Ett faktum ....

... är att nu har det eviga högtrycket tackat för sig.

Från Gunnars web-cam-sida ser det ut så här i Tylösand, inte långt härifrån.

Nån mil bara.

Och pv är ute och springer femton kilometer ..., det är nog bilköparnerverna som måste lugnas.

Dragning på lördag ....

Alla vinster i veckans dragning kommer från Biggan/Birgit i Hudiksvall.

Och den som vill vara med och berätta om sin glädje, får lägga på en liten rem.

Följande har delat med sig hittills:

Jo, det är AP som är i Skåne och umgås med faderskapet och hans fru och hund .., och med lillbrorsan i Malmö. Ja, och med Micke, förstås.

Och förra veckans vinnare Eva på Frösön .., som berättade om sin födelsedagsglädje!

Monet har träffat två av sina barnbarn och läst Pippi för dem.
Tala om glädje!

Och där är Marianne Bokblad som varit på sångkurs tillsammans med andra sångare.

I Göteborg var den storartade Ann glad över att äntligen ha kommit till skott och badat katten Shiva.
Om man tittar på bilden .., så anar man att Shiva inte delade sin mattes glädje.

Och hedgrenskan i Skåne kände sån innerlig glädje över döttrarnas syskonglädje.
Här kramas lockiga lilla Iris om.

Fler som vill vara med?

Morgon i landet Halland ...

Ösregn vid sjutiden och därefter uppehåll.
Harry som kurar ihop sig i soffan.
Småfågelvitter.

Och vi äter frukost och tittar sedan på Gomorron-tv där miljöpartiets Gustav Fridolin berättar om boken som han skrivit om sin namne och morfar och jag tänker att kanske ska mp få min röst i nästa val, jag tycker verkligen om detta sympatiska språkrör och ja, jag vet, man kan inte rösta på ett parti bara för en sån sak, men faktum är att det kan man ju faktiskt.
Direkt efter intervjun med författaren, beställer jag boken.

När det blir nyheter berättar såväl radio som tv om president Obamas stundande besök i vårt land och jag ler för mig själv och tänker att mest av allt påminner det om småpojkar som har blivit ovänner.

Obama: nä, nu när du inte gör som vi säger, då tänker jag inte vara med dig längre Vladimir, nu ska jag vara tillsammans med Fredrik och Carl, så det så ...!

Och svenska journalister vinklar det hela så där så att Obama tycker alldeles särskilt mycket om Sverige, men det tror jag inte på.
Det är nog mest näsknäppen åt Vladimir som gäller.
Och nånstans ska han ju vara, ´n Barack.

Ja, så där snurrar tillvaron på en alldeles vanlig torsdagmorgon.
Pv funderar på bilköpet och i Västnytts morgonsändning sitter en oavbrutet leende nyhetsuppläserska och vi (pv och jag själv) börjar skratta och pratar med varandra med just det smajlet - alldeles enkelt är det inte - och pv säger att "han, Obama, han kunde få jobb på Västnytt när han inte längre får vara president, för han har ju ett så vackert leende" och så ringer äldsta dottern och berättar att Emma idag kommer hem från fotbollsäventyret i Israel och själv ska jag arbeta fyra dagar på raken och sen har jag en veckas holiday och det ska bli så skönt

Pv, han börjar jobba på måndagmorgon.

Dagens fönster ....

Två fönster från Haga i Göteborg och fönsterfångerska var ingen mindre än Babsan.

Ni vet, hon från Piteå, men som numera bor i Uppsala.

I måndags ....

... besök på ortopedmottagningen.

Idag kallelse till två provtagningar - en nästa vecka, en där nästa -, och den 23:e ska jag få träffa herr Larsson, han som är "revisions-tekniker" eller nåt sånt.

Med andra ord .., ser vad som ska göras med protesen.

Snabbt och effektivt arbetat, tycker jag.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

"Lite fönsterbilder kommer från ett jättefint Göteborg.
Härlig stad.
Ikväll blir det mat på Kometen och hoppas innerligt att herr Mannerström himself är där.

Babsan".

Tack du Babsan för detta!

Bilder från en alldeles vanlig tisdag ...

En vanlig tisdag kan man göra ..., just ingenting.
Man kan prata med Stig, 83 år, förstås .., han som mest hela dagen sitter i skuggan under ett körsbärsträd och tittar ut över den lilla världen som heter Stensjö.
Man kan också plocka ihop alla läsglasögonen .., räkna dem - ungefär som fåraherden räknar in sina får - och konstatera att jo, nästan alla är på plats.
Dom rosa sitter på mitt huvud och syns inte alls.

Och man kan få ett sms från sin semestrande dotter som är i Skåne och för dagen idkar träning tillsammans med sin man och sin tio år yngre lillebror.

