Monica i Oslo, 58 år, storasyster, Vädur .., och vänster tumme upp.
Har en medicinsk utbildning och har arbetat på sjukhus, privat, på universitet och med forskning.
Läste sedan litteraturvetenskap och har bland annat arbetat med böcker.
På den där skalan mellan 1 - 10 på hur hon trivs med sitt värv, svarar hon så här:
Den ena arbetsplatsen får 10, den andra 2 .., där fortsatte jag endast för lönen.
Skulle hon börja om, ja .., då skulle hon gärna ägna sig åt någon form av dans, kanske?
I alla år har Monica dansat i någon form, mest olika former av balett.
Det allra bästa med bloggandet, det är för mig utbytet människor emellan .., ja, det behöver inte vara nåt märkvärdigt, nej, jag minns min glädje när ni öppnade era kylskåp och visade hur det såg ut eller när ni visade upp era älsklingstavlor.
Sånt säger ganska mycket om människor; det är vad jag inbillar mig i alla fall.
Eller: man får en
liten glimt av en personlighet!
I många år har Monica varit en trogen läsare av den här bloggen och om detta har jag varit totalt ovetande. Hon vet alltså hur mycket som helst om mig, men jag vet i princip ingenting om henne.
Tills för någon tid sedan, då hon för första gången lämnade ett spår efter sig; ett avtryck.
En kommentar.
Så jag skrev till henne och undrade om hon - i sin tur - kunde tänka sig att berätta lite om sitt liv.
Att hon - helt plötsligt - har mist sin man, det visste jag, men inte så mycket mera.Men nu vet jag.
Och jag frågar om hennes man, han som inte längre finns.Du får gärna berätta om honom! säger jag.
Och jag får veta att maken hade en musikutbildning, men flyttade från nordnorge till Oslo och började studera historia, religionshistoria och nordiska språk och han var oerhört kreativ, sjöng, spelade piano och komponerade musik .., och han startade en kör som han själv dirigerade och han spelade i ett band och som om inte allt detta vore tillräckligt, var han oerhört kreativ när det gällde matlagning!
"Han var väldigt omtänksam mot sina medmänniskor och tyckte väldigt mycket om djur .., ja, han var min största kärlek och det har blivit ett ENORMT tomrum efter honom!! Det har blivit en existensiell saknad och kris för mig!"Jag frågar henne vad han dog av, hennes man, och får veta att från att han insjuknade tills dess att han inte längre var i livet, tog det bara tre veckor!
Det var såväl mannens som hennes andra äktenskap.
Han hade ett barn sedan förut.
"Jag har inga egna barn ...", säger Monica.
Jag frågar hur hennes liv har förändrats, nu, när han inte längre finns där."Det är mycket som INTE är så farligt längre, för det värsta som kunde hända mig har ju redan hänt."
Och nu är Monica på väg tillbaka till Sverige; närmare bestämt till Lysekil.
"Det är jobbigt med alla förberedelser, och det att plocka bort/göra sig av med en del av hans saker är förfärligt! Samtidigt längtar jag till den svenska kustnaturen och ett lugnare liv på en mindre plats. Några familjemedlemmar bor inte alltför långt bort, och detsamma gäller en svensk väninna. Men jag kommer ju att sakna både personer och platser i Norge efter alla dessa år, sedan 1973!"
Så berättar alltså den för mig okända Monica - som inte längre är så himla okänd -.
Stort t a c k! säger jag.
