 |
| Min pappa som lillpojke i Kalvträsk. Mest minns jag hans alltid så varma händer. |
Det finns mycket man kan bli ihågkommen för.
Ofta, när jag läser eftermälen om avlidna, handlar det om föreningsverksamhet, en tjusig karriär .., eller detta att någon har varit en underbar mormor eller farmor, maka eller make.
En gång - det var också i hemtidningen -, läste jag om en farfar som inte längre finns.
Kanske kommer ni ihåg dom raderna, skrivna av barnbarnet Lisa?
Jag skrev ut det hela och nu sitter det vita A4-arket på kylskåpsdörren och jag blir lika varm i hjärtat var gång jag läser vad där står.
Så här var det.
"Farfars hår är alldeles vitt. Han kör bil fort, husen flänger förbi. Farfar känner nästan alla, fast de är döda nu. Farfar har gubbkeps och äter Emser. Det lyser i köket när man går förbi. Farfar är trött och ligger på soffan, lyssnar på radion. Farfar har tusen rynkor och stora gammelmanshänder.
Farfar vill ha besök. Han tycker om när det skojas och pratas, farfar är den som skojar mest.
Men nu är farfar död.
Nu är det tomt."
Bland hemtidningens dödsrunor läser jag idag om Olof från Arjeplog som inte längre finns.
Och jag ler åt raderna som Olofs vän Bertil har skrivit.
Så här slutar det hela:
"Olof Degerfalk gjorde intryck på många sätt. Ett bestående minne från skoltiden var hans hårda och pricksäkra snöbollar. Ingen kunde pricka realskolans flaggstångsknopp med en snöboll bättre än O.D."
Jag tycker att det är helt underbart!
7 kommentarer:
Väldigt fint.
Men vet du att flaggstångsknoppar ofta är gjorda av spegelglas???
Vår knopp sköt grannens pojke sönder flera ggr.
Nen det här är verkligen bra skrivet.
Sällan står det så bra saker.
Eva: jo, i hemtidningen står det ofta såna bra saker .., såå personligt är det!
Du kan gå in på www.norran.se, klicka på familjesidan och sedan dödsrunor .., så får du se.
Det var härligt skrivet om farfar. Vet du, häromveckan läste jag en "dikt" i en dödsannons som gjorde så ont i mig, jag läste flera gånger för jag tänkte att jag kanske missförstod - läste upp den för familjen och de hörde samma som jag. Skuld och skam stod det om... "kanske kunde vi fått höra ett förlåt någon gång..." Det bara dröp bitterhet och hat. Jag hade inte ens hjärta att klippa ur den som kuriosa, så illa berörd blev jag.
Det var alltså en ganska lång dikt... och sen avslutades det med: hoppas att du har fått ro, lilla farfar...
Bloggblad: det har jag nog aldrig sett .., tänk, om människor skulle skriva det dom egentligen tänker ibland ..., oj, oj!
Känner inte Olof D - ja,bara så där att man visste ju vem det var - och vi hade lätt kunnat placera varandra i kommunen... Bertil som skrivit var i många år lokalredaktör för Pite-Tidningen - fortfarande förresten.
lifeblog: det händer ofta att jag förundras över det här med vad man minns. Det är - i alla fall så för mig -, ofta till synes bagateller som etsat sig fast.
Kanske var det därför som jag blev så varm i hjärtat av denne Bertils slutrader?
Tänk, att man kan bli ihågkommen för en sån sak!
Liksom att jag kommer hur en av mina klasskamrater skrev ..., jag minns hennes handstil på pricken!
Skicka en kommentar