Februari 2020 ... en tillbakablick.

Resan till Ystad och Köpenhamn är det bästa i februari. 

På Regementsgatan, inte långt från där jag en gång bodde, finns det här anskrämliga huset, som inte var fullt lika anskrämligt då. Fönstret får bli dagens variant.

I början av den här månaden - eller om det rent av var i januari - tipsar annannan mig om att det i Köpenhamn, på Statens Museum för Konst, visas en utställning med alster av Anna Ancher. Jag tar sikte på ett bra datum .., bokar bums tre nätter på Stationen i Ystad och får en sån otrolig kick - enbart vid själva tanken på vad som väntar -. 

Det är en slags frihetskänsla. 

Den sjunde februari tittar vi på tv och får då lyssna till Mr David Abel och hans hustru, vilka befinner sig på ett kryssningsfartyg utanför Japan, men nu har ett underligt virus uppenbarat sig och alla gäster ombord sätts i karantän. Mr Abel tycks ta det hela med ro och verkar ha humor. Nej, dom är inte oroliga. Och jag tänker att dom ser så lyckliga ut tillsammans, så där som vissa par .., när det är så självklart.

Orolig är däremot doktor Li Wenliang i Wuhan, han som offentligt gått ut och varnat för viruset, då han i sin tjänstgöring mött patienter vilka alla uppvisat samma symptom. Doktor Wenliang blir då rejält tagen i örat av kinesiska myndigheter - han anklagas för att sprida rykten och oro -. Inte långt därefter blir han själv smittad och dör av covid-viruset.

I februari får jag ett mejl från Cecilia N i Härnösand.

Så här skriver hon: 

"Och igårkväll fastnade jag framför Kunskapskanalen och en dokumentär om en gammal man i Nederländerna som hade en grönsaksaffär som han inte kunde få för sig att ge upp trots att hans kropp gjort det. Då tänkte jag på dig. Den här skulle du ha gillat."

Om Cecilia hade rätt? Det kan ni tro! Och jag tänkte att just en sån butik hade jag gärna själv velat driva.

Glad-post, vet man ju vad det är! Det vet Harry också. Från min omtänksamma syster i Skåne kommer en pipleksak till Harry, nånting att leka med efter operationen av svansen. Eller före. 

Den artonde februari blir han av med stora delar av sin långa, fina svans. Alldeles knäckt är han .., kryyyyper fram .., kan inte sitta på rumpan, utan vilar liksom på låret. 

Vi vet det inte då, men det ska ta lång tid innan han blir sig själv igen.

Samma dag som Harry får komma hem, tar jag tåget till Ystad som bjuder på såna här vyer. 

Vintergäck i mängder i Norra Promenaden! Vilken lycka! 

En av dagarna i Skåne tar jag tåget till Köpenhamn ,,, virrar omkring, men hittar slutligen till Statens Museum för Konst och får en sån här liten plopp som bevis på att jag betalat entré. (Ploppen är självhäftande och fästs väl synligt på kappan). Utställningen är ljuvlig och tillströmningen av besökare såå stor, så där så vi släpps in några i taget, när andra går ut. 

Här ett av Anna Anchers alster. 

Såååå fin.

.

Är trött - såväl mentalt som fysiskt - när tåget kör in på stationen i Ystad. Så många intryck det varit på en gång! Jag - som i vanliga fall kanske möter/ser två, tre personer per dag - blir närapå rusig av alla människor som passerar revy! Och alla ljud! Ett annat språk! (Men ändå lätt att förstå). Och alla cyklister som susar förbi i en vådlig fart! Och ovanan att slå sig ned i en restaurang, ensam vid ett bord. Bara en sån sak. 

Och ändå; så härligt! 

Det fanns dom i bekantskapskretsen som för sitt liv inte kunde begripa hur man kan vilja tillbringa några dagar för sig själv på ett hotell. Hade vi det dåligt tillsammans?

Nej, inte alls!

Men egentid är för mig värd såå mycket.

(Det är precis samma känsla som när jag var väldigt ung och satte mig på sommarstuge-räcket nere vid sjön hemma. Ensam. Och så vilsamt!)

En annan av dagarna hälsar jag på i Malmö och får skjuts tillbaka till Ystad av sonen. 

Minstingen och farmor i baksätet. Jag köper hämtmat från Lisas skafferi och så äter vi middag tillsammans i hotellrummet. Minstingen ligger på sängen. 

Jag är så lycklig så det känns som om jag ska sprängas.

