Om den svenska sjukvården ....

... kan man läsa här.

Ett kvällsfönster från sydfrankrike ...

"Här är ett franskt fönster till dig.
På en restaurang.

Plötsligt såg jag katten som måttade ett språng mot trädet.
Och hoppade förstås!

Monica."

Halv elva ...

... blir det promenix med harry.

Utanför Det Väldigt Nybyggda Huset inte långt härifrån, möter jag ett äldre par; grannar som bor längre ner mot havet till.

Dom har varit på promenad och eftersom nybygget nu är avklarat och där är tomt på arbetare, ja, där är helt öde .., har dom tagit sig en liten titt ( i smyyyyyg) och det är vad jag också gör.

Jag tittar in genom fönstret som är jättelikt!

Allt där inne är klinker, trä eller glas och trappan (utan räcke) till övervåningen, fordrar livslångt medlemsskap i de helnyktras förbund, annars finns där en uppenbar risk att man dråsar rakt ner i marmorgolvet.

Det blir ett vackert hus eller hem, men mera hus än hem kanske, ty det tycks ungefär lika ombonat som i en obduktionssal.

Nåja, det blir nog bra.


Här är lilla huset alldeles intill och stigen ner mot havet.
Frost på marken och i gräset.
Fläckar som är glashala .., jag tänker att jag absolut inte får ramla och bryta någon handled, nu, när vi redan är kort om folk på jobbet.


Så här ser det ut.



Och så här.
När jag står här, hör jag ljudet från grävmaskinen nere på ängen, den som gräver upp buskagen av vresrosorna.


Och så sista svängen hem ..,. harry leker med en pinne .., hittar frusna hästlortar och struntar blankt i mattes protester ..., allt medan hon gör sig redo för en liten film, så där för att visa hur finurlig den där svansviftande krabaten är.



I Australien såg jag en gång en vallhund - modell Jack Russel - som nästan flög sidledes genom ett stängsel .., och harry, han har också förstått hur det går till.

Letar bensindunken i bagageluckan ..

... men ramlar över en kasse fylld med bilder.

Sonja och Göstas brudfoto, t.ex.


Och Gunvor och Viking .., pv:s mamma och pappa.

Så alldeles obegripligt söt hon var, Gunvor!

I ett annat liv ...

... var jag en omåttligt flitig brevskriverska!

Det började i mellanstadiet då vi i skolan fick brevvänner från Borås och helt ärligt tror jag att jag hade över tjugo brevvänner, tills mamma sa stopp & belägg - vi blev ju närapå ruinerade på frimärken -!


Marske-by-the-sea, England.
Bilden togs 1955 och det var inte jag som tog den.

Sen blev det Miss Alison Findlay, 19 Warsett Road, Marske by-the-sea, Redcar, England .., som fick utstå mina alster (tänk, att jag mer än fyrtio år senare kan komma ihåg hennes adress!) och Karin Thunström i Oxelösund fick också en släng av sleven ..., och så, när jag hade fått familj och bodde i Kungsängen ., ja, då var det mamma och grannfrun Ann-Britt som fick mina brev.
Och klasskamraten Dinah, hon som alltid textskrev med blyertspenna!
Och Ingrid i Falun, inte att förglömma!


Det är kanske genetiskt betingat, det där brevskrivandet?
Mamma var likadan!
Varje vecka under tjugo års tid kom par-avion-brev från Sydamerika!

Hade brevskrivandet varit måttligt tidigare (allt är relativt ...), blev det en fullkomlig explosion, då, när mamma flyttade till Bolivia och min storasyster till Australien!

Brev på åtta, tio sidor var inget ovanligt och det övergår mitt förstånd att jag hade nånting att skriva om!!

Och jag gjorde egna vykort av framkallade bilder och det var nästan det roligaste jag visste!
Hela december var en orgie i julkortsframställning .., köksbordet översvämmades av bilder, hårdare papper, RX-lim och pennor!

Under tiden i Ystad fick även kunderna på Nilahallen hälsningar, vilka sattes upp på charkdisken, ja, jag håller med er, det var nog nånting som torde räknas som galenskap!

Ja, du store tid!

Häromdagen hade jag ett mail i min inkorg från vännen Inger i Skellefteå.
Hon hade haft vindsröjning och skrev så här:

"Hittade mängder av dina brev .., dom du skrev på papper..., slängde en massa när jag städade vinden i somras. De var så vackra, med målningar här och var. Du skrev mest om att allt var så underbart, positiv som alltid."

Har man varit en flitig brevskriverska, då vet man också värdet av vackra frimärken.

Det var egentligen det jag skulle berätta om ,-)

Igår beställde jag nämligen ytterligare en omgång med dessa (se bilden) underbart vackra frimärken för utrikes porto - eller för ett lite tyngre inrikesbrev -!

Som gjorda är dom ju för alla idoga stickmadamer, typ Ulrika i Västmanland!

Ja, det var det jag ville tipsa om!

