Han kanske skulle bli kassörska ...


Nu har pv förhört mig på elva - för mig helt nya - plu-nummer, alla fyrsiffriga.

Det är sånt som ägg, frimärken, småfrallor, läskbackar, kanelbullar, lösviktsgodis, finare godis, ja, varor som troligen ofta kommer på kassabandet.

Och gissa, hur mycket vi skrattar, när det visar sig att herr pensionatsvärden snart kan dem alla!

Tänker ni att "det är väl ingenting!", så kan ni ju tänka tanken att ni får elva nya bankkoder att lära er.
Sen tillkommer förstås ett hundratal andra. Men det är ju en annan sak.

Eftermiddag ...

Och vi sitter i soffan Ektorp och knåpar med GP:s söndagskorsord.

Detta är nästan det bästa som finns!

Första halvan löser jag själv, men sen börjar det att köra ihop sig.

Och det diskuteras friskt!

"Men skriv ordentligt!" säger jag stup i två.

"Ja, men du har ju så bråttom .., titta, nu får jag ändra här, det blev inte alls eken som var ett hårt träslag, du var ju så säker på den saken .., nej, det blev enen, med n!" kontrar pensionatsvärden.

Så där håller det på.

När klockan är sextonochfemton_piiiip, är alla rutor ifyllda och vi är då väldigt nöjda och ense.

Sista dagen ...

På min jobb-skåpdörr i Ystad, året är 2007.
Jag räknar ner tills det är dags för semester, en resa till Samos i Grekland.
Som ressällskap har jag Emil, 8 år och smålands-kent (51 år).

I nästan exakt sex månader har jag tillhört det s.k. Utanförskapet - visserligen självvalt - men likväl har jag varit där.

Med fasa minns jag det allra första besöket på Arbetsförmedlingen i Ystad.

Det är den trettonde juli och en barsk kvinna instruerar mig i hur alla papper ska fyllas i och plötsligt känner jag mig underdånig, ja, nästan som att jag borde be om ursäkt.

Alldeles uppenbart är det att man har bytt spelplan.


Jag tänker på andra omställningar.
Ny ägare i lilla kvartersbutiken.
"Bettan, du skriver en skylt!" säger ägaren.

Och sen .., formulärsexercisen mellan a-kassan, min f.d. arbetsgivare och mig själv .., papper som åker fram och tillbaka mellan Ystad, Östersund och Stensjö och kallsvetten över att det är så krångligt och byråkratiskt.

Sen flyter allting på.

Med ytterst ojämna mellanrum kommer kallelser från arbetsförmedlardamen och i december, just innan jul, är det gruppmöte i Falkenberg och vi är ett femtontal arbetssökande som sitter i något som liknar en skolsal och där framme vid gröna tavlan står två kvinnor och ger oss tips om jobbcoacher och hur det perfekta cv:et bör författas och lite annat.

En man som i hela sitt arbetat på ett lager, säger sig känna en enda stor uppgivenhet.

Sextio år ..., vem vill nu ha honom?

Ingen, tror han.


Semesteransökan hos en annan chef.
Så värst rolig tyckte han inte att den här formen av ansökan var.
Just därför fick jag vänta extra-länge på ja-krysset.


I sex månaders tid har jag levt ett stillsamt liv i det gula huset på kullen.

Jag har lyssnat till P1-prat och tittat på Kunskapskanalen .., läst tidningarna från första till sista sidan .., ätit frukost i lugn och ro utan någon som helst stress .., matat småfåglarna .., tagit promenader ner till havet ..., löst hundratals korsord ..., åkt tåg till Malmö och träffat sonen .., bloggat .., varit trogen gäst på biblioteket och sträckläst Joyce Carol Oates - men inte "Norrlands svårmod"-, jag har fått vinka farväl till det dagliga blodtryckspillret..., och jag har handskrivit brev, målat lillhallen och orsakat vita färgstänk på golvet.