I slutet av den här månaden gifter sig min systerson Fredrik med sin Shae. Det här är ett äventyrligt par; båda kastar sig oförfärat nerför branta pister, surfar i havet eller skejtar. Själva vigseln sker nere på beachen i Portland där dom bor (men inte på stranden) och på sin facebooksida skriver bruden: "Married my best friend, surrounded by the people we love most". 

Shae har - i motsats till Fredrik - vuxit upp i en stor familj och min syster vittnar om ett alldeles underbart bröllop. Några dagar senare tar min syster sin bil och kör dom femtiotre milen norrut, hem till Adelaide.

Februaris allra sista dag, då Maria har namnsdag, ser det ut så här när vi vaknar. 

Det är knappt man tror sina ögon.

Nyårsdagen ...

Fin morgon, med bara någon enstaka plusgrad. 

Pv - som föresatt sig att ta minst ett bad per månad under vinterhalvåret, har räknat ut det. Jo, om han tar januaris bad nu idag, så kan han vänta med februaris tills den månaden är inne på sista dagen, då borde det kanske ha blivit aningen mindre kallt. 

Jag är inte fullt lika säker. 

Mer än en gång har det hänt att februari blivit den verkliga vintermånaden, såväl här, som i Skåne. 

Där ser man också hur olika vi ser på badandet. 

Han tävlar med sig själv. 

Jag gör det för att det har blivit ett beroende; jag mår sååå mycket bättre efter tio simtag i ett femgradigt hav. 

Varm Herrljungaglögg efteråt blir till stjärnglans över det hela.

Nyårsafton blev en lugn historia, som det alltid blir här hos oss. Vi hade tänkt oss oxfilé, men den var slut, så det blev ryggbiff - en i sanning seeeeg historia som inte gjorde nån större succé - och resterna av den förvandlades till nån slags pytt idag, tillsammans med det här vansinnigt goda och kryddiga riset.

Vid tretiden natten mot idag, kom ett sms på familjechatten. 

Avsändare var den som arbetade natt i Skåne. 

Så här stod det: "Tredje festen stängd. Två med över 200 deltagare/gäster".

Och idag?

Förutom badet har vi suttit i soffan och tittat på Tour de Ski, jag har - även då sittandes i soffan - druckit kaffe i favoritkoppen och just då puttade Harry till min vänstra arm, så där som han gör när han vill att matte ska klia honom på ovansidan frambenet. Kaffet åkte iväg på min nytvättade, tillika nystrukna tunika, så nu ligger den i tvättmaskinen igen. 

För övrigt känns livet bra. 

 Nyårsafton och Dagens Fönster ...

Ramlar över en bild från förr ..., det var på den tiden vi bodde i Malå. 

Min alltid så omtänksamma svägerska Elenor är då besök med sin Hasse, Anna är tio år och när jag lade in den här bilden - för många år sedan, som en repris - skulle hon på fest i Bromma och hade hästustläpp dagen därpå. 

Även den här morgonen, den sista i januari 2020, är hon i stallet.

Nu är hon fyrtiofyra år.

En liten Anders sitter i hennes knä. 

Nu är han trettiofyra år och arbetar natt i Malmö. 

Svägerskan, hon är sedan många år frånskild, hennes före detta man Hasse är död och själv befinner hon sig på ett vårdboende i Alingsås och det är osäkert om hon vet vem jag är, när jag, om en stund, tänker ringa henne. 

Nyårsaftonens fönster finns i Porto, i den gamla stadsdelen. 

Bland klädnyporna skymtar Jesus och det är bara så härligt annorlunda och underbart!

Tack annannan!

Och vi själva, vad gör vi?

Vi har tittat på junior-VM i hockey (från nattens match) .., har druckit elvakaffe och tagit sista skinkmackan .., Harry har fått medicin .. på bordet i vardagsrummet brinner tända ljus. Ute är det regnigt och grått. 

Ja, vi blir hemmavid, pv och jag själv.

Quizzar kanske .., (mycket tävlande mot Bert i Luleå!) .., läser var sin bok .., jag ska titta på dokumentären om Greta och just nu ser jag en så fin domherre som satte sig på en av ekens grenar. 

Så önskar jag er som tittar in här ett underbart fint nytt år!

Till dig som kanske känner ångest inför vad som komma skall, du som på det nya året ska få ett provsvar .., dig ska jag tänka extra mycket på! 

Kram på er alla! 

Januari 2020, en tillbakablick.

Gör som förr om åren, delar upp året. 

