Samtalet ...
Upptäckte igår att jag hade sex icke avlyssnade meddelanden på min mobil.
Två av dem visade sig vara från min kusin - det skiljer ett år mellan oss, han är yngre -.
Under hela hans uppväxt bodde han, faster och farbror i Norrbotten, för att sedan flytta till Östergötland.
När jag lyssnar av meddelandet hör jag tydligt kusinens östgötska dialekt.
Jag fattar det inte; han var ju ändå sexton år när flyttlasset gick söderut.
Han säger att om jag vill, får jag gärna höra av mig.
Så det gör jag.
Det blir ett långt prat.
Han är i det närmaste helt ensam.
Frånskild sedan länge, ena barnet är inte längre i livet, med det andra har han noll kontakt.
Inte med sin före detta fru heller.
Nu bor han i huset där han en gång hade familj. Han är pensionär och berättar att en gång, på ett bygge i Stockholm, träffade han en arbetskamrat som sa sig vara från Malåträsk, det som sen blev Malå.
Två halvsystrar har han, men den äldsta kände han inte till förrän han var vuxen.
Noll kontakt. Lever hon ens?
Den syster som fanns i hans uppväxt ., där skar det sig av någon anledning och när jag berättar att hon ju är död sedan flera år tillbaka, säger han att det hade han ingen aning om.
Han har ingen dator.
"Är det möjligt?" säger jag häpet.
Jo, det är möjligt.
Vi pratar om gemensamma minnen.
Sommardagar i Kalvträsk. Slåtter hos släkten; hos hans mammas (och min pappas) kusin Sigge. Vi pratar om lekstugan där på gården .., hästen Ingo (döpt efter Ingemar Johansson, då världsmästare i boxning) .., om hur kusinen brukade fiska i sjön och alla näckrosorna och om tidningsbuntarna som fanns i lekstugan, pianot i finrummet och vattenskopan vid diskbänken, den där hemska luckan i köksgolvet och hunden, han som hette Lubbe.
En katt fanns också.
Vi pratar också om förfäder.
Min farmor som var hans mormor.
Och min farfar - hans morfar -.
Det blir som prat-trådar att hålla sig till, då, när man inte har nånting annat gemensamt.
När det har gått alldeles på tok för många år sedan vi sågs, kusinen och jag.
Femtio, kanske?
Han säger att han saknar sin mamma nåt hemskt.
Hon hette Anna-Maria.
Jag berättar om en super-8-film som fanns när jag växte upp.
Det visar fladdrande bilder från min storasysters realexamen i slutet av 50-talet och vi har kommit hem från skolgården och nu ska det bjudas på middag .., släkten är på besök, kusinen är fyra år och har sjömanskostym och jag själv klänning och jag klappar min ena syster i baken - hon har en fin volangklänning - och det är sommar, kanske försommar mer än sommar. Min syster skrattar. Pappa ler mot kameran.
Och faster - kusinens mamma - är finklädd och glad, så där som hon ofta var.
(Att hon var en hejare på att baka drömmar, det kommer vi båda ihåg).
Och så säger vi att vi måste träffas, kanske när vi åker norrut till äldsta dottern med familj, då kan vi svänga av från E4:an, titta in och hälsa på hos honom.
Ta en kopp kaffe.
Ja, så där i all enkelhet.
Han frågar om jag är lika mörk som när jag var ung?
Nej. Jag är gråhårig, svarar jag.
"Helt otroligt!" säger han.
Jag säger att det inte alls är otroligt .,. om tre år blir jag sjuttio, om jag får leva till dess.
Så var det med det samtalet.
