Ska vi inte hjälpa till ...?

Cecilia N har vidarebefordrat följande brev.

Någon som vill vara med?

Faddrar önskas till skolprojektet "Kunskap är Ljus" i Tulkarem.

Först, ett stort tack till alla faddrar 2011 och till er som tidigare skänkt pengar varje månad till
Skolprojektet i Tulkarem.
Vi har kunnat skicka 3000 kr i månaden under hela 2011 och även om det är en liten summa så har det hjälpt till att hålla skolan igång.

I den senaste lägesrapport från Abla, vår kontaktkvinna, berättar hon att vårt lilla bidrag är det
enda som håller skolan flytande. Ibland måste hon själv betala någon utgift när kassan är tom.

Den ständiga knappheten på pengar gör att lärarna ibland slutar helt plötsligt vilket
naturligtvis ställer till problem, och de undermåliga lokalerna gör att de inte kan genomföra
önskade föreläsningar och möten.

Trots detta fortsätter man med läs- och skrivklassen för
kvinnor och fortsättningsklasser i engelska, matematik och arabiska. De har också klasser för
mindre barn i arabiska, engelska, naturkunskap och matematik.
I examenstider fördubblas deltagarantalet och de måste ge lektionerna i omgångar.

Förra sommaren ordnade de en liten examensfest när kvinnorna i läs- och skrivklassen fick
sina intyg. De genomförde också en gemensam utflykt för alla elever till en park i Tulkarem
som livligt uppskattades.

Abla betonar hur tacksamma de är för vårt stöd och hur viktigt det är med möjligheten till
skola och kunskap i flyktinglägret. På sikt bidrar det förhoppningsvis till självförsörjning, fred
och demokrati. Kunskap är ljus!

Vi i arbetsgruppen i Härnösand vill verkligen fortsätta att stötta projektet.
Vi får regelbundet kvitton från Abla så vi har koll på att pengarna används som avsett. Därför hoppas vi att du vill vara med som fadder ytterligare ett år och gärna försöka att hitta fler faddrar.
Har du någon kompis som vill vara med? Det handlar om 100 kr per månad under 2012.
Även andra sätt att samla in bidrag är bra. Vi förmedlar gärna ett tips från en av våra
fadderfamiljer: nästa gång du har en liten fest så uppmana gästerna att lägga en slant till
skolprojektet istället för gåborts-present eller blommor. Sen kan du enkelt skicka in pengarna
till projektets konto.

Vi kan inte längre använda stiftets konto utan vi har öppnat ett eget konto för förmedling av
bidragspengarna.

Nu sätter du in pengar på bankgiro 835-5075 Kunskap är ljus och kom
ihåg att skriva avsändare!

Om du vill/inte vill fortsätta som fadder så är det bra om du svarar
på mailet så vi får koll på hur många vi kan räkna med.
Pengarna kan du betala i omgångar
eller på en gång.

Förhoppningsfulla hälsningar från arbetsgruppen i Härnösand!
Kvinnor för fred Kvinnor i Svenska kyrkan

Det här med minnen och så en fråga ...

Om man frågar ett antal syskon om deras minnen från sin barndom, så kan man - jo, så är det verkligen -, få för sig att barnen har vuxit upp i helt olika familjer!

Så har det ibland varit för oss tre systrar.
Nu är åldersspannet oss emellan relativt stort och det är säkert en orsak till att man minns så olika .., föräldrarna har då blivit äldre och agerar kanske på ett helt annat sätt med det yngsta, än med det äldsta barnet.

Det är som om det är vissa saker som etsar sig fast hos olika syskon.

Just så är det ju förstås också med andra människor, inte bara ens föräldrar.

När jag tänker på t.ex. Ingelas pappa, då ser jag framför mig en alltid leende man (läs: kund i affären hemma) som rör sig med en slags självklar pondus. En som är trygg i sig själv. Men det är leendet jag minns.

När jag tänker på grannfrun Margareta - hon som arbetade på biblioteket i Malå - är det hennes inåtvridna fot som jag minns .., och sättet hur hon låg på knä på med rumpan i luften .., ja, när hon rensade i rabatterna.

Tänker jag på grannen Gustav, så ser jag honom sitta på farstutrappan av trä ..., och där sitter han och tänder sin pipa och tittar ut över trädgårdslandet.
Där är det ett slags oerhört rofyllt lugn som jag förknippar med honom.

Lekkamraten Leifs mamma - tant Marianne - hade stora bröst och ett förkläde.
Jag tyckte att hon såg ut som drömmamman personifierad.

