Och Kattis då ...?



"Jag skulle gärna arbeta på svenska skolan på varmare breddgrader!"
 (Dock skulle det inte fungera så fint för min Gustav, så...)

// Det finns kanske någon annan som känner som Kattis .., någon lärare, menar jag.
Här finns fler skolor att välja på.

Ann i Göteborg/Ruta Ett säger så här ...

Sånt som Ann blir lycklig av ....

"Jag kan nog tänka mig att flytta - inte till något specifikt land, utan mer till gemenskap, värme, förståelse och där inte alla måste vara lika, men jämlika. Där man får vara som man är och inte som andra vill att man ska vara.

Jag skulle vilja prova att bo i en liten stad och se hur det är. Jag har ju för det mesta bott i storstan.

Jag skulle också vilja bo på ett ställe där jag kan språket, eller åtminstone har utsikter att lära mig språket. Det begränsar ju utbudet lite om det är tal om utlandet.

Men, ja jag är absolut flyttbar."

Anne i Mantorp .., vad tycker hon ...?

Foto: Anne i Mantorp

"Min onda kropp skulle säkerligen må förträffligt någonstans i värmen söderut men aldrig i världen att jag vill missa våren med all underbar grönska och fågelsång, sommaren med sol och bad i åar och sjöar och så den ljuvliga hösten med skogspromenader för att plocka svamp och få ro i själen.

Vintern är som den är, lynnig, och det har väl sin tjusning det med.
Så jag stannar i Sverige!"

// Elisabet skriver: jag hittade det här det-bästa-inlägget från Anne i Mantorp och det beskriver nog ganska bra hennes känslor. Det var skrivit i maj 2013.

Hela förra veckan var bäst.
Alla vardagar var jag hemma hos barnbarn och hundar och var sällskapsdam och
mattant. Att kunna vara till hjälp när föräldrar har det knepigt att få logistiken att
fungera är för mig fantastiskt kul. Jag gillar att vara med barnbarnen även om jag
mellan varven tycker dom är lite tråkiga när dom försvinner in på sina rum och
försjunker i sina dataspel, konstiga lekar med märkliga gubbar och tittande på
i mitt tycke urdåliga barnprogram på tv. Jag ser ju klart och tydligt att jag är två
generationer för gammal, men ändå har vi jätteroligt när vi får till något som alla
gillar.
Till exempel lördagen som tillbringades hos mig med eurovisionfestivalen som
höjdpunkt. Och att sedan krypa i säng tillsammans och få vakna och äta frukost
innan föräldrar kom och hämtade sina efterlängtade ungar. Och så var det ju
torsdagen då vi var till musikskolan i Mjölby och efter övningar gick på kinakrog
och åt brakmiddag. Sedan var det pendeltåget hem till Mantorp. Ett litet äventyr
på 7 minuter för barnen som inte är vana att åka tåg.
Och så var alla nyutslagna växter och nykomna fåglar helt underbara. Sist anlända
fågel här i Mantorp är tornseglaren och då låter det sommar i luften. Igår måndag
hade jag besök på innergården av en igelkott som åt friskt av gräs och maskrosor.
Fast det är ju den här veckan och jag tror den blir mycket bra den också.

Anna i Sheffield/Steel City Anna .., säger så här.

Bilden från nätet. Har frågat om lov, men inte fått svar ännu, så jag "lånar den", så länge.

"Jag skulle kunna tänka mej att bo varsomhelst nästan när det gäller språk och kultur. Lär mej lätt, kan arbeta med lite av varje och har lätt för att anpassa mej så den biten är jag inte orolig för.

Däremot i den tid som är nu, med nationalismens framfart, så känns det absolut säkrast att bo i ett land som man har lagstadgade rättigheter i. Framförallt när det gäller sjukvård.

Jag tror att EU är ett minne blott inom tio år. Mina framtida planer bygger mer på det, och på trygghet, än roligare saker som klimatet."

Helena/Cruella säger så här ....

Helenas inköpslista från tiden i Kina ....

"Jag skulle nästan vara mer inne på att flytta riktigt långt norrut så att jag får ordentlig vinter när det ska vara vinter! Jag vill gärna ha årstiderna som de ska vara och det utesluter ju permanent flytt utomlands till sydligare breddgrader.

