Så var det ...
Först ett bad i havet - i Skallkroken -. Det blåser och är strömt, så jag kan stå just en bit ifrån stegen, bottnar inte och kan göra ben och armtag utan att jag rör mig ur fläcken! Tro mig, det är kämpigare än att simma fram och åter!
Därefter iväg till Skåne. Vi har med oss tårta från Börjes konditori i Harplinge och solen har tackat för sig och innan vi ens är halvvägs, kommer regnet. Väl i Västerstad blir det uppehåll. Vi konstaterar att "ratigare" hus än i Skåne är svårt att uppbringa, ja, flera av husen längs den här lilla vägen tycks fallfärdiga.
Det blir 1-kaffe med den ovan nämnda tårtan och i morbror Jims näverkoppar serveras kaffet. Morbror Jim, gift med mammas lillasyster Gunvor, gjorde såväl ölsejdlar, glögg-glas, samt kaffekoppar i näver (glasen specialställdes) och mamma agerade "agent" och levererade koppar i parti och minut runt om i Västerbotten, allt för att det skulle bli bidrag till försörjningen hos den kreativa familjen Fjällström.
Vad pratar vi om, denna den sista gången som vi ska träffas - min syster och jag själv -? Ja, vardagligheter. Till exempel om våra dagliga mejl som väl tar sin början när hon nästa helg återvänt hem till sig .., men också om minnen hemifrån. T.ex hur vår pappa brukade sjunga när han körde bil, t.ex .., och vår äldsta syster kommer plötsligt ihåg när mamma stod vid disken och sjöng sånger från Sions toner, eller när hon kom hem från Filadelfia och även då sjöng mer än vanligt. Höga toner. Garanterat sopran.
Sen blir det så småningom tack och hej och det är en annorlunda känsla, detta att veta att nu är det absolut sista gången vi ses. Sista gången vi - i alla fall på nära håll - får höra Birgittas härliga gapskratt och allt annat som vi förknippar med henne. Nå, så är nu en gång livet och jag är så glad att vi aldrig har varit ovänner och där finns inget att reda ut - sånt får man vara tacksam för -.
Efteråt kör vi till Ystad. Pv frågar om vi ska parkera bilen och ta en liten promenad i stan, men jag vill inte, allt jag vill är att få bada där borta, ja, nedanför nya kyrkogården där jag brukade bada, då, när jag var ensamseglare på livets ocean.
Kände igen j u s t den bit av stranden där jag brukade gå i och det var lika ljummet i havet som hemma i Halland och all spänning från avskedets stund liksom bara seglade iväg. Plockade några vackra stenar, men också två fina bitar slipat glas. Dom ska Elliot få. Det var på just den stranden Emil som sjuåring plockade det han kallade för lakritsstenar och lade i mitt knä, ja, som ett litet röse.
Och det var där som Fridhems snälle vaktmästare Christer brukade komma med sin tjusiga fru och på den stranden kom "husletarmannen" på besök och berättade hur det gick med husletandet. I en hel veckas tid övernattade han på min lilla Ektorpssoffa och på min lediga dag tog han med mig ut på Österlen, spelade Gotan Project från bilens cd-spelare och visade huset som han funderade på och tänka sig, det blev också hans, om än inte just den veckan.
I vintras, av en händelse, upptäckte jag hans dödsannons i DN och jag såg att han - sedan flera år tillbaka - hade gift om sig och på minnessidan vittnade kollegorna om vilken skicklig jurist han var. Jag minns att han påminde om trollet Ludenben, från boken Petter och hans fyra getter.
Nåväl. Tanken var att vi (pv och jag själv) efter badet skulle hälsa på pv:s bror Ulf på lasarettet i Lund, men det visade sig att han åkt hem på kort permis och då avstod vi. Han lät trött och berättade att familjens två hundar var lite avvaktande när husse kom hem på besök.
Bilden här t.v. visar när vi var där på besök, det var flera år sedan, medan Nelly ännu var i livet, och hon och hunden Kasper undersökte varandra väldigt noga, där under glasbordet. Underbart!
Således körde vi raka spåret hem till landet Halland, men inte helt. Bettankax hade nämligen läst på instagram att vi var på väg och bad att vi skulle svänga förbi, hon hade något hon ville lämna till oss.Vi möttes inte långt från där hon bor - sååå vackert till - och jag fick kassen, som, om jag inte ville ha innehållet, kunde lämnas till någon loppis.
Jag höll på att dåna när vi kom hem! Där var vackra höganäskoppar, assietter, små och större skålar och gröna bordstabletter, ja, allt gick i grönt! Och Bettan, lika vacker och häftig som vanligt och intill stod hennes barnbarn Ebba, som nu är femton år och bara så fin! Tack Bettan! Så otroligt vänligt av dig!
En gång på besök i Halland, såg Ebba ut så här. Det var när pv visade henne flaskan med "gift", ni må tro att det var spännande värre. Ebba ser allt lite misstänksam ut.
Och när han smakat av giftet, såg det ut så här. Så var det då och nu är vi hemma och mörkret har fallit sedan länge. Ajöken, sa fröken.