Knackig början på söndagen ....

Bakar bröd till fisksoppan, men glömmer att den kalljästa degen nog ska jäsa ytterligare en gång.
Brödet blir ingen höjdare.
(Kan eventuellt bero på att sömnen inte infann sig förrän vid tretiden natten mot idag. Ära vare P1:s nattsändningar. Det här med supraledare visar sig vara intressant och jag inser att dylika program nog inte främjar nattsömnen. Man blir bara piggare och mer nyfiken.)

Jag dammsuger hela nedrevåningen.
Fint!
Då kommer någon in med skor och har fullt med gräs under skorna.
Som inte tas av.

Till soppan tänker jag mig hela musslor, alltså i fina skal som simmar omkring och förgyller det hela. Pv, som cyklat till affären för att handla lite annat, men även musslor, kommer hem med musslor utan skal. För övrigt tycker han inte alls om musslor.

Sen ska han baka äppelkaka.
Då lyckas jag klicka bort receptet.

Nu kan allt bara bli bättre!

Och ikväll är det ju Akuten!

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Det var ett tag sedan du fick en fönsterbild av mig - men nu får du en som jag tycker är så fin! Fönstret finns på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, på sjukhusbiblioteket och meningarna som skymtar på rutan är tydligen texter som antingen personalen eller patienterna på sjukhuset skrivit och som sedan överförts till fönstret!

Ha en bra fortsatt kväll!

Kramen från Torun!"

 

// Tack snälla Torun! säger jag.

Man undrar varför ....

Halmstad idag ...

Nej, det blev inget skoinköp i Halmsdtad idag heller.
Den som känner mig är inte förvånad.
Och hur i fridens dagar kan det komma sig att man tycker så förfärligt illa om att prova skor?
Jag förstår det inte!
(Men skönt att höra att du Lena i Östersund delar min skoinköpsångest!)

Dom allra skönaste skorna inhandlades på Maggans second-hand-butik på Regementsgatan i Ystad.
Femton meter från min lägenhet.
Det var som att promenera i tofflor, eller barfota.
Gabor, var märket.
Skorna kostade 70 kronor och jag hade dem i flera år!
Älskade dem högt och innerligt.

Varma skor är det värsta jag vet och helst skulle jag gå i sandaler året om.
Nej, inga skor idag heller, alltså.

Köksbordet. Man känner sig hemma.

Däremot lunch hos Sonja i hennes stora lägenhet på Strandgatan i Halmstad.
Sonja har - sedan hon blev änka - anmält sig som intressent till lägenheter i Harplinge eller Haverdal, men det är hopplöst .., där är ett poängsystem, du får 1 poäng för varje dag du stått i bostadskön och har du bott i villa den största delen av livet, ja, då blir det knepigt att få ihop dom poäng som behövs.

Och jag tänker att ..., om något skulle hända pv och jag inte klarar av ett stort hus, då har jag noll poäng och får nog flytta någon annanstans.
Hitta en liten, liten etta.
Man kan ju också hoppas att man dör först.

En gång spelade han golf ...

Sonjas köksbord är ungefär lika belamrat som vårt, eller egentligen lite mera. Mitt bland alla dagstidningar, Året Runt, receptböcker och papper med nedskrivna telefonnummer, står ett inramat fotografi av Gösta. Gösta i sin krafts dagar.
Jag hann aldrig vara med om dom dagarna, ändå satte han ett sånt otroligt avtryck i mitt hjärta.



Pianot står lugnt och stilla.
Ingen spelar längre.

Kanske hade Sonja planer på att bjuda oss på Guns blåbärspaj, men så blev det inte.
Det blev först ugnstekt kyckling med broccoli och blomkål, en ljuvlig svampsås, olika geléer och sallad förstås. Förrätten var en stekt skiva bröd med gravad lax, dill och citron.
Sist av allt - då satt vi i soffan -, kom hon med toscaäpplen med vaniljvisp till!

På hemvägen svängde vi förbi K-rauta och pv införskaffade en ny duschslang, sen hemåt och så hittade jag ett sms i min mobil där firherrinnan frågade om jag var sugen på ett bad och egentligen var jag inte så värst sugen .., men jag ringde och sa att okej .., och så blev det.

Efter badet, när endorfinerna skuttade runt i kroppen, glömde jag det där med det missade skoinköpet och tänkte att det ändå finns saker som är viktigare här i livet än skor.

