Harplinge ...

Medan pv ägnar sig åt tvättstugeröjning (ja, här röjs det minsann ...), tar jag bilen och kör till Flygstaden för att köpa fästen till hyllorna, dom som ska sättas upp.

Någonting har hänt där borta .., det är avspärrat och polisen står vid ena infarten och viftar och har sig .., det är blåljus och alla får vända och ta en annan väg. Lite spännande är det och ingen vet vad som har hänt?

Sen till lilla Harplinge. 
I byns affär returnerar jag den där fina tunikan från Gudrun Sjödén - den var alldeles för tunn och genomskinlig - och expediten, en herre i 40-årsåldern, är inte av den muntrare sorten.

Utanför affären ser det ut som på bilden här ovanför och kvarnen fungerar ännu.

Tittar in på Börjes konditori och köper en Karlsbadersemla till pv.
Expediten är en ung flicka i 20-årsåldern.

"Åååå hjälp, så vackra ögon du har!" säger jag till henne och det har hon verkligen .., nästan lavendelblå.

Och så hemåt.
Så här ser det ut när man kör ut från Harplinge.
De allra vackraste träd ...., och medan jag styr hemåt, tänker jag på när den där morgonen ska komma när det är min tur att köras in till operationssalen .., jag tänker att kanske blir jag nervös .., ska jag vara vaken och lyssna på musik i hörlurar eller ska jag be att få sova ...?

Sånt kan man fundera över en solig lördag i mars.

Idag ....

Dagens fönster ...

Ledig helg och bara en enda arbetsdag återstår .., sedan är det bara att vänta.

Hela natten har det stormat nåt alldeles hemskt .., i flera timmar låg jag vaken och lyssnade och befarade att taket skulle tacka för sig och susa iväg.

Det gjorde däremot en ruta i växthuset - och den här gången gick det sönder -.

Och så här ser det ut när jag vänder blicken åt vänster och tittar ut.

Sånt man minns ...

Ett vykort kom med posten när vi var där .., från en då  liten Anders, på semester på Jylland.

Under en resa till England tillsammans med AP (det kan ha varit 1991), fascinerades jag sååå av något som jag aldrig tidigare hade sett.

Å, så mitt hjärta värmdes!

Och det var som små noveller.

Eller livsöden som trädde fram.

Allt det tänkte jag på när jag för en stund sedan läste det här.

Som en guldgruva ...

Att Guy är en utsökt fotograf, det tror jag nog att dom flesta av oss känner till.

I alla fall vi som brukar besöka hans sida.

Men här ... här har han ju rena skattkistan!

Vilka fantastiska bilder och vilka människor och så många varma leenden!
(Det i sin tur säger mycket om fotografen ...., din värme sprider sig, Guy!)

Men allra, allra bäst tycker jag om hunden, vars blick möter fotografens.

Dagens fönster ...

Förutom körsång, segling och skidåkning (läs: Vasaloppet ..., natten mot idag drömde t.ex  pv att han var uttagen i skidlandslaget tillsammans med Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck ..), så finns det nog inget som fascinerar pv så till den milda grad, ja, som att kolla SMHI:s sida på nätet.

Och varje morgon lyssnar den högt ärade pensionatsvärden på sjörapporten.

"Men varför det .., du ska väl inte ut på sjön ..?" säger jag häpet.

"Jaaa .. , men det har jag alltid gjort, lyssnat på den, alltså .., och så får jag ju veta hur det är med vinden och så .., jag cyklar ju och då är det rätt viktigt ...", svarar pv.

När jag får någon tid sedan råkade klippa av den tunna, tunna sladden till termometern, den som satt på köksväggen och mätte såväl inom, - som utomhustemperatur (jag trodde att det var en kaprifolkvist ...), då blev det rätt dålig stämning i familjen.

Plötsligt visste inte pensionatsvärden hur kallt eller varmt det var ute!

Nu har han köpt sig en ny manick.
En "väderstation".
Det är den som syns på bilden.

Och det är i den, som dagens fönster speglar sig.

Just det.
Det blev mycket väsen för lite ull.

Igår ...

... såg det ut så här inte långt härifrån.

Å, vad jag älskar björkar!

En torsdag i mars ...

Innanför stenmuren .., där är det där fina huset som vi kallar för polska ambassaden.

... startar inte moppen när det är dags att åka till jobbet.

