Olikheter ....
Några rader från min syster i Australien:
"Detta blir ett kort mail för vi har 41C och jag har ingen AC i datarummet. Kan berätta att
klockan är 9.57 och jag har nyss pratat med Fredrik som var på beachen."
söndag 24 januari 2021
lördag 23 januari 2021
Sammanfattning ...
Nej, så här iskallt var det inte i havet idag; helt otroligt var det att sedan förra helgen var skillnaden fyra grader! Och tänk vad det betyder! Nåja, det hinner säkert hamna på minus igen, det är inte så att jag tror att det har vänt nu.
Friherrinnan gjorde oss sällskap och tyckte att det var lika skönt hon! Efteråt kaffe och hennes tämligen nybakade chokladbiskvier - så goda -!
För övrigt en stillsam dag.
Mycket skidskytte och ännu mera skidskytte.
Blodkorv till middag - eller om det var blodpudding - med russin i.
Nej, blodkorv.
Gjorde en jätteladdning med strimlad rödkål, pressad citron på, lite olivolja, flingsalt, små apelsinbitar och solrosfrön .., sååå smarrigt! Och så mättande.
I morgon m å s t e vi ta oss an en stek med karré i ugnen.
Det var väl allt för nu, som dom säger i tv.
Och järnspisen fanns där friherrinnan bodde tidigare, i det hus där hon vuxit upp och bodde i under så många år.
Ps. Läser Hanne Kjöllers krönika i DN. Tycker att hon skriver så bra! Ds.
fredag 22 januari 2021
Helg i sikte ....
Inte för att det spelar någon större roll, annat än att pv är hemmavid. Alla dagar är som helgdagar nästan. Ja, denna ständiga glädje, eller kanske mest tacksamhet, över att få vara med om detta. Att få vara frisk och uppleva pensionen. Lycka.
Efter en bedrövlig morgon med värre ösregn än igår, kom solen fram.
Tog Harry på johanssonrundan .., stod länge nere vid havet och kände vinden mot kinderna .., tog många bilder .., och det var ett enda plaskande efter allt regn. Stövlar hade varit det enda rätta.
Sen hemåt. DN i postlådan. Ett korsord med vin som tema. Skidskytte på tv. Telefonsurr. Jag skivar äpplen och slänger ut till koltrastarna. Två mattor i maskinen och därefter duschdraperiet. Torkar golvet i sängkammaren. Steker två ägg till lunch och till efterrätt en apelsin och ett Conferencepäron. Dom senare gäller det att vakta noga .., vips, kan dom ha mjuknat och då får jag svårt att äta dem. (ja, här blandas det friskt med dom och dem .., hälsar jag till alla språkpoliser vilka nu kanske drabbats av svåra rysningar ,-).
På tv:n visas skidskytte.
Och ikväll talkshow med Carina Bergfeldt och såklart På Spåret.
torsdag 21 januari 2021
Kväller ...
Somnar på soffan och sover djupt.
Vaknar till Gokväll och ett reportage om hunden som försvann i Åre och som .., ja, den som sett programmet vet vad som hände. Makalöst.
Här en länk till programmet.
Efter 30:40 in i programmet börjar reportaget, som är del 2 av ett tidigare.
Ringer min syster i Skåne.
Hon hade också somnat i soffan, men lagom till skidskyttet ..., och det händer väl aldrig, hon som är skidfantasten nummer 1 i släkten.
Regn även i Västerstad.
Tittar på Aktuellt.
Ofta tycker jag att det rapporteras högljutt om något, men när reportaget är slut, sitter man lika frågande och undrar vad som hände? Just så kände jag det när det berättades om den unga tösen som tagits från sitt familjehem. Vi får veta lite - men långt ifrån allt - och framför allt inte varför det blev som det blev? Vad var orsaken till flytten?
Och tidigare idag kontaktar jag SHB och frågar hur länge utbetalningen ska fortgå, den som kommer i början av varje månad och har så gjort i två års tid?
Kvinnan i andra änden av luren är så vänlig och jag frågar om hon kommer från Vilhelmina, hon har samma satsmelodi som min moster - Lisbeth -.
Nej, hon bor i Umeå, "men jag har bott tjugo år i Vilhelmina, så du är rätt på det ändå" säger kvinnan och sen berättar hon - till min oerhörda glädje - att utbetalningen kommer att pågå till december 2023. Hurra! Hurra!
Äntligen!
Däckade totalt igårkväll och hade sån huvudvärk (i pannan, kanske all spänning) och stööp i säng flera timmar tidigare än vanligt!
Vaknar till detta.
Inget regn.
