måndag 16 juli 2012

LÄNGTAN ...

Hos Fotobrus i Västergötland är det fem dagars fotoutmaning.
Ordet PLÅTA utgör stommen och så plockar vi en bokstav för varje dag.
Idag är det alltså L.

Jag väljer ordet Längtan.

Bilden visar mitt barnbarn Emil som har följt sin mormor - som är jag - till den grekiska ön Samos.
Vi har hyrt moped och kört flera mil runt ön och nu är det lunchdags och Emil får ringa hem till pappa och mamma i Upplands Väsby.

Han vänder sig lite bort och pratar lågmält.
Jag förstår att han längtar hem.

Andra deltagare i den här utmaningen, det hittar du här.

Fotoutmaning nr 2 - UPPIFRÅN -.

Tre töser på Sergels Torg i Stockholm. Jag frågar om jag får fånga deras ben på bild? Det får jag.
Det är tur att man just har börjat sin semester, för här är det utmaningar till höger och vänster och man hinner knappt med!

Stor lycka att man har bilder att ta av ,-)

Här kommer i alla fall mitt bidrag till "Uppifrån" - det är Ulrika i Västmanland som tycker att vi har alldeles för mycket ledighet - här gäller det att ligga i från morgon till kväll!


Detta är vad vi ska hitta motiv till, ja, sen har vi ju Fotobrus som väntar på "L:et" i ordet PLÅTA, så det är bara att ladda kamerabatteriet och inleda jakten på nya bilder ,-)

Till Ulrika kommer och de andra deltagarna, kommer man om man klickar här.
Och så det bästa för sportigajenny ...

God morgon!

Jag klurar fortfarande på DBIV... Jag hade faktiskt ett par "alternativ" till detta tidigare i veckan, men tyvärr så blev jag på alldeles för dåligt humör i helgen för att komma ihåg vad det var...

Anledningen till mitt dåliga humör är jobbrelaterade.
Allt började i lördagsmorse när jag skulle städa toaletterna och nån IDIOT hade roat sig med att hälla vatten i plastpåsen där man egentligen lägger pappershanddukar. Och då där var fullt med papper och annat spännande så såg inte jag att det var fullt med vatten i påsen... Så när jag lyfte upp påsen ur korgen, ja då höll ju inte påsen och det blev vatten över hela golvet. Och trots det så var det en del vatten kvar i den där soppåsen. Det var bara att börja svabba... Eller jag hoppas att det bara var vatten... Sedan höll det på!

Igår fick jag börja med att plocka hundbajs på trappen upp mot museet/turistbyrån. Och så var den dagen förstörd... För den som vill och orkar så har jag bloggat om detta i www.sportigajenny.blogspot.com

Men det var ju inte tråkigheter jag skulle mejla om, utan mer roligheter... Hhmmm....

Tror nog ändå att veckans glädjeämne var i torsdagskväll, då jag satt i godan ro och skulle käka en microvärmd pizza, direkt från frysdisken och se på film, då dörrklockan ljuder. Jag skuttar lite lätt och ledigt upp ur soffan, och öppnar dörren. Där utanför står A (2 år 26 juli) och säger: "Grill!?" Han frågar alltså om jag ska grilla med han och hans mamma och pappa. Emellanåt så brukar jag nämligen snika till mig en liten plats på grillen när de är ute och grillar! Nu hade jag ju inte tänkt att grilla som i torsdags, så jag frågade om vi skulle grilla i helgen istället. "Ja, grilla helgen. Hej då Jenny!" fick jag då till svars, och så ville A stänga dörren fast jag satt på huk rätt i dörröppningen!

Om vi grillade i helgen? Vi slog till redan i fredags. Och innan grillen tändes så hade jag och A plockat och ätit smultron och vinbär. Vi hann sparka boll, leka i sandlådan, gunga. Rulla runt i gräset... Allt medan mamma och pappa till A plockade bort ett getingbo som fanns under mitt vardagsrumsfönster. Vi torkar nämligen ved, och har satt upp ett litet tak för att skydda veden. Där under hade getingarna byggt sig ett "litet" bo!

Dagens fönster ...

Bilden togs av en flitig fönsterfångerska från Västergötland.

söndag 15 juli 2012

Och annannan i Portugal säger så här ...