Märta från trakten av Umeå, hon som gifte sig med vår granne - han, den evige ungkarlen (trodde vi) Gunnar Persson -, var inte bara underbart snäll och rar, som lillflicka tyckte jag dessutom att hennes läppar var så ovanligt stora och vackra ..., och tänk, sedan dess tycker jag nästan alltid omedelbart om människor med just stora läppar!

Det är oftast det till synes så .... oviktiga, som man kommer ihåg.
Inget storslaget .., inget hjältedåd.

Ett av förra veckans fönster visade jägmästarbostället i Malå och jag berättade då om mina minnen från det huset .., mest om bidén (tala om oviktigt minne) som jag trodde var en slags fot-tvätt.

(Här hade jag skrivit något om Gunilla som - genom sin man - kände till familjen Magnusson, men jag tar bort det, eftersom jag hade för bråttom och skrev utan att tänka mig för. Är det ovanligt? Svar: nej)

Och helt ofattbart hör jägmästar-dottern av sig via mail ..,. och nu kommer jag till det som egentligen det här inlägget skulle handla om; det här om vad man minns.

Ty i ett mejl skriver hon (som var sex år när familjen flyttade från Malå till Småland) att hon minns vägen ner till vårt hus .., hon minns mitt rum på ovanvåningen .., stövarna .., hon minns min pappa Ivar vid matbordet och minns hans röst .., hon minns att hon fick palt med sirap och smör och att hon låg sjuk på vår soffa i vardagsrummet och tappade rösten, det var just i den vevan när familjen skulle flytta från Malå.

Men så kommer det där på slutet .., det som gör att mina tankar om vad vi egentligen minns, sätter igång.

Så här skriver hon som var sex år när flytten gick söderut:

"Din mamma minns jag mycket väl med värme, hon tröstade mig ofta när jag var ledsen, jag minns hennes händer och hur det var att hålla henne i handen. Hon var trygghet för mig som jag minns det, och den som förklarade för mig var det var att flytta."

Om allt detta hade jag absolut ingen aning!
Som tonåring tror man väl heller inte att ens (som många tycker: töntiga föräldrar) ska ha någon som helst betydelse för andra människor och allra minst för andra barn eller ungdomar.

Tack som berättade! säger jag.

Och nu frågar jag er: om ni tänker på er mamma eller pappa, eller någon annan människa som har fastnat i ert minne, vad är det första som då tjoppar upp i er minnesbank?

Om ni vill .., får ni mer än gärna berätta!

Jag gör som jag brukar .., lägger upp era kommentarer allt eftersom, ja, om det nu kommer några.

(Kvinnan längst till höger på bilden är min mamma. Då bildens tas är hon 20 år.)

Torsdagsfönstret ...

... finns här i närheten, ja, det är fönstret i Eckes lilla gula hus, förstås.

And I love them!

Ja, alla fönster i det huset, menar jag.

Och så ett kvällsfönster ....

"Hej, här kommer ett fönster från ön St. Maarten, som vi besökte under vår resa i östra Karibien.

Det var så ljuvligt att promenera bland de färglada husen och lyssna till karibisk musik som hördes överallt.

Kram från kusinen.

Överraskningspost ...

Nog undrar jag vad den alltid så vänlige lantbrevbäraren ska tänka, när han ser att jag har fått en ny "titel".

"Uppmuntringslotteriansvarig" ....?


Och jag öppnar kuvertet och blir alldeles varm i hjärtat!
Titta, vad Eva på Frösön har skickat!
Här har ni hennes hemsida ...


Hennes härliga målningar - nu på kort - vilka underbara vinster det blir!
Vill man, kan ju korten ramas in .., ni anar inte så fint det blir!

Tre kort är det, men det tredje vill inte låta sig publiceras och nu måste jag ila till jobbet!

Stort t a c k, du rara Eva i Jämtland!

Bara en bit ifrån bäcken ...

... där den där badbollen har legat och rullat runt, runt i månader .., finns en liten röd byggnad..

Alldeles utanför dörren ligger några begagnade hästskor och då förstår man ju att det där lilla huset, det har en gång varit ett stall.

Det har hänt att jag med kupade händer för ögonen kikat in genom fönstret .,. så där mer som i smyyyyg.

Idag kände jag på dörren .., tryckte ner handtaget lite försiktigt och till min förvåning var dörren inte låst.


Inga hästar finns där inne, men spåren av ett hästliv, jo, det finns kvar.
Och en klocka som stannat på tjugosju minuter över elva.


Kvarglömda vantar i ett fönster.
Och överallt damm.


Några boxar med halm på golvet.
Rep.
Kraftfoder i en säck.
Råttgift.


