
.. att jag tänker på dig nästan varje dag.
Inte så att jag gråter - det var länge sedan jag gjorde det -, men jag tänker ändå på dig.
Småtankar.
Så där hur du var när du ännu var frisk, men även senare .., när du satt där tyst i rullstolen och inte kunde säga just nånting.
Jag tänker på när vi satt på balkongen på Ejdern och sjöng psalmer tillsammans och jag tänker på hur det var när Fonuspersonalen hade hämtat dig och jag - några timmar senare -, återvände till Ejdern och kastade mig gråtande på din säng som då var tom ..., men på kudden fanns avtrycket kvar från ditt huvud och alldeles förfärligt sorgligt var det och Eva-Lena från personalen satt i en fåtölj intill och sa absolut ingenting, men hon fanns där.
Sånt tänker jag på.
Idag såg jag på norrans hemsida att Tage Eriksson har dött.
Snart har alla dom som för mig var själva Malå, försvunnit.
Det känns underligt.
Ja, ja.
Nu ska jag lägga mig och läsa deckaren av Peter Robinson och i morgon är jag ledig och förresten minns jag hur len din hud alltid var, i alla fall dom sista åren.
Det här blev bara en liten kvällshälsning till dig, så där så du inte tror att du - efter treochetthalvtår - är bortglömd.
Det är du inte.