Den dottern är precis som sin mormor och sin mamma, dvs .., "dit det bär, dit bär det".
Man kan också förundras över att ens egen mamma "går igen" ..., att gener kan hoppa bock över generationer och nästan klona barnbarn.

Och man kan prata om betydelsen av ordet sarv, ja, tillsammans med pv:s skånska släktingar.
Halleluja för Google.

På eftermiddagen kan en pensionatsvärd komma smajlande och säga ..."här har du post, Elisabet!" och det visar sig att det är vinster till Uppmuntringslotteriet!
Å, ni rara vänner!
Här är det Bettankax i Lund som har skickat skålöverdrag - ja, eller badmössa -, skriver hon.
Tack snälla!

Och titta, ett paket till!!
Det här kommer från Anne i Mantorp!


Anne och Bettankax har en gemensam nämnare: nämligen denna.
Jo, jo.

Stort t a c k till er båda!

Dagens fönster ...

Från årets stickläger i Fattigskogens Vildmarksby i Dalarna.

Ulrika tog bilden.

Ljuspunkter ...

Först får jag reda på att min protes sitter löst, ja, det mesta är väl tämligen löst när det gäller mig .., och sen, när jag kommer hem berättar pv att Saaben är utdömd.

Efter tretton års tjänst - inte bara hos oss -, är det fel såväl här som där och verkstadsmannen säger att det kommer att kosta så mycket att reparera den, så vore han i pv:s kläder, så skulle han skrota bilen.

Och så tackar min moped för sig och vill inte alls starta, annat än undantagsvis.

Nåja, i morgon ska pv titta på bil och jag ska lämna in herr Hooper till Lasse, snäll och rar kund i affären som fixar moppar. Hopefully.

Men glad blir man i alla fall när Stig från Bjärlöv i Skåne kommer på besök.
Ja, inte bara Stig, även hans fru Maj-Britt som är faster till pv (lika musikalisk som sin hädangångne bror .. Maj-Britt spelar dragspel!), samt dottern och mågen .., och alla utom Stig har åkt till Ullared, men Stig, han tycker som Ulrika och jag själv, att Ullared är sjunde graden i helvetet, lindrigt uttryckt.

Så han blir kvar här.

Vi sitter ute i solskenet och dricker kaffe och Stig berättar om pv:s farfars bror som nästan sköt en annan man och därefter såg sig nödgad att emigrera till Amerika .., var där några år .., återvände till Skåne, hämtade sin flickvän och tog henne med sig och förblev därefter amerikan.

Stig - som är född i Knisslinge i Skåne -, har arbetat på byggen, förutom de sista sjutton yrkesverksamma åren då han var vaktmästare på ett ålderdomshem ("på den tiden var dom äldre mycket piggare ...", säger han) och så har han, i sin ungdom, spelat fotboll som högerinner, ja, det var i Broby IF det och det var liksom inte igår.

"Ni vet, då ..., då hade alla spelare bestämda platser, man bytte inte så där som man gör nu och bäst var ju att vara back .., dom sprang inte med som nu för tiden ...", säger den förre högerinnern och ler filurigt.

Nu är Stig åttiotre år.

Han spelar boule ("vi har inte förlorat en enda match på länge ...", säger han och ser väldigt nöjd ut ...) och på vintern tittar han på fotboll i tv ..., och nu sommartid .., ja, då sätter han sig gärna ute på altanen och pratar lite med folk som går förbi.

"Du vet, vi bor ju mitt i byn, så det är alltid människor som passerar ...", säger han.

Ungefär så är det med Stig Carlsson från Bjärlöv i nordöstra Skåne.

Vill man bli lycklig ...

Då kan man med fördel titta på svt.play.

Och en handduk, alternativt näsduk, kan vara bra att ha inom räckhåll.

Helt fylld av beundran är jag för såna här eldsjälar till människor!

(Ja, man kanske inte blir direkt lycklig .. men man blir stolt över svensk sjukvård som ofta får klä skott för helt andra saker ...., och så blir man tacksam över att såna som Palle och hans kollegor finns till. Jag undrar jag om han inte är jämte?)

Här är programmet.

(Och ja, Rexxie, jag ska titta på det du tipsade om också).

Vernissage i Växjö ...

I Växjö bor Kerstin vars svärföräldrar heter Sonja och Gösta Pehrson.
Kerstin har många strängar på sin lyra ...

Och nu i augusti blir det vernissage.

Kent .., vore det inte nånting för dig att titta på?

Det bästa för AP .....

Att komma till landet Halland och få träffa Fiéri och känna att hon - hästen - utvecklas åt rätt håll ...

... det måste vara underbart!