Har inom parentes aldrig frusit så mycket under den kallare årstiden som just på sådana ställen där folk liksom inte tycks förstå att det faktiskt BLIR ganska kyligt vintertid - och därmed inte förmår bygga hus eller värmekällor på ett vettigt sätt. Har gällt såväl Irland och England som Sydeuropa och södra Kina. Det är ett råd till alla som vill flytta söderut för våra kalla vintrars skull - se för i jösse namn till så att det går att få varmt inne utan att ruinera sig!

Men jag kan i och för sig säga att själva åldrandet och ve och fasa åldringsvården här hemma i isolering och tristess inte lockar det allra minsta. Är det så att man inte har hälsan, i och för sig, så hjälper kanske inte breddgraden så värst.

Kanske inte arbeta som riksdagsstenograf  - som nu - men nånting annat ...?

Det du skriver om att ha något för händer, Elisabet, det känner jag också. Jag vill inte sluta jobba."

I Skåne bor Christel och hon säger ....

Foto: Christel. Utsikt från  den älskade husvagnen.

"Jag vill båda.
Bo i Spanien på vintern och på Österlen på sommaren.
Det hade varit perfekt."

Christel.

Eva på Frösön tänker efter ....

"Vi pratade om det här för några dagar sen jag och Mats, båda kände att nej vi vill inte flytta. Vi är rotade här och trivs, har två av barnen här (än så länge) och det är en gåva i sig. Och jag vill också ha årstidsväxlingarna, även om det är mer vår än vinter här just nu.

Resan till Kroatien .., var det väl, Eva ...?

Gärna några resor per år men det får räcka."

Eva.

Och nu har Turtlan ordet ....

Funderar... Nja inte flytta men gärna någon några månader på vinterhalvåret på en varmare breddgrad. Men då med något bra att göra. Inte enbart vara "ledig". Börja spela golf är inte min grej tror jag, men vem vet.

Vid Turtlans sommarstuga - paradiset säger jag - !

På sommar lockar Sverige, stugan och båten. Skulle gärna vara mer och längre perioder på stugan och kunna åka långtur med båten. Långtur med båten är ju inte så långt bort i mil. Bohuslän eller kanske till Mälaren. Det är båtlångt det.

Och utsikt från älskade båten .....

Medelhavsområdet är på tok för varmt på sommaren också. Sen så saknar jag mer riktig vinter. Det skulle vara att bo " till fjälls" en tid på vintern... vårvintern i så fall.

Vi får väl se vad det blir. Jag har ju inte pensionen runt hörnet men tiden går ju allt snabbare också.

Turtlan :-)

Om nu friherrinnan får säga vad hon tycker ....

Friherrinnan växte upp hos sin mormor och morfar på Kustvägen i Steninge och där - i just det huset - bor hon fortfarande, nu när hon är pensionär, ja, hon har bott där precis hela tiden.
Hon har rest en hel del - oförväget kört bil i Europa - och är öppen för nya äventyr, men skulle aldrig tänka sig att flytta från Steninge.

Hon vet precis var gullvivorna växer och hon är en fena att läsa av havets rörelser och vet alltid exakt från vilket håll vinden kommer ifrån.

"Bettan,  det är nog så att jag hittat min plats och trivs med det ...", skriver hon och så tror jag verkligen att det är. 

Dom flesta i Steninge vet vem Lena är - hon har ju dessutom arbetat i byns affär på den tiden den fanns - och hon är verkligen en bit av det pussel som ett mindre samhälle onekligen är.

Ulrika, hon säger så här ....

"Jag som älskar att vara på väg, på resande fot, att flänga omkring säger: nope. Jag vill bo i Sverige. Mitt i en svensk granskog. (Och flänga omkring med jämna eller ojämna mellanrum. ;) )

Jag tycker om årstiderna (inte våren så mycket, men den får man stå ut med ändå) och jag tycker om (ÄLSKAR) allemansrätten t.ex.

Om jag kunde bestämma fritt, utan tanke på kostnader, skulle jag bokstavligen bosätt mig MITT i en skog. Köpa marken så den var min.
= 100% nöjd. :-)

Starta ett litet kollektiv med människor jag tycker om, där alla har sin egen lilla bostad, utspridda i skogen.

Häpp!
Hälsar hippien ;)

//Alla bilder är tagna av Ulrika; den översta visar när hon var på besök i Skåne och vi gjorde en utflykt västerut.

Biggan i Bromma säger så här ....

