Ännu ett söndagsfönster ...

Tänk er att någon som är på vift - till exempel i Paris - sitter och äter frukost och råkar vända blicken uppåt och då upptäcker ett fönster .., och att denne sedan tar fram sin mobil, fångar fönstret ..., och därefter skickar iväg bilden till en västerbottensmadame i landet Halland!

Är inte det helt otroligt omtänksamt?

Och ett alldeles purfärskt fönster är det.

Så här skriver avsändaren:

"Utsikt från min restaurang i gränderna.

God söndagslunch.

//Bert"

Tack! säger jag.

Efter röjningen ...

Och så händer det sig att pensionatsvärden beslutar sig för att röja.
Inte i garaget, men väl i garderoben i lillhallen - en garderob som i stortidningarnas lägenhetsannonser kanske hade kallats för walking-closet - men i mindre skala.

När jag kommer hem från jobbet är såväl lillhallen, köket, som stora hallen ett enda kaos!
Där ligger några av Gunvors virkade dukar i brunt och orange .., där är gamla VHS-filmer .., en extern hårddisk som jag inte visste att jag hade .., där är en juicepress .., en trasig spegel .., och där är en blå Ikeakasse fylld med mina tillhörigheter!

Där är mina egna skriverier  urklippta från hemtidningen ..., och jag blir stående i köket och läser om Karla Faye Tucker som avrättades i USA och hur hemskt en liten Anders då tyckte att det var.

Där är sånghäftet när Anders var färdig med polisskolan och där är ett gammalt svartvitt fotografi från sjukstugan i Malå och mamma som sitter där i sin vita uniform och jag funderar över att vad är det för en lång sladd som ringlar där på golvet?
Kanske ställdes lampan dit för att bättra på ljuset?

Och i högen av fotografier och kåserier finns även ett flertal av mammas handskrivna brev!

Där är också AP och Maria i havet på Jyllands västkust .., och där är Emils solbrända nacke och hans håriga armar.

Där är också Emil och Emma som har fått följa sin mormor till ön Grinda i Stockholms skärgård och roligast av allt - tyckte en då liten Emil - var att få sitta upp på gårdskarlens fyrhjuling.

Och där är en bild av Kent från Växjö och Emil ..., det var på Samos när vi moppade runt ön!
Och där är vår cocker Linte och ett brev från Maria till mormor i Bolivia.

Och där en liten go Emma som, tillsammans med sin mormor, åker Djurgårdsfärja till Gröna Lund .., fram och tillbaka åker vi och det är så spännande så Emma nästan pinkar i byxan. Den vackra spånkorgen var målad av grannen Leina.

Två inrikes frimärken från 2001 hittades också.

Alla dessa gulnade urklipp och bilder .., tänk, det blir som skärvor från ett liv som har varit och fortfarande är .., eller som att plötsligt öppna en dörr till ett av hjärtats innersta rum ., det där finrummet där så många minnen finns samlade.

Just så känns det.

Det bästa för Kerstin i Skåne ...

Mitt bästa är att vår kalender där intäkterna OAVKORTAT går till Cancerfondens Blå Bandet nu är på väg till tryckeriet!

Kan knappt fatta det!!!

Hedgren.

//OBS! 
 Elisabet säger: jag tycker att detta med kalendern är så genialiskt påhittigt av Kerstin! Vilken finurlig julklapp/present! Kalendern kommer att kosta 100 kronor och är någon - boendes i övriga landet - intresserad av att köpa den, så mejla bara mig, så vidarebefordrar jag ert namn och adress till Kerstin!
Då tillkommer förstås portokostnaden (för kalendern, inte för vidarebefordrandet), men det blir ju inget hemmansvärde i alla fall.
Till den som undrar över om det bara är elva månader på kalendern, så är svaret "nej".
Fröken Januari kunde inte närvara just när omslagsbilden togs, så enkelt var det, men hon är med sedan förstås.

Mitt eget bästa ...

Nej, jag har inte fått fläcktyfus på överkroppen. Det är nog nåt Instamgramfilter.

Mitt eget bästa .., det var nog ändå det där doppet i havet den 1:a oktober.

Inte för att det var världens skönaste, utan för att jag verkligen gjorde det.

Anders, en före detta klasskamrat från malåtiden, var den som stod för utmaningen och när jag upptäckte att såväl räcket som stegen till piren i Steninge var bortplockade .., då började det kännas hemskt.

