Elisabet

Första gången ...

Cykelvägen till stan .., alldeles ensam var jag!

Jag har kört moppe i Thailand och i Grekland och längs havet i Ystad och en gång till Brösarps Backar och två gånger från Ystad till min syster på landet utanför Hörby ..., och hur många gånger som heslt till Haverdal eller Slöinge, men aldrig in till Halmstad.

Men idag blev det av.

Bilen är nämligen på verkstad (och ska skrotas!!!!) och själv hade jag tid hos dr Eriksson på ortopedmottagningen.
Elva och tjugo skulle jag vara på plats, men som alltid är jag ute i god tid och kunde slå mig ner i väntrummet en hel timme innan det var min tur.

Det var knappt att jag han öppna tidningen "Allt i hemmet", förrän dr Eriksson kom och ropade upp mitt namn och om jag säger att jag inte trodde mina öron, så var det ingen överdrift.

Jodå, ett återbud hade orsakat detta och det var bara att tacka och ta emot.

Dr Eriksson visade sig vara en kvinna i mina döttrars ålder och det första hon sa var att ..."ja, Elisabet .., när jag har tittat på din röntgenplåtar kan jag säga ...", och så fyllde jag i ..."att jag ser inget ovanligt ...", för så har det låtit tidigare, hos andra läkare.

Men så var det inte nu.

Hon sa ..." ... så förstår jag att du har det krångligt med ditt knä, för jag ser knappt något korsband och protesmodellen har jag aldrig någonsin sett tidigare, sa du att du har varit med i en studie av något slag ...?" och jag sa att ja, så var det.

Och jag fick lägga mig raklång på det prassliga papperet på britsen och hon tänjde och sträääckte och böjde och jag sa "aaaaaj, aaaaj!" och hon tittade allvarligt på mig och sa att .., "Elisabet, det är nästan helt löst det här ..., inte underligt att det blir bekymmer ..., jag tror absolut att det är något fel på protesen!"

Ja, det trodde hon.

Och nu har jag fått remiss till en herr Larsson som ska titta på vad som ska göras, men har jag otur måste den helt enkelt bytas ut.

På somliga ställen doftade det Grekland. Havre.

Så tackade jag för mig och haltade ut (för nu smärtade det förstås där knäet hade ruckats på) och jag kom ut på baksidan av sjukhuset och gick ner till min moped .., upptäckte att jag hade glömt jackan .., in igen .., såg en förfärligt mager kvinna ledas in av sin man till entrén och jag tänkte att ja, vad är ett trassligt knä mot för ett sånt elände ..., och sen, när jag hittat jackan som låg på plaststolen inne i entréhallen, tog jag moppen och körde hemåt.

Jag tog samma väg tillbaka, via Heagård, där almarna står döda och nakna.
Men vackert var det.
Är det.
Och jag tänkte på hur oerhört nära det var att jag hade ringt återbud och att jag nästan är benägen att hålla med Monet, som i en kommentar nämner "ett gudomligt ingripande".
Hade jag  i n t e   fått så överdjävulskt ont igår, hade nog inte läkarbesöket blivit av.
Det tänkte jag på.

Och hemma bjöd pv på kaffe och snart vankas jobb och jag har huvudvärk.
Men solen flödar.