För mig är ju det här min egen dagbok och det är ett perfekt sätt att plocka russinen ur kakan.

I januari .., då kommer ett alldeles underbart fönster susande genom rymden och landar i min dator. 

Det är från hon som en gång hade en blogg som hette "Londongirl" Tankevågor.

Lisbeth i Stockholm, alltså. 

Fler brev som sprider glädje; det här är från Lill-Karin, barnbarn till Eva och hennes halvlånge man i Tyresö. 

Den här månaden hittar jag den här underbara pärlan dokumentären - "Honungslandet" - som handlar om Hatidze, den sista kvinnan i som samlar vildhonung. Efteråt är jag alldeles tagen av kvinnans liv och leverne. Hur det var och hur det blev. 

Vilken kvinna! Vilken styrka! 

Den sjuttonde januari tar Anders med sig lillkillen och hans mormor - som ju är jag - för en överraskning. Vi ska då gå till Måkläppen utanför Skanör-Falsterbo och titta på hundratals sälar! Vädret är perfekt .., och Anders bär lillkillen på axlarna timmavis, vi slår oss ned nära vattnet och har picknick .., och eftersom vi kommit ut rätt sent, inser vi att nej, vi kommer aldrig att komma tillbaka till utgångspunkten förrän det blivit alldeles mörkt, så vi vänder. 

Det är då jag tar bilden. 

I januari ser jag Filmstudions andra film .., "Sorry we missed you" av Ken Loach.

Jag tycker  v ä l d i g t  mycket om den! 

Allra mest imponeras jag av tonårssonen, spelad av Rhys Stone. 

"Kom ihåg hans namn!" skriver jag och ger filmen betyget 9 av 10 poäng.

På Malåsidan på facebook visas ett gammalt vykort med motiv från slalombacken. 

Å, hur många tusen gånger har man inte åkt upp och ner för Tjamstanberget!

Suttit i liften tillsammans med Gunilla eller Eva.

Åkt störtlopp i skogsspåret, med uppenbar risk att förlora livhanken.

Å, så många minnen!

Så mycket glädje!

Summering ...

... av en dag i slutet av januari.

För en gångs skull regnar det inte, i alla fall inte hela tiden. 

Vi tar bilen och kör till Svärjarehålan i Tylösand där jag tror mig kan ha glömt min baddräkt - den jag tycker bäst om - och först letar jag utan att hitta nånting och innan vi tackar för oss (där kommer en man i vår ålder och klär av sig vid bilen och går genast ner och tar sig ett dopp) ber jag pv att ta en koll. Å, han är så noga och går på stenarna intill bryggan och han kikar överallt och jag tänker att det här kommer att ta evigheters evighet, men gissa, han upptäcker min svarta baddräkt liggande på en bänk, inte långt från bilen och jag borde ha sett den från min utsiktsplats! 

Hurra! 

Vi svänger förbi affären - pv och harry i bilen - och jag handlar mat inför morgondagen.

Sen raka spåret till Skallkroken. 

Det är nästan vindstilla och jag kan gå ut en femton meter kanske utan att frysa nämvärt; det är helt obegripligt och när jag simmar mot land igen, kan jag ligga under vattnet med kroppen och liksom krypa fram! Nej, det känns inte iskallt! 

Sen tittar vi på termometern. 

Fem grader plus! 

Hur är det ens möjligt att det bli så?

Att man vänjer kroppen på det viset?

Efteråt glögg och ..., nej, inga lussekatter, men väl en macka till mig och nåt som liknar wienerbröd till pv. Harry får också lite gott.

Och på bryggan ligger en livboj med utdragen lina, bara så där kvarlämnad. 

Pv fixar linan och sätter bojen på plats. 

Mera?

Jo, Hilda bjöd oss en gång på världens godaste och framför allt smakrikaste middag (hon i sin tur hade fått receptet av väninnan som heter Katrin) och det är den (middagen) som är på receptet här ovanför. Nu tillsatte jag bitar av kycklingfiléer (stekta i curry) till det hela och någon garam masala hade jag inte hemma, inte heller gurkmeja, men för övrigt var det nog allt. Och jag tyckte att det räckte med 1 pkt saffran. 

Vilka underbara smaker!! 

Och flera timmar efteråt sitter dom i! 

Saltade sötmandlar eller nötter till - mmmmm, så ljuvligt - ! 

Den här artikeln läste jag nyss i Svenska Dagbladet (för övrigt sista dagen vi har den) och då tänkte jag förstås på dig, annannan! Nu blir alltså Portugal ordförandeland i EU. Spännande! 

