Dagens fönster ...

"Hej igen!


Ännu ett fönster från Amsterdam, denna gång från området Jordaan.
Mycket fina och lugna kvarter att vandra i.

Vackra hus, fina små butiker och cafeér. Inte alls den trängsel som var inne i de mer centrala delarna av stan.

Kram Eva".

//Tack snälla! säger jag. Och ni som tittar in .., ser ni hunden ...?



 Det finns flera filmer på Jordaan på youtube; jag valde bort dom med jobbig hissmusik och tog den här i stället. S o m   jag längtar till sommarens semester!



Här är en till!



Och ännu en! Musiken i början skulle min rödvitrandiga syster beteckna som "klämmig"! :)



Ja, fyra filmer är ett måste!
Inte förstår jag holländska heller, men sååå komplicerat att förstå verkar det inte .., många ord liknar våra. Helt ärligt väljer jag hellre såna här filmer, än ren reklam av nån som enbart tar oss tittare till kända ställen. Det är ju vardagslivet som är det intressanta. Tycker jag, alltså.

Idag är det  EFIT - ett foto i timmen - .....
Tack Ulrika som påminde mig!
Och här är andra som är med.

Lite efter 8.00 är frukosten avklarad och eftersom jag gjort i ordning det hela (äggröra, bacon osv), tar pv hand om resten. Det är tur att han inte är anställd som diskare på någon restaurang .., det tar evigheters evighet för den mannen att diska.
"Men så blir det rent också!" brukar han säga med en blinkning åt mitt håll.
Jaså, på det viset.

Klockan 9.00 ligger jag på soffan Ektorp och läser morgontidningen.
I tjusiga bilagan faller jag pladask för en röd ursnygg matta, designad Barbro Nilsson. 
På mitt konto finns just idag inte den summan.
Inte i morgon heller.

Just innan jag svängde vänster in på "vår väg", nere vid skylten, tog jag fram mobilen.

Vid 10.00. 
Det är nu fem veckor sedan min krånglande knäprotes byttes ut. Fem veckor av strul och överdjävulsk värk och trötthet och lite depp. Eller mycket.
Den senaste veckan tycker jag att det har gått åt rätt håll och jag har sneglat lite mot min el-cykel.
Kanske .., kanske skulle man ...?
Och det är helt förunderligt hur man känner sin kropp! Jag visste att det skulle fungera och visserligen vågade jag inte cykla nerför backen mot vägen till, men resten gick bra!
Ut på kustvägen .., in på Svanvägen där dalmatinern Elsa hoppade och skällde så glatt bakom staketet och så vidare mot Skipås och hem igen. Och nej, jag hade inte högsta växeln inne, utan körde på hälften.
Väl hemma sticker det lite i knät .., lite ovant var det, men ljuvligt!
Och jag kände mig nåt så vanvettigt lycklig!
Och  s t a r k !

Strax före 11.00
Lika intressant och spännande som det amerikanske presidentvalet var, lika spännande är den här omgången av det franska valet. Kan man inte franska - och det kan jag inte - är man förstås hänvisad till vår svenska press/tv. Spännande blir det hur som helst.
Och nu blir det elvakaffe.
Sånt håller disk-mannen styvt på.
Helst med en giffel till.
Hela förmiddagen har han tillbringat på taknocken, där han kämpar med solfångarna.

Vid 12.00 - tiden är pv uppe på taket och försöker få igång solfångarna, ja, efter strömavbrottet som varade någon halvtimme eller mera. Solfångarna ger oss varmvatten från april - september, om det nu inte är helmulet veckovis. Nu tänker vi cykla till affären/mitt jobb, om jag orkar. Dit är det åtta kilometer lite drygt, men blir det för tungt, tar jag paus.

l. 13.00 är vi fortfarande hemma; det strular med solfångarna och pv pillrar på olika knappar i pannrummet, allt medan jag tittar till småkycklingarna i köksfönstret.
Förvisso är påsken tillända, men om man nu är små påskpynt som nästan hela året tillbringar sin tid en pappkartong i en garderob .., hur kul är det då att så snart ens egen högtid är över, ja, att då raskt åka tillbaka i kartongen? Nej, just det. Alltså får dom vara kvar någon vecka till Minst.