Nya skor ...

Jag tänker att jag nu måste köpa nya skor och dammsuga halltrappan.

Andra får inrikta sig på mer väsentliga saker.

Torsdagsfönstret ...

"Hej Elisabet,

Vi har inte träffats men vi har en gemensam vän.

En lunch på jobbet satt jag och surfade på nätet. Av någon anledning sökte jag på min svärmor, Sylvia Johansson, och hamnade på din blogg. Berättade det för min man Eilert när jag kom hem och det visade sig att han kände dig mycket väl.. Ni växte tydligen upp på samma gata i Malå - världen är liten."

Så börjar mejlet som kom igår och jag nästan ramlade ur soffan av pur förvåning!
Så  u n d e r b a r t!

Eilert var en av mina allra bästa lekkamrater när jag var kanske sju, åtta, nio år?
Han, hans två småbröder, mamman Sylvia och pappan Sigfrid, ja, dom bodde bara ett hus bort från oss och ingen tant var så snäll som just tant Sylvia; hon som liksom skrattpratade och var en enda stor, öppen famn!

Tant Sylvia och farbror Sigfrid. Så fina människor! Bilden är beskuren och från malåsidan. (Jag har lov).

Ofta tänker jag på hur mycket alla dom här mammorna betydde; kamraters mammor, alltså.
Tant Sylvia som odlade ärtskidor mot garageväggen och kokade "mormorssaft" och som hade skjutbara köksluckor som lutade utåt .., eller tant Margareta i huset intill, hon som väckte min lust till böcker och som lärde mig spela kort och där tryckkokaren nästan alltid stod på spisen .., eller tant Elsy som hade baren i samhället och arbetade hårt .., och inte att förglömma: trygga tant Dagny som rökte Bill cigaretter, hade tjockt vågigt hår och var som en extramamma.

Och så fortsätter min namne mejlet: Kan inte låta bli att skicka ett fönster till dig. Tog det när jag var i England senast. Har en dotter som bor där och kortet är taget i South Shields, utanför Newcastle.

Stort tack Elisabeth i Torsby!
Du gjorde verkligen min kväll! hälsar Elisabet utan h.

Hur intressant som helst ...

Anna hade varit i New York och till hennes resa länkade jag tidigare idag.
Underbara bilder!

Bloggblad hann knappt packa upp från den fantastiska resan till Italien, så bar det iväg igen.
Nu till Baltikum! (Men dom bilderna har inte kommit på plats ännu).

Och Anette, hon har varit i Rom!
Glöm inte att klicka på hennes bilder bara.

Det bästa idag ....

Å, otvivelaktigt doppet i havet!
Det är nästan alltid friherrinnan som kommer med frågan och så var det nu också.
Jag undrar om jag någonsin har sagt nej?

Den nyss hemkomne pv gör oss sällskap, men inte i vattnet.
Alldeles tvärsäker är han att nånting fattas oss.
Möjligen förståndet.

Efteråt är man rusig av glädje.

Anna .....

.... som tar så härliga bilder!

Nu från resan till New York.

En vanlig morgon 

Dricker kaffe, lyssnar till tv:s nyheter - en hel del om Volkswagen - och jag undrar hur dom mår, dom här som kom på idén att fuska med miljöbilarna? Knaprar dom Novalucol morgon-middag-kväll eller har dom gått under jorden?

Nelly kräks och harry sover.
På rumsbordet brinner ett ljus.

Upptäcker i min inkorg att där finns ett mail från sportbaren O´Learys som vi besökte igår.
Det är en enkät med frågor om hur vi upplevde besöket, maten och servicen.
Om jag kommer ihåg namnet på den som serverade oss, ombeds jag att skriva ned hennes/hans namn och jag tänker att hjälp, att ha ett sådant arbete att man genast ska betygsättas av andra människor.

Inte en enda av oss här på jorden gör väl alltid perfekt ifrån oss på våra arbetsplatser och det kan ju finnas hur många orsaker som helst att någon inte är på topp ..., nej, jag tycker att just den biten av enkäten är olustig och hade jag varit missnöjd hade jag inte skrivit ned servitrisens/servitörens namn.
Inte efter ett enda besök.
Och jo, jag inser mycket väl allt detta görs i ett för sportbaren gott syfte, men jag tycker ändå att det känns osmakligt.Betyg-betyg!
Bedömning!