Hur var det nu med grandet och bjälken ...?

Det händer av och till att pv läxar upp mig för att jag har glömt att "stänga av" plattången.

Den ligger då på handfatet i badrummet och det är ju bedrövligt att man glömmer en sån sak.

Själv glömmer han förstås ingenting.

Ja, förutom levande ljus.

Så här såg det ut när jag kom ner till vardagsrummet, en och en halv timme efter att herr pv hade tagit bussen till jobbet.

Ajabaja .., säger jag bara.

Två pyttesmå torsdagsfönster ...

... från Bohuslän och från Monica, som nu tagit språnget och lämnat Norge och flyttat hem.

Till Lysekil.

Själv ska jag - när detta skrivs - ta språnget mot sängen Hemnes.

Det är mycket nu i affären .., människor (läs: kvinnor) börjar bli mer än lovligt stressade och många glömmer plånböcker, bankkort .., eller bara koden till dessa kort.

Underbara Malin frågade idag om jag ville få en extra-ledig dag nu innan jul, ja, hon har så lite tid, tycker hon.

Om jag vill!!

"Jag kan ta din måndag som kommer, då Bettan blir du fri måndag, tisdag och halva onsdag, det blir väl bra ...?" sa Malin och log.

Så blir det.

Här ska n j u t a s.

Och nu lägger jag in den här bilden så den tjoppar upp vid sextiden torsdagmorgon.

Godnatt och godmorgon govänner!

Och så några kvällsfönster ...

... från ett snöigt Västmanland.

Kanske är detta utsikten från Ulrikas fönster?

Idag ....

... är det på pricken trettiofem år sedan min pappa dog.

Då var jag tjugotvå år och hade två små töser som aldrig hann få några minnen av sin morfar.

Det fick inte deras lillebror heller.

Pappa blev sextiosex.


Och i förrgår var det på pricken två år sedan pv:s mamma dog.

Så hastigt det gick!

Hon blev sjuk på lördag och hamnade på Ljungby sjukhus och på söndagkväll var allt över.

Jag minns precis telefonsamtalet som kom på kvällen vid niotiden .., jag minns pv:s tysta röst .. och jag minns hur han suckade sig igenom natten och ibland hörde jag honom säga ..."lilla mor .., ja, lilla mor ...".

Gunvor blev 82 år.

Men så är det ju här i livet.

Livet och döden.

Det är väl det som är tidens gång.

Förstås.

Fem saker ni inte vet om mig ....

Det är utmaningen från anna of sweden.
(Vilket jobb hon har gjort med alla länkar!)

Men .., det kan väl ändå inte finnas fem såna saker, inte efter sex års öppenhjärtigt bloggande?

Jag testar.

1. Att jag bara en enda gång i mitt liv har haft högklackade skor .., det visste ni kanske redan?

2. En enda ring har jag; en silverring gjord av silversmeden i Ystad.

3. Dom enda örhängen jag har är vita pärlor, inte ens äkta.

4. Att gå in i en bokhandel med trevlig personal, är det bästa jag vet.

5. Jag föredrar en macka, hellre än en bakelse.

Tja, kanske.

Det får duga.

Överraskningarnas morgon ...

Inte är det långt ifrån att jag faller baklänges av förvåning när jag kommer ner till stranden!

Plötsligt finns där som ett helt annat landskap!!

En massa kullar har dykt upp och marken är söndergrävd .., stora sjok är borta!


Och harry springer runt, runt och förstår inte heller nånting.

Vad är nu detta?

Det här är ett naturreservat och jag tänker att helt omöjligt är det ju ändå att någon väg ska dras fram just där nere och inte kan väl Fabrikör Johansson ha något med utgrävningen att göra, det måste vara nånting annat?



Men förutom detta, är allt sig likt.

Hela tiden skiftar himlen i färg .., ömsom strålar solen .., ömsom kommer mörka moln farande i vådlig fart och allt blir blått!


Längst nere till vänster på stranden, upptäcker jag en grävmaskin.
Så dit går jag .., harry springer en bit ifrån - så värst modig är han inte - och jag går fram till maskinisten som öppnar hyttfönstret och låter motorn vila och så frågar jag vad i all världens dagar som är på gång?

Jo, så här är det.
Länsstyrelsen har beslutat att rensa stränderna från stora buskage av vresros som annars hotar att ta över helt .., ja, man började i Båstad och har nu kommit hit till Stensjö.

"Men vad gör ni med all den uppgrävda jorden ...?" frågar jag.

"Den silas liksom, så där så att sanden kommer tillbaka där den hör hemma, medan riset forslas bort, det är så det går till ...", förklarar herr grävmaskinisten, allt medan harry nu vågat sig fram och gärna vill hälsa, men det är ju så förfäääärligt högt upp till där mannen sitter, så mest springer han - harry - bara runt, runt och viftar på svansen.


