Vid kvart i ett ...

Solsken ..., isvindar .., doft av hav och tång.

Och den sista lediga dagen på ett tag.

Ååå, som jag har njutit!

Kjelle, han som sitter i förpiken på en segelbåt i Västindien, skrev att jag borde lära mig njuta i vardagen.

Som om jag nu inte skulle kunna just det?

Det är min allra bästa gren.

Och vad hittar man i Ystads Allehanda ....

... om inte mina barns pappa.

Konstaplen, himself.

Det var inte illa.

(Som ni ser är han alldeles silverhårig. Det kan man bli efter trettiofyra år tillsammans med en egensinnig västerbottensmadame. Och nu har även pensionatsvärden börjat få grå strån. Jo, jo.)

Här och Nu ...

Vilken överraskning! 

Sommarhusgrannarna har kommit på besök från Småland och nu visar det sig vara stopp i skorstenen och all rök hamnar i huset! 

Det blir till att klättra upp på taket och leka sotare och det är vad Göran gör.

Tjocka sjok med ihopfruset sot ligger nu i en hink.

Sen klättrar han ner igen.

I träskor.

"Hej du harry .., nej, nej, inte hoppa!" säger Göran.

Harrys glädje vet inga gränser .., åååå, har Göran kommit hem!! 

"Hej Bettan, är du ledig idag ...?"

Och jag kör till affären och handlar hem fågelmat i mängder .., och en påse semlor till pensionatsvärden, som snart har helg - då, när jag själv börjar min arbetssväng -.

Bakom charkdisken står världens raraste arbetskamrat - Peter -! 

Egentligen är han kock, men sadlade om och står nu och expedierar damer och herrar, gör semlor, landgångar och bufféer .., och alltid möts man av hans varma leende! 

Idag är han extra glad; ty i vanliga fall slutar han sju på fredagkvällarna, nu får han gå hem vid fyra eller fem! 

"Det känns så himla skönt .,. nu hinner man liksom få helgkänsla!" säger han leende.

Semlorna är Ankarets specialitet. 

Vi säljer tusentals under några månader!

Hemma igen.

Efter att ha "småpratat" med Göran, springer harry över vägen, förbi bäcken .., och nosar lite kring lagården där inga djur finns nu för tiden.

Själv står jag och försöker fånga björkens grenar, då jag plötsligt hör ljudet som närmar sig ..., och det är knappt att jag hinner ändra kamerans inställning, så har fågelsträcket flugit förbi.

En slags vårkänsla infinner sig.
 

På begravningsbyrån ..?

Nej.

I tandläkarens väntrum.

Vad har hänt ...?

Det är nästan så man ramlar baklänges när ögonen råkar hamna på avdelningen lägenhetsannonser i DN.

Tidigare mäklarbilder visade totalt sterila bostäder; allt i vitt förstås, där fanns inte ett spår av mänskligt liv ..., vackert var det, men påminde mest om interiörer från operationssalar.
Ja, enligt mitt sätt att se det.

Men nu minsann ..., nu finns där en trave böcker på golvet (självklart .., det visar på kulturell bildning) .., en pläd att svepa om sig , en grön tillbringare står på det vita bordet (där en fruktskål står - här lever man sunt!), datorn är uppslagen ..., och mattan är färgglad.

Någon slags förändring på gång, kanske ...?

Jo, det tror jag.

"Jag är glad att vi har högt i tak"

"Och jag är glad när husse kliar mig ....", hälsar sigge nilsson.

Lyssnar till Annie Lööf i Gomorron-tv.

"Jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag-jag".

Dagens fönster ...

Den 28:e december var ellem ute i Skellefteå och passade då på att fånga lite fönster.
Så här skrev hon då: 

Hej!

 

Nu har jag varit ute med fönsterhåven. 

Skickar med  en solbild också. Idag är andra gången sen första advent som vi sett solen. 

Men den orkade som synes nätt och jämt över trädtopparna. 

