En vanlig morgon 

Dricker kaffe, lyssnar till tv:s nyheter - en hel del om Volkswagen - och jag undrar hur dom mår, dom här som kom på idén att fuska med miljöbilarna? Knaprar dom Novalucol morgon-middag-kväll eller har dom gått under jorden?

Nelly kräks och harry sover.
På rumsbordet brinner ett ljus.

Upptäcker i min inkorg att där finns ett mail från sportbaren O´Learys som vi besökte igår.
Det är en enkät med frågor om hur vi upplevde besöket, maten och servicen.
Om jag kommer ihåg namnet på den som serverade oss, ombeds jag att skriva ned hennes/hans namn och jag tänker att hjälp, att ha ett sådant arbete att man genast ska betygsättas av andra människor.

Inte en enda av oss här på jorden gör väl alltid perfekt ifrån oss på våra arbetsplatser och det kan ju finnas hur många orsaker som helst att någon inte är på topp ..., nej, jag tycker att just den biten av enkäten är olustig och hade jag varit missnöjd hade jag inte skrivit ned servitrisens/servitörens namn.
Inte efter ett enda besök.
Och jo, jag inser mycket väl allt detta görs i ett för sportbaren gott syfte, men jag tycker ändå att det känns osmakligt.Betyg-betyg!
Bedömning!

Renhållningsarbetaren i London. Han gjorde verkligen ett bra jobb! Sååå vänlig!

Väggklockan har stannat.
Jag drar upp såväl slagverket som själva urverket.
Då brister en sträng i klockan.

Mera morgontvprat.
En kvinna som har varit agent åt Olof Palme (det handlar om Sydafrika) berättar om sitt yrkesliv och hur hon smugglade ut pengar till motståndsrörelsen i Sydafrika, då, under apartheidtiden.

Jag diskar.

Allt medan detta pågår sitter en kvinna i Skåne i ett väntrum.

Och jag tänker .., för den ena  - vardagsliv, disk och enkät -.
För den andra - nånting helt annat -.

Dagens fönster ...

Ett garnbodsfönster ..., då anar ni nog ...?

Just det!

Det är Ulrika som varit i farten.

Valter 

Vingbruten

Ibland kan man fundera över vad det är som gör att man genast tycker så bra om vissa människor?
Är det någon särskild egenskap?
Nånting i utseendet?
Nån slags igenkänning från andra människor som redan har en plats i ens hjärta?

Eller är det bara (bara ...?) detta att det blir en slags själarnas gemenskap, utan att man riktigt begriper hur det går till?

Ungefär så är det med Valter.

Från dag ett när jag - för drygt fem år sedan - ställde mig bakom kassan i den lilla affären, har den mannen varit så alldeles oerhört vänlig mot mig.
Alltid.
Han är inte det minsta inställsam eller flirtig, han är bara vänlig.

Idag, när jag står och väntar på min tur vid fiskbilen, råkar jag hamna bakom Valter i kön.
Det blir en stunds småprat om fisksoppa och om färsk lax och om gårdagens sommarväder.
Och så berättar Valter att han varit illa däran och legat på sjukhus i flera dagar, ja, ingen har blivit riktigt klok på vad som fattats honom, annat än att han varit alldeles vanvettigt yr och rent av borta.

"Du förstår Bettan, jag var som i en annat land, en annan värld ..", säger Valter, allt medan fiskhandlaren tittar upp helt hastigt.

Och Valter berättar hur eländig han har känt sig .., att han faktiskt trott att slutet var nära.
Han berättar om överläkaren som suttit vid hans säng och förklarat att "det här kommer du nog att klara, det tror vi säkert ...".

Nu känner Valter sig trött och aningen sliten.
Och lite orolig förstås.
Vem vet när det händer nästa gång?

Om detta pratar vi en stund och jag tänker att det på nåt vis är så ofattbart, för Valter ser så pigg ut.
Jag frågar hur gammal han är.

Nej, han vill absolut inte säga sin ålder.

"Ja, men kom igen nu .., jag är snart sextiotvå, det är väl ingenting att hymla om .., få höra nu ...", säger jag igen.

(Om någon skulle fråga mig, skulle jag nog gissa att den här mannen möjligen är lite över sjuttio.)

Så står han där och ler lite, denne Valter som är så rar och fin .., och så lägger han sin stora och ganska valkiga hand på min axel.

"Ja, så här är det, du förstår Bettan, jag fyllde faktiskt åttiosju häromdagen". 