Hon har gått in nu, hon som alldeles nyss satt en lång stund i kvällssolen och stickade på sjalen Bold and Blended .

En söndag som det har varit sol och inte för varmt har det varit många goda stunder här ute, mellan varven av arbete med bedömning av anslagsansökningar. Morgonkaffet, en stickstund efter det, en sen middag, en och annan lov för att titta på det som jag odlat (till exempel rudbeckia och mynta, smultron och solrosor) och det som odlar sig själv (framför allt tomatplantor och något som jag tror är melonplantor, båda resultat av vad jag hävt i komposten under det gångna året) en lur i hängmattan, iste och glass och småprat och så den här stickstunden med armbryterskans Sommar-program i lurarna.

Nu är det bara slutspurten med anslagsansökningarna kvar.
Några modiga timmar vid datorn igen, alltså. Men ännu sitter solvärmen kvar på armar och ben.

hälsn

Kvällens fönster ...

... kommer från rallymadamen i Västmanland, ja, från Ulrika, förstås.

Bilden togs från en rallytävling i Storfors.
mossfolk säger så här om det bästa ...

Hej!

Den här veckan har det varit många bli-glad-av-saker.
I onsdags började min semester –underbart!
Och vi har hunnit med att besöka vänner och busa med Cosmos i skogen och fara på utflykt till Karlskogaland och äta glass i stadsparken och när regnmolnen drog bort ikväll åkte vi ut och grillade korv över öppen eld. Så mysigt!
Ett annat stort glädjeämne är att valp och kattdamer faktiskt börjat kunna umgås riktigt civiliserat… ja i alla fall korta stunder. 
Och nu har jag hela tre veckor kvar på semestern. Det är också glädjande ;)

Efter middagen ....

 - på Göstas Café i Steninge - går vi ner till stranden.
Det blåser mer än friska vindar ..., det blåser rejält!Och sen hemma på altanen.
Trötta.
Mätta och belåtna.
Och där sitter en Stenbock, en Vädur, en Skytt, en Kräfta och en Jungfru.
Två är från Västerbotten, två från Småland (Jönköping respektive Ljungby) och en är född i Jämtland men bor i Norrbotten.
Fyra av fem har vänster tumme upp om händerna knäpps som till bön.
Den femte har höger tumme upp.
En är endabarn, en är lillasyster (hon med höger tumme upp), en är storebror och två är mellanbarn.
Ulrika säger så här ....

Veckans bästa är:




 - att det är en ny dator på väg till mig.
- att jag äntligen fått klart min turkosa och röda kofta.
- att Andreas och Madde var här fredag-lördag.
- rallyt i Storfors igår.


Jag åkte inte men hade superkul ändå - jag älskar allt med rallylivet!

Man hänger i depån; fikar och snackar med rallyfolk (de flesta träffar jag bara på rallyn), tittar på åken och har det himla trevligt! (Och stickar, förstås! Men det är jag hittills ensam om.)

Det är alltid en härlig stämning på rallyn.
Man hjälper varandra om nåt går sönder t.ex. - det är aldrig nåt "nej, du är ju konkurrent".
Marcus jobbarkompis fick åka med igår; det var första gången han åkte och han blev rallyfrälst direkt. Kul! :-) (En gång/år får man åka med på "pr-licens" - d.v.s. utan att ha kartläsarlicens eller nåt.

Så vill du åka nån gång är det bara att hojta! ;) )

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det roligaste den här veckan var att trots att ...
  • det bara fanns tid till en provning
  • jag fick rita nya mönster och klippa om delarna
  • min overlockmaskin gick sönder
  • att overlockmaskinen tuggade sönder tyget
  • att tyget var slut i affären, så jag fick trolla med knäna
  • Knapp-Carlsson hade stängt den där lördagen när jag behövde knappar
  • kvinnan i tygaffären glömt beställa mitt Burdamönster till barnskjortan
  • allt tog längre tid än beräknat
  • jag fick sitta uppe flera nätter och sy
...så blev resultatet mycket lyckat och allt är nu levererat till brudparet i tid!!
Ler
 
...och lika roligt var att marknadschefen på STORARTAT är så kreativ och har en massa bra förslag. Hon flaggade också lite för att hon kommer till Göteborg. 
 
