Ååå, sicken känsla att kunna röra sig någorlunda som vanligt!
Nere vid parkeringen möter vi en lagottotik och hennes matte (och kanske lillmatte?).
Det blir en stunds småprat, så där som det ofta - ja, nästan alltid - blir mellan hundägare.
Kvinnan till höger har en dialekt som klingar bekant.
"Är du från Skellefteå?" frågar jag.
"Nej, från Umeå, egentligen Holmsund", säger hon leende.
Och det visar sig att kvinnan, som heter Maria, bor i USA (norr om New York), men nu funderar på att flytta hem igen och då kanske till landet Halland.
Intill henne står dottern Elin.
Och jag berättar om min före detta klasskamrat Dinah som har uppfödning av just såna här hundar och så frågar jag vad kvinnan arbetar med ..., jag tänker gissa på det här med höger eller vänster tumme upp och jo, hon arbetar på en Arbetsförmedling, men mest med konsthantverk om jag förstod det hela rätt .., och då säger jag att .., ja, jag gissar att du har höger tumme upp.
Fel!
Vänster.
Och lika illa blir det med Elins tumme.
Nu skulle pv allt vara här, då hade han smajlat ..., säger jag.
Och så skiljs vi åt och jag vågar språnget och tar Johanssonrundan, ni vet, där det enorma huset har byggts.
Nu pågår bygget av en jättelik stenmur och det ska sprängas i berget och orangeklädda män borrar hål och förbereder för knallen.
En liten blå blomma fångar min blick.
Så här ser Fabrikörens villa ut numera.
Och muren.
Och nere vid havet ser jag en slags glim - strandglim kanske -? och mängder med gul fetknopp!
Några blåklockor har dykt upp och stora, stora sällskap av trift och hundkäx.
Vid dikesrenen upptäcker jag också svartkämpar .., som påminner om en slags planet nästan.
Och snart ska jag susa iväg till affären.