En gammal klockradio.
Genom fönstret skymtar harry, där längst nere till höger.
Och ännu längre bort .., vägen till Falkenberg .., åkrarna .., och bergen som är blå.

"När man gör som man vill ..."

Min mamma berättade ibland att hon, för att inte sömnlösa patienter skulle bli på tok för beroende av sömnpiller, gav dem vanliga sockerpiller inför natten.

På morgonen brukade patienten ifråga vara sååå nöjd över nattens ljuvliga sömn och tacka mamma för pillret.

"Ja, men Eliza, det spelar ingen roll, huvudsaken är att det fungerar .., tron gör så oerhört mycket!" sa mamma, när jag tyckte att detta var aningen bedrägligt.

Om människors tilltro till läkemedel och lite annat, kan man läsa i en artikel som Annas mamma har länkat till.

Alldeles oerhört intressant är det!

Resumé ....

Plötsligt har jag mardrömmar nästan varje natt.

Jag drömmer att harry sakta sjunker mot botten i en bassäng - det är i Malå - och jag drar i kopplet för att försöka få upp honom - utan att han ska bli strypt - och en stund senare arbetar jag i charken tillsammans med Anne-Marie från Hemköp - men vi befinner oss på Nilahallen i Malå - och jag har glömt alla mina arbetskläder och har på mig en gräsligt ful tröja med handmålad text på .., och på fötterna alldeles för stora skor .., och hela tiden tar jag upp beställningar från polacker som står i kö och har bråttom och vid ett bord inne i själva charkavdelningen sitter människor och proväter köttfärs, - det är hälsovårdsnämndens personal -!
Sen kör jag bil och blir åthutad av en äldre herre i trenchcoat; en riktig viktigpetter är han och pekar på vita strecken på asfalten och mannen säger att jag borde lära mig köra bil lite bättre och jag blir arg - men visar det inte -, och säger att han minsann inte har parkerat så fantastiskt själv.

Vad jag än drömmer om, förläggs handlingen till Malå, det är ju helt otroligt!

När jag vaknar är huvudet sprängfyllt av alla händelser.

Och jag ligger där i sängen och funderar över varför alla dessa drömmar kommer just nu?

Det enda som är annorlunda, ja, det är att jag har druckit en halv kopp kaffe de senaste kvällarna.

Kan det verkligen vara detta som spökar?

Och hur är det för er ...?

Mardrömmar ofta ...?

Dagens fönster ...

Februariljus i Stockholmsk söderförort.
Renoverat femtiotalsfönster.
Skön matplats,frukost, lunch och middag.

Från Monet

//Och inte var det igår man såg Svärmorstungor i ett fönster ....? hälsar bloggmadamen.

Facit ....

Sprängvärk i vänster knä - det blir nog väderomslag - och knappt att man kan gå i affären.
Treo och Voltaren Gel.
Suck och pust.
Stappelgång.
Man känner sig som hundra år.

Sista kvarten frågar vänlig kund var jag kommer ifrån?

"Norra Västerbotten", svarar jag.

Och han berättar om sonen som flyttat till Umeå, ja, sonen och hans fru/sambo fick båda arbete i Umeå - dom hade läst på Chalmers bägge två - och jag frågar om dom trivs och jovisst, jättebra!

Då klickar det till.

"Få se .., din sonhustru .., är det möjligen Inger och Olles dotter Kajsa det ...?" frågar jag.

Javisst, så är det!!

Och plötsligt blir vi som bekanta med varandra, Gunnar A och jag själv.

Så är det verkligen, att världen är liten.

I alla fall mindre än man tror.

När jag kommer hem, ringer jag till Inger och berättar om det här.

Jag hinner bara säga "hej, det är Elisabet ...", så utbrister Inger: "ååå, jag har tänkt på dig hela eftermiddagen!"

Antennvänskap.

Eller nåt sånt.

Är det nog?

Och så ett eftermiddagsfönster ...

... från madamen som tar så fina bilder av det som är aningen bedagat.

Bilden kom susande genom rymden igårkväll och så här skriver fönsterfångerskan.

"Go´ kväll!

Vid 15-tiden idag (måndag) så tog jag med mig kameran och gick bort till torpet som står öde, och som ligger bara ett par hundra meter från där vi bor.

Tänkte att jag skulle försöka fånga ett fönster åt dig.

Vet inte om du gillar det Elisabet - det kanske är för ruffigt, men jag skickar över bilden och så gör du som du vill (precis som vanligt alltså).

Varma hälsningar SoF."

Innan jobbet ...(eller EFIK = ett foto i kvarten)

(Ja, man kan ju undra om den här bloggmadamen inte har något Liv?
Tänker hon bara på bloggande?
Ja, nästan
Det är ett svårt tillstånd som heter Bloggusmalignusterminalus.)

