.... och inte bara där, råder den mest förfärliga halka!
Vi bor ju på en liten kulle och igår flög jag omkull, landade mjukt på vänster skinka .., och kanade därefter nerför hela backen!
Livsfarligt, är bara förnamnet.
Den övre bilden visar gräsmattan vid parkeringsplatsen inne i Halmstad, den intill slottet.
Och solen på väg ned ...
En bit längre in mot centrum, ser det ut så här.
Det är nog tur att man bor på landet, långt ifrån affärer och allehanda frestelser.
Nu hade jag en timmes väntan på pv och då passade jag på att aktivera bankkortet och därefter en stillsam promenad längs gågatan.
Jag köpte te i Köpmansgården (citrongräs/ingefära .., jag försöker hitta tillbaka till den där guldstunden i Hyde Park, då, när jag satt med te och en bulle och mobilpratade med vännen bettankax och kände mig som den rikaste människan i världen, trots att jag verkligen inte hade mycket pengar på kontot .., men själva k ä n s l a n!) .., en liten vacker (mian-grön) teburk, samt en lagrad liten korv (i butiken intill) som inte smakar så värst mycket.
En och en halv timmes promenad vid havet och livet bara forsar rakt in i hjärtat!
Mellan varven slår jag mig ner på någon nästan-solvarm-klipphäll och spanar ut mot havet.
En enda svan ser jag .., lite längre ut skymtar något som skulle kunna vara ejdrar, men helt säker är jag inte och ångrar bittert att inte kikaren fick följa med!
I lilla båthamnen sprakar det under isen ..., det liksom dånar.
Småfåglar kvittrar.
I väntan på handbollen ....
.... slötittar jag på programmet "Halv åtta hos mig" i TV 4.
Nån slags matprogram.
Men maken till töntig speaker, har jag aldrig hört!
Såg jag inte bilderna, skulle jag tro att detta vore ett barnprogram.
Tittar in hos hemtidningen och hamnar på familjesidan.
Läser lite .., och faller pladask.
Ett barnbarn har här skrivit om sin mormor som inte längre finns.
Vilken underbar text .., vilken underbar mormor och vilket barnbarn!
Här ett litet axplock från minnestexten .., det handlar om Inga Asplund, som - i en ålder av 95 år - slutade sina dagar på Miklagård i Malå.
Så här skriver barnbarnet:
"Min älskade lilla mormor har somnat in. Ett långt liv är slut.
När jag ska berätta om henne är det första jag tänker på hennes humor; alltid glimten i ögonvrån och buset ständigt lurande!
Hon älskade att munhuggas och skoja. Humorn var en egenskap hon bevarade ända in i det sista. Ett exempel är när hon på ålderns höst skulle åka bil med min man och han böjde sig fram för att hjälpa henne med bilbältet. Snabbt gav hon honom en stor puss mitt på munnen med förklaringen att jag är så gammal att det gäller att passa på när tillfälle ges Så likt henne!
Det andra jag tänker på är hennes stora sociala förmåga. Hon älskade att ha mycket folk omkring sig och hon försatte aldrig en chans att bjuda in folk på fika och en pratstund. Till och med kommunens sop-gubbar visste att de måste göra paus och gå in och fika när de kom till Zinkvägen 3! Min mormor var en människa full av livslust. En självständig, färgstark och känslosam kvinna! Hon var lättrörd, engagerad och generös. Hon älskade blommor och trivdes med att påta i sitt trädgårdsland och sedan få se resultatet av mödan. Katter hade alltid en speciell plats i henne hjärta.
Jag är så glad för att jag har fått ha just henne som min mormor! Hon är en del av mig eller kanske är det jag som är en del av henne. Det är jag stolt över."
I snödrivan ...., och ja, semlorna är makalöst goda. Obs. "kom inom och testa ...".
Ja, den som tycker att den här blogginnehaverskan uppdaterar på tok för ofta - det finns väl dom som tror att hon inte har något rikigt liv -, kan härmed känna sig lugna ..., så här kan det bli nu när Utanförskapet är ett minne blott.
Ett enda inlägg under hela dagen och nej, jag är inte sjuk!
Egentligen var det meningen att jag skulle arbeta från kvart i nio till tolv.
Rena drömmen!
Så jag tog bilen och susade iväg, men väl där såg chefen aningen frågande ut och då förstod jag ., ahaaaa .., jag hade glömt att schemat ändrats och den verkliga arbetstiden skulle vara från tre till kvart över sju!