Det är inte långt ifrån att jag dråsar i backen av förvåning.

Sen blir det hej och ännu mera hej och ha det så bra .., och på väg hem, i bilen, tänker jag att om denne man, denne snart nittioårige Valter, tycker jag så alldeles oerhört mycket.

Veckans vinst ...

Från den bokälskande madamen i Östergötland - Anne i Mantorp -, kommer den här omgångens vinst i Uppmuntringslotteriet.

Det är Thomas Bodström alster "Populisten".

Stort tack Anne! 

Vill ni vara med och dela med er av det som gjorde hjärtat lite extra varmt?
Då mejlar ni bara glädjen till bisse151@gmail.com och så är allt som det brukar vara.

Dragning nästa torsdag; det är gott om tid!

Dagens fönster ...

Men åååå, vilken vy du kommer med Cecilia!

Dags för arbetsvecka.
Tåget går över Älandsfjärden.

Cecilia N

En tisdag ...

Och alldeles vindstilla är det.

Räknar till tolv hästar som står en bit bort.

Miljöskadad ...

Hemma

Med stigande ålder märker jag det tydligt, detta att högt tempo, mängder med människor, fart och fläkt .., nej, det är inget för mig.

Och bor man dessutom på landet och kanske möter tio människor under en ledig dag, gör det förstås sitt till.
Kanske blir man asocial?
Eller mindre stresstålig?

Hemma känner jag mig helt okej.
I storstan tappar jag bort mig själv.

Ståendes i kön på H&M i Väsby, med tio andra kvinnor bakom mig, känner jag hur det liksom vrider om i hjärttrakten och nånting som liknar pilar skjuter upp i käken.

Jaha ja, här vankas hjärtinfarkt tänker jag .., och ser för min inre syn hur jag ligger raklång på butiksgolvet, med linnetunikan uppdragen till halsen och behån exponerad och alla magarna förstås, medan någon kunnig människa försöker med hjärt-lungräddning och andra tänker "men gud, vad hade hon på sig! en anorak!!"

Ett annat besök i London. Ensam pausar jag i Hyde Park. Ringer till Bettankax. Dricker te.

Det var likadant i London.
Likt gnuer på savannen - rusande mot något vattenhål -, rörde sig horder av turister mot mer eller mindre kända mål och där var selfiepinnar och leende människor från jordens alla hörn.

Lugnet i Hyde Park blev räddningen.

Allt det tänker jag på när vi har återvänt till landet Halland.
Här, där jag knappt hör en enda bil.
Det är det jag menar, att man kanske blir miljöskadad på det viset .., så där så att man tappar bort förmågan att njuta av storstadspuls.
Eller har det med ålder att göra?
Kanske? Kanske inte.
Min mamma älskade New York, ville aldrig åka på solsemester, valde alltid storstäder.

Kanske är det helt enkelt en läggningsfråga?

Tisdagsfönstret ...

.... fångades av stickmadamen Ulrika.

Tack snälla!

En helg norröver ...

Utanför Fotografiska står jag med min lilla mobil ....

Åker upp till Stockholm på fredag vid tolvtiden.
Vi hinner inte långt förrän pv kommer på att han har glömt påsen med överdragskläder och lite annat på skolan, men det är bara att köra vidare.
Trafiken är intensiv.
Det är som getingar som susar förbi.

Emil och Harrty ...

Kommer fram vid sjutiden på kvällen.
Då har Nelly hämtats av sin husse och ååå, så glad hon blir och hon slickar honom på kinden och svansen går likt en liten propeller.
I Väsby blir Harry fullständigt galen av lycka när han upptäcker att Emil har kommit hem!
Emil, som nu är längre än såväl pv och jag själv, vilket i och för sig inte säger mycket, men ändå.
Maria ska arbeta natt och tackar för sig vid åttatiden .., hejhej!
Emma får - liggandes med huvudet i mormors knä - lavendeloljemassage.

Hos båda döttrarna råder ordning och reda och jag begriper aldrig hur detta går till.
Allt på sin plats. Och jag tänker att det ofta är så att gener hoppar bock och gör som dom vill.
I hela mitt liv har jag haft förmågan att skapa högar med papper, pennor och annat som ligger lite här och där. Icke så hos barnen! Min mamma hade öht få prylar och det var väl kanske bara i sylådan det rådde aningen av kaos.
Min rödvitrandiga syster i Skåne - perfekt ordning - men hennes dotter: njet!
Alltså blir jag aningen lättad när jag tittar in i Emmas rum .., jo, jo, här kommer nog mormorsgenerna fram!

