Och så en lista ...

"Salt med jod" ... hur ofta skriver man så på listan?

Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...

Mrs och Mr How med sonen John i mitten.

Hej Elisabet, det bästa den här veckan är en något sorglig, men ändå fantastisk historia.

Historien om mina svärföräldrar i Colchester, England som efter 68 års äktenskap nu vilar tillsammans för alltid.

Min svärmor dog i januari förra året och min svärfar i slutet på december.
 

I onsdags, dagen efter min svärfars begravning, gravsattes de båda i hans föräldrars grav. 

Ett fint och värdigt slut på ett långt liv tillsammans, där de båda liksom levde i symbios med varandra. 

Min svärfar hade berättat för prästen inför sin hustrus begravning att "inte ett argt ord" hade växlats mellan dem. Hela församligen skrattade när prästen berättade det, för så var det naturligtvis inte - tvärtom. 

Men under den tid när min svärmor vårdades på sjukhus och innan de båda fick plats på samma vårdhem, var hans enda mål att de skulle få vara tillsammans igen och hans demens utvecklades på bara några få veckor utan henne.

Nu kan ingen skilja dem åt längre.

// Jag frågade Anna-Lena om hon inte kunde berätta lite om sin svärfar och svärmor och efter några timmar kom följande rader: 

"Så här skrev John om sin pappa som underlag till prästen inför begravningen. Jag tycker det är så fint skrivet och han hade inget emot att dela med sig av texten."

Dad was born on the 14th November 1919, at Montacute, Somerset.

He went to his first primary school at Montacute before the family moved to Bishops Lydeard, Somerset, when dad was about 6 years old.

Dad was a very bright pupil and when he was about ten years old he had to stay home from school for half a year so that the

other pupils could catch him up with their learning. 

Dad  joined the Territorial Army in the spring of 1939 when he realised that war was approaching.

Then after the outbreak of war he served with The Royal Somerset Artillery. He was in the artillery all throughout the war.

At the time of The Battle Of Britain dad was doing his part with the big guns down on the Kentish coast.

He spoke of the battle saying that the skies were black with the hundreds of bomber and fighter aircraft.

On many an occasion dad and his fellow soldiers had to fetch and capture the enemy fighter pilots that had bailed out of their

aircraft.

In the year summer of 1942 dad was stationed in Great Bentley, Essex.

In the same village was staying some Land Army girls and here dad met his lifelong sweetheart "Lilian".

They fell in love and were married on the 8th January 1944.

They were married 68 years before mum passed away 18th January 2012.

In the latter war years dad served with his regiment mostly in Italy and Greece.

He left the army in 1946 and he and mum settled in Colchester, mum being a Colchester girl

Dad worked for a while at Paxmans before moving on to The Colchester Lathe Company.

Here he spent over thirty years of his working life and when he retired he was a Engineer Forman.

Children, Marianne was born 1948 and John was born 1952.

Dad was a very caring father. He did have a heart of gold but as mum would always say

"his tongue was worse than his bite".

To many dad was a very strict man, stern and hard. He could sulk for days over some things.

Yet he was a loving father who only wanted the best for his family.

He used to be a keen gardener before age caught up with him. I can remember dad out in his vegetable patch and

his love for growing crysanthemums.

He enjoyed Country and Western music.

He was still driving his car at the age of 90, although it must be said that he was a menace on the road at that age.

Dad leaves behind a large family,

Two children

Five grandchildren

Nine greatgrandchildren.

Det bästa för Eva på Frösön ....

Hej Elisabet!

Det allra bästa under veckan som gått är att vår son Erik fick ett fast arbete som socialsekreterare i ett samhälle 10 mil från Östersund. Han tog socionomexamen förra fredagen och dessa jobb är inte lätta att få här omkring. I tisdags var han på intervju och i torsdags fick han beskedet. Så roligt!

Det har varit kallt här i Jämtland ett längre tag nu och det sätter sina spår. Många är trötta, förkylda och allmänt "låga". Trots det så är dagarna så otroligt vackra. Och jag måste ju ut, oavsett väder. Det gäller att klä både sig själv och hunden varmt och då funkar det bra att vara ute.