Och jag har förlorat ungefär sex tusen kronor var månad i inkomst.

Men hjälp, vad jag har njutit av den här tiden!

("Säg det inte högt!" brukar pv förmana mig .., men jag har verkligen njutit, förutom när jag tittat på mitt alltmer sinande bankkonto.)

Nå, i morgon är det slut.

I morgon börjar ett nytt och alldeles vanligt liv med inte-längre-så-långa-frukostar, men däremot en schemalagd tillvaro.

Vid femtiosju års ålder ska jag börja ett nytt liv med helt nya arbetskamrater och kunder ..., med annorlunda (läs: trånga) arbetskläder ..., och säkerligen våldsam kallsvett över Svenska-Spel-maskinen.


Inköpslista från Ystad.

Och där finns ingen trygg Karina som sitter i kassan mitt emot och vinkar lite och plirar med ögat .,. ingen Maria Hansson som smajlar när man möter henne mellan hyllorna .., och inga småttingar som hojtar "Hej Tettan!", när dom kommer och handlar.

Men där kommer - hopefully - att finnas nya och vänliga kunder .., andra småttingar som gör hjärtat glatt .., nya upphittade inköpslistor .., och pratskratt mellan arbetskamraterna.

Nu får man skapa sig sin egen trygghet.

Så är det bara.

Hur det känns?

Spännande!

Och som en utmaning.

*Söndagsfönstret ...

... kommer från Norrbotten och från ingen mindre än herr Bodin.

Det ni.

Och idag fyller hemifrån-kerstin år!

Stor grattis härifrån Kerstin!

(Ja, födelsedagarna står som spön i backen .., det var minsann mycket lek i sänghalmen där framme på vårkanten för en hel del år sedan ...).

Vilken lördagkväll ...!!

Först spelar Sverige skjortan av Slovakien i en fartfylld handbollsmatch från Göteborg och sen blir det "Stjärnorna på slottet" och åååå, så jag njuter av människor som inte nödvändigtvis måste ta upp hela scenen själv, utan kan umgås som vanligt folk.

Det här tycker jag är den helt klart bästa serien av slottsbesöken som varit.

Och yes!, att jag beundrar såna som Marie Göransson som vågar visa sig helt osminkad och direkt från lagården, allra helst med tanke på hur mycket utseendet säkert betyder i skådespelaryrket.

All heder åt henne!

Någon som vet ...?

Ellem i Skellefteå säger:

Så har jag en fråga som kanske nån av alla fågelkunniga bloggare har ett svar på.

Vi bor i ett radhusområde och i vinter har det knackat på dörren varje dag vid 10.30 tiden.

Min man jobbar hemma så han har koll.

Och denna besökare är en skata!

Varför hackar den på dörren och hur lyckas den hålla ungefär samma tid?

Och det spelar ingen roll om fröautomaterna är fyllda eller tomma.

Tacksam för svar!

Inför vad som komma skall ...

... så tar jag bilen och kör till affären där mitt nya liv ska ta sin början, på måndag.

I fikarummet sitter chefen, hans mamma och hon som ska bli min arbetskamrat - en av dem -.

"Ja, jag skulle hämta plu-listorna ..., så där så jag har nånting att öva på i helgen ..", säger jag.

Tre blad får jag med mig, varje blad har två rader med plu-nummer och enbart brödavdelningen har s e x t i o å t t a för mig helt nya fyrsiffriga nummer!

Ha det i åtanke om ni står i en kassakö och kassörskan svettigt bläddrar bland hundratals nummer ..., allt medan kunderna suckar och pustar och himlar med ögonen.

Nu får jag inrikta mig på att lära mig de allra viktigaste .., semlor, baguetter, kanelbullar .., och i frukten det som går mest .., gul lök, morötter, potatis, gurka, tomater och ja, lite sånt.

Plunumren visar sig ha ett något annorlunda system än hos Ica.

