Dagens fönster ...

"Det här skulle kunna vara en sjöbod någonstans med faluröd färg och vita fönsterramar, men det är det inte.

Fönstren tillhör en flytande restaurang som ligger vid kaj i staden Kanchanaburi, i Thailand.
Flotten är då upplyst och hög musik spelas och många människor njuter av god mat från restaurangen och discodans utövas.

Längst till vänster ses delar av köket och maten är delikat.

Hälsningar Guy."

Tre kryss på raken ...

Tre veckors sommarsemester är nu inlagda som önskemål.

Veckan 29, 30 och 31.

Nu är det bara att hoppas ....

(Bilden från Mjällomslandet i Ångermanland. Paradiset, rakt av.)

Förmiddag i landet Halland ...

Här är en hög ...

Eventuella medlemmar i intresseföreningen kanske kommer ihåg förra vårens ihärdiga räfsande?

Ååå, det tog aldrig slut och det var ensillage och annan bråte och svarta sprängfyllda sopsäckar och ett frenetiskt eldande!

Det är förvisso aningen enklare den här våren .., men likväl har jag lyckats få ihop mängder med lövhögar!!
Och under gamla, murkna löv uppenbarar sig ett sällskap vitsippor!

Ikväll ska lövhögarna eldas upp och pv har föresatt sig att lägga ut nät.

Den lilla lägenheten ...

Gamla och ruttna träd ska tas bort och en där är en fläder som är kruttorr och borde förpassas till evigheten.
Borde, ja.
Men längst där uppe finns ett litet fågelbo, så flädern får stå kvar.

 Sist av allt, innan det är dags att ta mopeden och ge sig av till jobbet, blir det kaffepaus mot söderväggen.
Eller solväggen.

Egentligen tycker jag att pärlhyacinter är vanvettigt vackra!

Och nu är ....

... söndagkvällarna räddade.

Det här - Mästarnas mästare - är i mitt tycke ett av de absolut trevligaste tv-programmen i avdelningen "lättsam underhållning", jo, det tycker jag.

Bättre än förra gången, då Ingemar Stenmark var med och vann nåt otroligt, kan det väl knappast bli, men .., jo, det ska säkert bli intressant ändå.

Förr i världen - kanske nu också - stod alltid redigerarens namn uppe i ena hörnet, i alla fall i Sydvenskan.

Och om det nu inte är skribenten som själv fixat sidans utseende, så tycker jag att det hade varit himla trevligt att få veta vem som redigerat det här härliga uppslaget!

(Bilden från DN).

Dagens fönster ...

"Hej!

Vi har varit i vårt favoritkloster Le Thoronet igen och trots att jag har mängder med bilder därifrån kan jag inte låta bli att ta nya. De här vackra fönstren finns i stora kyrkdelen, den med den fantastiska akustiken och där så många sommarkonserter med gregoriansk musik spelas in.

När ni kommer och hälsar på oss - för det tror jag ni gör för eller senare - kan Thomas sjunga här och häpet uppleva hur tonerna studsar tillbaka. 

Och det visste man redan på 1100-talet hur man skulle bygga för att åstadkomma!

Ha en skön helg, hoppas våren fortskrider hos er, här är det något mera kylslaget ett par dagar men ingenting att klaga på.

Kram från oss,

Monica."

För mycket pengar på banken ..?

Ja, men då vet jag!

Då kan du eller ni lätta på trycket och köpa Sven Gillsäters f.d. hus, inte långt härifrån.

Här passerar jag var gång jag åker till eller från jobbet och det ska jag säga er .., att det läget går inte av för hackor!

Bilder finns här.

Min ajfån och jag ...

Vi trevar oss fram lite, min telefon och jag.

När jag inget har att göra, spelar jag Rumble mot mig själv, eller skickar små filmsnuttar till Gunnar i Jämtland, eller till en femtonåring i ett grönt hus i Väsby.

Och nu har jag laddat ner musik.

Den här, t.ex.

Här och nu ...

Ledig dag och solen flödar.

Zoegakaffet räcker till  en  enda kopp .. men den tar jag med mig och goda mackor därtill .., och sedan  sitter jag där ute på altanen och bara gottar mig åt fågelsång (på tv-antennen flöjtar två starar .., ännu har inga hustrur uppenbarat sig, trots att jag tipsat om olika dejtingsidor!)  och värmen mot kinden.

På bordet intill dagens tidning och så pElle och harry.

I timmar kan harry leka för sig själv ute på tomten och för en stund sedan skickade han ett mms till vännen Gunnar i Jämtland .,. tänk, vad en blandrashund kan åstadkomma!