"Jag har hittat mitt hem på jorden, har bott här i 25 år och kommer fortsätta med det. Jag trivs med årstidernas växlingar och älskar varje gata, träd och den stora skogen.

Visst blir det kallt ibland på vintern, men då får man ta på sig en extra tröja, inte mer med det.
Har faktiskt bott utomlands en del för många år sedan, och det var kul, men hemma allra bäst."

/Biggan

Så här svarade ni ......

Bilden från Annas innergård ...

Allra käraste bloggvänner! 

Den där frågan om hur ni ser på detta att flytta utomlands och bosätta sig där för gott, den svarade ni så vänligt på. Nu gör jag så att jag tar era svar mer som ett efter ett och lägger ut dem här.

Jag börjar bakifrån (vill någon fler bidra så varmt välkommen!)

Först ut är annannan i Portugal.
Bilderna har hon tagit.

"Ja, Elisabet, här sitter jag före gryningen efter att ha blivit väckt strax efter fem av koltrastserenad, här i landet som välbeställda svenskar nu tydligen förväntas skattesmita till i stora skaror. I förrgår morse var det frost på bilrutorna, igår hällregnade det precis hela dagen och blev egentligen aldrig riktigt ljust.

Tvättställning på porugisiskt vis

Det har varit fantastiskt vackra dagar i en hel månad, men maxtemperaturer på 16 grader innebär att det varmaste man upplever är kanske 17-18 för varmare än så är det inte inomhus. I de rum man värmer upp – i resten är det 13-14. Jag kan inte svara på frågan om att bryta upp och flytta till ett helt främmande land för jag var så ung när jag gjorde det och det var inte ett aktivt beslut en gång för alla, det blev så, och jag ställde gradvis in mig på det.

Eftersom hela min person är inställd på hur tillvaron är här så upplever jag tydligt fyra årstider här också. Vinter är när man fryser nästan hela tiden men slipper skotta snö! Det som är så skönt här är hur lång och mild hösten är. Det var arton grader i vattnet och arton i luften när jag badade förra årets sista gång i början av november. Och hur många månader det faktiskt är sandalväder – nästan halva året. Men ylletröjorna och halsdukarna och vantarna behöver jag här också. Mitt bästa plagg just nu är tröjan jag stickade i jämtländskt ullgarn förra vintern.

Om jag skulle bryta upp och flytta långt bort till något som var helt annorlunda? Nej, det har jag inte alls någon lust med. Nomad är jag inte, jag älskar att höra hemma. Och jag har gjort mig hemmastadd tillräckligt många gånger i livet utan att vilja göra om det. Men det är fint att folk flyttar hit från andra europeiska länder, särskilt när de köper hus på platser portugiserna flyr, som på landet i inlandet.

Att det här går att köpa mark som i Nederländerna är helt omöjligt till exempel. Själv bidrar jag ju inte alls till detta, jag är en tjänstearbetande kustportugis som de allra flesta andra. Men så är jag ju inte riktig utlänning heller"

Och så gjorde hon ett tillägg: 

"Norrut skulle jag aldrig flytta, dock. Det var jag övertygad om redan som tonåring. Jag gillar inte snö. Jag är antagligen en av tre människor på jorden som älskar fuktiga grå vintrar med ständiga plusgrader. Jag har ju upplevt vintrar med flera månader av snö både i Skåne som barn och under perioder jag bott en aning längre norrut i Sverige, och jag har för sakens skull åkt skidor men jag tycker baske mig det är överskattat.

Det ENDA jag saknar med snövintrar är den där känslan i slutet av februari, början av mars när man vet att nu blir det inte vinter mer, kommer det snö nu så smälter den med det samma. Det finns inte något lika tydligt definierbart ögonblick då det blir vår här."

Och så blir det torsdag ...

Och det ser inte ut så här när jag är ute och går med harry, visserligen ligger åkrarna gröna, men himlen är grådisig, långt ifrån så här blå. Grått, grått, grått.
Nåja, om inte tillvaron tippat helt upp och ned, så lär våren komma med blå himmel och vitsippor nere i slänten. Det bästa är ju att  l ä n g t a.

Stackars pv är än mer krasslig idag och det är ju obegripligt, man tycker väl att han - som är så vältränad - borde vara motståndskraftig. Det här är tredje året på raken som han åker i backen; första svängen tappade han rösten i en drygt en månads tid, sen i fjol blev det lunginflammation och vanvettigt hög feber och nu detta.