En dovt blå himmel, den sortens himmel som jag bara älskar och som påminner så mycket om nånting hemifrån - oklart vad - men det var såna gånger jag brukade sitta nere vid sommarstugan, på räcket .., bara sitta och titta rakt ut och låtsas att jag red på prärien.
Tar Harry på promenad längs havet, till lilla hamnen, den här i Stensjö.
Vinden i ryggen och min rosa toppluva hamnar i kappfickan.
Upptäcker tre fjolårssvanar - gråspräckliga - vilka simmar tillsammans inte långt från land.
Har planer på att gå Kvarntorpsrundan, men skippar det hela. Förr kunde man gå längs grusvägen i stället för ute på kustvägen, men nu används den förstnämnda till träningsbana för hästtränaren som kör med sulky just där, så vi vänder helt enkelt och går samma väg tillbaka.
Det blir en kortare sträcka, men helt okej ändå.
På hemvägen blir det våldsam motvind .., mössan åker på igen och jag ångrar att jag inte tog med mig snytpapper.(Måste vara ett ålderstecken, detta att man snorar mera!)
Min äldsta syster har alltid papper i fickan och jag fattar inte varför jag inte lär mig!
Inte en enda människa möter vi - inga djur heller - och halvvägs hemma slår jag mig ned på en sten och tittar ut över havet.
Harry sitter vid min sida .., tittar lite på svanarna och blir rastlös.
Och så är vi hemma.
Hör talgoxe-pjup och fyller på med frön ... nötväckan är först på plats som alltid .., jag lockar på harry och vi hinner knappt innanför dörren så kommer regnet.
Ösregn!
Jag tittar på klipp från presidentinstallationen igår .., tre presidenter som önskar den nytillträdde lycka till (en av dem - Bush - dessutom republikan!!) och läser på nätet att SVT:s - i mina ögon - eminente reporter Fouad Yosefi nu återvänder till Sverige och fast tjänst på utrikesredaktionen. Så synd! Jag tycker att han varit sååå bra!
En annan som också återvänder till Sverige är suveräne SR:s Fernando Arias som huserat i New York, men nu ska arbeta med annat inom Sveriges Radio. Så bra han har varit, inte minst i USA-podden!
Wikipedia skriver: Fernando Arias, född 1982 i Guatemala, är en svensk journalist som för närvarande arbetar som Sveriges Radios korrespondent i New York. Fernando Arias är utbildad på Biskops Arnös folkhögskola. Han har också studerat socialantropologi, ekonomisk historia och medie- och kommunikationsvetenskap. Han har arbetat på Sveriges Radio sedan 2010, först två år som reporter på P4 Gävleborg och efter det på Ekoredaktionen.
Amy Klobuchar höll ett tal innan det var dags för själva installationen och oj, vilken talare och vilken utstrålning och passion hon kom med! Hon var ju en av presidentkandidaterna innan Joe Biden blev utsedd till vinnare.
Ja, ja.
Detta om valet.
Och nu .., en härlig linsgryta (smak av Indien) till lunch .., harry som sover med frambenet i vädret .., sigge i Gunnars Rum .., och afrikanska trummor från Spotify.
Ja, det är väl detta som kallas livet.
Dagens fönster ...
Lagom till födelsedagen kom det här fönstret och landade - inte i datorn - utan i postlådan. Det är ett dubbelvikt kort och på insidan kunde jag, bland annat, läsa följande:
"Bilden är tagen en dag i maj när vi var på promenad i Gamla Stan. Det är fönster med tillhörande balkong. (Det är högst ovanligt med balkonger i Gamla Stan, som du säkert vet)."
Oj, så fint!
Och vilken underbart blomstrande balkong!
Nå, vem var det nu som var ute på vårpromenad och lyfte blicken?
Jo, Lisbeth, hon vars blogg en gång hette Tankevågor.
Tack snälla!
onsdag 20 januari 2021
När det är över ...
Mellan tv-tittandet har jag känt sån glädje över brevet från Eva i Tyresö och bokmärket.
"Hade du bokmärken som barn??" står det på baksidan.
Jo, Eva, det hade jag. Men inte nåt enormt samlande, men visst, dom fanns. Och roligast var ju att teckna, måla och klippa ut kläder till dem. Mina kusiner i Dikanäs var experter på den saken - långt mer kreativa än jag själv var -.
Obs. Lena kommenterade att det nog var klippdockor jag tänkte på.
Ja, just det, så var det!
Nu är det nästan kväll.
Av all anspänning har jag ont i käkarna och ska ta en Alvedon eller Treo eller vad som helst och snart vankas Rapport och pv äter mjölk och flingor, allt medan harry kurar i soffan.
