Vid tolvtiden ...

... blev det dopp i havet i Skallkroken. Grannen Annelie gjorde oss sällskap. Pv tyckte att det blåste för mycket. 

Det blir inga långa simturer när vattentemperaturen visar på knappt femton grader. 

Ändå är det så ljuvligt! 

Kom hem och kände mig fylld av energi. Gjorde klart med alla pelargoniorna, sopade bort jorden från altanen, räfsade kruttorra eklöv vilka dråsat till marken .., klippte ner humle, brunfrägade ormbunkar, en klematis, rensade ogräs, forslade bort alltsammans, tömde soporna och sen tog orken slut. 

Nu ska jag titta på georgisk film. 

// Och nu har jag tittat. Vilken annorlunda film! Vilka huvudrollsinnehavare!

Så här kan det se ut ...

Kanske har många av er läst Lundells "Vardagar" vilka är numrerade .., tror att nr 10 är den senaste, men om INTE, så kan ni få en hint om hur det kan se ut. 

Jo, jag trivs med det kortfattade och hans många funderingar om allt och inget.

Och här, hos oss ..? 

Jo, i ugnen en mjuk mix-pepparkaka ("blir gott till 11-kaffet", säger pv leende). Det var igår som jag upptäckte att datumet precis gått ut (på mixen, alltså), men det överlever vi nog. 

Den blir säkert god, särskilt med ett glas kall mjölk till. 

Har duschat, tvättat håret och städat badrummet. och oroar mig lite för hur det ska gå för demokraternas Tim Walz som ska debattera med med Trumps vapendragare -  J.D. Vance - som tydligen är en skarp (för att inte säga knivskarp) debattör. Här kan ni se när det hela tar sin början. 

Och jag tänker att ibland räcker det inte med att se ut som en snäll lärare, ha hund, ha varit fotbollstränare och vara allmänt folklig, så där som Tim Walz. Det känns som om en godmodig Golden Retriever ska möta en Pitbull. Hjälp!

Dagens fönster ...

Vi har lagt till i många olika hamnar under de här åren som jag varit med ombord, men inne i själva stadskärnan i Halmstad, nej, där hade vi inte varit. 

Nära till det mesta var det Vi gick på promenad till torget där det pågick någon slags matfestival och vi slog oss ned på den nybyggda restaurangen alldeles vid Nissan och tog var sitt glas vin och det var väl det hela. 

Inte det minsta stökigt på natten, nej, lugnt och fridfullt. 

Vad minns jag mest från sommarens seglatser?

Utan tvekan när Elliot gjorde oss sällskap från Limhamn till Ven. 

Därefter Humlebaek på Själland, med den vackra - och så annorlunda - kyrkogården alldeles intill.  

I Höganäs blev vi inblåsta i tre nätter, men vilken liten pärla det var! Så välordnat! Så fint! Inför nästa sommar - om allt är som det ska - tänker pv ansluta sig till Frihamnsordningen, vilket bland annat innebär att man betalar sååå mycket mindre för en gästplats. Själva medlemsskapet kostar 100:-/år.

Bilden från Humlebaek.

Prisskillnad ...

Pv köpte igår Voltaren 100 g på Apotek Hjärtat, det som finns inne på Ica Maxi: Kostnad: 259:- kr. 

Kollade på Apotea.se vad samma tub kostade där: 189:-. 

Sjuttio kronors skillnad, alltså. Ingen fraktkostnad för den senare. 

Hade han däremot beställt det på apotekhjartat.se hade priset blivit detsamma som på apotea.se,  alltså 189:-. 

Måndag nu också ....

Jo, det blev verkligen ett dopp i havet. Tack och lov för stege som når ner till djupt vatten, så slipper man plåga sig med att gå ut ett femtontal meter innan det går att simma/doppa sig! 

Underbart efteråt. 

Vi satte oss vid vindskyddet och kalasade på var sitt nygrillat kycklinglår och lite bröd och solen värmde mot ännu brunbrända ben och det kändes nästan som om hjärtat skulle sprängas av glädje. 

På klubbhusets altan satt måndagsgänget och drack kaffe eller åt dom kanske lunch? Ett tiotal äldre gentlemän som arbetar ideellt för hamnföreningen. 

Tänk, så bra för män som kanske - efter att de slutat arbeta - får något meningsfullt att syssla med och kanske mest av allt: att träffa andra män och få prata om allt och inget. (Män lär ju vara mer ensamma än kvinnor, helt enkelt mindre sociala).

Brännmaneterna har kommit och det var väl onödigt, men de tre som pv och en kvinna sett, höll till i det inre av hamnen. 

I fredags var det väl som pv helt sonika tog upp en brännmanet, då när några inte vågade sig i om den låg där. 

Nästan hjältestatus blev det.

Vi är nog södra Sveriges sämsdta odlare, men se ETT hösthallon fick jag i alla fall kalasa på! Och nu minsann ska vi titta på Sherwood, avsnitt 4.

 Måndag ... 

Snart oktober. Oktober låter snällt, tycker jag. November mjukt. 

Vi tar elvakaffe på altanen. För ovanlighetens skull hör jag småfågelkvitter. 

"Hör du ...?" frågar jag pv. 