 

Den  jobbar dock på där bakom snömolnen.

 

Från den 22:a dec till idag den 28:e är den uppe 1 min längre på förmiddagen och 8 min på eftermiddagen! 

 

Temperaturen är på väg uppåt, från –20 i morse till –12 kl 17.

 

Kram från ellem."

 

 

// Och jag undrar ellem, har ni fortfarande lika mycket snö?

Hamnen Helsingborg ...

Vinden är isande kall.

Jag funderar en stund på att ta färjan över till Helsingör, men avstår.

Aldrig ser jag så många luggslitna människor som just i närheten av Knutpunkten i Helsingborg.
En man i min ålder bär på en plastkasse och håller ett liggunderlag under vänster arm.
Inga vantar eller handskar.

Åååå, Gud .., vilket öde att vara uteliggare! 

Sen åker jag hemåt, men först via Ikea .., kör fel när jag är klar och hamnar i Ödåkra .. - det är inte första gången -,  hämtar upp pv vars cykel krångel och nu är vi hemma i landet Halland.

Kinamat till middag.

Lagom gott, men mätta blev vi.

Nästan som tortyr ...

Allt går bra.

"Det märks att du använder eltandborste!" säger tandläkerskan som heter Birgitta och syns till höger på bilden.

Inga hål, däremot hade jag bitit sönder en rejäl bit av en hörntand och den lagas raskt och därefter stundar det som är ungefär likvärdigt med att dra med en kniv på det som en gång var svarta tavlan ..., och har man därtill känsliga tandhalsar, så står håret rätt ut i nacken - av olust -: då är det nämligen dags för borttagning av tandsten.

Å, fy farao!

Nej, det gör inte ont .., det är bara gräsligt olustigt!

Efteråt, när allt är över och jag inte längre svävar i stolen, frågar jag dem båda om dom har tänkt på vad patienterna tittar på under behandlingen.

"Va ...?" säger den alltid så glada och vänliga tandsköterskan Marita,  hon som är mästerlig på att suga undan saliv i munnen, ni vet, så där så man inte känner ett absolut behov av att ideligen svälja.

Nej, se det har dom verkligen inte funderat på .., men nu kanske dom kommer att göra det ..?

" ... fast när jag tänker efter .., många blundar", säger Birgitta.

I sex års tid, ända sedan jag träffade helsingborgaren, har jag fått mina tänder behandlade av Birgitta och Marita och ja, det blir dyrt att åka tio mil enkel väg extra .., men är ändå värt det .., jag känner mig fullkomligt trygg i deras händer.

Och så var det ju det här ..., ja, men vad tittar jag själv på?

Jo, på lysrören av märket Philips.

Fru nummer tre och murgrönan ...

Nästan som iskyla är det, fast termometern visar på en ynka minusgrad.
Vinden kommer från norr.

Nu förbereder jag det sista innan det bär iväg söderut, till Sundets Pärla, Helsingborg.
Tandläkarbesök och en sväng på Ikea och jag låtsas att det är en liten semestertripp .., alltså ska jag bara ta det lugnt och kanske fånga några fönster, kanske stanna till längs vägen?

"När kommer du hem ...?" undrar pv.

Jag säger att jag vet inte.

Från radion hör jag månggiftedebatten och om detta har vi resonerat, pensionatsvärden och jag själv.

Om detta tycker vi totalt helt olika och diskussionen blir mellan varven tämligen hetsig.

Så länge kan man ju beundra murgrönan som växer så frodigt längs lagårdsdväggen.

Städsegröna växter är inte så dumma.

DBFV för Ulrika i Västmanland ...

Bilden lade jag - Elisabet - till.  Den är så fin och go.

 ... från de senaste dagarna, det är (och snart kräks ni väl åt allt lovey dovey från mig ;) ): Marcus!