Nu ligger han på soffan och gör just ingenting.

Själv sätter jag igång och eldar i pannan .., jag tar jag harry på promenad .., hälsar på hos hästarna .., har med mig äppelhalvor och morötter och hästen som förut gick ensam i sin hage, han får hålla sig lite för sig själv, ty den störste krabaten tycker väl att det var helt onödigt att komma dragande med en ännu häst; dom som hade det så lugnt och fridfullt i sin hage.

Efter en stund är det bara den ensamme (som heter Prince) och jag själv - dom andra två har lunkat in i det som är ett vindskydd/stall och äter hö -, men Prince är lite ..., ja, beter sig lite annorlunda: han står framåtböjd och liksom noooooosar och buffar mot marken .., med ena hoven drar han försiktigt, försiktigt i leran och så noooosar han igen .., jag förstår ingenting!

Men så ser jag!! 
Där, just framför hoven, ligger en död liten näbbmus!
Så försiktig han är med musen ..., han trampar inte på den .., bara buffar lite så där .., ja, som om han funderar över vad som har hänt?
Alldeles varm i hjärtat blir jag!

Monet/Monica och Bengt i sin trädgård ...

Igår - eller förrgår - fick jag ett mejl från Monet i Frankrike som berättade om ett kommande reportage i Aftonbladet, ja, det handlar om svenskar som brutit upp och flyttat till något annat land; i det här fallet då Frankrike.
Och igårkväll var det Uppdrag Granskning i SVT som tog upp samma sak, men då gällde det främst svenskar som flyttar till Portugal - mest av skatteskäl -.
Ett ytterst intressant program var det som väckte en hel del tankar.

Vi satt i soffan Ektorp och jag frågade pv om han kunde tänka sig att - för gott - bo utomlands, i något varmare klimat? Hans föräldrar hade under ett tiotal år en lägenhet i södra Spanien, där dom då tillbringade kulna vintermånader. Den biten hade han ju sett.
Men att flytta för gott?
Att sälja rubb och stubb?
Pratet gick hit och dit; mest hit.

Själv har jag ju min syster i Australien som exempel; i snart fyrtio år har dom bott i sydaustralien och kan absolut inte tänka sig att flytta hem till Sverige, men lite ensamt blir det nog. Många av deras vänner är inte alldeles pur-unga .., somliga har dött, somliga blivit dementa. Och sonen - tillika enda barnet - bor femtio, sextio mil från Adelaide.

Mamma - i toppluva - som delar ut medicin i södra Bolivia ....

Och mamma tillbringade tjugo år i Sydamerika, men då i full fart .., hon arbetade ju hela tiden.

Tja .., kanske inte just detta.

Vad skulle jag sakna mest av allt?
Kanske årstidsväxlingarna?
Och absolut det Monet - i reportaget - säger sig vara tacksam att slippa; att vakna av fågelkvitter klockan tre på natten.
För mig är det ju en outsinlig källa till glädje!
Koltrastsång i gryningen ...., vilken lycka!

Men sen kommer en annan aspekt: när vi i somras besökte Skottland och Cornwall, då kände jag dom sista dagarna att jag ville ha nåt för händerna. Nåt meningsfullt. Jag började diska undan hos värdparet där vi hade hyrt en AirBnb-lägenhet .., hade gärna vaskat golven också.
Och jag har redan nu meddelat min chef att jag gärna - om jag då är frisk och kry - hoppar in extra i butiken och jag kan mer än gärna tänka mig att besöka åldringsboenden och kanske ta människor äldre än mig på promenad eller läsa tidningar för dem.

Och så språket förstås.
Att inte kunna göra sig hundra förstådd.

Jag vet inte vilka ni är som läser här, men om ni är några stycken .., så .., vad tänker ni?
Och om ni alla hade ekonomiska möjligheter att flytta till norr eller söder .., hur skulle ni göra?
Dela gärna med er av era tankar!
Om ni vill.

Onsdag .....

Ledig dag, den första av tre ...., har ni hört det förut?

Det är underligt det här med tillvaron.
När jag arbetar är dom två sista timmarna den sista timmen rena helvetet; då har jag så ont så jag vet inte till mig, men det går ändå - det måste gå, för jag vill inte sjukskriva mig -.

