Året som gick - i bilder -.
(Jag delar upp året halvårsvis).

Januari. 
Utanför fiskbilen i Haverdal träffar jag rara kunderna Birgit och Valter.
Alltid så vänliga är dom!

I januari slås även ett rekord vad beträffar detta att boka hotell tidigt.
Eller kanske inte?
I det ljusa huset på andra sidan kanalen i Amstelveen i Nederländerna, där bokar jag ett rum.
Där ska vi bo i slutet av sommaren. 

Februari. 
Efter ett par års kämpande mot cancer, dog så min arbetskamrat Gunilla.
Det var den sjuttonde februari.
Gunilla .., hon som var så glad och som ofta gick och nynnade för sig själv bakom delikatessdisken.
Gunilla som visste precis vad stamkunderna ville ha .., hur tjocka eller tunna deras påläggsskivor skulle vara. Sånt.
Två söner och en dotter förlorade sin mamma alldeles för tidigt.
Gunilla blev inte ens sextio år.

Och i februari ägnar sig pv åt sitt arbete.

I början av februari står jag i mejerikylen på jobbet och ringer till ortopeden i Hässleholm, ja, jag hör mig för lite försiktigt om när den stundande operationen kan tänkas bli av?
Det är knappt att jag tror mina öron, när den rara operationssamordnaren säger: "vad tror du Elisabet, kan den fjortonde mars bli bra?"
Jag säger att det kan det.
En månad kvar bara och det blir bråttom för schemaläggaren att ändra schemat.

Mars betyder Vasaloppet och stugan i Sälen.
Den här gången följer Nicole med; hon är barndomskamrat och jämngammal med Emil.
Vilken härlig tös! Hon lär Anna ett nytt spel - rumibit - som körs om och om och om igen, och hon bakar semlor och förgyller öht vår tillvaro.

Förgyller vår tillvaro, det gör även Maja, Anders flickvän, som nu gör debut i fjällstugan.
Maja, som knappt har stått på längdskidor på evigheter, beslutar sig - efter viss tvekan - att ställa upp i stafettvasan och gör det med den äran!

Bara några dagar efter hemkomsten från Sälen, ja, då stundar operation av mitt högra knä.
Den sedan sju år tillbaka evigt krånglande protesen, ska äntligen bytas ut.

April är terrordåd i Stockholm.
Turtlan är där och hinner med nöd och näppe rädda sig undan lastbilen.
AP förundras över den underbare polisen som håller i presskonferensen.
Det gör jag med.

Och jag förundras och fascineras även av all medmänsklighet som visas!
En av alla som erbjuder hjälp är Eva på Frösöns dotter Elin Grelsson Almestad.

April är också vår och jag upptäcker drivor med scilla i det som en gång var en syréndunge.

April är också den månad när min moster - Evy Lisbet Larsson, född Bergman - dör.
Av mammas alla syskon finns nu ingen kvar.
Borta är Ivan, Margit, Gunvor, Olaf, mamma och Lisbet.

I maj - närmare bestämt den femte maj - träffar jag en hjälte.
Hjälten heter Lasse Bengtsson och bor i Steninge och han upptäcker nämligen att min ena cykelpedal har gått sönder och att det är rent hopplöst att ta sig fram!
"Kom med hem, jag har verktyg och kan hjälpa dig!" säger han så vänligt.
Så omtänksamt!
Så generös med sin tid!
Vilken medmänsklighet!

Och vitsipporna sjunger på sista versen, skriver jag, då .., i början av maj.

 Och en onsdag i början av maj upptäcker jag att löven är på väg att slå ut.

I början av maj har friherrinnan och jag tagit ett dopp och som vanligt har hon ett evigt sjå med att hitta bilnyckeln, men se, här lyckades det!

I början av juni har Anders och Maja varit på besök och sonen går på fotosafari i den närmaste omgivningen.

Han tar även en bild av Sigge Nilsson på promenad.
Sigge, som äntligen börjar bli aningen social.
Ja, ja .. han är ju bara åtta år.

Vi äter lunch eller middag på Skepparstugan i Steninge och efteråt, nere på piren, stannar vi till och tittar på några småttingar som fiskar krabbor.
Fr. v Maja, Anders och pv.

Juni är i sanning en händelserik månad.
Efter säkert åtta år på land, kommer segelbåten i havet; i Skallkrokens hamn i Haverdal.
Och när vi är där kommer oväntat min före detta svåger Conny med sin fru Carina och dottern Sanna på besök. Så underbart roligt! Kaffet räcker och där finns halvtorra bullar, men ändå .., glädjen i att dom kom, ja, det betydde så mycket!