Men så tänkte jag att .., ja, gör han det, så ska jag klara det .., och i ett huj bytte jag om där på stranden .., gick med ytterst bestämda steg ut i det långgrunda vattnet och så tjopp i .., två simtag under ytan och så kvickt upp igen.

Ingen stege!!

Det var en fin morgon vid niotiden och när jag stod där med handduken virad om mig, så kände jag solen värma och endorfinerna rusade runt i kroppen i själen och när jag sedan körde hemåt, looog jag mest hela tiden.

Jo, det var det absolut bästa.

Det var vad som värmde mitt hjärta så där extra-mycket.

Dagens fönster ...

.... kommer från Grythyttan i Västmanland.

Och det är förstås fina, fagra, fenomenala, flitiga fönsterfångerskan fröken Ulrika (jag kan ju bara inte skriva Fulrika) som varit framme igen!

Jag undrar hur många hundratals fönster hon fångat under årens lopp?

För åren är många .., jag tror att fönsterfångandet började för en sju, åtta år sedan?

Tack Ulrika!

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej!

 

Efter sommarviste på balkongen så blir belöningen så här tjusig. Egentligen tycker jag kaktusen

är lite för mycket, ja fulsnygg helt enkelt. När det inte är några blommor som drar blicken från

bladen, så ser den ju rent förskräcklig ut.

 

Nu hoppas jag att jag kvalar in till dragningen nästa gång och hoppas även att jag vinner lite chili,

för nu är min förra vinst av chilis nästintill slut.

 

Kram/Anne i Mantorp

 

// Elisabet säger: det här är veckans vinster i lotteriet (ja, egentligen veckan som kommer ..,dragning på lördag med självaste herr Pehrson som Notarius Publicus).

 

En valfri chilipåse, så generöst skänkt av Birgitta (Lilla B) i Västmanland.

Tack snälla! 

Samt Margareta Strömstedts senaste "Jag skulle så gärna vilja förföra dig ...." och underbara filmen "King´s  speech" med Colin Firth.

Och så ett kvällsfönster ...

Fredagkväll 4:e oktober

Hej!

Ikväll har det varit Kulturnatta' här i staden.

Det bjöds på musik (lillasyster spelade med kulturskolan) dans (storasyster dansade med sin gymnasieklass men vi missade det tyvärr) Det var sång, teater, graffitimålning, afghansk dans, magdans fotokonst och mycket mycket mer på olika platser i staden.

Vi tittade in på UNO som är stadens ungdomscenter. Vilket härligt ställe! Synd man är lite för gammal hänga där....

Sen avrundade vi på Svenska Migrationscentret (som tills nyss hette Svenska Amerika Centret) som ligger i residenset (där landshövdingens lya också är)

Där bjöds det på fika. Det så typiskt svenska att fika.

- Varsågod och ta kaffe och småkakor sa värdinnan.

I trappan fanns detta härliga fönster.

Sen cyklade jag hem i oktoberkvällen och såg på Skavlan. Det är en annan slags kultur det.

Turtlan

Bäst idag ...

Det var strax efter 11:e-september-eländet som jag första gången hörde talas om det där med ursprungsspråket och vad det kan betyda. I tv berättade en brandman i New York hur det blev när larmet kom och hans kollegor insåg att nu hade helvetet brakat loss, jo, då plötsligt surrade luften - inte av amerikanska/engelska - utan av polska, italienska och andra hemspråk!

När nånting riktigt hemskt eller känslosamt händer, då återgår vi till det ursprungliga .., då kommer barndomens språk fram i oss!

Själv minns jag en resa från Ystad till Lycksele och någonstans kring trakten av Umeå kom Radio Västerbotten in på bilradion och jag översköljdes av värme och började gråta .., det var den här känslan av att vila i sin egen dialekt.

Ett annat tillfälle: efter fem veckors vistelse i Sydamerika har vi, på vår väg hem, kommit till Skellefteå. Jag står vid entrén utanför Domus och plötsligt hör och ser jag tre äldre män som står  tillsammans och småpratar och deras dialekt är precis densamma som min pappas - han, som då inte längre är i livet -.
Ännu trettiotre år senare kan jag komma ihåg känslan av igenkänning och vad den gjorde med mig!

Allt det tänker jag på när jag läser underbara Karin Thunbergs krönika i Svenska Dagbladet idag.
(Hon ensam skulle kunna vara en orsak att förlänga prenumerationen på tidningen, men så blir det inte. Dödsannonserna är dessutom stela och tråkiga och det är mest överstar och direktörer och deras karriärer som det skrivs om).