Gunnar berättade att han just då stod och hamrade i det blivande hönshuset och att vi kunde titta in och följa hans arbete (och så småningom hönsens liv och leverne) via den nyinstallerade webbkameran.

Och titta, här sitter han (oj, vad jag har sinkat honom i hönshusarbetandet idag, förlååååt Gunnar!) och vinkar till alla bloggvännerna!

Sen såg det ut så här.
Jahapp ...., paus redan?
Eller "allaredan", som pv säger.

Och om ni inte visste det, så kan jag meddela att detta med ledighet sannerligen inte är överskattat.

Just det.

Och fort ska det gå!

Någon gång under högstadietiden skulle jag hålla ett föredrag i fysik; det hela handlade om hur man tillverkar en grammofonskiva, ni vet, en sån där i vinyl.

Jag stod  längst framme i fysiksalen och när jag var klar, sa magistern - som var en väldigt sträng herre som hette Ivan Lindblom -: "ursäkta, var det någon av er som hann höra vad Elisabet sa?"

Nej, det var det inte.

Jag läste för fort, förstås.

Men tidigt i morse mötte jag min överman - Sveriges Radios eminente reporter Nils Horner -, som i P1 vittnade om Nordkoreas misslyckade raketuppskjutning. 

Hade inte han betalt per ord, då vet inte jag.

Dagens fönster ...

 Att upptäcka att någon vänlig själ har agerat fönsterfångare och därefter tagit sig tid att mejla iväg fönstret via rymden, så där så att det landar i ett gult hus på en kulle .., det gör mig alltid så glad.

 Men det ska villigt erkännas, att när avsändaren är någon hemifrån, då blir jag - om möjligt - ännu gladare!

Alltså spratt det till i hjärtat när jag igårkväll efter jobbet hittade det här fönstret och avsändaren visade sig vara Siv Lundmark, före detta Ringvägen-granne till oss under tiden i Malå.

Siv är för övrigt mamma till Carita, som var klasskamrat till dr Böhlander.
Hon - Siv allså -, är endabarn .., hon är Vädur (fyller år just idag!! grattis, grattis!), har vänster tumme upp och har arbetat med administration i hela sitt vuxna liv och åååå, så hon har trivts på jobbet!

För en tid sedan sålde Siv och hennes man Tage huset och dom två bilarna och flyttade till Skåne; till Kristianstad där enda barnet, dottern Carita, bor med sin man.

Där lever dom nu friherre/friherinneliv och tänk, vad dom trivs!

 "Ja, det är som att ha flyttat utomlands ..., vi hade ju tjugo grader varmt för nån vecka sedan, när var man med om det i Malå den här tiden på året ...?!" säger Siv skrattande i luren.

När jag frågar henne vilken egenskap hon tycker är mest typisk för henne själv .. har hon svårt att komma med ett svar och än svårare är det för maken Tage, för han tittar just då på hockeymatchen mellan Brynäs - Skellefteå och är fullt upptagen .., så jag ringer helt sonika till dottern Carita och hör med henne .., och efter en stunds grunnande säger hon att ..."mamma är ju snäll och så .., men mest är hon nog ordningsam och hon är en sån som aldrig pjåskar .., när man gick i skolan skulle man nästan vara döende innan man fick stanna hemma i sängen ..", säger hon.

Jag hör leendet ända från Kristianstad till Stensjöstrand.

Ja, nu vet ni lite om denna Siv Lundmark från Malå, numera Kristianstad.

Hon som fyller år just idag! 

Carita (dotter) säger... 

 

Som det framgår här är ju mamma också för det mesta glad och har lätt för att skratta (även fast hon precis som jag ofta kan se arg och sammanbiten ut) och lätt för att trivas. 

Hon oroar sig sällan för saker och ting, det sköter jag och pappa. :)

En anledning ....

... till att jag tycker så mycket om jobbet i affären, det är dom härliga arbetskamraterna.

Lena - äldst i gänget och en klippa i kassan -, är en av dem.

Hon har varit med länge i familjeföretaget .., har haft chefens pappa som boss, jo, hon kan det mesta.

Dessutom bjuder hon friskt på sig själv .., som här på Påskaftonen, då hon såg ut så här när hon satt i kassan.

(Bilden skickades till min mobil under vistelsen i Väsby under helgen som var, men den hade gått till fel telefonnummer, därav fördröjningen.)

Om magi och jakten på Lyckliga Par ...

Det är när jag är moppandes på väg till jobbet, precis mitt emot Särdals Kvarn, som dimman bara väller in över land!

Från ena sekunden till den andra förändras allt och jag svänger av från kustvägen in på lilla grusvägen och stannar till för några sekunders filmande.

Det är inte långt ifrån att det är magiskt.

Och sen jobb till sju.