Och i juni är vi också bjudna på bröllop i Biskopsvara - man kan också kalla det för rena paradiset - ute på den småländska landsbygden. Det är Jenny och Emil (pv:s brorson) som ingår i det äkta ståndet och det är ett bröllop som är så härligt befriande, lättsamt och trevligt!

I juni dog även min svåger, Janne, som tillbringat nästan fyrtio år i Australien.
Här, på bilden, sitter han tillsammans med min syster och systerson.
Då, när allt var nästan som vanligt.
(Notera att på ena sidan bordet finns ingen modern telefon).

Nu blir det paus.
Nu ska vi strax åka och täcka båten med en presenning.
Medalj och så vidare .. ja, ni vet.

Fredag och snart nyårsafton ...

Det är mörkt ute, fastän klockan snart är halv nio.
Duggregn.
Hela helgen ska det regna, enligt SMHI.

Ja, det är bara att bita ihop.

Dagens fönster ....

Julotteköksfönsterbild tagen kvart över fyra på morgonen!

Brr. 

Nu är det ett år eller två till nästa gång. 

Gå upp på morgonen är inte min grej. 

Cecilia N

Det bästa för Barbro i Uppsala ....
(Babsan .. ni vet).

Det var förstås att få fira jul i Oslo med finaste tjejerna.
Tomtenissen var Livia rädd för, men Noelle räknade ut att det var nabon (grannen).
Mysigt, men alltför kort, men vi ses snart.

Ett spel som hette Vildkatten spelade vi.
Roligt många skratt blev det.

Och lite vitt var det.
Ingen snö nånstans på hela vägen, märkligt var det.

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Anne - den stora bokslukerskan -.

Hej och god fortsättning osv!

Mitt bästa är väl mer som ett pågående bästa. Jag har varit på lite undersökningar angående min dåliga balans och fått veta att jag ställde en feldiagnos när jag konstaterade att jag led av kristallsjuka då i slutet av maj när hela världen snurrade i 180. Nu snurrar det inte men balansen är det si och så med och doktorn berättade att det beror på ett virus på balansnerven. 

 

Det känns jätteskönt att veta att jag inte är inbillningssjuk i alla fall och att alla besvär jag tycker mig

ha finns på ett papper jag fick.

Nu ska jag till en sjukgymnast på nyåret och det jag får lära mig där ska hjälpa till att lindra besvären. Och det är ju mina veckans bästa i flera veckor. 

Gott Nytt År på er alla i det gula huset/Anne i Mantorp

Mitt eget bästa ...

Hos min rödvitrandiga syster ... utsikt genom rumsfönstret.

Ja, det får bli lite hipp-som-happ den här omgången .., vi kör veckan ut!
Men mitt bästa - hittills - blir ändå lillejulafton.

Stunden i uterummet som invigdes tillsammans med Karin, Tommy och Anders ...,den lyckade förrätten (jag som aldrig gör förrätter!) och allt pratet. En känsla av trygghet.

Och senare på dagen när Mymmel, Hilda och Patrik anslöt .., då fortsatte den där känslan av en utökad familj .., och den där tryggheten i att vi finns där, även om vi inte ses dagligdags eller ens månadsvis!

Och det var så lättsamt och jag kände en sån oerhörd tacksamhet mot tillvaron eller livet eller vem man nu ska tacka. Kanske sin lyckliga stjärna?

Jo, det blev mitt bästa!

(Det bästa är också att julhetsen är tillända. Arbetar man i butik är det lätt att dras med i den där stressen och det var alla paketen och jobbet som nästan kändes övermäktigt och kunder som glömde plånböcker, bankkort eller rent av matvarorna! Med stigande ålder står det alltmer klart för mig, att vardagar är min melodi. Det vanliga livet. Det alldeles vanliga livet).

Det bästa för en friherrinna ....

Mitt bästa kommer så här en onsdag efter jul.
Efter sex veckor då jag inte har kunnat ha sko på högerfoten, så kunde jag nu idag sätta på en känga, så nui har jag varit ute i snö och halka. Känns bra, men vi har så mycket is på småvägarna.

Nu får Ni ha en fortsatt fin helg, hälsar friherrinnan, just nu i Västmanland hos väninnan.