Nu krånglade den ena frysen, så det ju passade bra att någon hoppade in lite extra och den så härligt korta dagen, blev i stället väldigt lång.
Nåja, det gick bra det med!
Vid tolvtiden körde jag in till stan med bilen där pv hade läskback och annat inför körens fest ikväll och så blev det buss tillbaka till Haverdal (gick fram och tackade chauffören, maken till att köra mjukt och fint har jag aldrig varit med om .., jag tänkte att han nog var eller är en underbar älskare den mannen ..., jo, det var precis vad jag tänkte!) och jag funderade lite över hur jag skulle ta mig hem .., bussen går lite över åtta och det innebär att jag skulle få stå och vänta i nästan en timmes tid ute i mörkret.
"Jag skjutsar hem dig Elisabet ...", sa den rare Peter i charken, han som bor i Halmstad och i så fall skulle få en lång omväg hem.
"Nej, du får låna vår bil .., du kommer ju i morgoneftermiddag!" sa chefen.
Fyrtiofem minuters promenad i gråväder och på glashal slingerväg.
Vid lilla båthamnen stannar jag till .., tar några bilder .., spanar ut över världen och känner en sådan oändlig tacksamhet över att jag - återigen - har vattnet nära.
Den som en gång har vuxit upp vid en aldrig så liten sjö, eller vid havet .., vet vad det betyder.
Inte en endaste sjöfågel ser jag till.
Tystnaden är närapå total.
"Kanske konstnär ...?"
I lokalradion (Radio Kristianstad, som torde ha landets starkaste sändare .., den når närapå hur långt som helst!) pågår under förmiddagen ett ringa-in-program, där ett medium berättar för lyssnarna vad framtiden har i sitt sköte.., ja, alltså någon ringer in och ställer en fråga och så svarar den siande damen.
Telefonen går varm i studion.
"Ja, det är så att jag har träffat en man .., ja, nu skulle jag vilja veta om jag ska satsa på honom ..?" säger en kvinna från Skåne.
Och vi får veta kvinnans stjärntecken och mannen, han som har dykt upp i hennes liv, han är Vattuman.
"Ååå, jag ska se här i korten ...", säger sierskedamen och man hör hon blandar leken.
"Ja, men det ser bra ut det här .., det tycks vara en öm och kärleksfull man och ..., hmmm, ja, han tycks vara väldigt kreativ ..,vad arbetar han med?" frågar sierskan.
En stunds tvekan hos den uppringande damen, sedan kommer svaret.
"Tja .., kreativ .., jag vet inte det ..., han lägger asfalt."
"Men såå svårstucken var du inte den här gången, Elisabet ...".
Så ljufvligt!
Och jag tar bilen och kör till vårdcentralen i byn intill, ty där ska det tas prover och värst av allt: där ska jag kliva upp på vågen!
Provtagardamen, som i sitt tidigare liv måhända har arbetat som telefonförsäljare, säger mitt namn säkert femton gånger - om det räcker -.
"Elisabet, nu kan du slå dig ner här Elisabet .., Elisabet, det går bra det här ..., så fina glasögon du har Elisabet ...", säger hon och jag ler lite för mig själv och tänker att nästa gång jag är där i samma ärende, ska jag räkna antalet "Elisabet" - i smyg -.
Men rar och vänlig är hon. (Mellanbarn, Oxe).
Att kliva upp på vågen är ett äventyr för sig.
"Har du luktsalt tillhands ...?" frågar jag inför denna sanningens minut, men se det har hon inte. (Av någon outgrundlig anledning har jag - inför besöket - tagit av mig såväl skor och ytterkläder och har på mig de allra lättaste plaggen ...).
Illgröna digitalsiffror visar - ytterst obarmhärtigt - resultatet av ett alltför frikostigt giffelätande och jag kan konstatera att under en åttaårsperiod har jag lagt på mig sexton kilo, dvs, ungefär fem julskinkor, vilka nu finns utplacerade runt rumpa, höfter, lår, mage, armar och ben, ja, överallt!
Ojdå.
Sist av allt blir det en sväng till arbetsförmedlingen i Falkenberg och det mötet är avklarat på några minuter .., så jag tittar in i några presentbutiker och inhandlar nya bordstabletter (sååå fina!) och bäva månde nu pv, hans blårödrandiga dylika ska idag få segla hädan, just det.