Åter en bild på Otis. Han är min glädjespridare i tillvaron. Alltid glad. Alltid upplags för bus. Man kan inte annat än bli glad över en sådan krabat vid sin sida.

Kram från Eva

Det bästa för annannan i Portugal ...

Att det blev ett uppehåll i det långvariga regnandet (Jo, jag tycker det är bra att det regnar http://annannan.wordpress.com/2013/01/18/skansk-vinter-i-porto/ men man blir till sist lite moloken när det aldrig är riktigt ljust) i går lördag och att vi hade möjlighet att ta vara på det genom att promenera ner till floden och äta vår lunch på lokal.

Jag tröttnar aldrig på att promenera här och betrakta den mäktiga Ponte Dom Luís http://en.wikipedia.org/wiki/Dom_Lu%C3%ADs_Bridge,_Porto. Det är som att ta ett stort kliv ut ur vardagen för en stund.

Bilden är några år gammal och från november. Efter årets våldsamma oväder finns det inga gulnade höstlöv som fortfarande hänger kvar.

hälsar
annannan
 

Dagens fönster ...

"I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut ...", skriver herr fotografen och nog är det sant, att man bara väntar på att tomtengubben ska kika fram där bakom något träd.

Vilken bild!

Tänk, att Norrbotten kan vara så vackert!

Bert  var det som var redo med håven.

DBIFV ....

Glöm nu inte, ni som vill vara med i lotteriet!

bisse151@gmail.com

 Ja, som en liten påminnelse, bara.

Två har redan kommit med bidrag.

Den där knölen ....

Oj, vilken skillnad! Nu är pElle mycket magrare!

Ja, skulle nu pElles tid vara utmätt - bara några dagar kvar -, så ska han i alla fall få god mat under tiden som är kvar.

Ikväll blev det lax med utgånget datum .., den fick koka lite lätt ...,  och efter denna delikata måltid satt de båda herrarna - pElle och sigge nilsson - och putsade sig och gjorde sig fina.

Bäst det är, handlar det bara om en vanlig böld som kanske kan åtgärdas?
I värsta fall är det en tumör.

Vi får väl se.

Färdkost ...

Tre dagars ledighet är tillända .., nu stundar jobb i fyra dagar. 

Pensionatsvärden har åkt till Hässleholm på årsmöte .., själv går jag på promenad med harry och förbrukar exakt etthundratvå kalorier, meddelar telefondamen.

Kommer hem. 

Fyller på mat till fåglarna.

Ingen är så orädd som nötväckan, men även ekorrarna börjar vänja sig och harry - som har fått rejält med uppläxning när han vill ha ekorrmiddag - håller sig numera lugn. 

Det blir nog full fart i affären. 

Några timmar framåt ska det spelas på hästar och Lotto/Keno och det har varit lön och barnbidrag och äntligen andas många ut .., det har varit en hel del "medges ej" och ångestfyllda blickar när betaltransaktioner inte gått igenom.

Alldeles nyss hörde jag talgoxens "pjut".

  

Man får hopp.

Förmiddag i landet Halland ...

Fujll fart vid fröautomaten som hänger i den lilla eken.
Och bofinken är här!

På soffan ligger pElle och jag ringer djursjukhuset, men hänvisas till jourveterinär för akuta fall och pElle är inte akut, så jag väntar tills på måndag.

Han har blivit lite mager, gammelkatten.
När jag lyfter upp honom känner jag skulderbladen alldeles tydligt.
Men äter med god aptit gör han.
Och tar jättesprång från matbordet till ekskåpet och vi bara gapar.

På köksbordet ligger morgontidningen och väntar.
Ring-så-spelar-vi från radion och någon kan vinna en helchans.

Just då plingar det i mobilen.

"Sitter hos en man som har hjärntumör och svåra smärtor. Efter en jättedos morfin börjar han komma till ro ....", står det.

Jag står vid arbetsbänken och läser raderna om igen.

Tänker .., att detta är hullerombullerlivet i ett nötskal.

Dagens fönster ...

Det är inte bara Ulrika som viftar med fönsterhåven när hon besöker Nora, det gör även Anitha från Bureå (Per-Eriks Anitha, ja, då vet ni vem jag menar ...).

Är det inte ett härligt fönster!!
Helt fantastiskt, tycker jag.