Elisabet skriver: titta, så fina dom är, dom här damerna uppe i norr! Det här är Anne-Marie, väninna till friherrinnan sedan många, många år tillbaka. A-M har bott i Luxemburg och har ett levnadsöde som slår det mesta i bedrövelse, men tycks ändå ha så mycket glädje inom sig.
Och så snäll som hon är!

Och här är nästa snälling.
Bilderna kom från Västmanland, där ju friherrinnan firar jul.

"Det är strängt att bo med den som är morgonpigg ..", skriver friherrinnan, som själv tillhör dom mer morgontröttas skara. A-M däremot, stiger upp vid fem.
(Strängt = halländska och betyder kämpigt, jobbigt ...).

Idag ...

... tog vi bilen och körde in till Flygstaden, där pv handlade list till uterummet och själv köpte jag förvaringsboxar till tvättstugan; ja, det rummet kan även kallas förråd för pv:s verktyg och jag håller nästan på att bli galen på all spik, alla skruvar, tänger, hammare ., för att inte tala om golfbollar, glödlampor som inte fungerar, batterier av alla möjliga slag som  k a n s k e  inte fungerar .., snigelmjöl, målarburkar, lim, spackel .., plus flytvästar i olika färger .., en stor säck hundmat .., ja, det är nånting av det som finns där inne och jag hade gett mycket för skåp med dörrar.
Nu finns inga såna i tvättstugan, men förhoppningsvis ska boxarna göra det aningen enklare att finna det som söks.

Så åkte vi till Skallkroken, hamnen i Haverdal, där pv har sin segelbåt.
Det var mer som för att titta till den; fråga hur den mår där borta bland alla andra båtar. I nästan tio års tid, i alla fall i åtta, har båten stått uppallad här nere vid vägen, nu har den en hel drös med kamrater.

I flera dagar har det ösregnat .., äntligen är det uppehåll!
Luften är klar och vi ser  s o l e n!
Är det möjligt!!

Medan pv klättrar ner i båten för att se till att allt är som det ska .., går jag längst ut på piren.
Ååå, så ljuvligt med hav och klar luft!
Långt borta ser jag en skarv som dyker.

Harry får springa lös och vi går längst ut på piren, till det pyttelilla vita "huset".
När vi är där vid huset, ser jag hur pv kommer gående från båten och jag säger till harry att "spring till husse!" och han sätter iväg i en fart som är makalös och han skuttar och som så många gånger tidigare tänker jag att den hunden borde ha fått valla får eller bo i Skottland och där kunna strääääcka ut och springa över till synes ändlösa kullar!

Så vackert där är!
Spretande somrigt gräs som sträcker sig mot skyn.

Och så hemåt.
Döm om vår förvåning när vi kommer till Steninge och upptäcker såväl brandkår som räddningstjänst vid friherrinnans tidigare boende! Det visar sig att det har varit soteld .., och vilken tur att inte huset brann ner! Det är ju inte mer än kanske två år sedan samma sak hände friherrinnan (soteld, allså), fy, så hemskt.

Nu kaffe och kvällsmacka.

Madamen i Sheffield ....

Hennes ängel är INTE lilafärgad, det blev den i min mobil!

.... ni vet, Anna, hon har sammanställt bilder som hon tagit under året och som hon tycker extra mycket om. Om ni bara visste hur glad jag är att vi har en bred bildskärm; hennes bilder blir nåt så vanvettigt fina!

Det är just en av hennes bilder jag har klickat upp, den på bilden.

Skutta dit och titta!

Det bästa för Barbro i Brämhult ...
(walkaboutsweden)

Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås.

Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?

Eftersom jag vet att du gillar den här fönsterbilden Elisabet så skickar jag den till dig, så kan du spara den bland alla dina dagens fönsterbilder, om du vill.

När jag la in den på Instagram på juldagen, så skrev någon att då är det allmän flaggdag - det passade ju extra bra.

God fortsättning!

Barbro D

Det bästa för Ulrika ...

"Mina pojkar ...", skriver hon.
Och nog kan man väl tro att den äldre sonen är lite släkt med Felix eller Måns Herngren?

Fina pojkar du har, Ulrika!

Eva i Tyresö om sin glädje ....

Evas barnbarn lill-karin, som inte är så liten längre. Bilden är från ett tidigare inlägg.

Vår stora glädje är att dotterns familj har det bra i Romme med skidåkning och julfirande på hotellet !
Hela familjen åker och har roligt tillsammans, alla är nöjda.
Det känns så skönt att veta det.

Annandagsfönstret ...