Klockan 14.00 har vi givit oss av till affären i Haverdal.
Vilken medvind vi har! Vi nästan flyger fram och jag - som har elcykel med sex olika steg - cyklar mest på trean. Kul att träffa kunder och i kassan står Johanna, denna pärla!
Hemåt blir det värre. Ååååå, sån hemsk motvind! Pinnar på hela vägen .., passerar rara kunden Karin som hojtar att hon idag har fått en kyckling, eller rättare sagt, så har någon av hennes hönor nu blivit mamma. I Skipås hör jag såväl strandskata som gransångare .., ser en skatunge med kort-kort stjärt och i hagen på vänster sida - mot havet till - går en flock ulliga får.
När jag kommer hem orkar jag inte ta mig upp för hela backen; vacklar nästan in på tomten, men har i alla fall kraft att fånga bilden av fjärilen och dom söta pyttesmå tulpanerna.

Vid 15.00-tiden tar jag igen mig på soffan Ektorp.
Och så kommer jag plötsligt ihåg en sommardag år 2003 och jag låg på stranden i Ystad och höll ena benet över det andra - som var uppdraget - och just då kom mannen som är pappa till mina barn och som jag då varit tillsammans med i nästan trettiofyra år, men inte längre ..,  han kom ner på stranden och sa "ja, jag körde förbi på väg hem men kände igen den där foten som spretade upp mot himlen - eller sättet att alltid ha ett ben uppdraget på stranden - och tänkte att det måste vara du?" och det var det. Och så blev det lite småprat bara.
Eller kanske var det året därpå?
Det var i alla fall ett steg i nån slags normaliseringsprocess.

Klockan 16.00 är jag så trött så jag vet inte hur jag ska hålla mig vaken ikväll?
Den där cykelturen tog på krafterna och på familjechatten (där mina tre barn, mina barns pappa och jag själv håller till) skriver jag: "finns öht ordet måtta i vår familj?"
Nej, det tror jag inte.
Om några minuter är broccolin färdigkokt.
Helt ärligt tror jag mig vara världsmästare på att sönderkoka just broccoli.

Klockan 17.00 står jag vid köksfönstret och tittar ut över den lilla "lunden" som är i slänten och jag är så glad över nunneörten som breder ut sig så fint! Och tänk, alldeles självsådd! Nog är naturen mästerlig när det gäller att göra det vackert!

Klockan 18.00 åker vi till "friherrinnan" på tioårskalas, ja, det är hennes hund som fyller år.
Friherrinnan är - om någon inte vet det - en före detta arbetskamrat från affären, men nu har hon sedan några år tillbaka gått i pension.
Tar en titt i rabatten, den mot väster och mot havet till, där ser det ut så här.
Vallmon är på gång .., gullvivor och påskliljor blommar!

Klockan 19.00 ... är vi hemma igen.
Så här är det: vi delar garage med grannen, ja, där är en vägg mellan oss och den här högra delen, den hör till grannen, dom som är här mest på sommaren. Tidigare bodde där Gun och Göran och på deras garagegolv kunde man lätt som en plätt utföra kirurgiska operationer, så kliniskt rent och välstädat var det där.
I vår del - eller pv:s del - ser det annorlunda ut.
Kaos, är en lindrig beskrivning.
För att åtminstone rädda förhållandet ..., tvingade jag honom att skaffa en presenning och hänga för och tänk, det fungerade!

Och nu är klockan snart åtta och vi ska titta på Mästarnas mästare .., kanske blir detta det sista för idag? I morgon - jag är ju ändå hemma och rehabiliterar mig - ska jag titta in hos er andra. Så där mer på riktigt.