Köper man en enda frukt, sätts en 7:a framför dom fyra siffrorna.



Chefen passade även på att visa mig hur V75 och annat fungerar och jag säger bara en sak: har inte jag migrän efter första veckan .., så får jag det aldrig.

Men ååå, så vänliga alla är och jag känner mig verkligen välkommen.

Nåja.

Nu ska här övas!

Ajöken, sa fröken.

Lördagmorgon ...

Och jag är som småbarnen och väntar med att öppna kuvert och paket som kommit några dagar tidigare .., så efter äggröra, bacon, färskpressad juice, samt ring-så-spelar vi (intresseföreningen hann väl med att notera ...?) så börjar jag sprätta kuvert.

Sicken glädje!

Och man ler för sig själv när den omtänksamme pensionatsvärden till sin moatjé - bland annat - har inhandlat vackra kalasbyxor - i en storlek som vore anpassad till en något anorektisk Barbiemadame.

Detta måtte tyda på att han antingen ser sin moatjé som betydligt magrare än hon är, alternativt ger en vink om att en drastisk minskning av omfånget vore önskvärt.



Och rara kunder hör av sig.

Ett finurligt arbetsschema finns med på Solbritts kort.
Det schemat ska jag minsann ta med till Hemköp på måndag.



Och tänk ..., från Ekerö kommer en svärm med dansande fåglar av den långbenta sorten ..,. och från Västergötland ..., en underbar liten rödhake!

Stort t a c k till alla raringar!!

Dagens fönster ...

Javisst, även detta kommer från Västergötland och från Mian.



Så här skriver hon på sin sida.

Bor man ute på landet, är det inte alltför gott om fönster att fånga.

Ni får mer än gärna ta fram er håv och ge er ut på jakt!

Maila i så fall bilden till bisse151@gmail.com.

Framför tv:n ...


Skavlan i 1:an och det diskuteras friskt.

En av oss tycker att Den Store Skådespelaren är enbart löjlig och har på gränsen till storhetsvansinne, nummer två tycker inte alls att det är så.

Och sen kommer Stieg Larssons sambo, Eva.

Då tror en av oss att den kvinnan nog är på gränsen till lika girig som herr Larssons far och bror och nummer två är inte fullt lika säker.

Om musiken tycker nummer ett och två ungefär likadant.

Nästan som ett ....

Hopefully .., är bilden klickbar.


... gammalt, ärrat sjölejon .., ser det ut, fågelön en bit ute till havs.

Och ett hundratal meter från land är det nu öppet vatten.

Av svanar eller änder ser jag inte skymten.

"Och flaggan får inte släpa i golvet ..."


"Har du sett att ditt x är i tidningen ?" säger hon som läser Skånskan.

Nej, det har jag inte.

Men nu har jag.

Och antar att han under sexton dagar kommer att vara världens lyckligaste man.

Han, som i tonåren spelade handboll i Lycksele IF, så småningom i Västra Frölunda, därefter i Sollentuna och en period med stockholmslaget Bolton, och så avslutade han det hela med att träna pojkar f.-86 i Ystad och sist av allt: ordförande i Ystad IF.

Om man säger som så .., så var det handboll för hela slanten, ja, mer än så!

Och nu ska han - i Malmö -hålla koll på små och större pågar under handbolls-VM.

Sicken lycka för den mannen!

Här är han.

Konsum i Vilhelmina ...

Ännu en bild från skattkistan!

Ja, vi är väl några bloggare som minns hur det var att handla över disk.

Och tänk, 1986 när vi besökte Belgrad, då såg det ut så här - men så oändligt mycket färre
varor - i diskarna!

/Fotograf var Åke Sörlin och bilden togs 1950 eller -51.

När allt brister ...


Och Anitha berättar om hur det är att spela teater.

Att inte blotta sig.

Medan tiden går ....