Renhållningsarbetaren i London. Han gjorde verkligen ett bra jobb! Sååå vänlig!

Väggklockan har stannat.
Jag drar upp såväl slagverket som själva urverket.
Då brister en sträng i klockan.

Mera morgontvprat.
En kvinna som har varit agent åt Olof Palme (det handlar om Sydafrika) berättar om sitt yrkesliv och hur hon smugglade ut pengar till motståndsrörelsen i Sydafrika, då, under apartheidtiden.

Jag diskar.

Allt medan detta pågår sitter en kvinna i Skåne i ett väntrum.

Och jag tänker .., för den ena  - vardagsliv, disk och enkät -.
För den andra - nånting helt annat -.

Dagens fönster ...

Ett garnbodsfönster ..., då anar ni nog ...?

Just det!

Det är Ulrika som varit i farten.

Valter 

Vingbruten

Ibland kan man fundera över vad det är som gör att man genast tycker så bra om vissa människor?
Är det någon särskild egenskap?
Nånting i utseendet?
Nån slags igenkänning från andra människor som redan har en plats i ens hjärta?

Eller är det bara (bara ...?) detta att det blir en slags själarnas gemenskap, utan att man riktigt begriper hur det går till?

Ungefär så är det med Valter.

Från dag ett när jag - för drygt fem år sedan - ställde mig bakom kassan i den lilla affären, har den mannen varit så alldeles oerhört vänlig mot mig.
Alltid.
Han är inte det minsta inställsam eller flirtig, han är bara vänlig.

Idag, när jag står och väntar på min tur vid fiskbilen, råkar jag hamna bakom Valter i kön.
Det blir en stunds småprat om fisksoppa och om färsk lax och om gårdagens sommarväder.
Och så berättar Valter att han varit illa däran och legat på sjukhus i flera dagar, ja, ingen har blivit riktigt klok på vad som fattats honom, annat än att han varit alldeles vanvettigt yr och rent av borta.

"Du förstår Bettan, jag var som i en annat land, en annan värld ..", säger Valter, allt medan fiskhandlaren tittar upp helt hastigt.

Och Valter berättar hur eländig han har känt sig .., att han faktiskt trott att slutet var nära.
Han berättar om överläkaren som suttit vid hans säng och förklarat att "det här kommer du nog att klara, det tror vi säkert ...".

Nu känner Valter sig trött och aningen sliten.
Och lite orolig förstås.
Vem vet när det händer nästa gång?

Om detta pratar vi en stund och jag tänker att det på nåt vis är så ofattbart, för Valter ser så pigg ut.
Jag frågar hur gammal han är.

Nej, han vill absolut inte säga sin ålder.

"Ja, men kom igen nu .., jag är snart sextiotvå, det är väl ingenting att hymla om .., få höra nu ...", säger jag igen.

(Om någon skulle fråga mig, skulle jag nog gissa att den här mannen möjligen är lite över sjuttio.)

Så står han där och ler lite, denne Valter som är så rar och fin .., och så lägger han sin stora och ganska valkiga hand på min axel.

"Ja, så här är det, du förstår Bettan, jag fyllde faktiskt åttiosju häromdagen". 

Det är inte långt ifrån att jag dråsar i backen av förvåning.

Sen blir det hej och ännu mera hej och ha det så bra .., och på väg hem, i bilen, tänker jag att om denne man, denne snart nittioårige Valter, tycker jag så alldeles oerhört mycket.

Veckans vinst ...

Från den bokälskande madamen i Östergötland - Anne i Mantorp -, kommer den här omgångens vinst i Uppmuntringslotteriet.

Det är Thomas Bodström alster "Populisten".

Stort tack Anne! 

Vill ni vara med och dela med er av det som gjorde hjärtat lite extra varmt?
Då mejlar ni bara glädjen till bisse151@gmail.com och så är allt som det brukar vara.

Dragning nästa torsdag; det är gott om tid!

Dagens fönster ...

Men åååå, vilken vy du kommer med Cecilia!

Dags för arbetsvecka.
Tåget går över Älandsfjärden.

Cecilia N

En tisdag ...

Och alldeles vindstilla är det.

Räknar till tolv hästar som står en bit bort.

Miljöskadad ...

Hemma

Med stigande ålder märker jag det tydligt, detta att högt tempo, mängder med människor, fart och fläkt .., nej, det är inget för mig.