Söndagsfönstret ...

Jodå, jag skrev till Eva på Frösön och sa att hon mer än gärna finge packa fönsterhåven när hon nu åkte till Amsterdam, tillsammans med dottern Sara.
Och ser man på .., det var precis vad hon gjorde också!

Hennes bilder (på instagram) får mig att längta till sommarens äventyr!

Tack Eva!

Lördag ...

Längtar ihjäl mig efter ett dopp i havet, men nja, kanske inte ännu.
Kanske.

Läser DN .., tänker att jag ofta finner Anna-Lena Lauréns krönikor intressanta, så och den här gången. Idag handlar det om Bamse .., om ondska och godhet. Här finns en länk till krönikan, ja, jag hoppas att inte bara jag kan läsa den.

Vad gör vi annars?
Pv upptäcker ett dött får i hagen (ringer ägaren) och hämtar sedan vatten från bäcken och vattnar där det är som mest torrt. Den stora trätunnan med massor av timjan, till exempel.
Och jag klipper ner kvistar från rosentryn, i akt och mening att få bättre utsikt över fröautomaterna.

Hemma i Malå hade vi minst två buskar rosentry och det var väl i nåt anfall av nostalgi som jag köpte en buske hit till det gula huset. S o m  jag ångrar mig! Egentligen är det bara just nu, i den skiraste grönskan, som jag tycker att busken är fin .., annars är den vedartad och spretig och inte särskilt vacker, faktiskt inte alls. (Nu får jag dåligt samvete. Förlåt mig fru Rosentry!)

Och strax bär det av till Halmstad, där det först är repetition och därefter konsert för kören Västanvind tillsammans med Viktoria Rockers. Det hela går av stapeln i Folkets Park och det blir  många timmar där .., jag siktar in mig på en plats längst bak i lokalen så kanske man kan vila det struliga benet på en extra stol.

Inköpslistan har inget med konserten att göra, möjligen att det blir en sväng till affären efteråt.
Möjligen.

Dagens fönster ....

Ett badrumsfönster från ett gult hus på en kulle?

Och inte alldeles nyfångat.

Jo, så får det bli.

Och så ....

... har jag inte längre någon moster eller morbror här i världen.
Min kusin tog bilden av Lisbets hand medan hon ännu var i livet.
Idag.
Den är annorlunda än min mammas, det ser jag tydligt.
Längre .., mer feminin.
Och mamma hade - i hela livet - bara sin vigselring, inget annat smycke.

Mammas hand var kortare.

Att dom växte upp i fjällvärlden är inte svårt att se ...

Familjen såg ut så här.
Först kom moster Margit - längst till höger på bilden - hon som var så härligt annorlunda och så stark och så mycket storasyster och som en gång varit hembiträde hos storsångaren Einar Ekberg.

Och så kom mamma - tvåa från vänster - som fick ett härligt liv och en stark kvinna hon också.
Hela livet skulle hon komma att sakna sin pappa som dog när mamma var fyra år.
I slutet av hennes eget liv, tyckte hon sig se hans kista i rummet på äldreboendet - nån slags hallucination - och personalen berättade att dom då hittade henne uppkrupen i sin säng, alldeles förskräckt, hon förstod liksom inte vad som hänt.

Sen kom Ivan, deras lillebror som var blind och dog i unga får.
Det är han som sitter mellan mamma och moster Margit.

Och så blev mormor änka och gifte om sig med Haqwin Bergman och fick ytterligare tre barn.
Den första var moster Gunvor; det är hon som sitter längst till vänster på bilden och det är hon som är mamma till "mellansystern" - hon som nästan ägnar all ledig tid i livet åt vävning.
Gunvor var bohemen i familjen ., gjorde underbara ulltavlor och älskade blommor och djur!

Sen dök moster Lisbet upp .., då var mamma tretton år och sa att Lisbet blev nästan som hennes egen dotter. Lisbet kallades Bisse och det kallade mamma mig för när jag var liten och min mejladress börjar just med bisse.