Och så går vi hemåt.
Igår försvann kopplet - helt obegripligt var det - och min tanke var att kanske hade det ramlat ut ur min anoraksficka, men något koppel hittar vi inte och harry springer lös .., han träffar en äldre man som bor i huset närmast havet och drömmen hade varit att mannen fyyyyat harry ordentligt när han kommer för att hälsa, men inte då .., "åååå, vill du hälsa, ja, men vilken fin hund du är, nej, inte hoppa!" säger mannen och klappar harry på huvudet.

Det blir en stunds småprat och så kommer ännu en man promenerande; han ska ut på motionsrunda och jag lyckas få harry att sitta platsad n ä s t a n hela tiden, men sen går det inte .., ååååå, nu vill han prompt hälsa igen och mannen känner igen harry och säger ..."men jag tycker att du har fått bra pli på honom, det är inte det lätt att hålla sig stilla när man är en sån ung hund .., det blir säkert bra ...", och så går han vidare längs havet och harry och jag själv går hem igen.


Hela tiden skiftar himlen i färg.

Moln tillkommer och försvinner!

En härlig förmiddag är det.

Två onsdagsfönster ...

... från Kopparberg i Västmanland.

Då vet ni förstås att det var Ulrika som viftade med håven!

Pick-pick-pick ...

Idag hände nånting som jag nästan aldrig har varit med om.

Plötsligt - det var när jag stod i kassan -, så kände jag hur allting liksom rusade iväg inombords och jag drog djupa andetag och försökte verkligen andas lugnt .. men det var ungefär som när man rusar en bilmotor och jag hann tänka att nu blir det som med fisksoppan ,-)

Det blev det inte.

Men under ett par timmars tid rusade motorn.
Jag kollade pulsen som kändes normal, men den där känslan var hemsk.

Nu är jag hemma och äter Paradis choklad och mår bra.

Och stressad är jag inte, inte mig veterligt i alla fall.

(Men nu blir det jobba av .,. tre lördagar på raken.)

Blir jag glad av detta ...?

Svar: ja, jag blir så glad så jag kan omöjligen sitta stilla!

Vilket drag!!!

Vilken härlig ironi!

Kommentar-tips ....

gomiddag!

jag har upptäckt att om jag INTE är inloggad och skriver en kommentar till din sida och SEN klickar i "välj profil" och loggar in - ja då funkar det INTE att lämna kommentaren. Blir bara ett felmeddelande.

Men om jag däremot ser till att från början vara inloggad som rätt profil innan jag börjar kommentera så går kommentaren igenom.

Kan det vara så det är månntro? Eller har det bara varit av en händelse att det funkat så?

kram

Lena

http://baratradgard.blogspot.com

Fönster, hav och fåglar från Bohuslän ...

"Hej Elisabet!
Här kommer några fönster (och havsutsikt).
Bilderna är tagna igår från min balkong.

Många hälsningar från Monica, vid havet i Lysekil ."


//Ja, så underbart vackert .,. där skulle jag nog kunna tänka mig att sitta på balkongen och titta ut över solnedgången! hälsar Elisabet.

Ingen rubrik ...

Och när vi går hemåt, harry och jag själv, kommer hagelstormen .., och harry springer och skuttar och vill hem fort, fort .., och jag drar upp kapuschongen och knyter halsduken runt ansiktet ..., inte en endaste fågel hörs kvittra .., allt som hörs är vinden!

Förmiddag i landet Halland ...

Ja, det ska ju erkännas, att vore jag rubriksättare på någon kvällstidning, så skulle den raskt gå i konkurs, men nu är jag ju bara kassörska och då får det bli så här.

Förmiddag, det var precis vad det var när jag var ute med harry.

Och lågtrycket från igår, det som däckade mig totalt, har tackat för sig.

Nu är luften hög och klar.

Kråk-krax och kaj-prat ..., och ingen våldsam vind.

Himlen är blå.



Och i bäcken ligger badbollen och snurrar och snurrar på samma sätt.
Helt obegripligt är det, men att se bollen på det här viset - liksom oförmögen att segla iväg - ger mig ångestkänslor ..., och jag funderar allvarligt på att smyga längs slänten och putta iväg den - bollen - alltså.


Eckes trädgårdsland ligger i dvala.

Klematisblommorna har förvandlats till 60-talsfrisyrer (hur väl minns jag inte hur min syster Birgitta stod i badrummet hemma i Malå och tuperade sitt hår med en plastkam med lång stålpinne längst ut .., ja, som hon liksom puffade håret med) och dom påminner också om bilderna i Pija Lindenbaums barnbok "Gittan och fårskallarna".

En helt underbar morgon är det och om två timmar ska jag susa iväg till jobbet, efter tre dagars ledighet.

Sparsmakat ...

Och så kan man titta in här och häpna över bild och text.

"Underbara Klara ..."

... finns minsann i flera varianter.

Det finns en underbar Klara i Skåne också och på hennes sida är det lotteridags!

Glöm inte att titta in!