Och tänk, han tror på mig!
 |
| Ojdå. Jag har visst glömt att raka benen. Rakhyvel hitåt! |
Kvart i tio har jag fått tid på vårdcentralen i Harplinge.
Innan dess ringer mammas sjuksköterskeord i mina öron ...
"kom ihåg att alltid vara ren om fötterna!" (alternativt: ha rena underkläder!), för tänk om det händer en olycka och ni hamnar på sjukhus!", och mina fötter är alldeles lortiga efter barfotagräsklippandet, så det blir ett fotbad nån timme innan det är dags att ge sig iväg.
Och jag sitter ute på altanen, med fötterna i mitt eget lilla fot-spa och ler för mig själv.
Ja, jag tänker på allt som fastnar i ens minne.
Viktigt och oviktigt.
Himlen är blå.
Koltrasten flöjtar ännu.
Sen tar jag moppen och susar iväg söderut.
Tjugo minuter tar turen - knappt - och vägen till Harplinge - när man har svängt av från kustvägen, ååå, den är så vacker så man tappar nästan andan!
 |
När allt är klart ...
|
Vårdcentralen ligger i ett villaområde där någon klipper gräs och någon annan målar ett staket och i väntrummet sitter Hemköps kunder på rad och jag blir så glad och säger "men hej, är hela kundkretsen här, så roligt!" och det blir mycket prat och bara så trevligt!
I bakgrunden hörs svag musik och tänk, vad det lättar upp!
Så där sitter vi och pratar om robotgräsklippare och den härliga morgonen .., och vi är sju stycken som sitter i dom väldigt spartanska möblerna och på bordet ligger en tidning som handlar om motorsport.
 |
Ja, så såg det ut efter operationen ...
|
Efter tio minuters väntan blir det min tur.
Läkaren - som heter Mats och är pensionär men arbetar extra - har bruna ögon och ett leende som gör att man
nästan blir frisk bara av att se honom.
Och han tar i hand och hälsar välkommen och när vi kommer in i det lilla undersökningsrummet, försöker han släta till papperet på britsen, men jag säger att det behövs inte och så får jag berätta om mitt knä och om den där knivskarpa smärtan när knäet låser sig och jag säger att detta att jag knappt kan gå när jag kommer
hem om kvällarna, ja, men det inser jag att det beror på att jobbet är tungt och kanske inte det mest lämpliga, men vem står med öppen famn och säger "
åååå, Elisabet! dig har vi väntat på, kom och arbeta här hos oss!", inte när man snart fyller sextio .., så det eländet kan jag köpa - ja, att det blir så -, men den där smärtan och stelheten som gör att jag av och till blir låghalt, det är
nånting annat.
Och läkaren som har satt sig på en stol mitt emot mig, han säger att det här känner han igen, han har haft flera patienter med knäprotes där blivit just så här .., den där känslan av att någon sticker en kniv i knäet och vrider om .., just så .., och när han säger det har jag svårt att hålla tårarna borta -
äntligen, någon som inte säger ..."men Elisabet, det förstår du väl, man KAN inte ha ont i ett knä med protes!"
Så det blir ny remiss till röntgen och jag måste väl lära mig den svåra konsten att
stå på sig .., att även om röntgenbilden inte visar problemet (läkaren förklarar vad det kan vara ..., det har med protesen att göra, men inte så att den har gått sönder) , så bör jag få träffa en ortoped och kanske blir det artroskopi, ja, vi får se.
Men han tror på mig .., det är det viktigaste.
Och så åker jag hemåt.
Handlar i affären .., pratar med Bodil som nästan ramlar baklänges när hon ser mitt knä (jag lyfter på kjolen och visar och hon slår händerna för munnen! och det är i n t e för att knäet är vackert ,-) och så handlar jag lite lunchmat och pratar med Lena i kassan som visar nya bonuskortsystemet som introduceras idag (krångel, som vanligt) och sen åker jag hemåt .., stannar till här vid stoppskylten och ser korna i hagen .., svänger vänster och så raka spåret hemåt.
Brygger kaffe .., slår mig ner på stentrappan .., lyssnar till den ihärdige lille gransångaren och det underliga är att allt jag känner är ren och skär g l ä d j e.
Prick så.