Och bor man dessutom på landet och kanske möter tio människor under en ledig dag, gör det förstås sitt till.
Kanske blir man asocial?
Eller mindre stresstålig?

Hemma känner jag mig helt okej.
I storstan tappar jag bort mig själv.

Ståendes i kön på H&M i Väsby, med tio andra kvinnor bakom mig, känner jag hur det liksom vrider om i hjärttrakten och nånting som liknar pilar skjuter upp i käken.

Jaha ja, här vankas hjärtinfarkt tänker jag .., och ser för min inre syn hur jag ligger raklång på butiksgolvet, med linnetunikan uppdragen till halsen och behån exponerad och alla magarna förstås, medan någon kunnig människa försöker med hjärt-lungräddning och andra tänker "men gud, vad hade hon på sig! en anorak!!"

Ett annat besök i London. Ensam pausar jag i Hyde Park. Ringer till Bettankax. Dricker te.

Det var likadant i London.
Likt gnuer på savannen - rusande mot något vattenhål -, rörde sig horder av turister mot mer eller mindre kända mål och där var selfiepinnar och leende människor från jordens alla hörn.

Lugnet i Hyde Park blev räddningen.

Allt det tänker jag på när vi har återvänt till landet Halland.
Här, där jag knappt hör en enda bil.
Det är det jag menar, att man kanske blir miljöskadad på det viset .., så där så att man tappar bort förmågan att njuta av storstadspuls.
Eller har det med ålder att göra?
Kanske? Kanske inte.
Min mamma älskade New York, ville aldrig åka på solsemester, valde alltid storstäder.

Kanske är det helt enkelt en läggningsfråga?

Tisdagsfönstret ...

.... fångades av stickmadamen Ulrika.

Tack snälla!

En helg norröver ...

Utanför Fotografiska står jag med min lilla mobil ....

Åker upp till Stockholm på fredag vid tolvtiden.
Vi hinner inte långt förrän pv kommer på att han har glömt påsen med överdragskläder och lite annat på skolan, men det är bara att köra vidare.
Trafiken är intensiv.
Det är som getingar som susar förbi.

Emil och Harrty ...

Kommer fram vid sjutiden på kvällen.
Då har Nelly hämtats av sin husse och ååå, så glad hon blir och hon slickar honom på kinden och svansen går likt en liten propeller.
I Väsby blir Harry fullständigt galen av lycka när han upptäcker att Emil har kommit hem!
Emil, som nu är längre än såväl pv och jag själv, vilket i och för sig inte säger mycket, men ändå.
Maria ska arbeta natt och tackar för sig vid åttatiden .., hejhej!
Emma får - liggandes med huvudet i mormors knä - lavendeloljemassage.

Hos båda döttrarna råder ordning och reda och jag begriper aldrig hur detta går till.
Allt på sin plats. Och jag tänker att det ofta är så att gener hoppar bock och gör som dom vill.
I hela mitt liv har jag haft förmågan att skapa högar med papper, pennor och annat som ligger lite här och där. Icke så hos barnen! Min mamma hade öht få prylar och det var väl kanske bara i sylådan det rådde aningen av kaos.
Min rödvitrandiga syster i Skåne - perfekt ordning - men hennes dotter: njet!
Alltså blir jag aningen lättad när jag tittar in i Emmas rum .., jo, jo, här kommer nog mormorsgenerna fram!

Pv skickar meddelande .., så här är det innan start.

Lördag.
Pv tar buss/pendeltåg/tunnelbana/buss till Lidingö och så är det dags för hans andra Lidingölopp och även denna gång är den tänkt att ingå i en Svensk Klassiker.
Målsättningen är att komma under förra gångens resultat.
Starttid just efter två.
Han träffar smålänningar ("det känns så hemtamt att höra småländska ...., fem gånger möttes vi", säger han) och hela dagen går åt till detta (loppet och allt runt omkring) ja, inte förrän vid sju-åttatiden på kvällen kommer han hem. Stelbent, men mår för övrigt bra. Glad och nöjd.
Sluttid: 3 timmar, 19 minuter och 7 sekunder.
Bra gjort av den nyblivne  60-åringen tycker jag!
(En champagneflaska fick följa med från landet Halland, men den glömdes bort och fick åka med hem igen).

