Upptäcktsfärd ...

Allt mer hemmastadd känner jag mig här vid havet, ja, det är ungefär som i Malå, den där självklara känslan av tillhörighet.

Att nånting är bekant.

Arton år efter flytten söderut kan jag i minnet räkna trappstegen ner till sjön .., och alldeles självklart visste jag var myrorna höll till ..., och att Kung Karls Spira, Västerbottens landskapsblomma, gömde sig nere vid sälgbuskarna.

Ungefär på samma sätt håller jag på att hitta pinnar till det där redet i mitt hjärta.

"Det-här-är-min-del-av-världen-redet."

Nu hittar jag på ett helt annat sätt!

Jo, jag börjar känna mig trygg.


Någon flyger inte längre. Någon annan är mätt.

Och idag gör jag tvärtom.

Visserligen tar jag lilla grusvägen längs havet och jag passerar båthamnen och konstaterar att hamnkaptenen sitter ute på piren i sin vita bil -precis som vanligt -, och jag fortsätter upp mot ljungheden, men när jag är framme vid grinden, väljer jag att gå mot krönet av heden.



Där finns ingen"riktig" stig, men överallt ser jag spår av hästarna från i somras och på så sätt känns det tryggt, jo, mer än så, det är en alldeles härlig känsla!



Där finns spår av annat också; slagna fåglar.




Och spår av hårt arbete ..., av svett och slit!

Att vi bor i Stensjö, är inte svårt att räkna ut.




Längs "åsryggen" löper en hög och lång mur.

Man kan fundera över vem eller vilka som har gjort allt detta?


"Klick-klick!" Alla bilder är klickbara. Särskilt den här.

Hade solen strålat - vilket den inte gör -, hade jag slagit mig ner och suttit där och spanat ut mot havet. Överallt ligger torkade hästlortar och där är hålor och spillning efter kaniner.



En vacker sten hittar jag också.

Det liknar nästan bärnsten.

En bra stund står jag där och håller den i handen.

I min tidiga barndom ....

Där, vid pilarna, gömde dom sig.


... förmodligen i mitten av 60-talet, visades dråsvis med vilda-västernfilmer i tv.

Det var Vägen Västerut och Prärie, Bröderna Cartwright och High Chaparall, och Mc Cahans med den vackre Luke.



Då satt vi i soffan i vardagsrummet - pappa och jag själv -, och på tv-rutan vimlade det av indianer och vita, och där var frustande hästar och dammoln och det var alldeles oerhört spännande!

Nästan alltid gick historien ut på att man fick följa ett sällskap nybyggare med tältvagn som skumpade fram bland höga kaktusar - alternativt en samling kofösare med lasson -.., och där, mitt ute i ödemarken och med höga berg eller kullar runt omkring ...., anade man vad som komma skulle.

Jo, då tittar någon nybyggarman upp mot kullarna och vad skådar han då, om inte indianfjädrar som sticker upp lite här och där!

Sen brakar allting loss ..., en hord indianer kommer ridande och tjoande i vild galopp nerför höjderna .., och vid det laget brukade jag ta en kudde och gömma mig bakom, så spännande var det!

Min pappa, som genom hela sitt 66-åriga liv hade lillpojken väl bevarad inom sig, han älskade dessa serier!

Det gjorde jag med.

Och allt det kom jag att tänka på, ja, när jag igår tog vägen genom hästhagen hem.

Då .., när jag råkade lyfta blicken mot dom stora stenblocken uppe på kullen.

Allt som fattades var indianfjädrarna!

Förra helgen ....

..... bodde vi inte bara nära havet, nej, då hade vi även en egen sjö på tomten.

Nu ..., kan vi åka skridskor på sjön!

Dagens fönster ....

... finns på gaveln till en lagård/förrådsbyggnad i Ugglarp, inte långt härifrån.


Mer om Ugglarp finns här.

Sugen på att hyra stuga i sommar ...?

Och SoF kan hitta motiv till läckra bilbilder ...

Idag ...

Insikt nr 318 ...