Pv skickar meddelande .., så här är det innan start.

Lördag.
Pv tar buss/pendeltåg/tunnelbana/buss till Lidingö och så är det dags för hans andra Lidingölopp och även denna gång är den tänkt att ingå i en Svensk Klassiker.
Målsättningen är att komma under förra gångens resultat.
Starttid just efter två.
Han träffar smålänningar ("det känns så hemtamt att höra småländska ...., fem gånger möttes vi", säger han) och hela dagen går åt till detta (loppet och allt runt omkring) ja, inte förrän vid sju-åttatiden på kvällen kommer han hem. Stelbent, men mår för övrigt bra. Glad och nöjd.
Sluttid: 3 timmar, 19 minuter och 7 sekunder.
Bra gjort av den nyblivne  60-åringen tycker jag!
(En champagneflaska fick följa med från landet Halland, men den glömdes bort och fick åka med hem igen).

Lördagkväll.
AP och Micke kommer med Nelly och ska sedan ge sig av till 40-årskalas.
Finklädda och glada.

AP har fått nellyhår på klänningen och jag tar bilder ute på altanen.
Solen flödar.
Det är den allra vackraste av septemberdagar!
Emil och Emmas pappa har börjat spela golf och är i det närmaste euforisk över glädjen i detta.
Pv ler .., säger att han känner igen sig.
"En julafton spelade jag och Pelle golf .., sen hem till julmiddag!" säger han leende.
Jodå, han förstår precis.

Söndagförmiddag vänder vi åter söderut.
Först ett stopp vid Fotografiska och fastän det bara varit öppet i en timmes tid, är kön lång för att köpa biljett och jag slås av att det mest är kvinnliga besökare.
Tanken är att pv och hundarna ska vänta i bilen, ja, medan jag travar runt och beundrar fotokonst, men jag skippar det hela .,. handlar i ställe fyra kylskåpsmagneter och en reflexbricka till förmån för "Min stora dag".
Och Dustin Hoffman är ju aldrig fel.

Åtta vykort för 100:- får också följa med hem.
Flera av Nygårds Karin Bengtsson.
Det övre av Martin Parr.

Ja, så tar vi oss ut ur den här svindelvackra huvudstaden ..., kör längs urtrista E4:an med tallskog på ömse sidor av vägen .., räknar till säkert sex, sju överkörda små rävungar .., här och där en grävling, en mård eller iller .., ser rådjur i skogsgläntor .., och någon påkörd rovfågel.

Halland möter oss med solsken.

Idag på morgonen fyra grader varmt!! 

Nu stundar vardag.

Dagens fönster ...

Jodå, det skulle inte bli några problem att på lördagmorgonen ta bilen och köra ner till Väsby centrum och sedan hem igen. Emma förklarade. Höger-vänster-rakt fram-höger-och-vänster. Nåt sånt.

Till Centrum tog jag mig - visserligen via en omväg - och jag kom fram och parkerade, letade fram p-skivan och tog sikte på diverse butiker. Kände mig nöjd och belåten.
Och jag tänkte att det skulle bli en enkel match att komma hem igen.
Så blev det inte.

Det var inte långt ifrån att jag hamnat på Arlanda flygplats.

Grattis Lena och Eva!

Boken Gränslös, den gick till friherrinnan i Steninge, fast just nu på holiday i Småland.
Eller på kalas.
Sigge Nilsson - som ligger på den här hinken i pannrummet -, sponsrade boken.
Tack Sigge!

Och tröstpriset, det vackra bokmärket i form av en fjäril, den går till  Eva på Frösön.
Det var Anne i Mantorp som stod för det priset!

Tack Anne!
(Boken som skymtar, den är också från Anne och kommer i ett lotteri vad det lider. När den boken postas, kommer portot från Turtlan i Karlstad! Som ni ser är det rena rundgången här och jag sitter och smajlar när jag skriver).

Om detta med respekt ...

Nu på morgonen tar jag mig en titt på Instagram och ramlar över detta.
Det är sonen som har skrivit.

Efteråt tänker jag på det här med respekt.

Den morgonen när mamma hade lämnat oss, satt vi - min storasyster, pv och jag själv -, i dagrummet på gruppboendet i Ystad. Snett bakom oss fanns mammas rum och hon låg ännu på sängen, död och helt borta, som ett litet skal bara.
Det var  t o m t.

