Och så kommer krafterna åter!
Sover ovanligt länge, men vid halv nio tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Ser ett > format fågelsträck (svanar, tror jag bestämt ...) komma flygande över hedmarken .., hör andra sorts fågelkvitter än för en vecka sedan .., och ute på fågelön är det ett förfärligt tjattrande!
Jag undrar jag om ejdrarna har kommit ..:?
Hemma igen .., ser jag en skata lyfta mot skyn med en liten kvist i näbben .., jaha ja .., nu börjar det att möbleras i boet .., och i rabatten mot söderväggen har snödropparna tittat upp.
Där inne i butiken stod jag och hade den här lilla krabaten svansande runt benen, ja, där fanns fler också och alla tillhörde förmodligen butiksinnehaverskan.
Vägen mot Ystad. Det är inte långt ifrån att hjärtat brister.
Mitt på dagen blir det ny utflykt med bilen, nu till Skåne, där Harry ska hämtas hem och sonen ska lämnas av.
Det blir några trivsamma timmar tillsammans .., med mycket prat om veckan som varit .., om det långa och för sonen eländiga loppet igår ..., men också om det som var bra.
Han säger - och då ler jag stort - att dom där små chokladbollarna pärlsocker på, dom som Volksvagen bjöd på längs spåret, åååå, det var nästan himmelskt, så goda var dom .., och så alla människor som satt ute på myrar eller sjöar och grillade och spelade musik från sina skotrar .., eller bara hejade .., eller allt sammantaget, det var också en sån glädje, ja, alla dom som hejade och ropade i spåret betydde mycket!
När vi kommer till Malmö (där det är vår i luften och gräsmattorna översvämmas av Vintergäck!) stannar vi till ute vid Bulltofta där sonen tränar crossfit, och bara ett femtital meter därifrån, finns ett litet matställe där det lagas italiensk mat och så får man liksom själv komponera sin tallrik/bytta.
Vi köper var sin (kvinnan som står bakom disken är så rar och vänlig!) bytta (som innehåller pasta, kycklingfilé som värmdes upp, underbar fräsch sallad, fyllda små tomater .., fetaost, pesto och lite valnötter!) och går till crossfit-lokalen där vi på övervåningen - i det som Anders kallar för lounge och jag för "mer som ett litet vardagsrum" - kan sitta och äta detta ljufvliga (helt suveränt gott!), allt medan män och kvinnor tränar ihärdigt på det nedre planet.
Sonen säger att det här att vara delaktig i den träningen och att vara coach för dom som tränar ., och all samvaron med kamraterna som kommer från hela världen (det är där han har lärt sig arabiska ord), ja, det betyder hur mycket som helst.
Att vara en del i ett större sammanhang .., ja, men hur viktigt är inte det?
Känslan att tillhöra en flock?
Jo, jag vet precis.
I Kerstin soffa ...
Sen kör jag till Kerstin som bor söder om landsvägen och jag får nästan ont i hjärtat, så mycket känslor har jag för det här vackra landskapet som heter Skåne ..; för böljande åkrar och pilalléer .., för havet där på högersidan .., och känslan när jag står vid ett trafikljus och en tittar en bamsetraktor i rumpan.
Det är Skåne.
Här gick jag. Vintergatan i Ystad. Längst där borta bodde mamma.
Och så mot Ystad .., och jag passerar Smyge, Smygehamn, Beddingestrand, Abbekås (oj, vad där har byggts nya hus!) .., Mossby (och stranden dit jag brukade åka om somrarna!) och sedan Svarte där jag promenerade så ofta med Linte ..., och in till Ystad och jag parkerar på Vintergatan där mamma bodde på Ejdern och jag tänker på hur många tusen gånger jag nog gick där längs gatan - all oro som fanns inombords och glädjen över personalen som var så underbar - ..., och jag möter bekanta ansikten som hälsar och på Ica Supermarket arbetar dom vanliga arbetskamraterna och det blir ännu fler kramar och småprat och storprat och kunder som kramar om och säger snälla saker och en kvinna undrar om jag har haft semester ?