Tar en dusch i badrummet.
Detta är utsikten ... och där är grannens stenmur, den som är så vacker.
Bloggblad berättade att hon i sin tur hade hört att ulltröjor (typ såna från Irland) kunde tvättas och med fördel sedan läggas ute i det fria, över just en stenmur.


Medan jag duschar, kommer harry promenerande från vardagsrummet.
Jaha .., sigge ligger i korgstolen, den som han tror är hans.
Här sover sigge varje natt .., och min fleecejacka har förvandlats till liggunderlag.


Förmiddagssol mot fotoväggen.
Emmas tavla som hon gjort .., där hon ritat av mormor.
Och AP som nygift brud.

Ännu en upphittad lapp ...

Det är inte ofta jag vet vem som har skrivit en inköpslista som jag sedan hittar, men så är det i det här fallet.

Och liiite ler jag när ser den .., ty den här är författad av en herre i 70-årsåldern som är ganska förtjust i damer och av honom har jag fått många rara komplimanger (ja, han kanske har dålig syn!).

Men, men .., man får vara glad och tacksam för allt som gör livet glatt och en vänlig hälsning från en man - om än aldrig så långt över åttio -, är precis lika mycket värd som nånting annat!

(Stenhårda feminister kanske tycker att man inte alls ska bry sig i komplimanger från det andra könet, att det bara är fånigt. Men se det tycker inte jag. )

Någon är förkyld ...

... och nu ser jag att det är min underbara arbetskamrat som har skrivit lappen.

Det är ju Lenas!

Det är den sjunde februari ...

... klockan är kvart över nio och jag står i köket och ordnar med frukost.

Det är då jag ser den.

Solen.

Nu .., äntligen .., dyker den upp ovanför kullen!

På morgonkvisten ...

... drömmer jag om mamma.

I drömmen ligger hon på en sal hemma på Malå sjukstuga .., på höger sida i korridoren om man kommer från ingången.

Hon är liten och smalare än jag någonsin sett henne .,. så tunn, så tunn!

Och jag borstar hennes tjocka hår och smörjer in hennes armar med Atrix salva .., huden är så len och jag säger att hon inte ska vara rädd, för nu är jag där hos henne.

Ute i korridoren går en äldre man .., han är omåttligt uppspelt och visar mig sin nya lägenhet; det är salen intill mammas och väggarna är gulmålade och solen lyser in!

"Titta, vilket välplanerat kök!" säger mannen.

Ingenting förstår jag.
Lägenheter och salar om vartannat!

Och så vaknar jag och känner mig bortkommen.

Lyssnar - så där till hälften i dvala - till P1-prat om Syrien ..., om granatattacker i staden Homs och till en man som vittnar om skräcken och fasan .., om krypskyttar på taken och människor som ingen vågar hjälpa ..., och sist av allt får jag veta att framtidens pensionsålder kan börja vid 75 års ålder och det är väl ungefär då som jag slår av radion och ägnar mig åt harry-gos i stället.

Tisdagsfönstret ...

Här kommer ett härligt fönster från Portugal!

Så här skriver avsändaren, som förstås är annannan.

"Från min söndagspromenad.
Så här ser man att det finns ett dagis på andra sidan - glada klistermärken.
Gallret är inte för att barnen inte ska rymma utan för att fönstret är på gatuplanet och ligger alldeles ut mot trottoaren.
Det är en säkerhetsåtgärd som antagligen inte är alldeles nödvändig för så mycket inbrott har vi inte i stan."

Kväll i det gula huset ...

Och så några eftermiddagsfönster ...

... från Västmanland!

Å, så jag älskar blandningen av era fönster!
Ena dagen S:t Thomas i Västindien, nästa i Västmanland!
Den här bilden kom igår och så här skriver vännen Ulrika, det var hon som höll i kameran.

"Utsikten från ett av köksfönstren i Striberg, just nu.
I det gula huset har vi just fått nya grannar.
Volvon som står här utanför är min. :-)

Det snöar rejält idag - det syns tyvärr inte på bilden hur mycket. -12 just nu, det var -26 inatt.
Marcus håller på och tänder i pannan.
Andreas sover fortfarande. Madde ser på nån skidtävling på tv.
Jag sitter och jobbar, med Vivvikatten i knät. Rallykatten far omkring som en tornado.

Kram kraaaam från oss i Striberg!"

Fikapaus på stentrappan ...

Och det där pipet som hörs .,. är en blå boll som harry leker med.
Han tror nog att det är en liten råtta och ibland försöker han gräva ner den.