Personalen bjöd oss på kaffe och det var ledsamt förstås.
Då kom Ilona, en ur personalen som skulle börja sitt skift. Ilona, som inget visste, hejade glatt och något förvånat på oss, men så förstod hon väl vad som hänt och gick raka spåret in till mammas rum. Dörren stod på glänt.

Så såg jag - men Ilona visste inte att jag såg - hur hon ställde sig vid sängen där mamma ännu låg .., och så stod hon stilla en stund, sträckte på ryggen och bugade sig djupt.

Jag glömmer det  a l d r i g.

Lite senare kom två personer och hämtade mammas kropp.
Hon virades in i ett slags lakan, lades på en rullbår och så ställde sig dom här två människorna och bugade och tog henne med sig.
För dom var det förstås vardag; en del i deras arbete, men ändå .., det var fascinerande vad det betydde just där och då. 

Det är vad jag tänker på när jag läser sonens instagraminlägg från igår.

Och vinnare blev ....



Här är alla som var med ....

Ny i byttan är Jeanette (välkommen!) som hade mycket att glädjas över: en fantastisk viktminskning och så har hon hamnat i det så kallade löparträsket - alldeles euforisk tycks hon över detta att springa -!

Eva i Tyresö var glad över lill-Karin, barnbarnet ..

Eva på Frösön har varit och kändisminglat i Hufvudstaden (sett och lyssnat till musikalen Cabaret).

Bloggbad och kören fick ta emot härliga ovationer efter konserten i Italien - glädje,glädje -!

Friherrinnan hade också glädje av en konsert. Inte i Italien, men väl i Steninge kyrkby.

Gunnar i Jämtland, han hade en hel svärm av förväntansglädje!
Och nu är det bara 84 dagar kvar till "Det Stora Äventyret", kolla den här ormtjusarelänken, den tvättmaskinen kommer jag också att behöva använda :-)

Turtlan hade äntligen och helt oförhappandes hittat sitt älskade halsband som varit försvunnit!

Ann i Göteborg har också musik på glädjeagendan - jodå - hon har bytt kör och tycker att det känns sååå bra!

Grattis till vinnarna!
Så roligt att ni vill vara med!
Förstapriset är boken Gränslös ..., tröstpriset ett vackert bokmärke från Anne i Mantorp!

Två timmar - max -!

Jag tycker verkligen att det är fascinerande, det här med hur kropp och själ hänger samman.
Eller inte alls hänger samman .., bara gör som den/dom vill!

Så här är det: av månadens alla dagar har jag endast två förmiddagspass.
Dessa infaller varannan torsdag, då det är jobb mellan kvart i nio och ett, men jag är oftast där vid kvart över åtta för att inte behöva stressa.

I vanliga fall när jag går och lägger mig, då somnar jag inom loppet av fem minuter.
Förutom när vi semestrade på Bornholm och sent en kväll låg och lyssnade till hela sommarprogrammet med f.d. hockeyproffset Mats Näslund, så har jag aldrig fixat att lyssna till ett helt program sedan jag krupit ner i sängen.
Andliga sånger .... = ååå nej, efter första sången sover jag gott!

Men se, när jag ska arbeta förmiddag - det jag tycker är så roligt, som omväxling -, då kan jag OMÖJLIGEN somna! Åååå, som jag snurrar runt i sängen och har mig och jag får myrkryp i benen och lägger mig åt andra hållet .., stoppar in fötterna under harrys mjuka päls .., men somnar gör jag inte! Natten till idag låg jag vaken till mot fyratiden.

Kan det vara så att man är en sån otrolig vanemänniska, så den här varannanveckasnatten blir helt uppåt väggarna?  Och nu har det ju gått troll i det .., nu är jag orolig att jag inte ska somna och då blir det väl just så?

Nåväl.
Efter två timmars sömn och arbete till ett och därefter en sväng till bonden Stig för att hämta två burkar honung, känner jag mig ändå som en människa.

Någon annan som har det så här?

Och så två hästar ....

Jag räknade till elva, men där är nog flera.

Lite raggiga islandshästar som inte bryr sig ett dugg om den som står där med kameran.
Vid sidan om springer en man och en kvinna i 35-40-årsåldern.
Dom tränar ihärdigt .., hoppar och skuttar .., klappar med händerna .., och nere på klipphällarna sträääcker dom ut benen och viftar med dem i luften.