Klockan är kvart över nio, solen färgar himlen gulrosa över havet .., och jag har - för första gången den här veckan - ingen ångest alls.
Och även idag arbetar jag med den rara E som är lugn och effektiv och förklarar på ett bra sätt och jodå, jag får ringa på henne när det är olika spel på gång och ett REK tar hon också hand om, men några kuponger fixade jag och paketen är inget jag längre oroar ihjäl mig för.
Tanken slog mig idag, att det är ju inte underligt om man får frossa.
Nu är man inte bara snabbköpskassörska, utan även postkassör, biljettutlämnare (tog E hand om), samt släpvagnsuthyrare (skötte hon också)!
Hur snabbt lär man sig sånt?
Kunderna är u n d e r b a r a!
Idag frågade en kvinna var jag kom ifrån .., "jaha, Malå, ja, jag är från Umeå egentligen, välkommen hit!" sa hon och log så innerligt varmt.
En äldre herre visade sig vara från Ångermanland.
Och charmigast av alla: en liten Albin, 2 år, - som på min fråga om han hade någon katt - svarade att ..., att nä, men en traktor.
Roy Anderssons reklamfilmer är helt .., ljuvliga, tycker jag.
Första gången jag verkligen tänkte till när det gäller annonser och vad som gör skillnaden .., dvs, att man tycker att den ena är urdålig (Lidl ...) och annat bra (Icas), det var under tiden i Ystad när jag läste Sydsvenskan.
Där vimlade det av husannonser och som en alldeles klart lysande stjärna fanns Uppvik & Döttrar i Kivik, vars annonser var helt annorlunda än de övrigas.
Visst, där fanns bilder på huset som skulle säljas, men det var texten som fick mig att alltid spana efter just deras annonser och nästan alltid blev jag hus-köpar-sugen.
Uppviks hade - och kanske ännu har - en förmåga att få in en slags känsla i texten .., man riktigt kände hur man satt på farstutrappan och tittade ut över en blommande trädgård, eller såg rådjuren beta en bit ute på åkern.
När vi i förrgår besökte kaminförsäljaren i Halmstad, så slog det mig återigen, ja, det här med hur viktigt det är med att skapa en k ä n s l a hos kunden.
Det började med att vi snubblade över kaminförsäljarens son som stod vid entrén till Ica Maxi, ja, han stod där vid en uppställd kamin och hade några broschyrer som delades ut.
Vi kom att stanna till och pratade en bra stund.
"Men att ni inte har en låtsasbrasa i kaminen, det skulle jag absolut ha .., plus en korg med ved framför .., så där så man tänker sig hur det ser ut hemma ..?" sa jag.
Den unge mannen log och tyckte kanske att jag lade mig i.
När vi senare besökte själva kontoret, där försäljarens pappa och kollega även befann sig, så bara fortsatte jag.
Kontoret visade sig vara en stooooor lokal och längs väggarna stod olika kaminer och så var där då broschyrer och ett litet runt bord, där vi bjöds på kaffe.
"Vet ni, ni skulle ha en soffa här inne och en kamin med låtsasbrasa .., ved i korg förstås .., eller en tv-skärm på väggen som visar en kamin i funktion ..., så där så ni får fram hur mysigt det kan vara ..., människor som (i tv-filmen) berättar varför dom är så nöjda med sin kamin .., familjen framför brasan ..., ja, sånt", sa jag.
Den om fallskärmsavtal är ju minsann inte purung, men härlig är den!
"Hmmm ....", sa direktören och log lite.
Faktiskt tror jag att jag ska bli reklammakerska när jag blir stor.
Annan rolig reklam, enligt mitt sätt att se det, är denna.
Igår - under besöket i stan - köpte jag färsk kolja hos fiskhandlaren.
I vanliga fall handlar pv alltid djupfryst torsk, men jag tänkte att om man nu bor nära havet och har tillgång till färsk fisk, då borde man verkligen utnyttja just detta.
Så jag köpte 4 hg färsk kolja.
Koljan är en helt ny fisk för mig!
Och ni anar inte hur gott det blev .., panerad och stekt så där alldeles lagom .., med Leinas vansinnigt goda och enkla fisksås (1 bytta creme fraiché värms upp och så i med 1 st fiskbuljongtärning och rör om tills det har löst sig ...), kokt potatis och kokta morötter .., en sallad på rödkål/apelsiner .., ja, men hjälp, så underbart gott!