Kan det vara Gothia Cup som lockar?? 
 
Du o ja, marknadschefen...du o ja...
 
Mot nya projekt... hälsar Ann.
Eva från Tyresö säger så här ...

Det bästa som hänt nu är blåbären.
Det finns massor av blåbär på mitt ställe nära hemmet i Tyresö i år.
Det är lycka att se alla blåbären och ta fram den gamla mjölkkrukan med gräddmått överst.
Jag plockar alltid i gräddmåttet -2 dl
och tömmer sedan i krukan.
Då går det liksom lättare.
Om det finns gott om bär går jag inte hem förrän krukan är full.
Det finns lock att sätta på överst.
Händerna är blålila då.
Inte ett blåbär äter jag när jag plockar.
Blåbär till barn och barnbarn.
Detta är en lyckostund.
Eva i Tyresö

Det bästa som hände ...

Å, så skralt det har varit med min ork dom senaste veckorna, men nu, nu har jag ju holiday och kan ägna mig åt viktigheter, ja, så där som att blogga.

Vill ni vara med?

Mejla då "det bästa som hände under veckan som gått" till bisse151@gmail.com, så lägger jag in allt eftersom.

Har du bild till, så får du mer än gärna tänka på att inte skicka den alltför jättestor, då min dator ofta tar sig av daga då jag ska till att förminska bilder som är långt över 3000 i storlek. Ja, det var bara en önskan det.

I morgonkväll lägger jag ut alltsammans.

Kanske blir det ett lotteri också, om jag hittar nånting att lotta ut, vill säga.

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag fyller Mari 50 år!

Mian.

Hon som tar så himla bra bilder av sländor och andra små kryp!!'

Hon som har sån sprittande energi, tycker om limegrönt och räknar semesterdagar.

Och längtar efter sol.

Här sitter hon i soffan (det var i fjol det, i juli), tillsammans med Jan - ett mer samspelt par har jag väl aldrig träffat på - tala om gemensamma intressen!

Jättestort GRATTIS från oss i landet Halland och när pv kommer hem senare idag, ska vi nog ringa och sjunga för dig!

Dagens fotoutmaning - HÄNDER -.

Hösten 2009.

Pv och jag själv är på lillsemester på Irland och nu tar vi tåget från Dublin till Galway och mitt emot oss sitter en vänlig kvinna och läser tidningen.
Jag siktar in mig på hennes vänstra hand och tar så småningom mod till mig och frågar om jag får ta en bild av densamma?
Det får jag.

Och kvinnan, som visar sig heta Mary, är pratglad och berättar om sig själv (någon frågar, förstås).

Jo, hon är Kräfta och äldst av åtta syskon.
Det är Mary, Noreen, Ann, Paddy, Austin, Sean, Sheamus och Sheela.
Alla är dom uppvuxna på västra delen av Irland och med efternamnet Creaven.

"Min pappa heter Jimmy och mamma Margareth, hon är född den 1/9", säger Mary.

"Ojdå, samma datum som pv!" säger jag då.

Och så ska jag gissa om någon av syskonen är Stenbock, som jag själv.
"Jag gissar på .., Paddy, han är nog Stenbock?" säger jag.

Då ler Mary.

Visst, precis så är det!
Hennes bror Paddy och jag själv firar födelsedag på samma datum, den femtonde januari!

Lilla Vera Hanssons hand.
Vera är dotter till min före detta arbetskamrat Maria i Ystad.

Sommaren 2010 kör vi norröver, hem till Västerbotten, ja, hem för mig, i alla fall.
I Dikanäs, i södra Lappland, hälsar vi på hos min mammas lillebror, Olaf Bergman.
Han är då svårt märkt av cancer och har bara halvåret kvar att leva.
Vi sitter i familjens kök - det som en gång var mormors - och jag fylls av en sån oändlig ömhet över allt som har varit och den där känslan av att vara en del av nånting större.
Dagen därpå när vi ska säga hejdå, kramar jag om Olaf och säger ..."om det nu är så att du lämnar jordelivet före mig, så hälsa till mamma!"
Olaf säger - med tårarna rinnandes nerför kinden - att det ska han göra.

Efteråt .. när Olaf är död och det är begravningskaffe kommer den här bilden till mig.