Det är våra grannar som är så ihärdiga.

Nej, inte dom som ska sälja sitt hus och båda har namn som börjar på G.
Dom här bor nedanför oss och har båda namn som börjar på A.

Dagens fönster ...

... är egentligen gårdagens.

Bilden visar Nelly och Harry som har vant sig vid att husse kommer hem vid sextiden .., när bilden tas är klockan kring sju och ingen husse har synts till,  nej, han är i stan och deltar vid en avtackning av en arbetskamrat som går i pension.

Men det vet ju inte hundarna som står där och tittar ut.
Kommer han aldrig ...?

Litet möte ...

Det är inte många kvar nu - sädesärlor -.
Men två stycken vippade omkring på stranden i Steninge och utanför affären, på baksidan, där har vi ofta en liten ärla till långt in i oktober.

Idag ....

Jag undrar hur länge man kan hålla på?
Jo, såklart kan man ägna sig åt sånt här hur länge som helst, men hur länge känns det så här skönt?

Tänk, att man kan simma omkring och känna sig som den lyckligaste människan på jorden och kanske är det sexton grader i vattnet och ändå fryser man inte?

Nej, jag förstår det inte!

Nästan alltid när vi badar är det grumligt vatten på "vår sida" av piren och helt klart på den andra.

Idag var det precis tvärtom.

Och jag simmade bland trutar, nån gräsand och några fiskmåsar och det blev iskallt om huvudet, men skönt för övrigt.

Efteråt satt jag en stund och tittade ut över havet.
Då kom ett sms-pling i mobilen.

Bodil på jobbet hade räknat kassorna och nu misstämde det.

Jaha, det var ju bara det som fattades.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

DBIV är Karin -  yrvädret som glädjer oss - !!!!
Här på utflykt till Nyckelviken!

Kram från Eva i Tyresö

Bäst igår ....

Det var nog lille Louis, 6 år, vars mormor en gång bodde i Malå.
Louis är ett enda stort solsken och ropar "hej Bettan!", så snart han kommer till kassan.
Ibland önskar han mig en trevlig dag också.

Och så mannen som skulle hämta ut ett paket och visade sig komma från Argentina.

Eller han som kom igårkväll, just innan stängning .., lång och mörkhårig och ursprungligen från Bolivia, ja, han var här och hälsade på sin flickvän.
Jag berättade om mamma som tillbringat tjugo år i just Bolivia. 
Jodå, Villa Montes och Tarija var för honom helt bekanta namn.
Efteråt var jag varm i hjärtat.

Eller kvinnan på Postens support som var så vänlig och serviceminded!

Och unga M på jobbet som galant fixade postsäckarna; en med rekommenderade brev i, den som ska plomberas, och den andra med vanlig post och så papperen som hör till.
Alldeles underbart är det när man ser hur unga arbetskamrater blir allt säkrare i sin yrkesroll!

Och så idag.
Två hundar tillsammans på soffan och harrys öra över nellys rygg.
Alla som har vuxit upp med till exempel hamiltonstövare, vet hur lena deras öron är.
Det händer ofta att jag liksom nosar på harrys öron .., eller pillar på dom med händerna.
Alldeles, alldeles ofattbart lena och mjuka är dom, öronen!

Nu är det solsken och jag ska åka till Steninge och ta ett dopp i havet.
Utan friherrinna, som tillbringar några dagar på födelsedagskalas i Småland, inte långt från Kalmar.
Där ska hon tjänstgöra som kokerska, laga god mat och baka Budapestbakelser.
Ja, och kalasa förstås.

Annat som var bra.
På promenaden nyss mötte jag sophämtaren.
Medan vi stannade till för att låta honom tömma två tunnor, kom vi att prata lite.
Han berättade om en stressig vardag med sjuka kollegor - enbart idag skulle han själv tömma åttahundra soptunnor -!
Nu är det ju inte han som tömmer, men dom ska ändå dras fram och ställas tillbaka och han ska kliva upp och ner i sin lastbil fyrahundra gånger!
Mannen som nog var från forna Jugoslavien, trodde först att jag klagade på att han körde fort, men så var det inte alls! Nej, jag frågade om han sett klippet på Facebook där en mexikansk sopåkare låter lastbilen rulla av sig själv, allt medan han hoppar ur, hämtar och slänger soporna där bak och så upp i bilen igen!