För att han alltid alltid finns där för mig, för att han är så oerhört snäll och generös, för att han aldrig, aldrig jävlas eller gör saker mot min vilja bara för att retas och för att han är så lugn och trygg i sig själv och inte det minsta ego. 

Bara så rar och lugn och självklar.

När jag är ledsen säger han "det kommer att ordna sig", och jag vet att det är så. 

Det är svårt att förklara, men det är en sådan stark trygghet hela tiden.

Dessutom har vi jäkligt roligt ihop. :-)

Och i och med att jag träffade honom träffade jag också rallygänget, och bland dem finns nu de som blivit nära, alldeles underbara vänner. 

Lägg till det mina fantastiska grabbar... 

Jag känner mig rik!

En annan höjdpunkt är att jag nu, 3 veckor efter operationen, kan gå normalt i trappor. Hurra!

Fortfarande e n o r m t trött mest hela tiden, men i övrigt går allt framåt med stormsteg!

Ulrika.

Dagens fönster ...

... finns i Torekov i Skåne och fångades av den här madamen.

DBFV  för Turtlan i Värmland ...

Först berättar Turtlan om eländet med hennes pappa .., om eventuell flytt till ett boende som inte känns bra .., om mammans oro, sorg och saknad efter maken och livet som det en gång var .., och Turtlan skriver att det känns hopplöst att hitta nån glädje att berätta om.

Men så kommer hon på!!

"Nu vet jag!
Det bästa i veckan är vänner!!!

Först M som finns i vått och torrt.
Vad hade jag gjort utan kramar och stöd från honom de sista månaderna?
Sen kära kompis B som lika mycket finns där. Underbara bästa vän. Hon är guld värd.
Sist men inte minst min bror.
Så bra att vara två och hjälpas åt i tillvaron med våra föräldrar.
Han är alltid så klok när livet snurrar till!

Så blev det!
Kvällskram från Värmland

Annica / Turtlan."


// Och jag säger: tack för portobidraget, allra käraste Annica!

Risken är stor ...

... att man tittar ihjäl sig på tv, men det må väl vara hänt.

Ikväll en dokumentärfilm från 2013 av Lars Lennart Forsberg.

Filmen som inte blev av

Svensk dokumentär från 2013. 
Vad händer med en människas jag när hon går i pension och inte längre har jobbet att luta sig mot? Dokumentärfilmaren Lars Lennart Forsberg ställde den frågan till ett tiotal pensionärer men hann aldrig fullfölja sitt projekt. Olle Häger och Kjell Tunegård fick ta över och låter de mejl som växlades mellan Lars Lennart Forsberg och Olle Häger bli nycklar in till den film som aldrig blev av.

För människor som har hela sin identitet i sitt yrke, måste detta att gå i pension kännas svårt.
I filmen vittnar en före detta universitetschef och en landstingsdirektör - två kvinnor - om just detta, medan mannen som arbetat som kirurg tycks trivas alldeles utsökt med allt det nya.

Och jag minns min pappa som - när han gått i pension - stod vid köksfönstret och tittade bort mot Domänverkets kontor några hundra meter hemifrån och arbetskamraterna som körde dit och därifrån med sina bilar.

"Du förstår Elisabet, man känner sig som en gammal, uttjänt väg som ersatts av en ny, mycket bredare väg och med fin asfalt!" sa han med sorg i rösten.

Det var tur för pappa att Domänverket ville rationalisera och därför erbjöd (läs: tvingade) många att gå i förtid.

På så sätt förunnades han några år i frihet och dom blev bra, ja, när han väl hade hittat tillbaka till sig själv och sin egen självkänsla. När han insåg att han inte var sitt yrke.

DBFV för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa under veckan var nog att min tre veckor långa förkylning äntligen gav sig. Att vara fri från hostnätter kändes som ren och skär lycka.

Det andra var nog utflykten till Otis f d hem. Att se honom, hans syster, mamma och "moster" leka, det var så otroligt glädjerikt.