"Jag har saknat dig, Elisabet", säger hon leende och det känns som om jag skulle börja gråta.
Regementsgatan. Vid bilen till vänster skymtar det som var min lägenhet. Svarta fönster.
Regementsgatan där jag bodde under sju års tid, är sig lik.
Svarta rullgardiner i "mina fönster" .., alldeles tomt är det.
Stockrosorna som jag smygplanterade till vänster om ingången, är bortryckta.
"Hur skulle det se ut om alla gjorde så ...?" sa vaktmästaren.
Och nu är jag hemma och harry har gått och lagt sig hos husse .., och sigge vet inte till sig av glädje när matte och husse är hemma, ja, han har till och med hoppat upp och satt sig i pv:s knä och låtit sig gosas med.
.... eller kvällens kanske, finns i ett alldeles bedårande litet hus på den skånska slätten.
I det lilla huset bor Hedgrenskan och ååå, jag tror att hon kunde byta yrke från lärare till heminredningsexpert .., ty hon har en förmåga att få det så otroligt ombonat och hemtrevligt där hon slår ner sina bopålar!
Jag hittade din blogg när jag sökte på google om
just labrador/stövare. Just för att min egna hund är denna blandning.
När jag hittade din blogg insåg jag ganska snabbt att din Harry och min
Xavi är identiska med varandra, både till utseendet och som du beskriver
Harry att vara.
Vi köpte vår hund i Varberg sommaren 2011 (valparna
var då födda i maj)
Den bondgård du beskriver måste vara densamma som vi var på.
Varför jag skriver till dig är för att jag är så himla glad att jag lyckats hitta ett syskon(?) till Xavi att jämföra med.
Jag bifogar med lite bilder så kan du själv se hur lika dom är."
// Helt underbart och nog kan man se att dom är kullsyskon! hälsar Harrys matte.
Upptstigning klockan kvart i fyra på morgonen .., då husets tre herrar skulle göra sig klara för avfärd till starten i Berga By en timme senare.
AP var - som vanligt - chaufför.
Vid niotiden hade vi städat klart i stugan och begav oss i två bilar längs Vasaloppsvägen.
Hysteriskt med trafik förstås .., evighetslånga bilköer, men härligt ändå, då man från många platser längs vägen ser skidåkarleden ute på myrarna.
I Evertsberg stannade vi till och drack kaffe och inväntade åkarna.
Först kom Emil och Kajsa .., därefter en pigg Micke .., och efter en stunds orolig väntan: även sonen.
Åååå, så slut på han var och så ont i ryggen han hade!
Nej, se Vasaloppet, det var inget han tänkte ägna sig åt framledes, det meddelade han raskt.
Utsikt från bilen.
Tänk, jag har nästan glömt hur vackert det är med riktig vinter.
Flera gånger under resans gång har jag sagt ..."men jag skulle nog kunna bo här .., det är ju tidigare vår i Dalarna än i Västerbotten och här finns fruktträd och ....".
Men så är det väl det där med havet, förstås.
Oxberg ..., där ligger kontrollen på en höjd, ja, kanske rent av ett berg.
Utsikten är hänförande!
Vid det här laget hade vi delat på oss igen .., AP åkte till Hökberg för att ta emot Micke och pv, själv stod jag här och väntade aningen oroligt på Anders .., å, hur skulle hans rygg nu vara?
Intill mig stod en norsk lagledare och looog åt mitt eviga hejande på alla åkarna; främst på kvinnor, men även övriga.
Vi kommer att prata om Marit Björgen och de övriga norska medaljörerna.
"Men jag kan glädja dig med att en svensk vann 5-milen ...", säger norrmannen leende, ja, när jag beklagat mig över broderfolkets eviga segrar i skidåkning.
Å, så roligt, heja Sverige!
Och jag hejar vidare.
Det är roligt att se hur glada somliga blir .., många ler lite trött och säger .."tack, det behövs all hjälp!", andra stirrar rakt fram och tycks nästan se döden i vitögat.