Pv brukar nu och då le lite åt mitt sätt att alltid vara ute i så god tid - lååångt före den schemalagda arbetstiden -, men den här gången hade han nog inte retat mig.

Det visar sig nämligen, då, när jag ska ge mig av, att mopeden är stendöd (bilen har pv för ovanlighetens skull tagit) och när jag sedan, om och om igen försöker kicka igång den, ja, då är jag för svag i benet .., och till slut drar jag mopeden längs vägen, bort mot "polska ambassaden" där en rundlagd herre som inte talar svenska står och målar staketet till hästhagen.
Jag försöker förklara så gott det går och frågar om han hjälpa mig att kicka igång den?

Jodå, det kan han, säger han leende (å, vilka underbara människor det finns på vår jord!) men utan ord och vips, så går den igång och jag susar iväg och kommer ändå fram en kvart före utsatt tid!

Sen vankas fyra timmars arbete (mejeri, bröd, kassa) och jag är nästan död efteråt och cheferna är mer än snälla och hur förstående som helst, ja, när det gäller sjukskrivningen.
Två arbetsdagar kvar nu.

Moppar hemåt (nu startar moppen lätt som en plätt, utan att behöva kickas igång!), jag tar harry på lillrundan .., har överdjävulskt ont och tänker att den där skuldkänslan, ååå, den kan hoppa och fara ..., slår mig ner i trädgårdsstolen och harry ligger på gräset intill .., minst en timme sitter vi där .. solen mot kinden .., småfåglar som kvittrar .., och bekanta människor som går förbi nere på vägen och vinkar så glatt till hälsning.

Hjärtat blir varmt.

Av Sonja och Gösta fick jag i födelsedagspresent ett presentkort hos Plantagen och där köpte jag igår små penséer som mer liknar violer, samt ett sällskap påskliljor.
I fjol planterade jag likadana penséer, i samma tunna .., och dom fullkomligt översvämmade tunnan och blommade precis hela sommaren! Det var underbart vackert!

Nu gör jag ett nytt försök.

"Stackars dig Bettan att vara sjukskriven när det är vår och allt ...", sa chefen vid fikat idag.

För mig är det precis tvärtom.

Att i november, december - i kolsvarta mörkret - vara hemmavid i månader, var ingen höjdare - det har jag prövat -.
Nu, kan jag sitta ute och lyssna till fåglarna och höra kattugglan och bara dra efter andan.

Jo, men det blir nog bra.

Statistik ...

Man kan haka upp sig på vissa saker här i livet.
Eller mer som ..., bli fascinerad av.

Till exempel är det så att den som köper en 6-pack öl, ofta också köper cigaretter, samt en Trisslott, alternativt spelar på Lotto eller hästar.

Vill en kund köpa en Trisslott och två lotter råkar följas åt, köps nästan alltid även den andra.

Och när man sitter inne i en hamburgerservering och tittar ut genom fönstret, kan man börja föra statistik över bilarna som passerar drive-in-luckan.

Av sex bilar visar sig fyra vara av märket BMW.

På sånt kan jag fundera.

Pv, han bryr sig inte.

Dagens fönster ...

.... kommer från stickmadamen i Närke, nämligen Ulrika.

Tack snälla! säger jag.

Det bästa för Hedgrenskan ...

 ... går inte att beskriva i ord. 

Det måste upplevas! 

Och det gör jag!

Hedgren

Det bästa ....

Vackra kort .., frön och en grytlapp som ellem har gjort!

Vi hinner med några svängar till av det bästa ..., och nu har ni chansen att vinna en härlig grytlapp - den kommer från ellem i Skellefteå - (är det du som har gjort den, tro ..,  jo, nu vet vi att så är det ..) .., vackra kort från Annika i Kävlinge och små, små frön som ska förvandlas till Leanderklockor - dom kommer från Solveig i Dalarna!

Fröpåsen hör ihop med korten, det passar väl bra?

Såja, nu kan ni försöka tänka ut vad det var som gjorde hjärtat så där extravarmt ...., och sen får ni mer än gärna dela med er av glädjen och mejla den till bisse151@gmail.com, så hamnar ert bidrag i den lilla tillbringaren!

Varmt välkomna!
(Ja, Bert ..., just  v a r m t   välkomna!).

Och Sven .....

... han har förmågan att se hur det egentligen är.

Idag fyller Rexxie år ....

Nästan så länge som jag har bloggat .., i  nio år eller nåt sånt, har Rexxie funnits där.