Och morgonens promenad idag, ljust och stilla, en mild sol som strålade över sjön. Otis som var så duktig på de övningar vi tränade på. Jag var pirrglad när vi gick hemöver.

Kram Eva

DBFV för monet i Frankrike ...

Veckans bästa är av vardagligt slag. Under längre tid har vi mest hållit oss hemmavid och i huset eller i trädgården. Vi har lapat sol i 18-gradig värme och vi har varit helt nöjda med att fira våra helger i lugn och ro utan några utflykter.

 

Häromdagen gick vi trots det ner till byn. Vi började med att lämna in våra levnadsintyg på borgmästeriet. De huserar numera i nyrenoverade före detta skollokaler och har fått det så fint! En vänlig dam lovade att ordna detta med stämplar och underskrifter till nästa dags morgon. I den ljumma eftermiddagssolen gick vi sedan tvärs över gatan in i den jättestora parken i byn. Den som tidigare, då på 1600-talet har varit en del av slottsträdgård men nu är en stor rekreationsplats för byns invånare. Och det är här man har chokladfester med tiotusenfals besökare. Och konserter och teaterföreställningar för den delen också. Nu gick vi här i den tomma parken längs med vår lilla flodkant alldeles ensamma.

 

Innan parkbesöket träffade vi ett par äldre pensionärer framför sitt hus. De satt på de traditionella stolarna och språkade med grannarna. Här roar sig pensionärerna själva, det behövs inte bingohallar för det även om det erbjuds också. Några vänliga meningar oss emellan - det fanns förstås en hund och då blir det ju alltid prat.

 

Den brusande floden (eller snarare å skulle man nog säga) lockade Dessi att doppa tassarna för att försöka fånga förbiflytande löv. Hon fick leka i vattenbrynet, "poodle" som det heter på engelska och sen gick vi sakta tillbaka genom de vackra och pittoreska bygatorna. Hela byn har fått ny gatubeläggning, vacker gatsten som i min barndom istället för bucklig asfalt.

 

Ny är också den ena av byns två barer. Nyöppnad snarare men fint renoverad den också. Den har varit stängd ett tag efter förre ägarens konkurs men nu har två systrar från grannbyn öppnat den och nu serveras minsatt couscous på onsdagar och favoriträtten aioli på fredagar. För det facila priset av 12 euro och då ingår också vin!! Vi satte oss en stund och tog ett glas rosé och småpratade lite med den rara innehavarinnan. Som förstås gullade med Dessi och satte fram en vattenskål till henne. Genom de stora glasfönstren i baren ser man baksidan av kyrkan med sin vackra freskmålning av Ludvig den sextondes besök hos byns berömde vetenskapsman, han som bodde i slottet. En bugande musketör, d'Artagnan ser man också.

 

En kort bit längs med gatan ligger bageriet. Där doftar underbart när man än kommer och man får hålla i sig så att det bara blir inköp av den traditionella baguetten och så makens favorit "le Viking", ett mörkt fiberbröd. Vi behövde också fylla på lite mera av matvaror och gick därför in på byns lilla "Vival" där vi inte handlat på mycket länge. Liten affär med dåliga grönsaker och litet sortiment har gjort att våra inköp sker på den större supermarchén Intermarché några kilometer bort.

 

Nu överraskades vi igen. Även här verkar man ha bytt ägare och fräschat upp både inredning och utbud. Allt vi behövde fanns och mer därtill och grönsakerna var superfräscha. Om Dessi fick följa med in? Självklart!! Fast vi hade henne på armen för säkerhets skull. Några rara ord växlades här också och så hälsade vi Bonjour Monsieur på byns borgmästare som vi passerade på hemvägen. Då fick vi sällskap av flera mammor med barn, klockan hade hunnit bli halvfem och hela byn kryllade plötsligt av skolbarn med sina mammor. Glada skratt och barnröster och mammor som stannade och pratade med varandra gjorde att hela byn plötsligt  blev levande som på sommaren.

