Torsdag ..

Soligt och fint ute, men kyligt i vinden. 

Går på promenad med pv längs Ejdervägen; kanske tvåhundra meter - inte mera - tror att jag ska dåna och ramla omkull innan vi är hemma. Nåja. Jag  m å s t e  ju ..., kan omöjligen tillbringa tid i eller på soffan, därom fick jag stränga order av läkaren. 

Räfsar ihop humlekvistar och annat som pv klippt ner och lämnat. Räfsar i slow motion. 

Sakta, sakta  Rör på armarna .., det är bra.

Lyssnar till en bofink som inte riktigt hitttat rätta snitsen på melodin, men inte långt ifrån heller 

Och pv har åkt in till stan för att ordna med det som ska ordnas .. ,en ny fågelholk, bland annat och så allt annat. Längtar efter lunch. 

Nån slags resumé.....

Frånsett besöket i Slöinge som jag redan berättat om, har inte mycket blivit gjort. 

Pv ägnade åttiofem minuter åt den gamla svartvita filmen "Sheriffen" med Gary Cooper och Grace Kelly (bland andra) och jag somnade på soffan .., såå trött och slut på. 

Med posten kom en inbjudan från Jehovas Vittnen i Falkenberg. Tack, men nej tack. 

Nu är det snart kväll. Klockan närmar sig halv sju. Friherrinnan berättade att hon doppat sig vid piren i Steninge idag.  Dithän har jag ännu inte kommit. Kanske i helgen, men bara kanske.

Onsdag ...

Idag blir det en längre promenad, nu mot hästhagen på andra sidan vägen. 

Pv gör mig sällskap. 

På lagårdstaket sitter kajor par om par .., detta är ett sånt underbart vårtecken! 

Hästarna i hagen tycks som tokiga när dom ser mig och det är inte av glädje. Vi tänker att det kanske handlar om ett annat rörelsemönster. 

Sen hemåt. 

Och sist av allt ett besök på vårdcentralen i Slöinge. Många äldre som ska vaccineras ..., jag hamnar hos en vänlig (och lång) läkare som säger att nej, bältros är det inte, däremot en rejäl svampinfektion under höger bröst.

Åker hemåt. 

Lycklig 

Vi festar på varm korv med bröd till lunch. Och kall mjölk. 

Himlen är ljust blå ...,, det är verkligen som den allra finaste vårdag.

Små steg är också steg ....

Allting tar tid, men det går. 

Jag har suttit ute hur länge som helst ...(ja, jag vet, ni är många som tycker att det är dumt, men för mig är det livsviktigt) och vi har haft besök av friherrinnan som kalasat på nygräddade våfflor (vi satt på altanen och det var precis lagom skönt) och pv har som vanligt tagit harry på längre och kortare rundor och jag har börjat med maten: ugnsrostade grönsaker samt kycklingbröst. Det ska bli såååå gott! 

Satt länge där uppe vid västra sidan, den som vetter mot havet till. 

Tänkte att ...., någon gång ska vara den första. Om jag igår knappt tog mig upp fast jag gick armkrok med pv, så borde jag kanske försöka igen?

Jag är verkligen ingen  k ä m p e. 

Och så tog jag harry med mig och vi gick långsamt nerför backen och han, som aktat sig så för matte och vikit undan med blicken ..., höll koll (ler när jag skriver det här), så där som .."fixar du det här?" 

Det gjorde jag. 

Sen skulle vi ju hem igen. 

Det gick det med, även om det blev myrsteg på slutet. 

Backen är inte lång och inte förfärligt brant, men det kan kännas annorlunda. 

Nå. 
Jag gjorde det. 

Någon post hade inte kommit (vi är väl dom sista på postturen?), men en stund senare kom pv in med bokstavshälsningar vilka sannerligen värmde hjärtat. Ett vykort från minstingen ..., med några pennstreck där uppe till höger! Ett kort från minstingens mormor och morfar i Malmö. 

 Och en hälsning från den lillasyster man själv har valt i livet (tack Pernilla!) och ett fint skrivet kort från en alldeles riktig storasyster i Skåne. 

Fyrtiotalshandstil, eller kanske femtio. 

I alla år har hon skrivit lika vackert. 

När mamma inte längre var i livet och jag skulle städa ur hennes lägenhet, upptäckte jag hur många vykort som helst från Rigmor till mamma. Så mycket det ska ha betytt för henne!

Och så här börjar det se ut på gården. 

S o m  jag älskar gärsgården (gärdesgården, för den som så önskar)! 

Nu har vi ätit jättegod middag .., pv har röjt i tvättstugan och gått långrundan med Harry ., nu eldar han i kaminen.

Lite till ....

Läser tillbaka och ser alla vänliga kommentarer och lika många goda råd. 

Till dig - "Hoppas att det går bra" - plötsligt kände jag igen ditt sätt att skriva och förstår att du är mamma till Anna i Sheffield. Det var väl det här med Akademiska och det andra. 

Jag har svårt att tackla anonyma kommentarer.

Nu hoppas jag att det bara går framåt. 