På väg ut för att ge fåglarna mat, passerar jag ett lortigt köksfönster.
En burk hundmat skymtar där till höger ..., och röda jultulpaner.

Snart dags för arbete.

En bild ....

Eller kanske flera bilder?
Det är så här det är just nu, utanför huset.
Efter den sedvanliga kvällsrundan beklagar sig husets herre högljutt.
"Ja, men nu måste väl ändå grundvattennivån ha stigit till normala nivåer, det är vatten precis överallt!" säger han med aning deppig röst.
Att ha jullov i ett par veckor och så regnar det bara .., sicket elände.
Men lillbåten har han idag - på alldeles egen hand - tagit upp.

Men det har uppenbarligen regnat mycket även tidigare år.
Så här såg det ut när jag tog hundarna och gick Kvarntorpsrundan och det måste vara minst fem år sedan.

Om resan till Holland och Tyskland, den i somras, pratar vi sällan.
Men om Skottland och Cornwall och även om Skagen, ja, där är det annorlunda.
Det är minnen som etsat sig fast.
Som besöket i Anna och Michael Anchers hus i Skagen.
Huset som är ett museum, men där det var så mörkt inomhus så jag knappt kunde urskilja tavlorna på väggen.
Den här - bilden här ovanför - är målad av Anna Ancher.
Jag älskar den.

En annan bild.
Emma på semester på Kreta tillsammans med sin mormor som är jag.
Det var efter tsunamin och hon vågade sig knappt ut i havet.
En kväll var det sardellfestival och på stranden - på stora oljefat - grillades sardeller.
Var sin papptallrik fick vi och vi smakade och jag tänkte att jag var så lycklig.
Mest över Emma.

Fler bilder.
Harry är liten valp, kanske är han inte såååå liten, kanske är det året efter att han fötts.
Kanske 2012. Pv:s tröja inhandlades i Galway på Irland, den första längre resan vi gjorde tillsammans. Flyg till Dublin, tåg till Galway, hyrbil längs västkusten. En underbar resa på så många sätt; framför allt dessa vänliga irländare.

Och jag lägger in en bild av en liten lintott som för första gången ska börja på fotbollsträning.
Klubben heter Bollstanäs och Emil är ganska nervös.

Plötsligt dyker mamma upp!
Kan detta vara på AP:s studentexamen i Lycksele?
Mamma var tillfälligt hemma i Sverige på besök och hade tillbringat några dagar i Stockholm och där drabbats av våldsam huvudvärk, men åkte med oss upp till Västerbotten för att vara med.
Efteråt sa en god vän till oss - en som träffade mamma just där i Lycksele - att hon tyckte att "Ann-Gerd var så virrig".
Nej, det tänkte vi inte på.
Hade det redan då börjat  ...?
Kanske.
Eller var hon bara trött?
Här står hon i alla fall .., glad och till synes lycklig.
Anders framför henne.
Jag kan ännu känna hennes sträva hår mellan mina fingrar.
Hur många hundratals timmar har jag - under min livstid - borstat hennes hår?
Lekt frisörska.
Gått till telefonen i hallen hemma i Malå och låtsats ringa till fru Andersson som då beställer tid för hårborstning och i fåtöljen i vardagsrummet sitter plötsligt denna fru Andersson och vi småpratar som tanter brukar göra hos frisörskan, men mest av allt blundar hon som är min mamma.
Ibland får jag sätta skära eller ljusblå plastrullar i hennes hår.
Man fäster dem med beigefärgade små pinnar av plast, men det är knepigt, för fru Anderssons hår är så otroligt tjockt. 

Och nu har jag åkt baklänges i tiden en stund och tänker mig att göra natt.
I morgon stundar för ovanligheten ett förmiddagspass på en tisdag!
Många är krassliga på jobbet; stackars Marie har ett sjå att få ihop schemat.
Godnatt, govänner!

Och om ni orkar och vill, så vet ni att det finns något som heter "Det bästa som ...".
Ni är så välkomna med er glädje.
Ja, bara så ni vet.

Guidad tur ...



Hur många gånger hamnar inte "Haverdal" på min blogg?
Jo, det är många det.

Här är en liten film som jag snavade över - det var under jakten på en film från årets juladopp -.
Haverdal är långsträääckt och ligger vid havet .., det är otroligt vackert, tycker jag.



Och här lite från ovan .., samhället är större än man kan tro. Om ni är intresserade, så börjar flygturen vid 1:43 ungefär.