Somliga önskar nog att man höll tyst eller åtminstone åkte själv.
Halva sträckan kvar!
Så här lät det i vid kontrollen i Oxbert.
Evert Sandin som sjunger, tror jag .., och tänk, en gång i världen hade jag en LP-skiva med den mannen .., jag minns tydligt hur fodralet såg ut och jag tror att den hade titeln "Helkul i Dalom".
I Oxberg köper jag varm korv till mig själv och Dextrosol till sonen (som senare ska dela med sig av detta till en tysk - och lika trött - skidåkarkollega.., och när den tyske mannen glatt ska ta sig en tablett, då dråsar han i backen .., men sen, efter en kvart kanske, var han ifatt och fick sig det där energitillskottet ..) och människor hejar och hojtar.
Först i mål av Göransson-Eikedahl-Widnergänget är energiknippet - tillika svärsonen - Micke.
Han åker som ett spjut och hinner ikapp såväl Anja Pärson (heja Anja, heja Anja!) som Kajsa.
Oförskämt pigg ser han ut efteråt också .., men säger ändå att aldrig i livet, aldrig en endaste gång att han ska åka Vasaloppet, nej, nu vet vi det!
Grattis Micke till din fina tid på sju timmar och fyrtiotvå minuter!
Tio minuter senare kommer Kajsa skidande .., och sjutton minuter efter Micke är det pv:s tur och
han påminner mest av allt om en liten tomtegubbe när han åker och han ser pigg ut och åker iväg och hämtar sina kläder och äter mat (sitter mitt emot en fransyska som är så dålig och pv hämtar en funktionär som kallar på läkare .., den arma kvinnan är totalt slut på!) och återvänder sedan till stadion och oss övriga.
Just här står vi och inte förrän efteråt upptäcker vi skylten!
Vid halvsextiden, när det börjat skymma lite (det kommer inte Anders att gilla att jag skriver .., det där med skymningen ...,-) , får vi förvarning i mobilen om att Anders har 650 meter kvar till målet i Mora.
Nu åker flaggan upp och vi sträääcker oss över planket för att möjligen kunna se honom och jag har - redan innan - sagt att vi står på den vänstra sidan (sett från åkarna), ja, jag har ju minsann köpt en stor krans till sonen som ska hängas runt halsen (ja, här räds vi inga överord .., mammor får vara omåttligt stolta över sina barn!)
Annas hejarop på lillebrorsan ekar över målområdet och Hilda hörs hojta "ja, kom igen!"
Och se ..., där kommer han .., trött och sliten, men orkar ändå ta flaggan och åka mot det hett efterlängtade målet och speakern säger att ..."där kommer en med en flagga, ja, jag ser inte vad där står för namn, men det är i alla fall en häst på flaggan och åkaren heter Anders Eikedahl!"
Då ler vi alla.
Tiden blir nio timmar och tjugofem minuter.
Efteråt får vi av sonen veta att detta var första och sista gången han ställer upp något så galet ..,("ja, ja, men det säger många efteråt ..." säger pv:s storebror Tommy som skidar in ytterligare en dryg timme senare ...) och nej, han ska minsann hålla sig till det han är bra på och gärna - ja, till och med jättegärna ! - stafettvasan, men att göra om detta - nä, aldrig -!
På hallgolvet i morse.
Orkar ni mera?
Efteråt ... när sonen hämtat sin utrustning, åker vi till Orsa Grönklitt och lämnar skidorna .., jag kör dom första tre timmarna, sen tar Patrik över .., och från Göteborg är det pv som kör.
Halv tre natten mot idag är vi hemma.
Det är iskallt ute - kyligare än i Sälen - eller så är det närheten till havet som gör det ..?
Sigge möter oss jaaaaamande .., och nu är det måndag och jag ska köra till Ystad och hämta Harry och lämna sonen i Malmö, fast i omvänd ordning.
Tur att man är ledig idag!