En gammal man ...

I några veckors tid har pElle haft en liten knöl ovanför vänster öga.

Om man har tryckt lite på knölen, så har pElle inte reagerat alls.

Nu har den fördubblats i storlek .., man ser tydligt på bilden hur bulan liksom tjoppar upp.

Den är mjuk och lite rörlig och det rinner lite, lite vätska (som tårar) från hans vänstra öga.

Så ...., jo.

Det blir nog ett besök på Slöinge Djursjukhus nästa vecka.

För övrigt äter han och tycks må bra.

Lilla Stensjö, klockan 14:40.

Marknadschefen meddelar ...

Som någon kanske kommer ihåg, så är jag minsann inte bara mamma, mormor och kassörska (vilket inte är "bara"), jag har även hand om marknadsföringen i den eminenta firman STORARTAT; den som inriktar sig på kläder och annat vackert till mer storvuxna kvinnor.

Idag kom ett elegant paket med posten och i detta uppenbarade sig en lika elegant sjal ..., och len som silke är den och jo, det är den ni ser på bilden.

Marknadschef stod det på kuvertet .., jag undrar jag vad herr brevbäraren tänker?

"Elisabet som brukar promenera omkring i sin vita anorak .., hmmm, inte ser hon direkt ut som en marknadschef ...?" tänker han nog.

Jo, jo.

Vem vet vad som döljer sig bakom en aldrig så enkel fasad!

Enligt firmans VD så är detta löneersättning, men är man marknadsansvarig så är man, alltså får den här komplett underbara (där kom det!!) sjalen bli en extra-överraskningsvinst i nästa veckas dragning.

Alltså: förutom ordinarie vinster, så drar vi en extraomgång (med alla deltagare) och den som då Gösta norpar upp från skålen, den vinner sjalen!

T a c k, snälla, generösa Ann! säger jag.


Ps. Nja, det var inte enbart lön och sånt, sjalen (jag har den på mig ännu ....., bara en liiiiten stund till) var egentligen också en vinst i ett nyuppfunnet lotteri, iordningställt av en ytterst kreativ - men morgontrött - madame i Göteborg. Här är hon. Ds.

Och så ett mittpådagenfönster ...

.... från Landvetters flygplats.

Bilden togs tidigt i morse, då var nämligen Turtlan på väg till Lanzarote.

Här kan man läsa mer om ön där husen är vita och har gröna dörrar.

Kerstin från Stavaträsk ...

Ja, som små filmer blir det, när jag läser på hemtidningens sida om de som inte längre finns.
Som Kerstin från Stavaträsk.

Så här, bland annat.

"Aldrig smink. Naturligt var bäst. Skratt och rättframhet. Bagarstuga och hilka på huvudet. Frasigt tunnbröd och mjukkaka. Älgstek, egengjord köttsoppa med klimp. Vetelängd och syltgömmor. Bad i Stavaträskbadet med pausköp av Jordgubbspuck från butiken i byn. Hundhår från gråhund på kläderna, och det var precis som det skulle vara. Gröna fingrar. Älskade när det växte. Ärtskidor. Morötter. Trädgårdsblommor och krukväxter. Surströmming i lillstugan med hemmapären och sill till Eskil som aldrig riktigt blivit kompis med suringen. Mängder av stickade sockar, vantar, mössor, små klänningar till småttingarna i släkten. Frisörska till familj, grannar, stundtals hela byn. Älskade själv att bli kammad och pysslad med i håret. Intresserad av sin omgivning på ett uppriktigt sätt och med en alltid öppen dörr."

Trettioåtta minuter ...

Och etthundrasjuttio förbrukade kalorier, meddelar runkeeperdamen.
Ja, det är när vi har kommit hem, alltså.

Det är sexton grader kallt ute, men jag har dubbla vantar och fleecejacka under kappan, mössa på huvudet och stickekalasbyxor.

Harry hoppar mellan varven på tre ben .., ojojoj .., det blir förstås iskallt mot asfalten.
Här har jag vänt mig om och tar en bild på den uppåtgående solen som är på väg att svinga sig över åsen.

Solen snett i ryggen .., och Ugglarp ligger där framme.
En skolbuss kommer körande.
Och bussen från Falkenberg.
Tre bilar passerar.
För övrigt är där alldeles   t y s t.