Ååå, vad jag tycker om denne faktaletande, operaälskande, godhjärtade människa!

Här kommer ett stoooort grattis från landet Halland och du vet att du alltid är så välkommen hit!

I växthuset ...

Sent på eftermiddagen när jag är hemma igen efter alla svängar på sjukhuset, slår jag mig ner på en trädgårdsstol i växthuset.

Alldeles slut på är jag - mest mentalt - efter bakslaget med den inställda, eller uppskjutna, operationen.

Nåja, det är väl så det blir .., jag är inte den första och lär inte bli den sista och någon förklaring fick jag inte, det var kanske någon mer påstridig som fick gå före i kön och en sextioårig kvinna kommer säkert inte att klaga så värst högljutt, så kanske man tänker.

Tre veckor till.

Nåväl.
Det finns människor runt om i världen som aldrig någonsin får en chans till ny knäled .., människor som får halta omkring bäst dom kan och någon sjukskrivning blir det förstås inte tal om heller, det är bara att bita ihop och jobba vidare.
Ingen väntelista.
Ingen vårdgaranti.
Allt är som bekant relativt.

Så där sitter jag ute i växthuset - det är första gången som jag verkligen  n j u t e r  av att sitta där -, för även om solen har strålat hela dagen, så betyder närheten till havet även isiga vindar .., men i växthuset är det lä .., - och där är visserligen skräpigt och på stengolvet ligger torkade blad ..., där är tomma plastbyttor och lerkrukor och i en stor lerkruka ser jag dom spretiga resterna av  citrontimjan, den som i somras doftade så överjordiskt ljuvligt -, men ååå, så härligt där är!

Så dyker sigge upp.
Sigge Nilsson är ingen tuffing .., en bra stund står han och tittar in genom dörröppningen, tvekar lite ..,. men så tar han mod till sig och kommer in i själva växthuset .., snirklar sig runt mina ben .. jaaaamar lite .., för att till sist hoppa upp och sätta sig i den avskavda trädgårdsstolen.

"Men ååå, så skönt .., det här var ju riktigt trevligt, vilket härligt ställe ...!" kanske han tänker.

Så där sitter vi någon halvtimme, allt medan småfåglarna kvittrar så glatt ..., harry håller koll .., han väntar på husse ..., och själv tänker jag på dom tre veckornas sjukskrivning - det är första gången i mitt sextioåriga liv som jag är sjukskriven utan att vara opererad -.
Jag är sextio år har skuldkänslor.
Det är ju helt enkelt inte klokt.

Ungefär så var det.

Dagens fönster ...

Vaknar till en isande kylig morgon som säkerligen ska förvandlas till en solskensdag.

När klockan är sex är herr Bofink redan igång och sjunger så fint här utanför.

Nyheter på tv:n .., ledsamheten över Nils Horners plötsliga död .., harry som ligger nära, nära kaminen .., och pv som ger sig av till jobbet.

Ändrade planer ...

Lillebror och ortopedkirurg.

Klockan 9.00 ska jag vara på sjukhuset för inskrivning inför operationen en vecka senare.
Pv gör mig sällskap och det känns bra.

Det blir först ett möte med en sjuksköterska och hon berättar att min operation är inställd och blir inte av förrän den åttonde april och när hon säger det, vill jag nästan gråta.

S o m  jag har längtat och kämpat och tänkt att ..., jo, jag ska fixa det, nu är det bara sex arbetsdagar kvar och att jag sedan gråtit när jag kört hem om kvällarna - så ont har det varit -, ja, men det har jag kunnat ta.
Sen tänker jag att ..., nåja, ytterligare tre veckor .., det överlever man förstås.

Efter sköterskebesöket är vi kanske sju, åtta stycken som samlas i ett undersökningsrum där en ung sjukgymnast berättar om vad som väntar oss .., hon ligger på undersökningsbritsen och visar olika rörelser (det är träningsprogrammet som vi ska gå igenom) och vi får titta på hur det ser ut med höft, - och knäproteser och pv frågar vad dom är gjorda av och själv tycker jag att själva protesen ser så tung ut.

Allt är intressant och det blir mycket prat och skratt.
Jag är den enda som ska få nytt knä.
Intill mig sitter en man från Göteborg - där är det för övrigt mycket längre väntetid - och hans inopererade höftprotes har lossnat från fästet och nu ska han - ja, faktiskt imorgon - lägga sig på operationsbordet. 