Sen åker jag hemåt .., tar mig knappt ut ur bilen och än mindre in till huset (ofta kommer pv och möter mig och stöttar) .., ramlar ihop i loppisfåtöljen och blir sittande där i någon timme.
Det händer att värken då ger sig; eller så håller det på natten igenom.

M e n: var morgon när jag vaknar är värken borta!
Då kan jag - om inte gå som en vanlig människa nerför trappan -, så ändå, det fungerar!
Det är så helt ofattbart.

Alltså har den dagen känts bra.
Och jag gläds åt tulpanerna som håller på att blomma ut .., och jag har agerat vårdbiträde och servat pv med Alvedon och middag (han är ju sjuk).

Körde till affären och gjorde några skyltar som chefen bett mig fixa, men igår var det så mycket att göra, så det var bara att glömma nåt sånt som textning.
Här är en.

Vi hade ju bonusafton igårkväll och en av tävlingarna var att gissa hur många semlor som totalt såldes under förra veckan, ja, det är den skylten som är på bilden.
Semlorna hade Marie fixat och plastat - hon har arbetat på dagis och är påhittig -.

Sist av allt besökte jag fiskbilen som var onsdag står utanför butiksentrén.l
Där mötte jag Birgit och Valter som är de mest underbara kunder man kan tänka sig!

När jag var ny i affären och kände skräck inför det här med post och spel, då var Valter den som alltid peppade och sa snällord. Alltid! Och har man varit på semester eller sjukskriven en längre tid, ja, då möts man av en varm kram och välkomnande ord och det går nästan inte att beskriva hur mycket sånt betyder!

Om jag tänker efter har det - i varje butik där jag arbetat - funnits såna kunder.

I väntan på dansbussen till Tomelilla .... underbara människor och kunder!

I lilla affären i Ystad fanns det också såna.
Ser ni den långe mannen i vinröd kavaj? Han heter Jonas Nilsson och han var just en sån där som alltid var så vänlig.

Om jag frågade om han ville ha kvittot, då sa han alltid: "nej, jag litar på dig Bettan".
Bara en sån sak!
Och han sa det på ett så otroligt vänligt sätt! 

Nu är det kväll.
Vi har haft besök av friherrinnan som kört hit med sin fina Opel Astra och harry har smitit men blivit infångad (väldigt förvånad blev han ...) .., nelly har markerat att det är dags för middag (hon ställer sig helt enkelt vid matskålen och stirrar rakt fram) och jag har två lediga dagar kvar att njuta av.

Inte illa.

Vill du gå på kurs ...?

Ja, jag tänker ju börja läsa italienska för nybörjare i mitten av februari, men det finns ju andra varianter. Och tänk, vilken glädje att få en trevlig kursledare! Som här, till exempel.

Dagens fönster ...

Från den gamla kejsarstaden Huê i Vietnam, kommer det här fönstret.

Det var Guy i Arvidsjaur som hade fönsterhåven med sig.

Fler bilder som Guy har fångat, finns här, på Flickr.

Ännu en tisdag ....

Lite disigt, lite dimmigt, men skönt ändå.
Och sedvanlig hundpromenad.
Vi går förbi hästhagarna och jag är så glad att hästen som gått ensam hela vintern, att han nu äntligen har fått kompisar och i vänstra anoraksfickan har jag morotshalvor i en platspåse och nu är dom tre som får dela på godiset.
Såklart är det alltid nån som Ska Bestämma .., som alltid puttar iväg dom övriga, men jag fördelar rättvist och harry är livrädd för hästarna och drar sig gärna en bit därifrån .., nelly bryr sig inte det minsta.

Nere i reservatet möter jag en man som ska hämta lite enris; ja, nu röjs det i hela reservatet - det är som att varje enbuske ska bort - kvar blir bara ljung! (Det är väl Länsstyrelsen som står för den biten).

Vi står och pratar en bra stund och det visar sig att han har arbetat som skogshuggare och då blir det prat om just detta .., om doft av kåda och terpentin och han berättar om en dag innan jul för många, många år sedan, då, när han var klar för dagen i skogen och gick hemåt .., hur snön sakta föll och det där ljuset och snöflingorna och alla dofter! Numera har han besvär med hjärtat - förmaksflimmer som pv hade - och han vet precis vem pv är, det är ju han som cyklar för jämnan och mig känner han igen från affären.

Hela tiden medan vi pratar snurrar Nelly runt hans ben och blir ompysslad och klappad.
Hon är glad och viftar på svansen.