Dagens Nyheter har vi under helgerna.
För mig är det inte dom storslagna rubrikerna som gör att jag formligen har ett kärleksförhållande till DN, nej, det är dom där små notiserna.

Som den här, här ovanför, till exempel.

Det får mig att bli inutivarm mest hela dagen och när jag lite senare idag ska stå bakom kassan, då ska jag tänka på just detta som Kjell Öberg i Täby har berättat om.

(Dessutom tycker jag om den numera så allmänt bespottade Hanne Kjöller, ja, hon är också en anledning till att jag gladeligen betalar prenumerationen!)

Framtidsplaner ...

Gissa, hur lycklig man blir, när man upptäcker att dom där två semesterdagarna som man har fått beviljade (VM-kval i fotboll på Friends Arena¨tisdag den 15/10) liksom genererar en hel veckas ledighet och det utan att man planerat det hela!

Ännu mera glädje blir det när båda döttrarna kommer ner nästa helg, ty då ska Fiéri återbördas till Ekerö.

Redan har det hojtas om diverse önskemål!

"Å, jag längtar efter pv:s gifflar!" skriver den äldsta.

"Min björnbärsmarmelad är snart slut!" skriver den yngre madamen.

Och själv ska jag lifta upp med töserna - så där så jag får en kväll extra i landet Uppland - och jag tänker på uppresan och vilket fika vi ska ha med och kanske kan vi, som förr om åren, sjunga den här sången när vi sitter där i bilen tillsammans?

Och kanske kan jag, när vi - hopefully - har kommit fram, borsta håret på Emma eller massera Emil på ryggen?

Och på måndagen ..., kanske jag kan gå på stan, om det nu inte är hällregn?

Och på tisdagkväll är det fotbollsmatch!

Steel City Anna skrev ett tankeväckande inlägg om vikten av längtan. Längtan med stort L.
Det är min nästan-bästa-gren - att längta - och nu kan jag lätt som en plätt arbeta lördag-söndag-måndag-tisdag- torsdag och fredag och tänk .., hela tiden ska längtansmoroten dingla framför mig.

U n d e r b a r t, är det!

Dagens fönster ...

Eckes, förstås.

Om jag inte hade träffat pv och någon gång - av någon anledning - flyttat till landet Halland, då hade drömmen varit att få hyra det lilla gula huset som ligger så nära bäcken och dom stora träden.

Aldrig blir ljuset såååå vackert, som just i ett av rummen!

Och här kommer det tröstpriser! 

Nån som behöver hotta upp sig? Ja, jag skulle nog behöva en påse ,-)

Från den rara och generösa Lilla B - Birgitta i Västmanland - kom idag med posten sex små påsar med egenhändigt odlad chili!

Vilka underbara priser det blir i lotteriet!!

Nu gör vi så här, att till nästa veckas vinster lägger vi en valfri påse av dom här dynamit-starka sakerna, ja, som tredjepris.

Tusen tack Birgitta!

Hur intressant som helst ...

Min syster: f.d. dialyssköterska. Ordning och Reda. Hon har inte kissat på sig.

Nu på förmiddagen har jag repristittat på ett program som är så himla roligt och intressant!
Det handlar om vilka signaler kläder ger.

Och ni som läser här, ni vet ju att jag brukar gissa vilket yrke kunderna har, dom som handlar i affären. Nu är det långt ifrån alltid beroende av klädseln, men visst hjälper den biten till.

Gösta Perhson, f.d. envis egen företagare. Samt NP.

Ni anar inte hur ofta man prickar rätt!

Här ligger en civlingengör som blivit intervjuad av Washington Post. Hade jag aldrig kunnat gissa.

Det där med kläder betyder nog mer än man tror.

Sonen. Ja, jag tycker att uniform är snyggt, om än inte just den här varianten.

Jag har sagt det förut och säger det igen: enklast är att hitta lärarna, särskilt kvinnliga lärare och allra helst småskollärare. Då kommer streckkoderna alltid åt rätt håll .., har läraren barn med sig talar dom ofta om för dem vilka frukter som läggs på bandet - eller ännu hellre - medan dom plockar varan frågar dom barnet .."vad är det här för frukt lille Albin ..., ja, alldeles rätt, det är en a v o c a d o!"

Folksskoläraren P-O Hansson, Dikanäs. Min mammas morfar.

Har lärarinnan sin sextioårige make med sig, får denne ofta tillsägelser om hur varorna ska packas i papperspåsen.