Och sist av allt kom morbror Olaf, den så högt älskade lillkillen som ägnade mesta delen av sitt liv åt jakt och fiske och så var han politiskt engagerad - han var folkpartist - och hade ett härligt skratt.
Det är morbror Olaf som sitter i sin pappas knä. 

Ivan dog först .., sen moster Margit och så moster Gunvor .., så mamma .., morbror Olaf och nu moster Lisbet. Mamma blev äldst - hon skulle om en månad fylla 89 år -. Moster Lisbet blev 82.

På den här bilden är hela familjen samlad och jag tänker mig att idag på förmiddagen när moster Lisbet tog sitt sista andetag, då fanns dom nog där allesammans och tog emot henne .., det tror jag.
Jo, det tror jag verkligen.
Eller vill tro.

Då blev det till sist så här:

Ivan Bernhard dog i 20 - 21 års ålder
Margit Elvira blev 68 år
Gunvor Iréne blev 69 år
Mamma Ann-Gerd Reine blev 88 år och 20 dagar.
Olaf Haqwin blev 72 år
Och slutligen moster Lisbet blev 82 år, skulle fylla 83 på juldagen som kommer.

Ja, vi är ingen långlivad släkt, det kan man ju konstatera.
Och än värre är det på pappas sida.



Ja, ja.
Det är som det är.
Man får se till att göra det bästa av den tid man har här på jorden.
Till exempel kan man ta sig en skiva brieost och det tänker jag göra just nu.
(Ja, man kan ta två skivor också).

Lika bra att erkänna ....



Ja, nu har jag snöat in på filmer från Pakistan.
Varför inte slå sällskap med barberaren - herr Talib Hussain - och se hur hans dag ser ut.

Dagens fönster ...

"Hej,


för ett par veckor så var jag på en resa till Israel och Palestina. Vi besökte bl a Betlehem och från födelsekyrkan fotade jag detta fönstret. Vi hade tur att få komma upp på alla byggställningar som hela kyrkan är klädd med invändigt för tillfället och detta är ett foto från ett fönster högt upp.
Krya på med knät och hoppas att det mojnar imorgon och varför inte ett par extra plusgrader.


Vänligen
Eva Winqvist
alias benved i bloggen."

//Tack snälla, rara! säger jag. Så omtänksamt av dig!

En fredag .., eller är det torsdag ..?

Ja, alldeles "dagavill" blir man när det inte bär iväg till jobbet och det har hänt mer än en gång att jag får gå in på nätet och titta .., jaha, just det ja, det är fredag idag.
Dagarna flyter ihop till en enda massa.

Igår var sämsta dagen hittills och i princip så tillbringades hela dagen på soffan Ektorp.
Nåja, det hade kunnat vara värre, förstås.

Vi var - på eftermiddagen -bjudna till Eva i och hennes Långe Man på middag, men det blev bara pv och harry som åkte dit .., själv låg jag kvar under ett blommigt påslakan.
När så herrn i huset efter ett par timmar återvände hem, hade han med sig rester från middagen .., åååå, så ljuvligt gott det var!
Precis som friherrinnan är Eva en mästare på att laga mat och nu hade hon i en plastbytta fördelat den allra mest underbara fiskgryta + kokt potatis, i en annan bytta fanns en lika god sallad (så gott med granatäpplekärnor i salladen!) och i en tredje bytta rabarberpaj med vaniljsås!
Så omtänksamt och så vänligt!

Jag är nu inne på sjätte veckan av fjorton, när det gäller rehabilitering.
Liiite känns det som att stå och titta fram bakom en husknut och man tänker att ja, ja .., det går nog framåt ändå, fast det tar fasligt lång tid.

Frånsett träningen - sträääckatänjahållabenetraktframochuppiluftenochpåsidan - blir det inte så mycket gjort. Längre promenader är bara att glömma.