Måtte allt nu gå vägen.
Påminner om fisken hemma ....
Jo, jag vet att jag berättar samma saker många gånger om och det tänker jag göra även i det här inlägget. Nu ska jag berätta om vår Scalare, den största fisken i det stora akvariet som vi hade hemma i Malå. Den där scalaren som var en riktig mobbare; som hela dagarna jagade en betydligt mindre svärdbärare som ideligen fick ta sin tillflykt till dom gröna växterna och stå där och gömma sig.
Jag hatade den där scalaren och det hände att min mamma - när hon var hemma på besök - tog lilla fiskhåven och försiktigt daskade till herr Scalare när han var som mest elak.
Till sist - till min glädje - hittade vi honom död en morgon. Stendöd. Vilken känsla det var .., så där som att nu äntligen skulle det bli fridfullt i akvariet!
Så blev det inte alls. Nu började i stället svärdbäraren - den tidigare så hunsade fisken - att nafsa efter övriga fiskar. Han blev själv en mobbare. Till slut sålde vi akvariet .., det var nästan outhärdligt att dagarna igenom se detta elände.
Och varför berättar jag nu detta om igen?
Jo, för att när jag i morse läste en artikel från New York Times på instagram, om att nu flyttar presidentparet ut från Vita Huset och det mesta handlade om Melania Trump .., då slogs jag av samma insikt: jag förmodar att det inte är republikaner som kommenterat och är det demokrater, då är det ju nästan som Herr Scalare i akvariet. Och hennes slovenska bakgrund hånas också .., det är som om proppen för all anständighet har flugit ut!
Det var precis samma känsla som jag fick när jag på Twitter råkade hamna på en närapå hat-sida när det gällde SVT:s Carina Bergfeldt och hennes nya talkshow och den må ju tittarna ha vilka åsikter om som helst, men s ä t t e t att uttrycka det på!!
Sååå mycket hat!
Och jag tänker .., vad är det för ett samhälle - för en värld - vi människor får, när vi vräker ur oss precis all ilska? Nej, jag tycker det är hemskt.
Ps. Och jag tycker att herr och fru f.d. president borde ha gratulerat och välkomnat det nya presidentparet, men tyckte nu frun något annorlunda, fick hon säkert inte göra det. Ds.
Onsdagmorgon ...
Och kan ni tänka er .., det är ösregn ute även idag!
Pv har cyklat till jobbet i Gullbrandstorp (närmare än till Halmstad), på soffan ligger harry och sover (med huvudet på en kudde, så vill han alltid ha det) .., äldsta dottern har som vanligt ringt och pratat efter nattens jobb och nu verkar det snart som om gränsen är nådd ., tårarna hade kommit när hon igåreftermiddag satte sig i bilen och tog sikte på Solna och KS.
Lika lite som jag begriper hur man - i dagens samhälle - vill arbeta som polis (men jag är oändligt tacksam att dom finns!) ja, samma känsla har jag för intensivvård. Jag minns min mamma .., det hände att hon tillbringade några sommarveckor med att vikariera på Lycksele lasarett och hur hon trivdes med det där tempofyllda .., att inte veta vad som väntade .., ja, hon älskade att vara på en akutmottagning.
Men det är ju också precis tvärt emot den yrkestillvaro mamma hade på sjukstugan hemma. Aldrig att jag glömmer brevet från Klara Öberg (mellanstadielärare i Malå, född i Estland, innerligt älskad av alla elever!) där hon berättade att hon någon gång i slutet av 60-talet blev akut sjuk och hamnade på sjukstugan och där låg hon ensam i salen, det var tyst och lugnt i korridoren, dom flesta tycktes sova och Klara tyckte att livet var deppigt och kunde inte sova.
Då kom mamma in till henne, slog sig ned på den tomma sängen intill och berättade om sin resa till Paris veckan innan och Klara skrev att "du förstår Elisabet, jag blev nästan frisk!" (Det brevet läste jag upp på mammas begravning).
Ja, nu blev det tankeflykt och jag vet att jag har berättat det tidigare, men nån som läser här kanske har dåligt minne ,-)
Nu ska jag gå in i köket till lille herr Grönfink och fixa lite frukost till mig själv.
Ett nyöppnat paket med Arvid Nordquist kaffe .., oj, så ljuvligt det doftar! Och A.N. har ännu 500 gram kaffe i sina paket, till skillnad från en del andra fabrikanter vilka minskat innehållet i sina förpackningar, men behållit - och ibland höjt - priset.
tisdag 19 januari 2021
Väntan ....