"Kjell .., lägg inte äggen i botten nu!"

Lite så är det och detta skrivs nu  med glimten i ögat, kom ihåg det.

Vårdpersonal på Ejderns gruppboende i Ystad. Också i uniform.

I programmet diskuteras och visas exempel på hur mycket uniformer betyder.
Själv avskyr jag att gå klädd i en slags "uniform" som jag inte själv har valt.

Distriktsskönterskan Sonja Pehrson. Numera praktiskt klädd.

Präster, direktörer, distriktssköterskor är också relativt lätta att känna igen.

En stuckatör i Helsingborg.

Distriktssköterskor har ofta bråttom, är oerhört rationella och skyndar sig iväg.
Ofta praktiskt klädda.
Sällan make up.

En buddhistmunk? Nä. Gunnar i Vaplan.

Direktörer har sommartid röda eller gröna chinos, betalar med American Expresskort och tycker det är himla dåligt att man inte får ta ut ett högre belopp än summan visar, det får man ju med andra kort.
På lördagen har direktören golfskor på sig och han är ofta brunbränd och väldigt ofta: lång.

Och arkitekter, ja, skriver dom sin namnteckning på t.ex. ett REK, så känner man igen den spretiga handstilen, annars är dom ofta helt klädda i svart.

En psykolog i Australien.

Ungefär så, tycker jag att det är.

En frälsningssoldat i London.

Om man nu tycker att sånt är intressant - och det gör jag verkligen -, det här med vad utanpåverket säger eller visar ..., då är ett sånt här program som pricken över i.

Med nöje ska jag följa övriga avsnitt i serien!

Ett småpratsmöte ...

Den tomma lagården. Där brukar sigge övernatta.

Morgonpromenad med harry.
Ute på åkern håller bonden på att lägga ut stora, blå dräneringsrör .., där är enorma rullar med blå plaströr som väntar på att åka i backen och där är flera traktorer och nån slags lastare.
Himlen är blå.
 
Då kommer en bil (en Volvo kombi) sakta körande och stannar till vid min sida och rutan glider ner och där sitter en äldre farbror iklädd blåställ och han är rund om magen och om kinderna och säger godmorgon, godmorgon ..., och jag grunnar på om jag känner honom, men det gör jag inte.
 
"Ja, jag svängde bara förbi för att titta på när dom lägger rören, det här handlar om att förbereda sig för det nya klimatet .., det kostar säkert nån miljon eller mer, men det kommer han att ha igen bonden, ja, i form av mycket större skördar ...", säger mannen som nyss har varit och köpt ägg från hönseriet tvärs över vägen.
 
Så då pratar vi lite om ägg också och mest om saknaden från äggen som - visar det sig - vi båda köpte i Västergård, några kilometer bort.
Godare ägg har vi väl aldrig smakat, men nu är det slut med det roliga.
"Dom här går också äta .., men det är inte samma sak som med dom andra..", säger mannen.
 
Han ser snäll ut.
Och sen åker rutan upp igen och vi säger hejdå och jag tar harry och går hemåt.
 
Himlen är fortfarande blå.
Jag tänker att småpratsmöten är vad jag tycker om.

Dagens fönster ...

Ulrika, hon har nog alltid håven med sig och häromdagen slog hon nog fångstrekord - det var "all time high" -!

Det här fönstret till exempel ..,  hittade hon här.

Så var det klart ...

Ikväll har jag läst ut boken till höger på bilden, den som blivit så omskriven och som så många har rekommenderat.

Vad tyckte jag då?

Jo, jag tyckte att den var "för mycket".
För mycket av det mesta .., ett ständigt upprepande av ovänskapen mellan Ove och Rune .., och väldigt starka .., ja, nästan karikatyrer av människorna.

Ett par gånger gapskrattade jag högt - körlektionen, t.ex. -, och när repet gick av ..., men ibland kändes det som att jag läste en bok om ..., Åsa-Nisse.
(Där fanns ömsinta stycken också, det ska sägas).

På en skala från 1 - 5, ger jag den ... en 2:a och nu ska jag titta på hur dom stora tidningarna har betygsatt boken.

Svenska Dagbladets recensent skriver så här.

Och i DN stod det så här.

På bloggen Bokhora kunde man läsa följande.

Ja, det är bara att inse att jag inte tycker som recensenterna. 

I morgon ska jag ta mig an Little Bee.

Nu är det dags igen ....