Barbro - min kusin som vet att jag samlar på vänsterhänder - tar fram kameran och så får jag en hjärtevärmarbild med några av släktens händer och där uppe till höger - ungefär vid klockan två - ser jag moster Lisbets hand och det finns helt enkelt inga ord för hur glad jag blir.

Alla dessa bilder plockade jag från min andra blogg som heter "Min vänstra hand".

Det var Ulrika som hittat på utmaningen med olika teman - tack för att du bjöd in oss ! - och andra deltagare hittar du på här.

P som i Polare ...

"Men oj, vad jag har blivit gråhårig!" säger pv när han ser bilden. Jo, jo.
Så går det när man skaffar sig sambo efter att i åratal ha levt ungkarlsliv.

Hos Fotorbrus - den ytterst eminente fotografen - finns nu en fotoutmaning.

Ordet PLÅTA är grunden .., och så börjar man just idag med bokstaven P och går sedan vidare.
I morgon är det L:ets tur.

Jag väljer P som i Polare och Pensionatsvärd.
Och ja, harry tror fortfarande att han är en liten valp.
Eller en knähund. Typ Pyttig Pudel.

lördag 14 juli 2012

Och nu ...

... är det bara sju timmar kvar .., sen väntar tre veckors semester.

Dags att sätta sig på moppen för sista svängen.

Blomvasen stod på bordet vid Solhaga bageri i Slöinge.

Ett inlägg om kvinnomisshandel ...


För en tid sedan - jag kommer inte riktigt ihåg hur vi halkade in på ämnet - blev det diskussion om detta med att kvinnor ofta stannar kvar i relationer där våld är ett vanligt inslag.

Vi var åtminstone två stycken som inte för vårt liv kunde begripa hur och varför man blir kvar?
Bonita var en av dem som kommenterade - hon sade sig känna en som varit med om just detta - och jag frågade om hon kunde förmå den kvinnan att berätta om hur hon hade haft det, ja, för att liksom få en insikt i det hela.
En liten insikt.

Igårkväll när jag kom hem från affären, hade jag det här brevet i min inkorg.
Det lyder som följer och stort tack som berättade!


Jag levde under ca fem år med en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt.
Han är intelligent och charmig. Framgångsrik inom sitt yrke och ser bra ut. Han uppvaktade mig oerhört intensivt och det slog allt jag varit med om tidigare. Men det var inte kärlek. Kärlek ser helt annorlunda ut.

Hustrumisshandel drabbar alla sorters kvinnor.
Alla åldrar, religioner och klasser.
Finns det någon enda gemensam nämnare, så är det att kvinnan är stark.
Och när hon blivit så nedbruten att hon inte bjuder något motstånd alls, då lämnar mannen ofta.
En svag kvinna har han ingen användning för.

Den vanligaste frågan är "varför går hon bara inte efter första slaget?" Fair enough.

Men det börjar aldrig med en örfil.
Det handlar om en (ofta flera år) lång nedbrytningsprocess som börjar med att mannen är lite taskig. Kanske lite sotis. Inget man inte kan se mellan fingrarna med. Men kvinnan får successivt lära sig att det är bäst att inte vara "jobbig". Inte ställa krav. Inte ha behov som kolliderar med hans. Kanske är det bäst att inte träffa de där kompisarna mer, för han blev ju så irriterad sist...
Bäst att stanna hemma från firmafesten så han slipper vara orolig och bäst att fira jul med hans släkt, det kan man väl bjussa på om man älskar varann?
Gradvis krymper kvinnans värld och nätverk och mannen får därmed mer kontroll.

I många relationer stannar det vid psykisk misshandel och/eller hot om våld.
Man kan komma långt med att vifta med knytnäven framför en totalt kuvad kvinna.
Eller genom att bestraffa henne känslomässigt i flera dar efter att hon kommit hem lite för sent och lite för glad.

I regel växlar det upp till fysiskt våld vid en förändring i relationen.
Första slaget kommer ofta t ex när kvinnan blir gravid, eller om hon hotar med att lämna. Saker som får mannen att känna att han håller på att förlora kontrollen över henne.

