Trettioåtta minuter ...

Och etthundrasjuttio förbrukade kalorier, meddelar runkeeperdamen.
Ja, det är när vi har kommit hem, alltså.

Det är sexton grader kallt ute, men jag har dubbla vantar och fleecejacka under kappan, mössa på huvudet och stickekalasbyxor.

Harry hoppar mellan varven på tre ben .., ojojoj .., det blir förstås iskallt mot asfalten.
Här har jag vänt mig om och tar en bild på den uppåtgående solen som är på väg att svinga sig över åsen.

Solen snett i ryggen .., och Ugglarp ligger där framme.
En skolbuss kommer körande.
Och bussen från Falkenberg.
Tre bilar passerar.
För övrigt är där alldeles   t y s t.

Nu har vi vänt - vi går liksom en avlång runda - och om en liten stund ska solen värma kinderna.
Harry springer som han vill .., han har brått hem och håller sig hela tiden säkert hundra meter före matte, men kommer när jag lockar. (läs: ropar högt ..).

Alldeles tyst och stilla är det. 

Och inte minsta lilla vindpust.

Så här såg det ut ...

I dikesrenen (vid Kustvägen, som är rätt livligt trafikerad) ligger ett överkört rådjur.
Harry är  f ö r s i k t i g.
V a d    är nu detta ....?

 

Sist av allt - då är vi hemma - tar jag cykelkärran och hämtar in tre lass med ved.

För den som bor i södra Sverige och inte har meterdjup snö på tomten (eller på vägen till vedstapeln), är detta med cykelkärra helt  p e r f e k t! 

Den inhandlades för att pv skulle ha fiskenäten och den lilla elmotorn i kärran när han cyklar ner till båthamnen, men den är - om möjligt - än mer ändamålsenlig när det gäller att hämta ved. 

Lätt och behändig!  

Och nu - efter kaffe och limpmacka - är dom etthundrasjuttio förbrukade kalorierna raskt återbördade till madamen vid tangenterna.

Skönt, då kan man slappna av.