Dagens fönster ...

... eller kanske mer "dagens utsikt", men dock genom ett fönster; köksfönstret. 

Amaryllisarna som vi fick av Hilda - som tack för hjälpen vid flytten, om jag inte minns fel -, har nu också tackat, men för sig, efter att ha blommat så fint i  v e c k o r! 

Likadant är det med julstjärnan, även den är på den så kallade upphällningen. Och hyacinterna. Pv är flink på att elda i kaminen och förmodligen är det värmen som tar kål på dem?

Idag är det onsdag om ni inte visste det och alldeles strax ska vi gå ut på promenad. Av veterinären fick vi order att inte ta Harry på några längre rundor, ja, så länge han inte är helt bra i bakbenet (han har svårt att gå i trappor och ta sig in i bilen just nu), men lite frisk luft ska vi väl i alla fall få. Kanske t.om ett dopp i havet, i Skallkroken? Frågar pv. Jodå, han är med på det. Då ska jag bara värma glöggen och ordna med termos och koppar.

Over and out! 

Dagens fönster och lite till ...

Så blev det tisdag. 

Duggregn och gråväder.

Vi tittar på Rapports årskrönika, spelar quiz .., tänder ljus, bjuder oss själva på kaffe och snart är skinkan uppäten. 

Jag ringer till djursjukhuset i Slöinge och vi får tid 14.30 för en undersökning av Harry. 

Han har uppfört sig så annorlunda ett längre tag och när vi tänker efter, har det mesta börjat sedan svansen amputerades. Han skyggar ibland och dom senaste dagarna har han haft svårt att ta sig upp i bilens baksäte eller i min säng. Länge blir han kvar i soffan om kvällarna. 

Atros?

Att han har smärta och inte kan visa det på nåt annat vis?

Han äter sämre också. 

Ja, ja. 

Vi får se vad som händer.

(/Och när jag pratar med kvinnan i djursjukhusets växel, får jag plötsligt sån här våldsam kramp på höger sida som jag nu inte har haft känning av på säkert två månader och det gör så ont så jag lämnar över luren till pv, lägger mig raklång på golvet i gästrummet och drar djupa andetag. Jag har spänt mig förstås. Det tar kanske tio minuter innan det helt släpper och efteråt har man som träningsvärk. Det är värre än förlossningssmärta. Och nej, jag är inte ett dugg orolig. Det här har jag haft sedan jag genomgick en hysterektomi 2002. Läkare  har gissat på gallsten och allt möjligt annat, men den jag tror på - så logiskt - menade att det är ärrvävnad som ställer till det, eftersom det enbart kommer när jag spänner mig. Hade det varit cancer, borde jag ha varit död sedan länge och flaxat omkring bland molnen.Ds.)

En mellandag ....

Regnigt och grått mest hela dagen. 

Vad gör vi?

Först ett ärende in till stan (det går fort) och därefter lika snabbt hem igen och jag sätter fart på en gång och fixar små västerbottenspajer till friherrinnan och hennes väninna, hon som ska flytta ner någon gång i sommar kanske. Vi ska sitta i uterummet  där man lätt kan hålla öppet och vädra och det är vad vi också gör. Att väninnan inte tål skaldjur hade jag däremot glömt, men pv fixar en skinkmacka till denna ödmjuka madame och allt löser sig. 

Efteråt - när gästerna givit sig av - föreslår jag ett dopp i havet, men inte här .., kanske i Falkenberg eller ja, var som helst, bara det blir en utflykt! Pv är mindre sugen, så vi blir hemmavid. Nästan alla bilder i det här inlägget är från den här tiden för åtta år sedan. Den här är från Varberg och torget där. 

Ja, lös resår kan kanske vara bra. Åtminstone spänner det inte så mycket.

På den tiden - i december 2012 - hände det saker. 

Man kunde röra sig fritt. 

Tydligen tittade jag in i Varbergs kyrka, belägen alldeles vid torget, och där fanns en slags gästbok där kyrkobesökare kunde skriva hälsningar. 

Och en av dagarna den veckan, arbetade jag extra - det var självaste friherrinnan som önskade vara ledig - och det innebar enbart kassatjänst för mig. Så lycklig jag var! Under alla år i butik (från sjutton år till sextiofyra) älskade jag jobbet i kassan! 

Att RS-viruset slog till hårt då, det kommer jag inte alls ihåg. 

