Där, vid pilarna, gömde dom sig.
... förmodligen i mitten av 60-talet, visades dråsvis med vilda-västernfilmer i tv.
Det var Vägen Västerut och Prärie, Bröderna Cartwright och High Chaparall, och Mc Cahans med den vackre Luke.
Då satt vi i soffan i vardagsrummet - pappa och jag själv -, och på tv-rutan vimlade det av indianer och vita, och där var frustande hästar och dammoln och det var alldeles oerhört spännande!
Nästan alltid gick historien ut på att man fick följa ett sällskap nybyggare med tältvagn som skumpade fram bland höga kaktusar - alternativt en samling kofösare med lasson -.., och där, mitt ute i ödemarken och med höga berg eller kullar runt omkring ...., anade man vad som komma skulle.
Jo, då tittar någon nybyggarman upp mot kullarna och vad skådar han då, om inte indianfjädrar som sticker upp lite här och där!
Sen brakar allting loss ..., en hord indianer kommer ridande och tjoande i vild galopp nerför höjderna .., och vid det laget brukade jag ta en kudde och gömma mig bakom, så spännande var det!
Min pappa, som genom hela sitt 66-åriga liv hade lillpojken väl bevarad inom sig, han älskade dessa serier!
Det gjorde jag med.
Och allt det kom jag att tänka på, ja, när jag igår tog vägen genom hästhagen hem.
Då .., när jag råkade lyfta blicken mot dom stora stenblocken uppe på kullen.
Allt som fattades var indianfjädrarna!