Gomorron-Sverige blir till stor glädje.
Programledare idag var Åsa Advic och Peter Salander och dom är mina absoluta favoriter; ja, i mina ögon är dom ett perfekt samspelt team med mycket värme och glädje.
Nästan alla jag känner tittar på Nyhetsmorgon i tv4, men jag tycker att det ibland blir så flamsigt .., så jag håller mig till SVT.

Idag var det avtackning av meteorologen Helen Tronstad som går i pension och det blev ett sorgesamt möte med hennes kollegor som började gråta i direktsändning, nu, när deras tydligen så väldigt omtyckta chef lämnar dem. Ja, det var inte bara dom som fällde tårar ..,  det gjorde jag med (och kom då på att sotaren befann sig i pannrummet .., tänk, om han skulle komma in och se mig!).

Och så finns ju svt.play.
Igår blev det ännu ett avsnitt av Ryttareliten .., hur intressant som helst!
Och så tog jag mig an en gammal favoritbok - Ciderhusreglerna - av John Irving.

Margit, Ivan och mamma längst uppe. Mormor, Gunvor, Lisbet, Haqvin och Olaf där nere.

Igårkväll plingade det till i min mobil och när jag drog den till mig såg jag överskriften "Ulrika kusin". 

Då förstod jag.
Och så var det verkligen .., hon berättade att moster Lisbet - det är hon som sitter i mitten längst fram, intill sin pappa Haqwin - hade blivit dålig och nu var Ulrika med två av sina söner på väg upp till Vilhelmina för att vara nära sin mamma/mormor.

Så rörd jag blev!
Inte bara för att jag alltid har tyckt så oerhört mycket om moster Lisbet, utan också för att kusinerna väver in en i gemenskapen.

Och mera ..?
Påskkycklingarna kanske vill återvända till sin kartong, men det måste ju å andra sidan vara urbota tråkigt att ligga där ännu ett år och bara vänta ...? Nej, dom får stå kvar ett tag till.

Och Eva på Frösön lämnar idag  Amsterdam och reser hem till Jämtland och det ska bli såå intressant att höra vad hon tycker och tänker om resan och hur den var.

Och så valet i Frankrike.
Så himla spännande!




Har ni  - liksom jag själv - inget annat för er, kan ni ju alltid ta en tripp till gamla stan i Lahore i Pakistan.
Åtta minuter och tjugonio sekunder i en annan värld, så långt från Stensjö som man kan tänka sig, men oj, så intressant! Och så många varma leenden.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

"Ett fönster är ett fönster men behöver ibland också ett sammanhang så därför kommer tre bilder till.

Alla tre bilder är fångade i Långban i östra delen av Värmland. En fd gruvby som också är känd för att här finns väldigt väldigt många olika mineraler i backen. Men också för bröderna John och Nils Ericsson. Gott om orkidéer finns det också i området.

Vet inte vad det har varit i den här byggnaden förr men säkert något med gruvan. Numera tydligen någon form av bio men när den är öppen hittade vi ingen skymt om. Fångade fönstret som nu susar till Halland från mig.

// Turtlan

Tack snälla, rara Turtlan för bilderna och för att du berättade och delade med dig! 

Onsdag .....

På lördag har kören Västanvind konsert och pv är med förstås.

Det tycks som om tillvaron numera blir ett slags varannadagsliv.
Är man pigg och alert den ena dagen, kommer fakturan dagen därpå.

Drömmer man om en simtur i Medelhavet ena natten, ligger man vaken den andra.
Å andra sidan kan man då titta på det första avsnittet av säsong 4 i norska serien Skam och man kan reprislyssna till Europapodden och man också ta igen den förlorade sömnen senare på morgonen.

När man sedan vaknar till liv, ja, då upptäcker man att solen strålar och himlen är blå!
Och man tänker att det är onsdag och veckorna susar iväg!