Nästan hemma blir det ännu ett möte; det är mannen som har två foxterrier - varav den ena är nästan blind -.
"Men du kan släppa harry, dom är vana att träffas ...", säger mannen och så blir det och harry får godis av mannen och tiken som är nästan blind, hon sitter vackert där på vägen; nästan som en cirkushund ...., och får också en smakbit.

Luften är ljummen.
Håret lockigt.

Och snart jobb. 
Två till åtta.
Och bonuskväll med säkerligen många kunder.

Igår hade jag den här lilla tösen i kassan .., hon hade med sig en låtsasorm som fick åka på kassabandet och ni nå tro att det var spännande värre. Jag frågade vad ormen hette? Det visste hon inte, men efter en stunds funderade kom vi överens om att den skulle heta Kajsa.

Annat som gjorde hjärtat glatt: en äldre kvinna som kom så försiktigt och gav mig ett paket och en kram. Paketet visade sig innehålla en bok och så en liten hälsning.
Så alldeles otroligt vänligt! 

De gånger jag har sökt arbete, har jag alltid tagit med kopior på såna här snällord, som för mig betyder låååångt mer än alla chefers ofta stela rader om gott uppförande och så vidare.
Med två år kvar till pensionen kanske jag inte behöver ta någon kopia på den här rara hälsningen, men den ska ändå sparas.

Det kan komma dagar när man känner sig helt otillräcklig; när livet kanske känns meningslöst, då .., då kan man ta fram och titta på en sån här liten lapp och tänka på alla underbara möten man haft under åren i butik.
Just precis så.

Måndagmorgon ....

Och det mesta känns förvirrande.
Gick i säng tidigt igårkväll och låg länge och tittade på en svt-play-dokumentär som handlade om suveräna sångerskan Amy Winehouse och hennes karriär och alldeles på tok för tidiga död.

För den som älskar Dinah Washingtons sätt att sjunga, blir Amy nästan lika bra.
Eller jämbördig.
Och tycker man sen om Tony Bennett, så blir förstås en duett mellan honom och Amy som pricken över i.

Dokumentären varade i mer än två timmar och det kändes som att befinna sig i en bil som förs fram i hög hastighet och man anar - eller vet - att det kommer att sluta i katastrof.
Men vilken röst den kvinnan hade!

Och sen blev det morgon och jag vaknade till en känsla av att allt var upp-och-ner .., och i drömmen hade jag jagats av en isbjörn och träffat gamla bekanta från Ystad, en salig röra var det, men det ljusnade lite ute och jag kom ihåg att idag på morgonen skulle jag skjutsa mittemotgrannen Agneta och hennes lille Julius till järnvägsstationen i Falkenberg och då blev det liksom rätsida på tillvaron.

Under resans gång berättade Agneta att den lilla familjen i april ska flytta till Falkenberg; till ett sprillans nybyggt enplanshus och oj, så roligt och spännande för dem, men liiiite ledsamt för oss, som verkligen har trivts med dem som grannar.
Och nej, vi har knappt umgåtts, men ändå .., det har blivit lite småprat och sånt och helt enkelt känts tryggt med dem.

Bilden från SVT:s arkiv.

Väl hemkommen tittar jag på Gomorron-sverige och i studion sitter Andreas Utterström som är en slags politisk kommentator hos SVT - en av många -. Jo, men det är så här, att jag fascineras verkligen av människor som vågar simma mot strömmen och lite så tycker jag att det är med den här mannen; man får lite andra vinklar av hur det är i USA och med Donald Trump och det tycker jag är livgivande.
Ungefär 1 timme och 17 minuter in i programmet lägger han ut texten.

Och han säger rent ut att "han älskar USA!" .., och det händer sannerligen inte ofta i ett svt-program.
Nej, jag älskar inte USA (å andra sidan har jag bara varit där en gång och det var några dagar i New York) och sannerligen inte Donald Trump heller, men jag tycker att det är intressant att få ta del av åsikter från olika håll, Ungefär som när vi i början av november besökte Danmark och jag häpnade över hur ..., ja, annorlunda reportagen från den amerikanska valkampanjen var, ja, i dansk tv, alltså.

Nu blir det intressant att följa det socialistiska primärvalet i Frankrike; två herrar är kvar: Benoît Hamon och Manuel Valls. På söndag avgörs det vem av dem som får möta vinnaren från den högra flanken, vem det nu blir. Jag hoppas inte Marine Le Pen, men vet å andra sidan absolut ingenting om de övriga kandidaterna.

