv.

Att vi har ett kungahus bryr jag mig inte så mycket i, men tänk, jag tycker även att d e t är trevligt, att när vi nu har ett sådant, så kan dom gärna få förgylla kvällen för de övriga, för det tror jag nämligen att dom gör.

Det är vad jag tror och tycker.

Jag tänker min själ titta nästa år också ,-)

Ännu en insikt ...


Från en vanligtvis osäker källa, kan jag meddela att ett sms har inkommit.

Så här står det:

"Är övertygad om att Victoria är gravid!"

Det ni.

Farväl!


I alla fall tills i morgon.

Nu är jag på Nobelfest och pv suckar av bedrövelse.

(Detta är icke hans cup of tea, om man säger så.)

Så trevligt då ...

Tyvärr hann jag inte hämta kameran, så den här bilden norpade jag från nätet.


Jag ser en liten mus som gömmer sig bakom pianot.

Riktigt söt är den.

Det var så här att jag hörde någonting som liksom rörde sig bakom pianot.

Så jag dämpade ljudet från skidskyttarna och då hördes ljudet väldigt väl.

Hrrrm.

Då tog jag golvlampan och lyste bakom pianot och ser man på .., då möttes våra blickar .., ja, den lilla musen tittade på mig som vore vi gamla bekanta.

Men nu tror jag nog att jag ska ägna mer tid åt köket.

Faktiskt.

(Vad sigge och pElle sysslar med? Ja, inte är dom då det minsta intresserade av att fånga möss. pElle ligger på soffan och sover och sigge - som jag nästan puttade bakom pianot - gick raskt därifrån.)

En film med handling ...

Ja, just det .. man kan nog nästan säga att jag har blivit besatt av alla småfåglarna!

Alldeles intill mig, där jag nu sitter, finns ett fönster.

Genom det fönstret ser jag ut till altanen och där hänger nötpåsar, till stor glädje för främst blåmesar och talgoxar.

Hela tiden flyger dom fram och tillbaka!


Nötskrikan. Ingen hyfs där inte.

Ibland kommer nötskrikan på besök; den river och sliter i påsen .., rent ut sagt ohyfsad är den!

Hackspetten har varit här (den skyggaste av dem alla) och så alla koltrastherrar.

Två eländiga koltrasthonor kommer ofta på besök och sitter lite för sig själva .., inte sällan blir dom bortkörda av sina manliga bekanta.

Det där har retat mig omåttligt, så nu har jag lagt små, små ostbitar på fönsterblecket och tänk, en av honorna kommer nu och sätter sig där och tittar in genom fönstret .., ja, nästan uppmanar mig att komma med mera mat.

Nu är hon här igen!

Titta på filmen ska ni få se!

Vi kommer kanske att bli bästa vänner, fru Koltrast och jag.

Ojdå, kära nån ...!


Plötsligt tog det eld i mitt hår.

Nu har jag kortare lugg.




(Ja, om man glömmer att öppna spjället så ..., lågorna slog rakt ut!)

Lille herr Rödhake ...

Har ni sett nånting sötare ...?



Jaså, det har ni.

Det tror jag inte ett dugg på.


(Nu har jag beställt särskilt rödhakefoder ..,. här, finns det. Tack för tipset Gunnar!
Vänligen notera de avlidna delikata insekterna. Detta blir ju nästan som en Nobelmiddag för lille Rödhaken!)

Dag 26 ... "Vad jag är rädd för".


Lätt som en plätt.

Det finns nånting som jag fasar för mer än allt annat.

Ofta drömmer jag om just det här.

Och jag vet precis varför jag aldrig besökte min mamma i Bolivia.

//Men hon var inte ett dugg rädd. Hon var fatalist ut i fingerspetsarna.
När mamma hade besök av sjuksköterskekollegor från Malå och dom satt på jeepflaket just där filmen är inspelad, hade en av dem - skräckslaget - ropat: "Ann-Gerd, be till Gud!".
Men mamma hade bara vänt sig om .., smajlat och sagt .."nä, nä, det gör jag inte, jag besvär inte honom om sånt här, det är ändå bestämt när livet tar slut!"
Och en av sköterskorna berättade om skräcken när bilarna skulle mötas ..., vilken FASA det var.
Många av dom som mamma hjälpte med benproteser, det var just människor som hade åkt buss eller bil och kanat iväg längs stupen. Inte för en miljon kronor åkte jag där. Aldrig!

Fredagsfönstret ...

... från London, förstås.

Och någon hade redan julpyntat.

Såg ni Plus ikväll ....?


Skippa alla dyra rengöringsmedel som Mr Muscle, Cillit Bang och annat!

Det blir precis lika rent, nej, bra mycket renare, med vanligt diskmedel!

Sicken ovärderlig reklam för det gröna diskmedlet som användes i testet .., tänker jag.

Dag 25 ... "Första gången " ...

Fr.v. Leah, pv, Celia och lilla Vera Hansson.


Första gången är det som jag testar att göra ett collage.

Nja.

Jag har missat att jag skuggat bilderna och då blir det ett glapp längst ner.

Men man lär sig väl allt eftersom.

Hopefully.

Här och Då ...

Klockan tre ser jag solen - orangefärgad och grann - sänka sig vid horisonten.

Slänger på mig kappan och stövlarna .., kameran i fickan .., och sen med raska steg längs isiga slingervägen och hinner precis fram, så försvinner den.

Solen.

När bilden tas, är jag halvvägs framme.

Lycka ....

"Språköra" ... jo, jo ...

Det bästa med att tillhöra Utanförskapet, det är att man har möjlighet att få lära sig så oändligt mycket.

Till exempel kan man en vanlig dag sitta i loppisfåtöljen och följa en debatt i SVT, en debatt som handlar om vård av döende och det låter kanske inte som om det vore så värst inspirerande, men det var det verkligen.

Där fanns förstås en panel med experter på området och så en publik som satt i något som påminde om en biograflokal.

Somliga i publiken såg mer intresserade ut än andra.

Nåväl, längst till höger i panelen satt en kvinna med silvrigt hår och när hon öppnade munnen, så hann hon inte mer än att säga fem, sex ord, så tänkte jag att ..."men åh, hon är ju från Västerbotten, kanske från Skellefteå!"

Att man bryr sig i sånt, det är förstås underligt - kanske någon slags ännu icke diagnostiserad sjukdom -, men så är det i alla fall för mig.

Och jag berättade det här för pv och hur förunderligt det är, att man kan pricka in så där bara på några få ord.

För att ytterligare förstärka sjukdomsbeteendet, googlade jag på kvinnans namn, men där stod ingenting om eventuellt ursprung.

Då skrev jag ett brev till henne och berättade om denna min fascination för dialekter och så bifogade jag ett A4 med kryssrutor - bara att fylla i - och ett kuvert med svarsporto .., och därefter raka spåret till postlådan.

(Sådana har jag skrivit till alla mina chefer när jag har sökt ledighet och alla har inte uppskattat dem, det ska villigt erkännas ...).

Så här såg en av sidorna ut.



Idag kom svaret.

Vem det var?

Jo, den här kvinnan.

Så glad jag blev!

Fint besök ...