Under alla mina år i affär - särskilt sedan jag blev äldre och framför allt när jag blev ensamseglare - har jag fösrökt att hitta Lyckliga Par bland kunderna.

Jo, jag vet .,. det hela blir oerhört subjektivt, men det är jag medveten om.

Det är inte många par som jag har satt ett mental lycko-kryss för, men idag hade jag en kvinna och en man i min ålder kanske och jag har sett dem förut och tänkt att .., dom här, dom är lyckliga tillsammans!

Och hur kan jag alls tro något sådant?

Jo, dom  s e r  varandra och verkar trivas tillsammans.

Så nu, när jag inte hade just några andra kunder, berättar jag om min jakt på Lyckliga Par och jag säger att ..."vet ni, jag tror verkligen att ni tillhör den gruppen!"

Då ler såväl kvinnan som mannen och säger att jag har helt rätt.

Jag tänker att dom nog nyligen har träffats, för där syns inga vigselringar.

Jag tänker också på dejtingsidor och skilsmässor och annat dylikt.

"Nej, inte alls! Vi har varit gifta i fyrtioett år och ringarna har vi aldrig på oss och vi arbetar även tillsammans och ja, Elisabet, vi är  v e r k l i g e n  lyckliga tillsammans!" säger kvinnan leende.

Då plir-ler mannen också.

Och vet ni, det är såna gånger jag  ä l s k a r   mitt arbete.

En timme innan jobbet ....

Eller i alla fall nya sånger.

Medan pElle putsar pälsen .., strosar harry omkring lite och kollar omgivningen och själv får jag  överraskande telefonsamtal från Ann-Sofie i Bjurholm .., tänk, vi delade övervåning 1971 - det var i Lycksele - och hon stod intill mig när jag fick telefonbesked från barnmorskan att jag var gravid (då var jag sjutton år, skulle om någon månad fylla arton) och på kvällen låg vi intill varandra och Ann-Sofie bad "Det går en ängel kring vårt hus ...", såååå orolig var jag över vad mina föräldrar skulle säga!

Dagen därpå promenerade jag till Tempo och köpte bruna babykläder.
Och i magen grodde fröet till dr Böhlander.
Vilken lycka!

Och visst är det förunderligt, att vi surrar i nästan trettio minuter och det känns som hade vi setts i går!

Härligt!

Tidigare idag berättade jag om Sädesärlan som uppenbarade sig vid den stora lagården.

Och är jag inte alldeles fel ute .., så är det Gransångaren som kvittrar i bakgrunden?

Det är som ett strömhopp av sommarfåglar nu!

På lagårdstaket ....

... räknar jag till elva gravänder som sitter på rad och snatterpratar.

Å, så jag tycker om dem!

En bit därifrån - på samma lagårdstak - sitter ett sällskap duvor .., några starar och så förstås: kajorna.

Om närhet ...

 Och AP:s hjärta som nästan svämmar över av glädje och tacksamhet över hästen Fieri .., å, den glädjen stänker på oss andra!

"Mys efter träning", stod det som bildtext.

Någon gång på 80-talet kanske .., köpte jag en fotobok som hette Family of Children.

Den var helt  u n d e r b a r   och visade bilder från hela världen, tagna av alla möjliga fotografer.

Det fantastiska - och förunderliga - var att man omedelbart kände igen bilder tagna av svenska fotografer ..., och det var inte genom miljöerna (typ om det hade varit röda stugor osv ..), utan det var mer själva sättet som bilderna hade tagits på.

Dom var inte så "häftiga" .., mer nakna.

En av bilderna glömmer jag  a l d r i g!

På marken ligger en raggig häst och sover ..., och intill hästen, med huvudet på hästens mage, ligger en tös på kanske sexton, sjutton år .., hon sover hon också.

Bästa Vänner.

Den bilden tänker jag på, när jag får den här.

Torsdagsfönstret ....

Hejhopp!

Jag fotograferar ju aldrig fönster, men idag tog jag lite bilder på hantverkarna som håller på att fixa här hemma på gården. Och den här bilden blev ju lite kul - lämnar en hel del att fantisera om.

kram /Lena

Håll utkik .....!

... Monica i Lysekil och Gunnar i Jämtland .,. ty i dag hamnade era vinster i postsäcken.

Filmen "Avsked" till Lysekil och retroglasunderläggen till Vaplan!

Grattis igen till vinnarna och hoppas att priserna kommer till glädje.

Men man får inte glömma glädjen till livet ...

Eller: "Ja, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ..., ska vi leva ...".

Och det var inte jag som sa dom kloka orden.

Dagens fönster ...

Hej Elisabet!

Här kommer lite fönster från mig och lördagens utflykt till Torpa stenhus.