Foto: Anders E

Och man tar sig en spatser-tur på instagram och hamnar överallt - i hela världen -, i Indien och Thailand och se där, där är Eva på Frösön på promenad i Amsterdam ("mot nya mål" har hon skrivit som bildtext och det ska bli roligt att följa henne där) och en av favoriterna på instagram - "zambareileen" - som bor i nästan ödemarken i Oregon, USA, håller i sin hand ett litet fågelbo som dråsat ner från taket (de allra vackraste små ägg ligger prydligt i boet) och så är där förstås sonen som igår besökte Österlen och i Hammars Backar och där fångade ett antal får (med sin kamera)och jag faller pladask för just den här bilden.

Sen blir det frukost och jag tänker på det fantastiska programmet på SVT igårkväll, det som handlade om hästen "Allan"! Så otroligt intressant!  När ryttaren Peder Fredricon tilldelades Jerringpriset gick det förmodligen chockvågor genom idrottsvärlden .., för en ryttare gör ju inget annat än sitter upp på hästen och så hoppar den av sig själv. Ungefär så.

Har man barn som ägnat - och fortfarande ägnar sig - åt det här med hästar, har man i alla fall fått lära sig att det är inte det allra enklaste; det är ju en hel vetenskap.
Allt det tänkte jag på när jag tittade på programmet.

Ett annat intressant program var "Femåringarnas hemliga liv"; en dokumentär hos SVT som fick mig att le mer än en gång. Två dagar till finns den tillgänglig på svt.play.

Men nu är klockan halv elva och precis nu kom sigge nilsson spatserande här på bordet och meddelade högljutt att han önskar nykokt fisk till frukost ., jodå, han kände doften ända in i pannrummet där han legat och sovit i en bananlåda fylld med stickor och spån. 
Bättre sängplats för en katt finns nog inte! 

Innan jag tar mig an fisken till sigge .., kan jag meddela att Anna i Porto har läst en bok som hon tycker att vi alla (ja, det antar jag ..) borde ta oss an.
Här berättar hon varför.

Dagens fönster ...

Att man kan fynda på loppis, är väl detta ett bevis för?
Trettio kronor kostade gardinerna som Eva i Tyresö hittade på loppis i stan .

Nu hänger dom så fint i hennes sovrum här i landet Halland,.

Tisdagsfönstret ....

Ett fönster som kom susande genom rymden för många, många år sedan.
Jag älskar det!
Men vem tog bilden?
Erja Lytter ...?

Visst blir man glad!

På baksidan ....

Har jag någonsin tagit en bild från baksidan - eller framsidan - här på tomten?
Nej, det tror jag inte.

Men nu har jag precis varit inne på den inglasade altanen (den som en gång, kanske om fem år, ska förvandlas till ett vardagsrum) och hämtat djupfrysta plattfiskar som legat alldeles för länge i frysen och det är då jag råkar titta upp och detta är vad jag ser. (Fiskarna ska kokas upp och blandas ut med hundmat och så får sigge ett rejält skrovmål också).

Och här, nere vid vägen, står pv:s segelbåt, den som i vår ska flytta till hamnen i Haverdal, till sin båtplats.
Vid den gröna pilen skymtar det vi kallar för "Polska Ambassaden", mest för att ute på den gårdsplanen står en samling snygga bilar, alla polskregistrerade.
Några av bilägarna arbetar åt samme man som har hästarna och som rår om nästan all mark där omkring (och driver ett slakteri, ett svinstall och så hästarna då) och ibland, men inte ofta, händer det att nån står på husets balkong och nickar till hälsning när man passerar.
Ljumma sommarkvällar kan man från ett öppet fönster i samma hus höra smäktande polska tongångar .., och det har hänt att man en söndagmorgon upptäcker några sovande män under ett par äppelträd på tomten.
Då har det varit fest.

Längst till höger skymtar det lilla röda huset som en varit arbetarbostad, precis som pv:s hus.
Det röda huset står tomt nu, sedan rara grannarna Agnetha och Alexander och deras lille Julius flyttat till en sprillans nybyggd villa i Falkenberg. Så tråkigt!