Sist av allt nånting som jag verkligen ser fram emot: två övernattningar hos Gunnar i Jämtland, ja, i slutet av juli, är nu inbokade! Såå roligt det ska bli!
Först alltså en sväng norrut, till Jämtland och kanske Dikanäs och sen hemåt och iväg till Amsterdam!
Och om mindre än fem veckor är det dags för äventyret i Sälen.

Ajöken, sa fröken.

Söndagsfönstret ....

Mellansystern - ni vet, min kusin vars energi aldrig tycks sina -, hon har bland annat en dotter som heter Lotha och som i mångt och mycket tycks vara sin mors dotter. Hon är distriktssköterska, men ägnar sig även åt forskning - precis som sin mamma - och igår fick jag det här fönstret av henne; dottern, alltså.

Ett ångermanländskt fönster, tror jag.

Och någon i familjen Vahlan tycks ha gott om tålamod .., ja, med tanke på det stora pusslet.

Helgen ....

... har mest bestått av skidåkning och ännu mera skidåkning, men då från Ulricehamn och världscupen. Fantastiskt arrangemang och mycket spänning!

Men det har varit annat också. 
Ett samtal med en "nästkusin" i Hässleholm som ringde mig under en hundrastarpromenad.
Hon berättade att hennes pappa Bertil och min mamma hade haft ett kärleksförhållande, då, i ungdomens dagar, men att respektive mammor (min mormor, nästkusinens farmor) lyckades avstyra det hela, då släktskapet mellan dom två ungdomarna var för starkt.
Dubbelkusiner var dom.

Så här: mammas mamma Betty och Bertils pappa Nestor, ja, dom var syskon och mammas pappa Erhard och Bertils mamma Fanny, dom var också syskon. Och min mormor och hennes man Erhard (han som dog så ung), dom var kusiner. När jag skissade upp det här på ett papper för att lättare begripa det, looooog pv så hääääär mycket och sa "ja, nu går det upp ett ljus, plötsligt ser jag allt så klart och förstår varför du är som du är!"

När jag hade pratat klart med nästkusinen (så kallar hon det) och vi hade bestämt att träffas under något av mina besök i Hässleholm, tog jag fram mammas blå album, det som är så slitet.
Och där .., på flera blad, hittade jag bilder av denne för mig dittills okände Bertil och jag tänkte ..., men älskade mamma, så lite jag vet om ditt liv!

Sen bläddrade jag vidare i mammas album .., tittade länge på för mig obekanta ansikten, men tänkte att ju ändå är släkt. På kvällen bestämde vi - i alla fall preliminärt - att i sommar återigen besöka Dikanäs.

Resten av dagen blev gråmulen och disig.
Jag hade sprängvärk och tog mig knappt ur soffan.
Skidåkningen blev den stora glädjen .., det var nästan så att tårarna rann när Charlotte Kalla blev trea i sitt lopp och vi var så stolta över den härliga publiken i Ulricehamn!

Söndagmorgon och lika gråmulet ute. 
Jag fyller en plastpåse med morötter och äppelhalvor och går för att ge hästarna lite godis.
I hagen närmast Eckes går min favorit; kanske för att han går ensam i sin hage.
Hur försiktigt som helst tar han det som bjuds ur min utsträckta hand, men aldrig - inte en enda gång - att jag får klappa honom, ja, kanske att jag nuddat hans kind lite, men det är allt.

Men så kommer "husse" och då blir det annorlunda!
Åååå, som hästen nosar på hans kinder och i hela ansiktet och ägaren säger att det här är den allra, allra snällaste av hans hästar (han har kanske åtta, nio stycken) och hästen heter Prince, är valack och sex år ung och så har han haft bekymmer med maten.

Snart ska han få börja träna .., säger "husse".

I hagen mitt emot går två ston och längre bort två andra hästar - jag vet inte om dom är kastrerade, men dom sparkar ofta bakut och jagar varandra - och så finns där ett sto och ett föl på andra sidan lagården.

Och nu är det söndageftermiddag och ännu mera skidåkning .. herrarnas stafett och mellan varven rättar pv prov, men han känner sig krasslig .., hostar och harklar sig och ja, det ser inte bra ut.

För övrigt är allt väl.