Ja, som små filmer blir det, när jag läser på hemtidningens sida om de som inte längre finns.
Som Kerstin från Stavaträsk.
Så här, bland annat.
"Aldrig smink. Naturligt var bäst. Skratt och rättframhet. Bagarstuga och hilka på huvudet. Frasigt tunnbröd och mjukkaka. Älgstek, egengjord köttsoppa med klimp. Vetelängd och syltgömmor. Bad i Stavaträskbadet med pausköp av Jordgubbspuck från butiken i byn. Hundhår från gråhund på kläderna, och det var precis som det skulle vara. Gröna fingrar. Älskade när det växte. Ärtskidor. Morötter. Trädgårdsblommor och krukväxter. Surströmming i lillstugan med hemmapären och sill till Eskil som aldrig riktigt blivit kompis med suringen. Mängder av stickade sockar, vantar, mössor, små klänningar till småttingarna i släkten. Frisörska till familj, grannar, stundtals hela byn. Älskade själv att bli kammad och pysslad med i håret. Intresserad av sin omgivning på ett uppriktigt sätt och med en alltid öppen dörr."
3 kommentarer:
Så fint skrivet!
Blir lite ledsen då någon avlider och inga minnesord skrivs ... man väntar ju att de närmaste ska göra det .....
-ingen människa har levt utan att lämna spår .....
lifeblog: ja, visst var det fint och personligt! Utan att man känner denna Kerstin, så liksom framträder bilden av henne så klart. Och hundhåret ,-)
Jag läste det där också! ellem
Skicka en kommentar