Närmare bestämt inifrån caféet.
Kanske någon av bilderna faller dig i smaken.
(Svar från Elisabet: ja ..., åå, det gör dom!)


Här är blogginlägget med lite bilder på själva stenhuset också och Torpas hemsida.

Jag hoppas att er resa hem till Halland har gått bra.

Varma hälsningar/SoF

Efteråt ...

Det var för flera år sedan .., jag minns det tydligt.

Från ena dagen till den andra så blev en bloggkamrat änka.

Hennes man satt i fåtöljen - man hade ätit pizza - och sen - bara slut -!

Eller mannen på hotellet hemma i Malå .. servitrisen som hette Ulla frågade om han ville ha påtår och just som hon hällde upp kaffet så bara dog mannen framför hennes ögon.

Femtio år, om ens det.

"Det var som att blåsa ut ett ljus!" sa hon förfärat.

Efteråt.

I Adak hittar Anitha Per-Erik död i sängen.
Jo, visst har han varit krasslig tidigare, men detta!
Och bara några månader tidigare har P-E och Anitha suttit vid matbordet i det gula huset och ätit lammstek och inte tänkte man väl då att detta är sista gången vi ser den här varme och rare mannen.

Och i Norge bodde Monica med sin man, han som var så musikalisk och sedan ... borta!
Nu har hon flyttat till Lysekil och börjat ett nytt liv.

Trevar sig fram liksom.

Min kusin berättar i ett blogginlägg om ett dödsbud som idag kommit via sms.

Och en annan bloggkamrat hemma i Malå, förlorade före helgen sin man.

Poff, bara.

Ena dagen hemma - den andra är allt över -.

I sitt inlägg skriver hon att ena dagen steker han pannkaka åt barnen och nästa dag finns han inte mera.

Marken rämnar.

Och jag minns kvällen hemma i Malå - kanske var jag tio, elva år - när prästen eller polisen ringde och frågade om mamma kunde gå med ett dödsbud till en av grannarna, Dagny Andersson?

Dagny, som hade en konstgjord näsa.
Dagny och Helmer som hade följt mamma och pappa till Mallorca och sett tjurfäktning och allt förevigat på mammas smalfilmer.

Helmer körde en trehjulig bil och hade krockat någonstans i trakten av Sorsele och nu fanns han inte längre och mamma tog på sig kappan och suckade av förfäran och så gick hon dit - det var inte långt bort -, på Uddvägen bara .., och jag satt hemma med pappa och alldeles tyst blev det i huset.

Det var kväll.

Och Mauritz Brännström i Malå som dog sittande i sin bil.
Kvällen dessförinnan hade han och frun Gunborg varit hemma hos mamma och pappa och druckit kaffe - så hade det alltid varit, en gång i veckan träffades man - och plötsligt så bara dör denne nallebjörn till man och min pappa, som då är i samma ålder som Mauritz, drabbas av svår dödsångest och för första gången någonsin får stövaren Buster sova i dubbelsängen - det är när mamma har nattjobb på sjukstugan - och pappa berättar, lite förläget, att det känns tryggt med stövaren intill sig.

Ett år senare dör pappa.

Och mamma vittnade om att hon någon tid efteråt satt i gungstolen hemma och skrek rakt ut av sorg ..., "Eliza .., du förstår, jag skrek så högt så att jag blev rädd för mig själv!" sa hon.

Och tänk om grannarna hade hört.

Och den där lördagmorgonen i april då mamma själv somnade in och hur jag, några timmar senare, cyklar iväg längs Regementsgatan och gråter högt av förtvivlan ..., ja, jag struntar blankt i om någon ser mig och jag kastar mig på mammas säng och försöker hitta doften av henne och jag ser gropen i kudden, men mamma är borta och aldrig att jag hade förväntat mig den reaktionen hos mig själv.

Totalt naken sorg.

Tvärstopp i livet.

Och långt, långt tidigare ...., åå, jag minns när mamma kom hem från sjukstugan och hade tagit hand om två kvinnor som förlorat var sin son i en trafikolycka och den ena mamman hade närapå krälat uppför sjukstugetrappan och vrålat ut sin sorg och den andra satt alldeles tyst - som förstummad -.

Förlamad.

Det var på sextitalet.

Efteråt stod mamma vid spisen och grät och sa att så lite man vet om vad som väntar bakom hörnet.

"Aldrig att jag kommer att glömma detta!" sa mamma.

Och det där med hur olika sorgen ser ut.

Och så lite vi vet om framtiden.

På jobbet sätter vi  kryss i semesterschemat och drömmer om sommar och planerar för pensionen.

Inte en aning har vi om en morgondag.

Inte minsta lilla löfte.

Det gäller att Ta Vara På.