Lördagkväll.
AP och Micke kommer med Nelly och ska sedan ge sig av till 40-årskalas.
Finklädda och glada.

AP har fått nellyhår på klänningen och jag tar bilder ute på altanen.
Solen flödar.
Det är den allra vackraste av septemberdagar!
Emil och Emmas pappa har börjat spela golf och är i det närmaste euforisk över glädjen i detta.
Pv ler .., säger att han känner igen sig.
"En julafton spelade jag och Pelle golf .., sen hem till julmiddag!" säger han leende.
Jodå, han förstår precis.

Söndagförmiddag vänder vi åter söderut.
Först ett stopp vid Fotografiska och fastän det bara varit öppet i en timmes tid, är kön lång för att köpa biljett och jag slås av att det mest är kvinnliga besökare.
Tanken är att pv och hundarna ska vänta i bilen, ja, medan jag travar runt och beundrar fotokonst, men jag skippar det hela .,. handlar i ställe fyra kylskåpsmagneter och en reflexbricka till förmån för "Min stora dag".
Och Dustin Hoffman är ju aldrig fel.

Åtta vykort för 100:- får också följa med hem.
Flera av Nygårds Karin Bengtsson.
Det övre av Martin Parr.

Ja, så tar vi oss ut ur den här svindelvackra huvudstaden ..., kör längs urtrista E4:an med tallskog på ömse sidor av vägen .., räknar till säkert sex, sju överkörda små rävungar .., här och där en grävling, en mård eller iller .., ser rådjur i skogsgläntor .., och någon påkörd rovfågel.

Halland möter oss med solsken.

Idag på morgonen fyra grader varmt!! 

Nu stundar vardag.

Dagens fönster ...

Jodå, det skulle inte bli några problem att på lördagmorgonen ta bilen och köra ner till Väsby centrum och sedan hem igen. Emma förklarade. Höger-vänster-rakt fram-höger-och-vänster. Nåt sånt.

Till Centrum tog jag mig - visserligen via en omväg - och jag kom fram och parkerade, letade fram p-skivan och tog sikte på diverse butiker. Kände mig nöjd och belåten.
Och jag tänkte att det skulle bli en enkel match att komma hem igen.
Så blev det inte.

Det var inte långt ifrån att jag hamnat på Arlanda flygplats.

Grattis Lena och Eva!

Boken Gränslös, den gick till friherrinnan i Steninge, fast just nu på holiday i Småland.
Eller på kalas.
Sigge Nilsson - som ligger på den här hinken i pannrummet -, sponsrade boken.
Tack Sigge!

Och tröstpriset, det vackra bokmärket i form av en fjäril, den går till  Eva på Frösön.
Det var Anne i Mantorp som stod för det priset!

Tack Anne!
(Boken som skymtar, den är också från Anne och kommer i ett lotteri vad det lider. När den boken postas, kommer portot från Turtlan i Karlstad! Som ni ser är det rena rundgången här och jag sitter och smajlar när jag skriver).

Om detta med respekt ...

Nu på morgonen tar jag mig en titt på Instagram och ramlar över detta.
Det är sonen som har skrivit.

Efteråt tänker jag på det här med respekt.

Den morgonen när mamma hade lämnat oss, satt vi - min storasyster, pv och jag själv -, i dagrummet på gruppboendet i Ystad. Snett bakom oss fanns mammas rum och hon låg ännu på sängen, död och helt borta, som ett litet skal bara.
Det var  t o m t.

Personalen bjöd oss på kaffe och det var ledsamt förstås.
Då kom Ilona, en ur personalen som skulle börja sitt skift. Ilona, som inget visste, hejade glatt och något förvånat på oss, men så förstod hon väl vad som hänt och gick raka spåret in till mammas rum. Dörren stod på glänt.

Så såg jag - men Ilona visste inte att jag såg - hur hon ställde sig vid sängen där mamma ännu låg .., och så stod hon stilla en stund, sträckte på ryggen och bugade sig djupt.

Jag glömmer det  a l d r i g.

Lite senare kom två personer och hämtade mammas kropp.
Hon virades in i ett slags lakan, lades på en rullbår och så ställde sig dom här två människorna och bugade och tog henne med sig.
För dom var det förstås vardag; en del i deras arbete, men ändå .., det var fascinerande vad det betydde just där och då. 

Det är vad jag tänker på när jag läser sonens instagraminlägg från igår.