"Vad har du gjort idag då ..?" frågar sonen.

Han har fikarast på jobbet och slår en signal till mamman.

"Tja ..., jag har varit ute och promenerat och sen satte jag mig och tittade på en liten blåmes som flög fram och åter till fröautomaten ...", säger jag.

Alldeles tyst blir det i luren.

"Jaha ..., du satt alltså och tittade på en liten fågel ...?" fortsätter sonen.

Alldeles solklart hör jag att våra intressen skiljer sig åt.

Friskvård en onsdag i februari ...

En sak har jag lärt mig efter tiden här ..., och det är att havet alltid är föränderligt.

Häromdagen vresigt och farligt.

Idag lugnt och rofyllt.

Jag såväl ser, som hör sjöfåglar.


Det blir finare om man klickar på bilden.

Länge stod jag där och tittade på droppen ....




Små, små flugor/myggor spatserar på en ilandfluten och vattenfylld plastflaska.




Spår av oväder.

Här och där ligger plaståsar, rep, burkar, tomma läskförpackningar och drivved.

Och snäckskal .., som får vila i den vänstra anoraksfickan.




På tillbakavägen.

Det var här jag passerade rakt genom flocken av islandshästar i somras.




Hör ni porlet ...?



Och bland prassliga löv upptäcker jag - vad jag tror är -, fröken Primula Veris.

I Arvidsjaur .., där minsann ..!

I engelska bokcaféet i Ystad (numera saligen nedlagt), hängde den här ljusslingan.
Jag älskade den!

I hemtidningen läser jag att restaurang Lapponia i Arvidsjaur funderar på ett nytt grepp för att locka till sig gäster.

Ja, vad sägs om strippkvällar?

Om jag blir upprörd och tycker att detta är förfärligt?

Nej, inte det minsta.

På samma sätt som kvinnor i tusental skriker sig hesa över att se välväxta män strutta omkring i snäva kalsonger eller jeans, så kan jag förstå att män gärna gör samma sak, det vill säga, blir lätt (för att inte säga rejält .-) till sig av välsvarvade och lättklädda madamer.

Men tycker jag inte ens att det är förnedrande?

Nej, egentligen inte.

Jo, jag själv skulle känna mig urfånig om jag stod och gallskrek när dessa - för mig totalt osexiga män - hoppar och skuttar på en scen, men det är ju jag det.

Helt ärligt skulle jag nog ha svårt att hålla mig för skratt, bara vid tanken på hur männen - i timmar och dagar - ska ha övat framför någon spegel och säkerligen har man fyllt kalsongen med någon ihoprullad strumpa!



Jepp, jag skulle ofelbart tänka på den här filmen, den som är så totalt underbar!

Men nu är det ju så .., att uppenbarligen tycker mängder med kvinnor att detta med manlig striptease är toppen och ett slags bevis på nån slags frigörelse, ja, att även vi kan få gotta oss åt detta spektakel.

Och att det finns kvinnor (och män) som mer än gärna visar upp sina behag, det gör mig inte det minsta.

Själv blir jag alldeles inutivarm av sånt här; ja, långt, långt mycket mera än av snäva kalsonger och inoljade muskler.

Äjmen.

Något att bläddra i ...


Vi råkade pinga samtidigt.

Så jag tog mig en titt.

Och där kunde jag läsa om herr Göranssons alster.

Om en tavla och ganska mycket fusk ...

Ni vet, den där tavlan jag - till pv:s fasa - ropade in för en femtilapp i söndags, den visade sig vara mer intressant än jag trodde.

I tavlans nedre vänstra hörn, finns signaturen "Grynning".

Jag googlade och hittade faktiskt några motiv av denne Grynning.



Men ..., i det högra hörnet syns också en övermålad signatur!

Hrmmm.



Och ett av träden på tavlan tycks "förstärkt" i färgen.

All annan färg är mildare och lite urblekt, men plötsligt är det som om någon kluddat dit lite extrakulör.

Själva formen på trädet påminner mycket om den "riktige" Grynning, ja det var intressant.