Till vänster om "polska ambassaden" syns ett rött tegeltak och lite vitt av själva huset.
Där bor ett yngre par med tre barn och det är helt ofattbart så fint dom har fått på sin tomt, ja, på kort tid. Hela tomten är uppbyggd i flera "rum" och det är så ombonat och trivsamt.

Påskliljorna som skymtar i förgrunden, är självsådda.

En tisdag ...., en av alla.

... så frågar friherrinnan om jag vill följa med till Grimsholmen, någon mil eller lite mera norrut, längs havet.
Jo, det vill jag.
Hela natten mot idag har jag sovit så underbart gott och jag har drömt att jag simmat i ett turkosfärgat hav i Grekland och jag såg svarta fiskar och det var så ljuvligt; så verkligt .,. så när morgonen kom på riktigt kände jag mig så  s t a r k.

Vid halvtolvtiden åker vi.
Här, i Grimsholmen, har jag inte varit tidigare och precis när vi kommer fram och gör oss redo att gå ut mot havet till, börjar det snöa. Inte mycket, men ändå.

Det är ett naturreservat och vi står en stund och studerar skyltarna just innan man går genom grinden.

Så här ser det ut ....., kanske är det kor som går där sommartid?

Och längre bort anar man nederbörd ...., men hjälp, så vackert där är!

Som alltid har reskamraten med sig kaffe och nånting till ..., idag var sin sillamacka och så en sockerkaksbit. Vi ser (och hör) tofsvipor, sädesärlor och lite längre ut: sjöfåglar.

Och just som kaffet hälls upp i camping-muggen, då kommer det lite hagel.
Jodå, vi är i april ....
Och som synes är mitt opererade knä rejält svullet, nästan som förr.

Snäckskal har blåst upp från havet och blir till en slags mosaik på marken. 

Så vänder vi åter och längs vägen upptäcker vi en jättejättelång rad med postlådor; säkert tillhör dom sommargästerna!  Och vi åker till Getinge där jag handlar vitkål som - tillsammans med köttfärs - några timmar senare förvandlas till kålpudding (så underbart gott!) och väl hemkomna strålar förstås solen .., jag lägger mig på soffan Ektorp och lyssnar till Nordegren & Epstein, allt medan molnen seglar förbi.

Och idag känns benet ... bra!
Det är så fascinerande hur man liksom kommer upp på platåer där inget händer (och man nästan deppar ihop) och så några dagar senare så är man på en ny platå - där det känns så mycket, mycket bättre -!

Och plötsligt kan man göra rörelser som man inte klarat av tidigare och i ett TV4-inslag ser jag deras egen doktor berätta om hur han har fått en ny knäled och det är så befriande att en läkare säger att jo, det blir smärtsamt efteråt och det blir svullet och han kan inte heller räta ut det som man ska - det var efter 3 månader -.
Å, så underbart att höra!!

Så har dagen varit.

Och det blev kväller ...

... eller i alla fall eftermiddag och då ser det ut så här när jag tittar ut mot havet till.

Inte mycket har blivit gjort idag.
Ett stycke Strong Pill har fått träda i tjänst (och gjort verkan) och jag fyndade renbringa i frysen och gjorde det enkelt för oss; in i ugnen bara och så rostade grönsaker och stekt potatis till detta och jag har messat med Ann-Marie som var min salskompis i Hässleholm och det känns skönt att veta att man inte är ensam om värk och alla möjliga känslor.

Tänk, om man finge bestämma!
Då skulle jag göra mindre grupper med alla som fått nya knäleder ungefär samtidigt  (och som vore intresserade) och så kunde man bjuda på fika och samtidigt ventilera hur det har gått .., ja, fungerar rehabiliteringen och hur är det med sömn och ork och kraft och vilka tankar bär man på.
Det är vad jag skulle göra. 