I söndags väntade vi - förgäves - på Dagens Nyheter.
Ständigt denna väntan.
I skrivande stund sjunger Orup för mig.
Det är inte det sämsta.
Kvällsbön ....
Foto: Peter Wixtröm och bilden har jag lånat från Aftonbladet.
Alltid energiska USA-podden sänder dagligen den här veckan, med anledning av morgondagens presidentinstallation.
Låg och lyssnade på programmet när jag gått i säng och jag greps av sån ångest så det var hemskt. Att människor kan bli så .., omåttligt hatiska .., springa omkring med automatvapen på gatorna .., säga sig ska ta tillbaka friheten och landet! Det är så orimligt så det är inte klokt!
Och även om nu militär och polis skyddar den nya regeringen under installationen .., ja, men sen då? Å, jag kommer att knäppa händerna innan det här ska ta sin början.
måndag 18 januari 2021
Kväller ....
Klockan närmar sig tio och pv har just gått en trappa upp. Klockan sex i morgonbitti ska han lämna sängvärmen och två timmar senare ska han vara på sjukhuset för återbesök vad gäller hörapparaten. För ovanlighetens skull tar han bilen.
Det har varit en lugn dag här hemma.
Familjechatt med alla tre barnen och deras pappa och prat med friherrinnan och med min systerdotter - födelsedagsbarnet - lika glad och yster som vanligt.
Tidigare ikväll hade pv digitalt möte med styrelsen i den kör där han sjunger - men som snart har haft ett årslångt pandemi-uppehåll - och jag satt i soffan en bit bort och loooog såååå mycket för mig själv!
"Kalle, är du där ...? Och Thomas var är du .. vi hör dig inte ..., hallååå ?"
Så där lät det till en början och sen ..."Nån har på bakgrundsljud .,. är det du Kalle ..?"
För sent upptäckte pv att vi inte har någon kamerafunktion på bildskärmen, så ska det bli flera såna möten, vill det nog till att skaffa sig en sån - kamera, alltså -.
Nu chattade han i stället och kunde på så sätt göra sin röst hörd.
(Namnen hittade jag bara på).
Gjorde en underbart god linsgryta till middag!
Ökade på sambal oelek, stekte i extrastark curry (hade ingen garam masala) och adderade hackad röd paprika till det hela, ja, kikärtor också. Hade tänkt mig basmatiris till grytan, men det var slut här hemma, så det blev råris och det blev hur gott som helst.
Om någon är intresserad, så finns länken här.
Det lyckas inte alltid, men jag försöker att ha åtminstone två, tre vegetariska middagar per vecka. Varför? Jo, oftast för att jag tycker mig må såå mycket bättre då.
Nu stundar mejlet till min syster i Australien, därefter tänker jag fortsätta läsandet av den bok av Håkan Nesser som pv förärade mig i julklapp.
Tittade förresten igårkväll på "Den tunna blå linjen", polisserien som ska skildrar livet som just polis i Malmö. Eftersom jag har den yrkesgruppen i min närhet och var tillsammans med en polis i trettiofyra år, har jag kanske ett hum om hur det jobbet kan vara.
Efter att ha tittat på programmet igår, skulle jag inte för en miljon välja det yrket!
Det skulle däremot friherrinnan, säger hon. Själv hade jag fått blodstörtning eller hjärtinfarkt. Frågade den mig närstående vad han tyckte om programmet? Jo, såväl han som sambon tyckte att det var en tämligen rättvis bild av hur arbetet kan te sig.
Väldigt bra tyckte jag att dom ständiga twitter-meddelandena från allmänheten var.
Här en länk till en recension från Dagens Nyheter.
Måndag i januari ....
Min systerdotters födelsedag (tretton år yngre än sin yngsta moster) och Hildas namnsdag.
Grattis till er båda! (För Hilda är det även första praktikdagen i tandsköterskeutbildningen! Spännande!).
Dagens födelsedagsbarn, hon har en pappa som är världens snällaste. Innan han blev ofärdig i höfter och ben, tillbringade han varje sommar ett par veckor i Skåne med att hjälpa syrran och jubilaren (som delar en slags skånelänga) med diverse reparationsarbeten och nybyggnationer.
Nånting som han förfärdigade, ja, det var en walk-in-closet till sin dotter och den blev ju som ett mindre rum! Ett slags vernissage blev det också och då bjöds vi på goda snittar på övervåningen av huset - det som är hennes del -.
Och jag kunde konstatera att systerdotterns totala sko-innehav långt vida överskred alla mina inköpta skor under min tid på jorden. Skorna stod prydligt på parad i klädkammaren, ja, det påminde mig om presidenthustrun på Filippinerna .., Imelda Marcos - enorma samling av just skor. (Lite överdrivet, förstås).