Ny film med en av mina favoritregissörer - Mike Leigh - och i Svenska Dagbladet läser jag en intervju som är bara så totalt (ja, nu kommer det!!): underbar!

Här är den.

Fredagsfönstret ...

Är det inte läckert, så säg!

Det var den rara madamen från Västergötland som skickade fönstret och som berättade att det tog ett tag innan dom förstod varför småfåglarna var så stirriga, den där sommardagen.

Om man tar sig en titt på vem som sitter i fönstergluggen .., så förstår man nog.

/Bilden är klickbar.

Mian sa...

Hej alla och tack!
Kattugglan satt ofta där i fönstret, när vi anlände med bil till Jans torp.
Nu är dessvärre den gamla ladugården riven och ugglan får hålla tillgodo med faluröda nysnickrade holkar.
Ofta sitter den i något träd ganska nära torpträdgården. Det är sällan något problem att lokalisera ugglorna: småfåglarna blir som galna och sitter och varnar i närheten hela tiden.

Fler bilder ...

"Lisa Ahlenius i kistan", är allt som står i bildtexten.

Och jag blir sittande och tittar mig omkring .., på dom kraftiga händerna längst till höger i bild, på kvinnan i den rutiga klänningen .., och på lillpojken, måhända ett barnbarn till den döda kvinnan?


Och efteråt.
Maken Kristian och sonen Henning på väg till Fatmomakke, Vilhelmina.
På släden, i kistan, ligger Lisa Ahlenius.
Inget årtal, inget om vem som var fotograf.

Det var just så min morfar fraktades på hästsläde från sjukstugan i Stensele, hem till Dikanäs.

Mormor hade suttit på en släde bakom och berättade om hur hon i många år kunde frammana ljudet av tyget som fladdrade runt kistan. Det var en iskall dag i början av januari och mormor hade bara några månader tidigare fått sitt tredje barn, en liten pojke vid namn Ivan.

Sånt tänker jag på när jag tittar på dom här bilderna, båda från Vilhelmina kommuns fotoarkiv.


mellansystern sa...

Vilket öde vår gemensamma mormor fick.
Det som hände sedan?
En stilig dräng kom från Tresund kom och tycke uppstod.
Min mamma föddes 1930 och fyra år senare föddes min moster.
Mormor berättade att min morfar sa att om du inte gifter dig mig mig så kräver jag 6 års obetald dränglön. Det blev giftermål och så småningom så föddes vår morbror. På ålderns höst gjorde vår mormor klart för oss att hon ville begravas tillsammans med hennes första man.
Mormor (Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson) dog 1980, 81 år gammal, och begravdes med sin första man.
Kram från kusinen

Viktväktarna nästa!

Ack ..., om man hade haft den figuren!

Jahapp, så har jag tittat in i affären där jag ska börja arbeta på måndag.

Byxor och tröja ligger nu på sängen i gästrummet och väntar på provning.

Till min fasa upptäckte jag att tröjan är insvängd i midjan.

Någon sådan - midja - har jag inte sett skymten av på flera år och nu blir det till att ge sig ut på skallgång.

Förhoppningsvis finns syrgastuber utplacerade lite här och där i butiken, utifall att man inte orkar hålla in magarna hur länge som helst och på så sätt tappar andan.

Detta blir en pärs.

Helt klart sevärd ...

Ikväll kl.20.00

SVT 1

"Maria Larssons eviga ögonblick" .., en film som jag tyckte var rent ut sagt jättebra!

Och aldrig hade jag sett Persbrandt bättre!

Lite mer om den här.
(I alla fall om människors eviga ögonblick .., härligt att lyssna till).

Och här berättar Jan Troell om sitt arbete med filmen.

Glimtar ur själva filmen ...

Middagsprat ...


"Och vad har du gjort idag då ...?" frågar jag moster Lisbet i Vilhelmina.

"Ja, jag har varit ute lite och de och sånt ...", svarar hon.

De och sånt.

Tre ord som värmer hjärtat.