I väntrummet finns kaffe och Mariekex. Omtänksamt.

Sist av allt får jag träffa läkaren som ska ta hand om mig den åttonde april.
Han är ung .., trettio år ungefär .., lång och blond och ser ut som om han kommer från amerikanska Cityakuten och snäll och förstående är han också (och håriga armar har han) och säger att nu får det vara nog, från och med på tisdag (då jag egentligen skulle lagts in) blir jag helt sjukskriven fram tills det är dags.

Först vill han sjukskriva mig från och med idag, men det går inte  .., det är nog krångligt med schemat ändå och tre arbetsdagar till, jo, det ska jag klara av.

"Men du ..., när jag nu lägger mitt liv i dina händer .., ja, nästan i alla fall, då kan jag väl få ta en bild av din vänstra hand ...?" säger jag till den blonde och då ser pv ut som om han vill falla genom golvet .., ååå, denna sambo som är så komplett galen och börjar dilla om vänsterhänder!

Men jodå, det går bra.

"Hmmm ..., du är nog .. lillebror ..?" säger jag..

Jodå, det också, han har många äldre syskon, får vi veta.

Se här ..., en glad pensionär som tänker njuta av livet!

Sen åker jag hemåt (pv är på jobbet ...) och i Steninge svänger jag in till min före detta arbetskamrat Lena som numera kan titulera sig friherrinna. Som hon njuter!

Det blir en stunds småprat och jag berättar om eländet som väl blir bra till slut och solen flödar och det blåser kyliga vindar från havet, det är därför Lena har ställt upp dörrarna, för att få till lite lä.

"Jo, här hade vi höns förr när jag var liten (hon bor i sitt barndomshem) och en getabock fanns här också och uppe på loftet hade vi lekstuga ...", berättar hon leende.

Och nu är klockan tolv och snart ska jag tillbaka till sjukhuset, men först en sväng ut med harry.

Ajöken, sa fröken.

// När jag sedan tar mig en titt på nätet, ser jag att Sveriges Radios helt fantastiske reporter Nils Horner har skjutits! Så hemskt! 

Dagens fönster ...

Igår, på väg till jobbet, upptäckte jag en kvinna som kryckpromenerade på den väg där vi bor .., och jag stannade till och frågade rent ut om hon hade fått ett nytt knä?
Jo, det hade hon.

Kvinnan - som var så vänlig - visade sig bo bara en bit längre bort .., "i det där grå huset på kullen, du gick förbi med hunden häromdagen ...", sa hon leende och så berättade hon sin historia .., om en utbytt höftled och därefter ett nytt knä.

Vi stod där säkerligen i en kvart och småpratade och utbytte erfarenheter.

"Jaha, du ska opereras av Maria .., men hon är bra .., jag har själv arbetat på ortopedmottagningen som läkarsekreterare, du kan hälsa henne från mig ...", sa kvinnan.

Att möta någon som på pricken vet vad man pratar om .., som förstår glädjekänslan när man har fått tid för operation .., någon som vet hur överdjävulsk smärtan kan vara .., ååå, det var så befriande!
 
När jag sedan moppade vidare mot affären, log jag mest hela tiden.

Det bästa ...

Idag på förmiddagen, vid tiotiden, tog jag harry med mig och gick långrundan.
Numera är den inte så lång ..., förbi hästgården (tidigare "polska ambassaden"), vänster ner mot havet ..,  vänster igen och  havet på höger sida och så hemåt.

Då har jag så ont i knäet att jag knappt tar mig framåt, men det spelar ju ingen roll .. , det är bara en vecka kvar och sen kanske det går åt andra hållet!

Hur som helst, upptäckte jag att ejdrarna har kommit!
Tre hanar cirklade runt honan och jag tänkte att nu är det verkligen vår.

En bra stund stod jag där och tittade ut över havet och på dom här så outsägligt vackra fåglarna.

Det var inte långt ifrån att jag började gråta.

Dagens fönster ...

... speglar sig i skåpet som står i köket, det där skåpet som vi tänker byta ut, men det lär nog dröja.

I det skåpet skymtar pv:s porslin .., ja, en hel servis, alltså, något som jag aldrig har haft, men det har minsann pensionatsvärden.

Några späda pelargonior skymtar på arbetsbänken .., där står även kaffebryggaren med nybryggt Zoegakaffe och skådar inte mitt öga även skurhinken!

Jodå.