Att se Micke må så gott och skratta så hjärtligt tillsammans med svågern Anders,
det är nog också stor glädje.
(Och jag tänker på telefonpratarbilden där Anders pratar med någon av systrarna .., där han sitter i loppisfåtöljen i min lägenhet i Ystad ... och mammahjärtat blir varmt.)

Och så detta att få komma till Skåne till pappa och Karin och bli bjuden på god mat och trevligt sällskap.
När AP var liten och var sjuk var det alltid pappa hon ropade på.
Det gör hon nu också, när hon är sjuk.
"Jag vill att pappa ska komma ....!!"
Och nu är hon där, men hopefully frisk och kry.
Hon ska ju springa loppet i Halmstad nästa helg.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!
Det bästa under veckan som gått det var flera saker.

1. Min födelsedag. Jag älskar födelsedagar, så barnslig är jag. Blev uppvaktad av familj och vänner. Solen sken och jag dukade med de gamla loppiskopparna och faten. Så blev det jordgubbstårta, som vanligt.

2. Passionsblomman som jag fick i Morsdagspresent slog ut. Vilken makalös blomma! Den blommade bara en dag sedan slog den ihop sig igen. Jag går och väntar varje dag på att den ska visa sig igen, vilket ännu inte skett. Jag är så glad över att jag hann fånga den på bild.

3. Världens goaste hund, vår Otis, han sprider glädje varenda dag.

Kram Eva

Dagens fönster ...

Elva i ett svep fick hon med, den kära ellem från Skellefteå!

Ja, fler än så, om man räknar småfönsterna på taket och kanske några där nere!

Bilden togs i värmländska Kristinehamn.

Det bästa för Bloggblad i Östergötland ...

Det bästa i veckan som gick var förstås sångkursen i Eskilstuna, den avslutades med en konsert – lite lagom pirrigt, med släkt och vänner i den fåtaliga publiken. 

Så roligt har jag inte haft på länge. 

Marianne.

(Välkommen in i byttan Marianne! Du får mycket trevligt sällskap!)

Det bästa för Hedgren i Skåne ...

Det bästa har varit dagarna med mina underbara döttrar. Att bara finnas där för dem när de behöver hjälp. Men det allra, allra bästa är att de vet att de alltid kan be mamma om hjälp (och även gör det!)  när det kör ihop sig!

 

På bilden har barnbarnet fastnat i en dubbelkram mellan sina båda mostrar. Hon ser inte ut att lida precis! Den ungen är SÅ älskad av alla!

 

Hedgren

Första gången ...

Cykelvägen till stan .., alldeles ensam var jag!

Jag har kört moppe i Thailand och i Grekland och längs havet i Ystad och en gång till Brösarps Backar och två gånger från Ystad till min syster på landet utanför Hörby ..., och hur många gånger som heslt till Haverdal eller Slöinge, men aldrig in till Halmstad.

Men idag blev det av.

Bilen är nämligen på verkstad (och ska skrotas!!!!) och själv hade jag tid hos dr Eriksson på ortopedmottagningen.
Elva och tjugo skulle jag vara på plats, men som alltid är jag ute i god tid och kunde slå mig ner i väntrummet en hel timme innan det var min tur.

Det var knappt att jag han öppna tidningen "Allt i hemmet", förrän dr Eriksson kom och ropade upp mitt namn och om jag säger att jag inte trodde mina öron, så var det ingen överdrift.

Jodå, ett återbud hade orsakat detta och det var bara att tacka och ta emot.

Dr Eriksson visade sig vara en kvinna i mina döttrars ålder och det första hon sa var att ..."ja, Elisabet .., när jag har tittat på din röntgenplåtar kan jag säga ...", och så fyllde jag i ..."att jag ser inget ovanligt ...", för så har det låtit tidigare, hos andra läkare.

Men så var det inte nu.

Hon sa ..." ... så förstår jag att du har det krångligt med ditt knä, för jag ser knappt något korsband och protesmodellen har jag aldrig någonsin sett tidigare, sa du att du har varit med i en studie av något slag ...?" och jag sa att ja, så var det.

Och jag fick lägga mig raklång på det prassliga papperet på britsen och hon tänjde och sträääckte och böjde och jag sa "aaaaaj, aaaaj!" och hon tittade allvarligt på mig och sa att .., "Elisabet, det är nästan helt löst det här ..., inte underligt att det blir bekymmer ..., jag tror absolut att det är något fel på protesen!"

Ja, det trodde hon.

Och nu har jag fått remiss till en herr Larsson som ska titta på vad som ska göras, men har jag otur måste den helt enkelt bytas ut.

På somliga ställen doftade det Grekland. Havre.