Som det nu är, ja, då känns det som om man  s l ä n g t s  ut ur sjukvården och jovisst, jag inser att man inte kan bli liggande där "dagavis", men ändå, nu var känslan mer att vi alla var till besvär.
Fort ut därifrån! Hem med er! Och då är vi relativt unga .., hur ska det kännas för den som kanske lever ensam och är långt över åttio?

Annars ...?
Vad gör vi en sån här dag?
Annandagen?
Jo, när väl det starka pillret gjort verkan, tittar vi på dokumentären som handlar om Per Gyllenhammar; nu det andra och sista avsnittet.

Precis som med filmen härom kvällen (Mannen på taket) blir även det här en tidsresa.
Så mycket igenkänning!
Och intressant att få ta del av Volvos utveckling (mina två förre detta svågrar har arbetat och arbetar ännu åt Volvo i Göteborg) och inte minst spelet runt alltsammans .., maktkamper och intriger och en man som kan se så charmerande ut och med glimten i ögat och som samtidigt uppvisar sån ..., ja, såna olika sidor av sig själv!

Och så har jag lyssnat till en annan dokumentär, om en ung flicka som blivit till genom donation och som nu, äntligen, skulle få träffa sin biologiske pappa, om vilken hon inte visste mycket.
Oj, så det grep tag i hjärtat!
Här är länken till programmet om någon är intresserad.

Nu närmar sig klockan sex.
Eva på Frösön berättar på Facebook att hon packar för resan till Amsterdam ....,Ulrika i Närke kanske stickar på några sockar .., AP har rensat ogräs tidigare idag och nu är det plötsligt vinter där uppe ...,och Hedgrenskan i Trelleborg har tipsat om en dokumentär om Jan Eliasson. 
(Denne Jan Eliasson som sååå sjönk i min aktning när han inte backade upp visselblåsaren Anders Kompass - när FN-soldater begått sexuella övergrepp mot barn och ungdomar som dom skulle skydda ...).
 

Och så faller jag pladask för ännu en bild som sonen fångat.

I morgon är det vardag igen.
Det ni.
Men inte för mig .., för mig återstår tio veckors rehabilitering.
Ja, en slags vardag är det väl också förstås.

Annandag Påsk ....

Och nej, det är inte jag som fångat fröken Blåsippa på bild, det är sonen.
I landet Halland flödar solen just nu .., jag har fyllt på fröautomaterna (tänker fortsätta året ut, i akt och mening att få tillfälle att se fågelungarna på ett annat sätt) och tänker nu dammsuga här nere och sen får det väl bli vad det blir.

Foto: Anders E

Det blev en eländig natt det här .., gick till slut ner och kröp ihop hos Nelly på soffan Ektorp.
Hon är den bästa trösterska som finns, ja, det är precis som om hon har antenner som fångar in känslor lätt som en plätt och så kommer hon nära-nära och det känns så gott!
Eller tryggt, kanske.

Foto: Anders E

Plötsligt igårkväll började min mobil att uppföra sig underligt.
När jag fick dom här bilderna på messenger, så kunde jag liksom inte klicka upp dem mer än en gång. I natt så skulle jag titta vad klockan var (på mobilen), men då var det bara 3 procents batteri kvar och fastän laddaren satt i, så laddades inte mobilen.

Några timmar senare var den stendöd, ja, det var i alla fall vad jag trodde.
Svart skärm.
Inte ens det här som visar hur mycket eller lite batteritid som finns kvar, visades på skärmen.

Nåväl, efter att ha googlat och fått akut-rådgivning av cruella/helena (men då var telefonen redan återuppstånden, tack ändå!) återstod den från det halvdöda och är nu igång igen.

Aj, aj, så beroende jag är av den!

Hade mejl från min australiensyster där hon berättar om höstkylan som kommit.
Bara + 27 grader idag! Stackars krakar!

Och bara så ni vet .. ikväll klockan 22.00 i SVT 1  är det start igen för bästa polisserien ever-ever, nämligen
"Line of duty". Hurra!