Alla sorters män slår.
Det har tex inget med klass eller religion att göra. Alkohol är inte en utlösande faktor och han slår inte i blint raseri för att han tappade besinningen. Den här typen av våld är alltid riktat och planerat. Såna här män slåss inte i krogköer och sparkar inte sönder busskurer. De slår sin kvinna hemma där ingen ser.

Och de ger henne i regel inte blåtiror eller brutna ben, utan drar i håret, knuffas, skräms, eller slår mot ben och bål så att blåmärkena inte syns. För om kvinnan måste söka vård eller sjukskriva sig, kan han ju bli avslöjad.
Och när våldet trappas upp så långt, är kvinnan i regel så nedbruten och isolerad att hon inte har någon att anförtro sig åt. Eller så ljuger hon för sina vänner, för att hon "lärt sig" att det var hennes eget fel.

Varför lämnar hon inte då?
Av samma anledning. Hon är ensam och nedbruten. Hon "vet" vid det här laget att hon är värdelös. Att ingen vill ha henne, att hon inte duger till nåt och att hon inte klarar sig utan honom. Ofta är hon rädd för vad han ska göra om hon går. Våldet trappas alltid upp när hon lämnar. Och hämnden kan pågå en livstid.

Jag hade tur. 
Jag fick hjälp av kvinnojouren.
Med hjälp av en helt fantastisk terapeut och otaliga stödsamtal har jag blivit "avprogrammerad" och i stort sett lyckats hitta tillbaks till den jag var innan allt gick snett. Jag har en ny man nu. Jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle vara möjligt, men med rätt person går det. Och han är annorlunda. Snäll. God. Tålmodig. Generös. Det är kärlek.

Jag får fortfarande flashbacks och överreagerar ibland på vissa områden.
Ibland kan det vara svårt att hitta vad som är "lagom" eftersom mina normer och värderingar inte räknades i min förra relation. Men det blir bättre dag för dag. Jag har dessutom utbildat mig och jobbar nu ideellt för Kvinnojouren, dels med rådgivning per mail/telefon och dels i ett skyddat boende. Utbildningen var läkande för mig och hjälpte mig snabbare framåt.

Om ni bara visste hur vanligt det är med misshandel i nära relationer.
Hur stort mörkertalet är. Hur många ni känner, jobbar med, umgås med som blir utsatta. I en undersökning från 2001 uppgav 46% av de tillfrågade kvinnorna att de utsatts för våld eller hot om våld av någon man. Varannan vecka mördas en svensk kvinna av sin partner.

Så, när din tjejkompis/syster/dotter/ kollega ser ut att må dåligt: våga fråga. 
Det gör skillnad.

Dagens fotoutmaning - RÖRELSE -.



Ja, detta torde väl ändå platsa under rubriken "rörelse", för oj, vad han rör på sig, den gode pv.

Den eleganta arbetsoverallen har som synes sett sina bästa dagar, men det luftar väl skönt förstås ,-)

// Ulrika drog igång veckans fotoutmaning och här hittar du andra deltagare.

Morgondagens tema är HÄNDER och det kan jag säga er .., att där behöver jag inte leta länge för att hitta bilder ....

Näst sista arbetspasset ...

... och det är enormt mycket kunder - det är som en explosion - och kanske är det vädrets förtjänst, ty hela gårdagen var det strålande sol, det såldes glass i stora lass och ideligen fick vi ropa in en tredjekassörska.

De sista två timmarna var det bara Anna och jag själv.
Anna är tösen som sitter längst till höger på bilden (som togs i fjol när personalen bjöds på grillmiddag) och hon studerar i vanliga fall till landskapsarkitekt och är ett under av vänlighet!

Tvilling och lillasyster är hon också.

På bilden syns även A-M som är charkansvarig (tillika bondmora) - och alltid har glimten i ögat - och längst till vänster Alex som är vår räddare i nöden när det gäller posthantering - allt kan hon -.
För tillfället vikarierar Alex i mejeriavdelningen som är TUNG och kämpig på alla sätt och vis.

Nu återstår endast ett pass och det är kvällens och när jag kommer hem ska - om allt gått bra - Leina och hennes kompis T vara här och ta emot.

Lördagsfönstret ...

... finns i idylliska Trosa och där är den rara Turtlan på holiday.

Eller i alla fall på besök och hon skriver att där vimlar det av vackra fönster!

Fler kommer!