Det här, mina vänner, är nästa veckas vinster i Uppmuntringslotteriet.

Förstapriset är Margareta Strömstedts senaste bok, som jag tyckte så oerhört mycket om.

Här kan ni läsa om den.



Tröstpriset är en dvd-film som också den gick rakt in i mitt hjärta, med utsökte Colin Firth i huvudrollen.

Så ..., vad var det nu som värmde era hjärtan så där lite extra ...?

Vill du dela med dig, så maila då till bisse151@gmail.com och mer än gärna bild till, så lägger jag in allt eftersom.

Sånt som irriterar ...

När dom som är stora sätter sig över dom som är små.

Så här, till exempel.

Så .., tack för mig, Hemtex.

Getinge tur och retur ...

Och så är det igång igen - blodtrycksmedicineländet -.
Förra gången var min ordinarie medicin slut .., "men den här absolut likvärdig", sa apoteksdamen och jag tänkte att okej då.

Efter en vecka började mardrömmarna.
Varje natt vid fyratiden vaknar jag kallsvettig och det är de allra mest förfärliga scenarior som spelas upp i nattmörkret och fingrarna svullnar upp och jag får inte av mig ringen.

Och någon slags explosionsvärk i båda knäna uppenbarar sig, knappt så att jag kan ta mig ner till stranden - eller det går inte - och jag håller gråten stången och skriker till harry att inte dra i kopplet.

Väl hemkommen ringer jag apoteket (0771 - 760 760 - "om du vill komma till ett apotek i din närhet, tryck 1" och då hamnar jag i Ullared! "om du vill komma till ett apotek på en annan ort, tryck 2" och då får jag välja mellan olika halländska apotek och väljer Ekorren i Getinge och jag tänker .. hur gör gamla människor som inte är så vana vid knappväljandet?!) och får veta att det finns en annan sort, Losartan Teva, den kan jag ta och så får jag byta helt enkelt.

Tar fel väg till Getinge .., passerar den överkörda lilla katten som också idag ligger vid sidan av vägen och med ena tassen rakt upp i luften .., ååå, jag får ont i hjärtat och tänker att man borde ju flytta henne eller honom, men det blir inte av och när jag kommer till Slöinge upptäcker jag misstaget - va? jag skulle ju till Getinge! -

Apoteket är litet och ligger i anslutning till vårdcentralen, vilket ju är synnerligen praktiskt.
Två vitklädda damer arbetar bakom disken.

"Hmmm .., det är ju underligt det här .., dom flesta tycker sååå bra om Losartan från KRK"  säger kvinnan som expedierar mig och jag har hört allt förut och damen är vänligheten personifierad och hur som haver får jag dom andra pillren och tänker att nu ska det väl ändå bli bra?

Efteråt åker jag till Konsum och handlar.

Att besöka en liten affär i ett mindre samhälle (ja, sååå litet är inte Getinge) känns som att tränga sig in i ett vardagsrum där man inte är inbjuden.

Alla pratar med kassörskan eller med varandra och jag känner mig bortkommen och tänker att så där är det kanske för kunder hos oss också, såna som inte är stamkunder ..., det - ja, den där främmandekänslan -, ska jag lägga på minnet.

Sen kör jag hemåt.

Passerar Steninge kyrkby där förskolebarnen leker ute på skolgården .., och där är den lååånga bokallén och där framme syns havet och horisonten och sen kommer Steninge och så höger och där är vandrarhemmet och piren och där är Stora och Lilla Skipås och skylten att jag nu är i Falkenbergs kommun och då är jag nästan hemma.

När jag parkerar bilen, hör jag harry tjuta av glädje.

Dagens fönster ...

Eckes lilla gula hus. Där hamnar alla äpplena.

Den andra lediga dagen av två.
Blå himmel och solsken.

Det tar liksom aldrig slut.

Och här, mina vänner ....



... är vinnarna i veckans uppmuntringslotteri!

Grattis till er alla tre!

Stort tack också för att ni så generöst delat med er av glädjen!

// Förstapriset - lunchväskan -, går alltså till Göteborg och den storartade Ann.
Jag ska posta vinsten idag, så kan du ta den med dig till jobbet.

Det var det här som hade värmt Anns hjärta.

Andrapriset går till Eva i Tyresö - såja, nu kan ni spela kort hela dagarna -, du och Långe Maken!

Och det - i mina ögon - så vackra dubbelvikta kortet, det ska susa iväg till Ulrika i Västmanland.

Grattis till er alla tre!