Det är däremot inte pv som efter en och en halv timmes sömn, tog bussen till Halmstad.
Sist av allt: vasaloppspojkarna vid femtiden igårmorse.
Fr.v. Anders, pv och Micke.
Grattis till er alla tre!
Ni gjorde det sååå bra!
Och till er som orkade läsa ända hit ner: grattis till er också!
Nu ska jag befria er från mer skidåkningsprat.
Sista kvällen i stugan handlar mest om att förbereda sig för avresan.
Nu ska allt packas samman .., det ska städas ., sorteras .., och pv ägnar sig åt att inmundiga nån slags energisörja som han tycker är förfärligt äcklig - men han vågar å andra sidan inte avstå - och efter kvällsmaten sitter nu alla utom bloggmadamen i hörnsoffan och tittar på Andra Chansen.
Herrar skidåkare ska upp klockan fyra noll-noll .., kvart i fem skjutsar AP dem till starten och efter att dom köat och fått ställa sina skidor i bra position (tänk er om man kommer sent i sista startgruppen och får stå längst bak i ledet, då har man fem tusen åkare framför sig bara för att man inte haft bråttom att stiga upp ...).
Själv har jag vändstekt mängder med ägg som ska bli till pålägg till morgondagens äventyr.
Ajöken,sa fröken och tack till alla som önskat lycka till, särskilt Bente i Hamar/Norge, som ju er ordförande i pv:s skidfanclub ,-)
Ni kanske tror att detta att agera publik är en baggis, men det kan ni glömma!
Heldagar går åt till att antingen förflytta sig med bilen till olika kontroller, därefter gäller det att hitta en parkering där man någorlunda lätt tar sig ut på vägen igen (och det är inte det enklaste, för p-vakterna är nitiska - om än vänliga) och det är bara att lyda order och parkera där man blir hänvisad ..., och sen står man ute i någon timme eller flera och inväntar åkarna .., försöker hålla värmen och så börjar allt om igen.
På hemväg från halvvasan (vi åkte vid åtta på morgonen och var hemma på eftermiddan någon gång), såg det ut så här i baksätet.
Skickar min inköpslista för helgen. Du brukar göra handstilsanalyser och
den här ger dig nått att bita i. Jag har nämligen skrivit allt men med
olika stilar. Vad säger det om mig?
Under halvvasan, när vi åker runt till några kontroller för att heja fram AP, hejar vi ihärdigt på en kvinna som har en mössa i form av jordgubbe .. ni vet, såna som var så moderna för ett antal år sedan.
När vi nu står och väntar på att AP ska komma i mål (igår alltså), så ser jag den här kvinnan passera och jag känner bums igen henne, ja, men det är ju verkligen hon med mössan och jag hinner ifatt och frågar om jag får ta en bild och hon säger - på tyska -, att åååå, ja, hon känner igen oss, ja, det var ni som hejade så mycket och kvinnan ser så snäll och rar ut.
Det blir lite småprat - dom ska åka i morgon, hela loppet - och hon frågar om jag kan ta en bild med deras kamera, ja, där dom står vid statyn av skidåkaren och det gör jag, men passar då även på att själv fånga dem på bild.
Här är dom alltså .., det glada paret Erika och Bernt från Tyskland.
Det är tur för oss att vi har en projektledare i laget (egentligen två, men det är bara den ena som används i det här fallet ...), ty stafettvasan kräver planering vad beträffar logistiken.
Två bilar ska köra .., lagkamrater ska hämtas och lämnas och nytt för i år är att kontrollen Mångsbodarna, där vi annars har mött upp förstaåkaren, där får vi bara susa förbi och dit åker nummer två med en löparbuss.
Micke, som är en bergsget och skuttar lätt uppför tunga backar, tar förstasträckan.
Så här (bilden ovanför) ser det ut när vi åker iväg.
Jo, det är trångt i bilen!
I Berga By (starten) ser det ut så här på parkeringen.
Och vi ser hela startfältet, fjortonhundra åkare, ge sig iväg i strååålande solsken!