Så tackade jag för mig och haltade ut (för nu smärtade det förstås där knäet hade ruckats på) och jag kom ut på baksidan av sjukhuset och gick ner till min moped .., upptäckte att jag hade glömt jackan .., in igen .., såg en förfärligt mager kvinna ledas in av sin man till entrén och jag tänkte att ja, vad är ett trassligt knä mot för ett sånt elände ..., och sen, när jag hittat jackan som låg på plaststolen inne i entréhallen, tog jag moppen och körde hemåt.

Jag tog samma väg tillbaka, via Heagård, där almarna står döda och nakna.
Men vackert var det.
Är det.
Och jag tänkte på hur oerhört nära det var att jag hade ringt återbud och att jag nästan är benägen att hålla med Monet, som i en kommentar nämner "ett gudomligt ingripande".
Hade jag  i n t e   fått så överdjävulskt ont igår, hade nog inte läkarbesöket blivit av.
Det tänkte jag på.

Och hemma bjöd pv på kaffe och snart vankas jobb och jag har huvudvärk.
Men solen flödar.

Finns där någon glädje ....?

Ni är för underbara!

Utan att jag ens har knystat om ännu en dragning, så kommer ett mejl susande från Ann i Göteborg med katt-tvätt-glädje som nummer ett och jag ler för mig själv.

Det här verkar bli ett självgående tåg ,-)

Den här veckan är det helt och hållet Biggan i Hudiksvall (egentligen heter hon Birgit) som står för fiolerna.

Förstapriset är den fina samlingen med post-it-lappar ..., servetterna med de allra ljufvligaste små bakelser är andrapriset och tredjepristagaren får två vykort föreställande ett tunnbröd, samt en våffla med hjortronsylt.

Tack snälla Birgit!

Förra veckans vinster - bokmärket till Cecilia N i Härnösand - (tack Biggan!), duktyngderna till Eva på Frösön (tack Kattis!) samt vykorten till Eva i Tyresö (Biggan igen), skickas alla idag.
Ja, den sistnämnda ska få dem personligen överlämnade.

Välkomna nu med er glädje!

Ni vet ..., mejla till bisse151@gmail.com och gärna bild till!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

M y c k e t  sur katt .....

Hejsan!

Det bästa i veckan var nog att jag äntligen fick badat Shiva. Hon fäller så himla mycket och behövde sig ett litet svalkande bad. Det har varit aktuellt länge, länge men är så svårt att göra på egen hand. Det är ju inte precis populärt, om man säger så.

Nu kom bästa Andersponken och assisterade och det gick så bra så. Bara ett endaste litet pip från Drottning Shiva och inget blodvite uppstod nånstans.

Efteråt var hon väldigt sur på mig och gick sin väg så fort jag närmade mig. Lite leverpastej hjälpte upp det hela och på kvällen hoppade hon upp i knät som vanligt. Hon är i alla fall inte långsint Ler
Numera är drottningen så mjuk och så mjuk och doftar så gott så gott – och vi är de bästa vänner igen.

Kram Ann,.

Målpunkt D ....

Jag tog en bild igårkväll, av hela knäet. Det ser groteskt ut.

Hela sommaren har jag varit i det närmaste smärtfri när det har gällt mitt protesknä.
Ja, frånsett i juni när jag blev låghalt och då besökte vårdcentralen, fick remiss till ortopeden och åkte hem ..., (läkaren kände inte ens på mitt ben .., det gjorde pv och sa .., så varmt det är, mycket varmare än det andra! och så tog jag en omgång med Ibumetin och sen var det bra) ..., och några gånger till när knäet låst sig när jag promenerat med harry.

Men i  s t o r t  sett så har det fungerat.
Jag har till och med kunnat gå nerför trappan i ett svep, så där som en alldeles vanlig människa.

Med posten kom så småningom ett brev, där det meddelades att jag hade fått tid till ortopeden - idag mitt på dagen -.

Då jag nu varit så otroligt bra i knäet, funderade jag på att tacka nej .., så kändes det.

Ja, jag vet .., det var dumt tänkt.

Igår .., en halvtimme innan jag skulle moppa till jobbet, låste sig knäet nånting alldeles förfärligt - det värsta jag någonsin varit med om -, och det kändes som om jag fick 220 Volt rakt in i benet! I tio sekunder varade det kanske .., jag skrek så pv hoppade rakt upp och stackars harry höll väl på att pinka på sig.

Efteråt blev benet som avdomnat .., och värkte resten av dagen.

Ja, det var nog Vår Herre eller Fru som tyckte att näää, här ska inte avbokas, se till att komma till ortopedläkaren nu!

Så det ska jag göra.

Jag ska moppa till stan - första gången någonsin - då bilen är på verkstad.

Och sen ska jag ta sikte på Målpunkt D.

Det blir spännande.