Nu har vi vänt - vi går liksom en avlång runda - och om en liten stund ska solen värma kinderna.
Harry springer som han vill .., han har brått hem och håller sig hela tiden säkert hundra meter före matte, men kommer när jag lockar. (läs: ropar högt ..).

Alldeles tyst och stilla är det. 

Och inte minsta lilla vindpust.

Så här såg det ut ...

I dikesrenen (vid Kustvägen, som är rätt livligt trafikerad) ligger ett överkört rådjur.
Harry är  f ö r s i k t i g.
V a d    är nu detta ....?

 

Sist av allt - då är vi hemma - tar jag cykelkärran och hämtar in tre lass med ved.

För den som bor i södra Sverige och inte har meterdjup snö på tomten (eller på vägen till vedstapeln), är detta med cykelkärra helt  p e r f e k t! 

Den inhandlades för att pv skulle ha fiskenäten och den lilla elmotorn i kärran när han cyklar ner till båthamnen, men den är - om möjligt - än mer ändamålsenlig när det gäller att hämta ved. 

Lätt och behändig!  

Och nu - efter kaffe och limpmacka - är dom etthundrasjuttio förbrukade kalorierna raskt återbördade till madamen vid tangenterna.

Skönt, då kan man slappna av.

Dagens fönster ...

Ja, bilden är inte tagen igår och inte idag heller, men i somras.

Fönsterfångerska var - nej, inte smoothiemadamen i Västmanland - utan fröken Sköldpadda.

Just det.

Turtlan, i Karlstad ...., då på visit i idylliska Trosa.

Det bästa ...

Å, om ni bara visste ..., nu har det första hjärtevärmarinlägget kommit susande genom rymden!

Det handlar om "Sydney" och "Lilian" som bodde i Colchester i England.

På söndagkväll kommer det här på bloggen.

Snöbollen ...

Min pappa som lillpojke i Kalvträsk. Mest minns jag hans alltid så varma händer.

Det finns mycket man kan bli ihågkommen för.

Ofta, när jag läser eftermälen om avlidna, handlar det om föreningsverksamhet, en tjusig karriär .., eller detta att någon har varit en underbar mormor eller farmor, maka eller make.

En gång - det var också i hemtidningen -, läste jag om en farfar som inte längre finns.
Kanske kommer ni ihåg dom raderna, skrivna av barnbarnet Lisa?

Jag skrev ut det hela och nu sitter det vita A4-arket på kylskåpsdörren och jag blir lika varm i hjärtat var gång jag läser vad där står.

Så här var det.

"Farfars hår är alldeles vitt. Han kör bil fort, husen flänger förbi. Farfar känner nästan alla, fast de är döda nu. Farfar har gubbkeps och äter Emser. Det lyser i köket när man går förbi. Farfar är trött och ligger på soffan, lyssnar på radion. Farfar har tusen rynkor och stora gammelmanshänder. 
Farfar vill ha besök. Han tycker om när det skojas och pratas, farfar är den som skojar mest. 
Men nu är farfar död. 
Nu är det tomt."

Bland hemtidningens dödsrunor läser jag idag om Olof från Arjeplog som inte längre finns.

Och jag ler åt raderna som Olofs vän Bertil har skrivit.
Så här slutar det hela:

"Olof Degerfalk gjorde intryck på många sätt. Ett bestående minne från skoltiden var hans hårda och pricksäkra snöbollar. Ingen kunde pricka realskolans flaggstångsknopp med en snöboll bättre än O.D."

Jag tycker att det är helt underbart!

Klockan tolv ....

Alldeles för mycket kläder har jag tagit på mig ...,och  harry får springa fritt och skuttar över klipphällar och gärsgårdar!

Långt ute till havs ligger isen.

Vid horisonten styr ett lastfartyg mot söder.

Falkenbergs vindkraftverk till höger, som är norr.

Solen i ryggen och solen i ansiktet.

V i n d s t i l l a.

Nästan magiskt.

I vänsterhanden dinglar halsduk, mössa och fingervantar.

Kappan är uppknäppt.

Håret lockigt.

Blossande kinder.

Å, Gud ... vilken glädje!