Hökberg. Lilla Nelly är bästa supporten. AP inväntar Hilda.
Vi träffas sedan i Evertsberg, där en trött pv ska skicka "pinnen" vidare till Anders.
Det blåser stormvindar nästan .., men solen flödar.
Nästa stopp är Oxberg, där årets lagdebutant Hilda ska ge sig av (hon har sällskap - ja, inte i spåret - av sin kusin Kajsa - som har åkt fem vasalopp hittills - hennes Emil och så Hildas pojkvän Patrik).
Via mobilen får vi höra att avlösningen gått bra .., debutantens pappa ler och slappnar av och vår bil är redan då i Hökberg, där AP väntar på att Hilda ska komma.
Vi står nere vid sista backens början och väntar och plötsligt hojtar pv till .., jag kan säga att åååå, så lycklig han låter .., för där kommer dottern skidande och ser pigg och glad ut och det har gått fortare än han förväntat sig och nu blir det AP:s tur att ge sig av och vi (nu har andra bilen anslutit, men Patrik missar PRECIS flickvännens målgång!) tar sikte på målet i Mora.
Flaggan är målad av min systers dotterdotter Nathalie.
Där står vi och väntar .., Team-Taurusflaggan är redo .., och lilla koskällan som används flitigt av pv som hejar och hurrar för trötta skidåkare som kommer mot målet!
Mera väntan ...
Anders i blå jacka längst till vänster .., pv i tomteluvan och Micke redo att ta emot AP.
Från vänster pv, debutanten Hilda, Micke, AP och Anders.
Och AP är pigg och stark när hon visar sig och på storbildsskärm ser
vi prins Carl-Philip intervjuas, ja, han har också varit med i
stafettvasan tillsammans med bland annat sin flickvän som kommer från
Älvdalen och Micke berättar att han minsann åkte om prinsen och kände
igen honom!
Jaha, så är den tredje omgången av stafettvasan avklarad och alla är glada och precis hela vägen hem pratas det hur loppet har varit .., om barr och kvistar i spåren .., om glädjen i att känna sig stark .., ja, sånt!
Här står dom, Team Taurus.
På kvällen blir det den obligatoriska räkgrytan .., sång förstås och när klockan är tio stupar vi i säng, allesammans.
Och Hilda är entusiastisk värre och planerar redan nästa års stafettvasa.
Patrik tar då Hildas sträcka och Hilda åker halvvasan.
Heja, heja friskt humör!!
// Jag förväntar mig inte att bloggvännerna ska finna detta lika intressant som vad jag själv gör, men det här är ju mer som en dagbok för mig och orkade ni hit ..., så .., ja, ni vet .., det där med medaljer!
Det är svårt med bilder också .., ty mobilen används mest till att stämma av med övriga och ha koll på när någon är på ingång .., vips är batteriet slut!
Utsikten från solstolen ..., nästan som hemma i Malå i Tjamstanbacken,
Pensionatsvärden har tagit bilen till Mora för att hämta brorsdottern Kajsa med pojkvän .., i soffan ligger AP och vilar och Micke har kommit hem från vasaloppsstarten där han hämtat nummerlapp och chip inför söndagens äventyr .., Hilda och Patrik tar igen sig bara .., ja, då tar jag på mig anoraken och knatar iväg till backen, men först till det fina bageriet där jag köper ett avlångt bröd som inte är av denna världen (inte priset heller, för den delen ...) och sen tänker jag slå mig ner i en sån här ihopfällbar stol och sitta där i solskenet.
Dom fällbara stolarna förvaras i en stor trälår intill ingången till restaurangen.
Längs väggen sitter nu turister och tar igen sig .. ,idag är där färre ungdomar än igår och inga glassiga typer, men tänk .., ändå, så står jag där och tvekar lite .., jag tycker att det känns så dumt att spatsera framför hela sällskapet .,. så där som om man ska bli bedömd.