Det ä väl tack vare Antikrundan man lägger märke till sånt här, kanske.

Och tavlan åker nog på soptippen.

Ni har sju dagar på er ...

Så länge visas den här fullkomligt fantastiska dokumentären på SVT/play.

"Dear Zachary", är titeln.

Se den!

Hälsning från Anitha.

En varm och rimfrostig liten mule till dig Anitha!

"Hej!

Tack för hälsningen till begravningen.

Blev så glatt överraskad över att "bloggvännerna" hade skickat en hälsning.

Tänk, vi hade ju träffat en del av dom endast en gång så det värmde extra mycket.

Vet inte om alla läser min blogg så jag tänkte att du kunde lägga ut på din blogg ett stort tack och kramar från mig.

Anitha."

Dagens fönster ...

"Det här är vårt badrumsfönster i huset på Yxlan i Stockholms skärgård.

Badrummet var stort - det var ursprungligen ett mindre sovrum och hade därför stort fönster med fönsterbräda.
(Som man inte har här i Frankrike).

Alla sorters krukväxter trivdes i detta sydvästläge, även i december då bilden är tagen - notera snön på tomten utanför.

Härligt minne men inget vi längtar efter nu!

Monet."

En vanlig tisdag ...

Biblioteket.

Rexxie sa... "PV är nog måttligt glad om det är motvind hela vägen hem..."

Men se, så blir det nu inte, ty jag har fått order om att komma in till stan med bilen, då pv i eftermiddag ska agera körskollärare åt sin dotter.

Så vid tolvtiden kör jag in, parkerar vid Sturegymnasiet, småpratar med en man som plockar upp skräp med hjälp av en lång tång .., jag frågar om han har gjort några fynd - nä, det är mest tomma cigarettpaket, ölburkar och flaskor som gömmer sig i buskarna. säger han -, promenerar sedan till det underbart vackra (jaså, det har ni hört tidigare ...?) biblioteket, lånar tre dvd-filmer och tar därefter sikte på Hvitfeldtsgatan och det är minsann lättare sagt än gjort, för i början heter den Brogatan, det tycks bara vara själva hållplatsen som har ett annat namn.




Vid biblioteket är det ett tjattrande bland alla gräsänderna!

Somliga ligger i små grupper och vilar sig i solgasset .., andra simmar omkring lite hit och dit.

Små och större isflak kommer guppande i Nissan.


Genom bussfönstret ...

Äntrar så buss 350 till Skipås.

Mängder med hållplatser passeras!

Där är Heagård, Ranagård, Gullbrandstorp, Lynga, Haverdal (med tio olika hållpatser!), Särdals kvarn, Steninge och slutligen Skipås och där stiger jag av, där vänder nämligen bussen.

Promenerar den sista biten hem.


Sista backen.
En gång när pv och jag själv kom här, mötte vi sigge nilsson som satt på en gräsmatta som absolut inte var vår .., han hade just fångat en liten vettskrämd mus.
När backen är slut, ligger havet till vänster.

Just innan den här bilden tas, möter jag en äldre kvinna som vittjar sin postlåda.

Kvinnan ler så varmt emot mig och säger förvånat: "men bor du här?"

"Nä, jag svängde bara in här för att slippa följa landsvägen, jag bor nere på Ejdervägen ...", svarar jag.

Och så fortsätter hon:

"Ja, jag kände igen dig från affären, du stod i kassan, det är så trevligt med din dialekt, själv kommer jag ursprungligen från Järvsjö .., du vet, på nåt konstigt sätt känner man ändå en viss samhörighet, fast .., Hälsingland är ju inte så långt norrut, men ändå ...", säger kvinnan och tappar en rosafärgad plastpåse som virvlar iväg i blåsten och hon skyndar sig att fånga den.



Och jag fortsätter nerför backen, konstaterar att snart är all snö försvunnen .., gräsmattorna är närapå gröna .., och längst nere i backen svänger jag höger, då är det bara en liten bit kvar.

