Sista dagen igår och den första idag.Och jag kommer - som alltid - för tidigt till affären, och väljer fel dörr, så det blir till att knacka lite försiktigt på ett fönster, och där bakom skymtar jag en äldre herre som ordnar ute på lagret och han smajlar filurigt och öppnar dörren.
"Och vem är
du då ..?" säger han vänligt och jag förklarar.
Mannen har en röd tröja och är i dryga sjuttioårsåldern och när jag har tagit i hand och presenterat mig, tar han mig i famnen och säger
välkommen, lilla vän! Aldrig i hela mitt har jag blivit så väl emottagen! Natten till idag har jag knappt sovit och jo, jag inser att det är hur fånigt som helst, allra helst om man betänker att detta att vara affärsbiträde inte erfordrar kärnfysikerutbildning, men ändå.
Å, så mycket det är att lära sig!
En rar Carina guidar mig genom förmiddagen; det ska gräddas bröd av alla de sorter (det är jag van vid sedan kvartersbutiktiden, den biten känns okej) och sen ska det beställas hem
allt till mejeriet, plus alla soppor och Carina visar hur det går till (nästan som i lilla affären, men bara
nästan ...) och beställningen skickas via datortelefon och jag tänker att hjälp, om man gör fel!
"Ja, då kan du göra ordern i morgon, fast jag kan komma och hjälpa dig första gången ...", säger hon så vänligt.
En halvtimme kanske hinner jag stå i kassa 1.Där är
allt baklänges .., varorna kommer från höger sida och laserstrålen som läser av streckkoderna sitter till höger och inte rakt fram som i Ystad och sedlarna har helt andra platser och displayen är annorlunda, men det går ändå bra.
Här, bakom kassan, känner jag mig hemma.
Men så kommer någon och ska hämta ut ett rek.brev och då visar Carina ...,"ja, du går in här på datorn och klickar dig fram, det är så enkelt så!" säger hon leende.
Jo, jo.
En fikarast har vi också. Nu ska ni få höra: en fikarast där vi sitter
i lugn och ro och
ingen tittar på minutvisaren och säger att "nu har vi suttit exakt si och så många minuter!" och den äldre mannen som så vänligt tog emot mig, visar sig vara chefens svärfar och han berättar att han bor i Steninge, inte långt härifrån.
Han sitter mitt emot mig vid bordet.
"Ja, jag bor i det där huset du vet .., mot kyrkan till, ja, har du vägarna förbi så kom in på kaffe!" säger han.
Aldrig någonsin under mina fyrtio år inom olika affärer har jag känt mig så välkommen i en affär!
Och nu är jag hemma.Den där mejeriordern behöver jag inte ligga sömnlös för, det blir eftermiddag för mig i morgon i stället för förmiddag och då faller mejeribiten ..,. och i min ryggsäck ligger papper som ska fyllas i och jag ser att jag har minst tjugofem timmar i veckan på schemat, men det blir troligen lite mera.
Jo, det känns bra.
Och när jag kom hem, kollade jag min mobil. Glädjen över ljuvliga och uppeppande sms sitter i ännu .., ååå, så gott dom gjorde i hjärtat!
Tack snälla, rara!
Ja, så var den första dagen.
Äjmen.