Typisk Rita-ställning.
Och här har hon min favoritassiett framför sig, dom som hon gav mig i present för många år sedan, inhandlade i Oxford, tror jag.
Här står hon längst till höger på bilden.
Och Emma gömmer sig framför mormor och Emil är verkligen kritvit i håret, precis som min äldsta syster, tv. om jubilaren.
Kan Emma ha varit fyra år när bilden togs .., då är det ungefär nitton år sedan?
Jag tror inte att Rita läser sin mosters blogg, men om utifall att .., så GRATTIS älskade systerdotter!
Dagens fönster ...
Jeanette har en dotter som heter Simona och henne mötte jag under en promenad med Harry och efter lite hundprat berättade Simona att hon hade sökt arbete i Portugal - i Lissabon - och om (det visade sig att hon hade arbetat i flera olika länder här på jorden) hon fick jobbet, så skulle hon ta det.
Så gick det några veckor och plötsligt dök bilder från Portugal upp på Simonas instagramkonto. I förrgår - den här bilden - från Porto, av alla ställen.
Det är ju där annannan bor.
Eftersom jag inte har några skamkänslor (i alla fall inte när det handlar om fönster), frågade jag Simona om en av bilderna möjligen fick bli ett Dagens Fönster och fick svaret "självklart!"
Så här är det .., tre fönster från Porto!
Tack snälla Simona! säger jag.
söndag 17 januari 2021
Söndag i januari ....
Bilden: Åklagaren Jacob t.v. och utredaren Jens Möller t.h.
Långt efter alla andra människor tar vi oss an den danska tv-serien Utredningen, den som handlar om det makabra mordet på journalisten Kim Wall i Skåne. Kanske hade jag en känsla - innan vi tittade - att detta skulle bli ett frosseri i alla hemskheter och jag tänkte på Kims föräldrar, hur det skulle kännas för dem.
Men så började jag titta på det första avsnittet och sen var jag fast. Vilken fantastisk produktion! Dels tycks skådespelarna plockade med pincett och fingerkänslighet .., ingen faller ur ramen och det gäller inte minst Rolf Lassgård och Pernilla August vilka spelar Kims föräldrar. Men helt outstanding är ju chefen för utredningsgruppen - Jens Möller - (Sören Malling) och alla hans kollegor, inte minst Maibritt Porse (Laura Christensen).
Serien är gjord med föräldrarnas godkännande och den kallblodige mördaren nämns aldrig med namn och finns heller inte med som rollfigur, där finns inte en enda blodig scen, nej, allt handlar om själva utredningen och hur den böljar fram och tillbaka och dessa idoga polisers arbete.
Något som verkligen etsade sig fast i mitt minne (jag såg fyra avsnitt igårkväll, gick i säng halv tre) och resterande två idag och nu har jag börjat om, mer för att se i lugn och ro .., då lägger man märke till så mycket annat, och hur det hela är upplagt. I alla fall gör jag det. Då blir det mer det filmtekniska man funderar över.
Vem är då mannen med dom blå ögonen på bilden här ovanför? Jo, det är Rune Tonsgaard Sörensen och det är han som står för musiken i serien. Helt p e r f e k t! Lågmäld ... som en inre puls, nästan.
Denne violinist är född 1983 och jag ska banne mig skicka ett tackbrev till honom.
Bilden: från i somras när vi låg i hamn i Gislövsläge.
Manusförfattare och regissör till serien heter Tobias Lindholm och är född 1977. Men bilden, vad har den med den mannen att göra? Inget, men lite ändå med serien. '
I somras när vi låg inblåsta i Gislövsläge, kom den rara hedgrenskan och hennes man på liten visit. Vi satt vid caféet och pratade i någon timme eller mera och kanske var det då vi fick veta att familjen Walls hus inte alls låg (och ännu ligger) långt från där vi var. Och också att människor som passerat där - utav stenar - format ett hjärta till Kim Walls ära och att hjärtat hela tiden växer och blir allt större.
Tanken på att gå dit för att liksom hedra den mördades minne fanns hos mig, men det tog emot. Jag ville inte känna mig som en.., som en nyfiken människa, även om syftet var gott. Och nu menar jag inte att alla som besöker platsen är nyfikna. Nu däremot, skulle jag kunna tänka mig att gå dit med en fin sten i handen och fortsätta att forma hjärtat.
Här finns en länk till en artikel där Kim Walls föräldrar får ge sin version av vad dom har för känslor om serien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)