Alltså står jag en stund och låtsas ungefär som om jag väntar på nån .., jag tittar upp mot backen och spanar efter det obefintliga sällskapet, tills jag får nog av mig själv och hur dum jag är .., då stegar jag ner till den den trälåren (ja, det är en liten sluttning och där är våldsamt halt ...) och hämtar stolen.
Åååå, så ljuvligt att ha den med sig och sedan - i lätt avskildhet - kunna sitta och låta solen värma kinderna!
I kanske en och en halv timme sitter jag där och lyssnar till mammor och pappor som säger till sina barn att nu är det snart färdigåkt för nu stundar middag och barnen knorrar och vill åka fler gånger .., "bara två gånger till .., snäääälla!"
På väg hem passerar jag en liten tös som jag sett åka upp och ner i backen.
En av gångerna stod hon intill sin mamma och tittade åt mitt håll.
Så där .., så att våra blickar möttes.
Nu står hon och hennes storasyster och väntar utanför bageriet och just när jag passerar säger den yngre tösen "hej!" och jag hejar också och så småpratar vi en stund och jag gissar att hon är fem år och det är precis vad hon är.
Alldeles komplett underbart är det ju att - utan att man ens har förväntat sig det -, så kommer ett stycke vänsterhand susande genom rymden .., från Göteborg och krokiga spåret upp till en stuga i Sälen i Dalarna!
Så här skriver avsändaren:
Den här vänsterhanden tillhör Henrik.
Henrik är född i Stenbockens tecken och är äldst i en brödraskara på tre.
På bilden kan man se en glimt av en av hans tatueringar.
På underarmen står det:
Genom svårigheter mot stjärnorna.
Han har hållit på med idrott sedan barnsben och som lite äldre på elitnivå.
Han tränar fortfarande minst ett pass varje dag. Han är en mycket målmedveten
person, som inte ger upp i första taget.
Som liten var han försiktig och gjorde sällan något, som han inte var säker
på att klara av, men numera provar han gärna nytt antingen det gäller
matlagning, klädstil o.dyl.
Han kommer från Göteborg och har en skånsk mamma och en pappa från
Norrbotten.
Henrik studerar på Textilhögskolan i Borås och när bilden togs var han i
faggorna att ge sig iväg på utlandsstudier i Tyskland.
Om han får som han vill så vill han starta och driva ett modeföretag i
framtiden, då med herrkläder och ev. damkläder.
Tillvaron tycker han befinner sig på en 7:a och det är nog mest för att
hans flickvän fick sin utlandstermin förlagd i Manchester och han saknar
henne.
Hans bästa egenskaper är hans drivkraft och hans goda minne och när han
knäpper sina händer har han höger tumme upp. (Kan man ha nåt annat, undrar
han?)
Du kanske har gissat att handen tillhör min förstfödde?"
Hilda löser korsord .. mental träning inför morgondagen.
Efter en onsdagkväll då åtminstone halva styrkan däckade så snart lammsteken var avklarad (pv hade testat första backen i Berga By tillsammans med Micke och var totalt död när han kom hem och klockan 20.00 gick han helt enkelt i säng ...), blir det torsdagmorgon och då är det andra bullar!
Innan halv sju är vi uppstigna och det blir frukost och planering inför dagens utflykt till Tandådalen och våffelstugan (dit skidar alla utom bloggmadamen, som ska vara hemma och umgås med Nelly) och senare ska pv köra till Mora och hämta brorsdottern Kajsa och hennes Emil och sen väntar uppladdning inför stafetten i morgon.
Hilda, som i år gör debut i laget, har oroat sig för att köra vilse, men för övrigt är hon lugn som en filbunke.
Heja henne!!
Och AP har hittat ett pussel där några bitar är borta ...
Dagarna bara susar iväg!
I morgon fredag .., då är det alltså näst sista dagen här i Sälen och på lördagkväll ska det plockas ihop och packas och städas det mesta .., söndagmorgon vid fyra stiger vasaloppsåkarna upp och vi som är kvar ska lämna stugan i fint skick .., och sen iväg för att agera hejaklack!