 

Vi hann kika in hos den lokale mäklaren också, mest för att kolla hus-utbudet och prisnivåerna som till vår glädje nu sakta stiger uppåt. Bonjour och Au Revoir.

 

Denna lilla "novell" beskriver en härlig stund i byn - den där vi trivs så bra och konstigt är det ju inte. Allt vi behöver finns där och människornas vänlighet och intresse för oss och vår lilla hund gör att man mår så bra!! Veckans bästa alltså!

 

Hälsningar Monet.

"Och nu öppnar jag luckan till förpiken ..."

Det är när jag står i köket och skummar kycklingen, som jag hör ploppet från meddelanderutan på Facebook.

Det är Kjelle som hör av sig och frågar hur läget är i landet Halland.

Kjell, som alltid kallar mig för "Eliza", som tillbringar flera månader i Västindien och sedan arbetar mer än hårt i ännu flera månader och så börjar allt om igen.

Under borta-tiden bor han på sin segelbåt.

"Sitter eller ligger du?" frågar jag.

"Jag halvligger i förpiken ..., fötterna på golvet", säger han.

Och jag berättar att jag sitter här i min vita anorak och lyssnar till ljudet från tv:n.

Efter en stund, när jag måste ägna mig åt kycklingen, skriver han ..., "nu öppnar jag luckan och släpper in ljuset .., det är trettio grader varmt ute och det har regnat på morgonen, ja, då passade jag på att duscha och tvätta håret, det blir alldeles mjukt av regnvattnet".

Sedan förut vet jag att vattnet är turkosfärgat, inte som på bilden.

Sen säger vi hej och tack och var rädd om dig och njut av livet.

Var och en på sin sida av jorden.

Och så påminner jag honom att fånga några fönster, för det har han ju lovat, men förstås glömt.

Och helt rätt hade han ...

"Regn hela dagen ...", sa vädermannen på Västnytt.
Det stämmer så bra.
Och på grindstolpen ligger ett litet ekollon för sig själv.

Men grönt och fint är det.

Faktiskt tror jag att detta att vara ledig är min melodi.

"Nu är det färdigvinkat ..."

När man i stora dagstidningar läser minnesord om män som inte längre finns i livet, handlar det ofta om karriären. Jobb hit och dit. Titlar. En utsökt chef.

Det är annorlunda med kvinnor.

I alla fall ibland.

Idag läser jag om Anna, 90 år, som inte längre finns.

Tre spalter.

Efteråt är hjärtat varmt.

Ledig dag - del 1 av 3 -.

promenad med harry vid havet

träff med Alice och Elsa (en labrador och en dalmatiner, bästa kompisar till harry) nere på stora ängen

spring hit och dit och skällande och svansar som viftar

voff voff!!

och där kommer en dvärgschnauzer med reflexväst

han heter limbo, har pondus och morrar lite

hade han inte haft västen på sig, hade vi nog sett lite ragg

nu står han en stund och tittar på dom övriga

går sen sin väg tillsammans med husse

s t o l t

så fort jag träffar limbo tänker jag på den här madamen ...

limbos husse är pensionär

men ser ut som en femtiåring
 
sen hemåt

nybryggt zoega-kaffe

tunnbrödmacka med skivat lammkött som pålägg

DN

ett tänt ljus på bordet

harry vid mina fötter

pElle i mitt knä

och ett alldeles oerhört intressant progam från SVT

Underhållande dokumentärserie. 
Del 2 av 3. 
Vi får en inblick i den stora judiska gemenskapen i Manchester. Genom tre familjer och deras vänner får vi se vad det kan innebära att vara jude i dagens England. Vi får träffa på olika sidor av samma grundtro, från ortodox och strikt till traditionell och extravagant.

så mycket här i världen som man inte har en aning om!

ochden judiske mannen som klarade sig från att gasas ihjäl

- jack -

vilken klok människa!