Tack alla som hörde av er.

 Dagens fönster och omåttlig glädje ....

En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber. 

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst. 

Är jättepigg på morgonen. 

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt. 

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison. 

Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året. 

Och så kom då detta igår: 

"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor! 

Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK. 

Ny oro, fler behandlingar samtidigt som antihormondroppet ska tas var tredje vecka samt nåt annat vedervärdigt gift som ska in i kroppen var sjätte månad så kommer då idag beskedet - det finns inga metastaser och inget annat konstigt heller varken i lungor, hjärta eller armhålor.

Mamma Mia skriker jag - jag är NÄSTAN frisk! Lite vaccin på det här så kan jag återgå till ett normalt liv igen snart. Träffa barn och barnbarn, träffa väninnorna och LEVA - borta är den totala isoleringen! 

Kämpa på Elisabet - du klarar det här också."

//Catarina

(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)

På agendan ....

Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry. 

Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade. 

Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir  l i k g i l t i g.

I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.

Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså. 

Såååå vänligt!

Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade. 

Mellan varven regnar det och så blir det lite uppehåll. 

Vi satte oss ute en stund, pv och jag själv - då hade all ork tackat för sig - och knappt hade jag sträckt ut benen och lagt min lovikkavanteshand i hans, så kom regnet. Men det gör inget. Vi hinner. Orken räcker till en halv dag, det är inte det sämsta. 

Han avbokar styrelsemötet med kammarkören. Något arbete blir det inte heller för honom den här veckan. Kanske inte ens nästa?

Jag säger att i sommar ..., ja, måhända struntar jag i tomater och annat och har bara blommor i växthuset? Så stor blir ändå inte skörden. Kanske kan vi bara bryggsegla? Kanske kan han ge sig ut med vänner? Jag kan vara hemma. Vi får se. Kanske ångrar jag mig.

Människor längtar efter att få ut och resa. Inte jag, inte nu. (Inte särskilt förvånande ..., jag ler när jag läser vad jag skrivit, det är klart, jag är för trött just nu!)

Och dottern som opererat sig får börja rida igen nästa vecka, vilken lycka! 

Den äldsta gör inatt sitt fjärde pass .., hon ligger förstås efter ..., efter all omsorg om oss här nere. Hon blev som en mamma nästan. 

Tittade in i affären när vi lämnat igen Sonjas bil ..,och jag hade inte tänkt gå in, men gjorde det ändå. "Men Bettan, så liten du har blivit!" sa Pernilla och jag log. Mötte rara arbetskamrater på lagret och i personalköket satt Jocke. När jag kom in, ställde han sig upp med utbredda armar, ungefär som pv på bilden här ovanför och kramade länge och jag svalde och svalde. 

Så mycket kärlek och värme i den affären! 

Johanna satt i kassan och en äldre herre stannade till i entrén och tittade på mig .., sa "ja, jag har hört ett rykte ...?" och så var det ju. 

Man kan tänka på alla ensamma människor. 

Så orättvist livet är. 

Längtar efter ett dopp. Längtar efter att ligga på rygg i havet och titta upp mot himlen. 

Gud, så härligt det ska bli! 

Men det blir då det. 

Nu ska jag ge mig ut på tandborstjakt; min underbara rosaröda tandborste har försvunnit och jag tänker inte ge mig .., den  s k a  finnas!

Måndagmorgon i landet Halland ...

En bra natt. Om jag ideligen fick upp och kissa natten mot igår, blev det helt annorlunda den här natten. (mycket natt-natt-natt). Vaknade vid tre och har sedan legat och lyssnat till olika program av varierande intresse. 

Vid halv sju hör jag rallysteg av små möss bakom väggen eller i taket och jag blir rosenrasande ..., bultar i väggen och pv vaknar och blir irriterad - på mig - men vad är detta, det är som om huset invaderas av nåt elände! 

Det har i alla fall det goda med sig att jag lämnar sängen i en väldig fart och jag upptäcker att farten nerför trappan är densamma som tidigare - jag rör mig på ett helt annat sätt -! 

Nu är medicinen framplockad; allt som återstår är det sista av cortisonet (halleluja!) och så ska jag kontakta vårdcentralen för blodtrycket som steg och steg på sjukhuset. Hemskt är det att man får en annan doft på kroppen ..., men det måste ju vara från något av läkemedlen? 

"Thomas! Känn ...,, visst doftar det underligt av mig!" säger jag. 

Jo, han håller med. Kanske därför som harry aldrig vill vara riktigt nära matte?

Nåväl. 

Nu är det ösregn .., jag har pratat länge med rar sköterska på vårdcentralen i Slöinge (hon hade också varit sjuk) och det kändes bra. Besök till läkare och tryckkoll på fredag. Känns också bra. 

Regnväder ute.

Och i morgon ska min syster i Australien operera sitt ena öga. Vi är uppenbarligen i nedförsbacken ,-).

Dagens fönster .....

... från Ulrika kom ett fönster när jag låg på sjukhuset.

S o m   jag letade det igår.

Skrev till fönsterfångerskan och här är det. T a c k!