Igårkväll tittade vi på den här filmen - Den skyldige - gjord av Oskar Möller (från Sverige, född 1988 och detta var hans DEBUT!! ). Jag har tidigare sett den på Filmstudion och minns hur annorlunda jag tyckte att den var och nåt så suveränt bra spelad av Jakob Cedergren (svensk-dansk, född i Lund 1973, har snart födelsedag .., den 10:e januari och är alltså Stenbock). 

Nu låg jag på soffan och quizzade medan pv satt som på helspänn i dom nittio minuterna som filmen varade. 

Den finns att se på play och här är en länk, om någon är intresserad.

Och här en recension av filmen.

För övrigt gör vi inte så mycket. 

I skrivande stund ligger pv på soffan och läser deckaren/thrillern av Dan Brown .., här är - förutom tangentbordsknattret - alldeles tyst och det är mörkt som i graven där ute. 

Även den här bilden är från 2012.

Nu blev det alltför tyst .., Bo Kaspers Orkester får underhålla 

Spår fyra är ju som gjort för oss människor i dessa tider, titeln är "Håll ut".

Jag ska strax börja med middag, som får bli nånting på resterna av tidigare middagar. 

Längtar efter en utflykt. 

Var som helst; bara  u t! 

Picknickkorg, baddräkt , lussekatt och äppelglögg. 

Det är vad som står på min önskelista. 

Dagens fönster ...

Om inte om hade varit och om det varit Guy i Arvidsjaur som fångat den här bilden, då hade han kanske skrivit: "Här är några ruffiga fönster till dig Elisabet, det är ju såna du tycker så mycket om. Hoppas att dom duger?"

Men nu var det inte Guy, det var nämligen - och det har den som tittar in här säkerligen redan listat ut - annannan i Portugal! 

Hur många fönster från Portugal har dykt upp här på bloggen? 

Ja, det är som i psalmen ..."jag kan icke räkna dem alla!"

Underbart är det hur som helst! 

Om jag någon gång i livet har möjlighet att promenera längs Portos gator, då kan jag faktiskt tänka mig att bo på det här hotellet.

Och bilden togs i den gamla stadsdelen Miragaia i Porto. 

Tack annannan!

En alldeles vanlig söndag ...

Så ljuvligt! 

Tänder ljus, slingor, tar in enris och sätter i en höganäskruka i trappan till övervåningen. 

Pv tvättar bilen; jag tror att det är första gången sedan vi träffades - som HAN tvättar den, alltså -. 

Igår på stranden sträckte sig harry i ena benet när han sprang fort-fort och som alltid när han gör illa sig det minsta lilla, blir han som förbytt. Då vill han inte titta på oss, vill inte äta, darrar som ett asplöv för sig själv .., ja, han blir verkligen som just förbytt. 

Idag är han lite piggare ., viftar på svanstippen .., tar emot en prinskorv.

Det regnar ute. 

Och blåser mer än igår.

Bilden: från vintern 2011.

Ofattbart så vitt och fint det då var. Och björken som jag tyckte så mycket, den stod kvar.

Nu är där tomt.

Jag läser DN (sååå mycket intressant att ta del av!) .., skriver långt mejl till vännen Ingrid i Falun .., pratar med friherrinnan .., ger småfåglarna mat .., tvättar två sticketröjor .., vattnar blommor .., diskar .., ja, lite sånt. 

I morgon vankas vanlig vardag. 

Hjälp, så underbart! 

Söndagsfönstret ...

Var det igår kanske som en hel svärm med julaktiga fönster kom susande till min mobil, för att sedan hamna i fönstermappen? Jo, jag tror det. 

Så här skriver avsändaren, som förstås är madamen i Porto. 

"Det är egentligen för stark sol för foto, men det kom så många levande juldagsfönster i min väg, att jag bara måste fånga dem. 

Inhåvade i Miragaia, en av Portos äldsta stadsdelar nere vid floden. 

God fortsättning på julen tillönskas du och PV och Harry och Sigge Nilsson från Benestad."

Tack att du så ofta har håven med dig! säger jag.

Lördag ...

Öppnar paketet från min syster i Australien och där i ligger en cerisefärgad scarf. Vi har en hel kasse med ännu inte öppnade paket som bara väntar på sin tur ., dom flesta till lille Edvin, Hilda och hennes mamma Mymmel. Det får bli när det blir.

Från min syster som inte har träffat sonen (enda barnet) på evigheter (viruset) och hans fru Shae, hade jag i morse ett långt mejl fyllt av glädje! Äntligen hade gränserna mellan staterna öppnats! Äntligen fick dom ses! 