Jag tänker på kvinnan från Järvsjö och det där alldagliga småpratet och hur mycket sånt betyder ..,. jag tänker på affären och att jag längtar att få börja arbeta igen.

Just så.

Ibland känns det "gött" ....

Det handlade om dialekter.

Och det här inlägget tillägnas alldeles särskilt pv ("Nä, han är nog mer från Blekingehållet ...") och lite också "Ingela i Göteborg" ..., hälsar en väldigt glad bloggmadame.

Såja .., nu kan ni klicka på filmen.

På vårdcentralen ...

Och väntrummet är avlångt och trångt och där sitter vi och det är knäpptyst och allt vi har att titta på är en glasruta eller väggen.

På ett litet bord ligger små böcker som handlar om egenvård.

Det är som på banken numera; kunden/patienten ska helst sköta sig själv och endast i yttersta nödfall besvära personalen.

Efter en kvarts tystnad blir det lite småprat med en man från Haverdal - han berättar om en mopedolycka som han varit med om för tjugo år sedan och pekar på sin ena sko .., "du ser, den är liksom upphöjd, båda mina ben och armar blev brutna och ena lårbenet krossat, min son var bara två månader och jag låg på sjukhuset fram till jul .., nu är jag här med min fru, hon har diabetes och hjärtsvikt, tur att hon har slutat att röka i alla fall ..", säger mannen som visar sig bo inte långt alls från affären där jag arbetar -, och sen kommer en kvinnlig läkare och säger att det är min tur.

Läkaren presenterar sig; hon har ett namn med nästan enbart konsonanter och jag tänker att hon påminner om tandläkerskan i Athen, hon som liknade en bulgarisk diskuskasterska, ja, det där allvarsamma och stränga och så känns hon också, det blir mer som ett regelrätt förhör.

När jag lämnar hennes lilla rum, har jag svårt att få på mig kappan .., den gipsade handen trilskas och har sig och från provtagningsväntrummet ser jag den pratglade mannen sitta och vänta, han vinkar lite ..., och sen är besöket överstökat.

Och jag kör till affären i Slöinge och hämtar ut den efterlängtade boken och lite surr blir det med kassörskan som just då tar emot post.

Jag köper Hallandsposten och en Trisslott och är sugen på Schweizernöt, men lyckas stå emot frestarens garn.

Alldeles ensam är jag i butiken - som kund - och jag undrar hur länge den ska klara sig?

Nu bär det av mot stan och sedan buss hem.

Strålande sol ute ..,. lägdorna är gröna, fåglarna kvittrar, men det vet vi ju, att den glädjen blir kortvarig.

På torsdag kommer snön.

I stormens öga ...


Natten mot idag, vid tretiden, var jag helt övertygad om att hustaket skulle tacka för sig och segla iväg österut.

Det riste i väggarna ..., sigge nilsson jaaaamade nåt förfärligt, fönsterrutorna skakade!

"Det här närmar sig nog orkan ...?" sa pv.

Och där låg jag under tjocka täcket och tänkte på hur lugnt havet var igår och hur hastigt allting kan förändras.

Några timmar senare, vid sextiden, äntrade pv sin cykel och tog sikte mot Halmstad.

Drygt tjugo kilometer.

Då hade vinden mojnat lite.

Vid sjusnåret ringde telefonen.

"Fyrtioåtta minuter! På vissa ställen behövde jag knappt röra pedalerna!" sade en lycklig pv.

Så kan det vara i landet Halland.

Själv tycker jag att det känns aningen pirrigt att ta bilen till Getinge (till vårdcentralen, jag var ju så kaxig och vägrade sjukskrivning, nu måste jag ha intyg i alla fall tills på fredag, då det blir ny röntgen) och sedan till Slöinge för att hämta ut paketet (boken av John Irwing ....).

Tisdagsfönstret ...

... finns i landet Halland, i en liten fiskarstuga alldeles vid havet.

Det var här jag stod igår och tittade in genom fönstret.

Prognos ...


På torsdag lär det ska komma ungefär 1 dm nysnö.

Det var inte vad jag drömde om.

Landet Halland ...