Och vi själva?

Jo, någon gång vid ett-tiden tog vi bilen och körde till Svärjarehålan som ligger i Tylösand. En enda gång har jag varit där tidigare, men det kom jag inte ihåg förrän vi kom körande och parkerade bilen..

Där är ovanligt bra anpassat för handikappade och Prins Bertils Stig passerar just där ., vilket märktes, sååå många människor som kom promenerande med ryggsäck och stavar .., och vid ett bord med två bänkar satt sex unga kvinnor och fikade och en grillplats fanns alldeles i närheten. 

Nu kunde man välja att gå i från land, eller från den här stegen (bilden) rakt ner i havet. 

Man kan inte tro det när man ser bilden, men när jag bytt om och tagit på mig stickemössan och tagit ett enda trappsteg, slog vågorna ändå över mig och hela jag blev sjöblöt och mössan låg som en kall svamp på huvudet! Kanske var det sex, sju steg ner till där man knappt bottnade och hjälp, så man drogs med av vågorna - jag hade aldrig vågat utan att hålla i mig i räckena -! 

Pv avstod.

Efteråt stannade vi till i Grötvik. 

Det är en fin liten hamn - charmig, skulle jag säga - med mängder med små stugor som ligger där ovanför stranden och i Grötvik finns vår närmaste Sjöräddningsstation.

"Här kan vi ju ta nån övernattning till sommaren ..?" föreslog jag pv.

Och Sjöräddningsbåten .., den känner vi ju till. 

Å, hur väl minns jag inte skräcken när vi trodde att båten börjat brinna; det var i våras och egentligen handlade det om att motorn kokade och rök/ånga kom upp från motorrummet! 

Det var då jag blev snabb-troende i ett enda huj och den lycka jag kände när den här båten uppenbarade sig efter kanske fyrtiofem minuter, den var och är ännu obeskrivlig! 

Även i Grötvik finns stege ner i havet (faktiskt två) och vore det nu lugnt väder, så hade det varit helt perfekt att kliva i där! Roligt med lite nya badplatser.

En stor, vacker sten fångade mitt intresse. 

Och detta, vad det nu är? 

Måhända en eldstad där man helt enkelt lagt tång ovanpå.

Älskar bokstäver på betong, eller i sand .., eller annorstädes. 

Kanske allra mest där jag inte förväntat mig att möta dem. 

Vilka var dom, människorna (höll på att skriva männen, men det kan ju ha varit kvinnor också ...) som arbetat med att lägga betong på piren?

Här lite längre. Nej, det är ingen pir, ser jag .., det är en ramp där båtar tas upp.

Av allt jag har i klädväg, finns det inget som jag är så glad för och älskar nåt så vanvettigt, som sticketröjan och halsduken! Det är en sån sinnlig känsla att - när man klivit upp från havet - få snabbtorka sig och så, sist av allt, få dra på sig tröjan och vira halsduken ett varv eller två runt halsen. 

Lycka, rent av.

Kom sedan hem. 

Tillagade lammfärsbiffar med varm rödkål och långkål som tillbehör, lägg därtill ugnsrostade rotfrukter .., ja, det var en delikat middag. 

Tittade på Fanny och Alexander och hatade prästen (spelad av Jan Malmsjö) och kom ihåg när herr Malmsjö efter ett uppträdande på Ystad Tattoo kom in i lilla kvartersbutiken morgon därpå, måttligt lycklig. 

Jag stod i kassan.

Lokaltidningen var inte nådig i sin kritik av den kände sångaren och jag kände mig mest besvärad när han köpte just  den tidningen. 

"Nej! Köp den inte, du blir bara ledsen!" ville jag säga, men sa det inte.

Nu mot sängen!

Annandagsfönstret ...

Från en närstående madame och högt älskad fröken i Skåne, fick jag det här fönstret i min mobil. Jag var lite osäker på huruvida det möjligen skulle få visas här på bloggen och satt en stund och funderade innan jag frågade - det hade känts så avvisande annars - och så ville jag inte känna det. 

"Du får lägga ut det", kom svaret och jag loooog. 

Tack du rara, goa, fina älskade systerdotter! 

Och så ett kvällsfönster ...

... som var ett juldags-morgonfönster i Trelleborg, hos hedgrenskan. 

Så omtänksamt av dig att tänka på en fönsterälskade madame i Halland! 

Tack, Kerstin!