Nej, han hör dem inte och det är inte hög rödhakesång och inte gärdsmyg, utan vanligt fågelkvitter. Icke! Å, måtte detta inte drabba mig!

Eller: kanske är det så att man bara inte tänker på det, då, när man inte längre hör dem. 

Sonen ringer. 

Han har varit i Veberöd och hämtat sten och sitter nu och väntar på att en traktor ska komma loss; den blockerar ena vägbanan. 

En hel del hinner vi prata om .., och pv har sänt honom en bild på den nya sågen och vi pratar också om påsarna med stockrosfrön vilka jag postade före helgen (såväl från vår enda, stockros, som från grannen Birgittas) och kanske blir det inget av dessa frön, men man kan ju chansa, säger jag. 

Efteråt gör sig pv klar för en lång runda på rullskidor. "Räkna med 1.5 timme ...", säger han. 

Själv tar jag en runda på tomten. 

Upptäcker att gurkörten börjat om att blomma .., några enstaka små, små blå blommor .., i pallkragen trängs ringblommor och mot husväggen syns en enda Ingrid-Bergman-ros.

Blåregnet har börjat växa runt knuten och jag har sagt till pv att han på inga villkor får kapa grenarna. 

Soligt och fint ute. 

Tidigare på morgonen tittade jag på ett reportage av SVT:s Fouad Youcefi, filmat i Arizona och det handlade om migrationsfrågan, den omtalade muren och mötet med den 85-årige ranchägaren Jim Chilton.

Reportaget sändes i Aktuellt i torsdagskväll, men det missade jag.  

Här en länk om någon är intresserad. (Cirka 22:25 in i programmet). 

Sonen frågade som vanligt (jag hörde hans leende ...) vad mina ambitioner för dagen var. Jo, jo. Jag svarade att  biblioteket, kanske ett dopp, ta upp blomlådepelargonior, fixa en mjuk pepparkaka, skicka ett kondoleanskort till kvinnan som nu förlorat sin äkta make, han som en gång var klasskamrat och god vän till pv, ja, det var något av det som stod på agendan, 

Ska även skriva ett helt vanligt brev till vännen Ingrid i Falun. Önskar att jag hade några vackra frimärken, mina är så trista. 

Dessa till vänster, tycker jag såå mycket om och får nog beställa en karta. (Nu blev det gjort!) Henning Trollbäck är konstnären. Jag älskar dem!

Att vara frimärksansvarig i affären var ungefär lika roligt som att texta skyltar! Detta att försöka ta hem olika sorters frimärken, allra helst vackra (vilket ju som bekant är en smaksak), var rena fröjden! 

Och att sätta upp en liten skylt med text om vem upphovsmannen/kvinnan var bakom frimärket, något som jag tycker att Postnord är urdåliga på. 

Dagens fönster ...

... fångades av mig själv; ja, det var när vi bilade runt i Skottland sommaren 2016.

 Söndag ....

Halleluja för uterummet som sannerligen fyllt sin funktion och mer därtill! Här satt vi i timmar tillsammans med Ecke, Britt, Birgitta och på slutet tillkom en före detta kör-kamrat till pv - Sven-Olof med sin fru Kerstin - och så blev vi sju vid bordet. 

Halleluja också för bettankax. Det var dessa gröna bordstabletter, kaffekopparna från Höganäs, assietterna, en grön skål som hon förärade oss, bara så där, annars fick vi lämna allt till återvinningen om vi inte ville ha dem. Tala om att hon vet vad man tycker om! Stort  t a c k!

Vad pratade vi om? Hummerfiske, husförsäljningsbekymmer, den kommande tågresan till Malå med alla byten, snötillgång, rådjur, älgar och kaniner på tomterna här omkring och Britt vittnade om särskilda "ormstråk", det vill säga, ställen där ormarna tar sig över Ejdervägen. Hoppsan, det kände jag inte till!

När S-O och hustrun tittade in (de var bara på promenad här vid havet) blev det prat om Parkinsons sjukdom och denne S-O berättade om hur ampullerna han hade i en liten behållare på magen fungerade ..,  ja, hur dessa portionerade ut medicinen i doser och hur komplicerad tillvaron kan bli när man drabbas av den här sjukdomen. 

Medan vi satt där kom Sigge in i uterummet; spankulerade omkring och jamade och tyckte kanske att han fick för lite uppmärksamhet.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti det där fina landet Halland

Glädjebilder ...

En har varit ute på långpromenad hemma i Malå - mot Ljustjärn till - dit skidade vi på skolutflykter i min ungdom. 

Choklad i termos, apelsiner, en macka eller två. 

Och där upptäcker hundrasterskan en upphängd gädda. 

Och på familjechatten kommer även den här bilden, med texten: "Ledig häst". 

Den äldsta hade i veckan varit på någon slags träff med olika kompisar hemma i Malå och där var bland annat en klasskamrat till AP. 

Jag tycker att det är så fantastiskt, detta vad man minns från ens skoltid. 

Att Annika och Gudrun - båda två - hade såå vacker handstil, det minns jag och att Ulla på väggen i sitt tonårsrum hade tjurfäktaren El Cordóbes, det minns jag också. Och inte att förglömma att vi hade brandövning i gamla träskolan just den dagen som Robert Kennedy blev skjuten. 

På den där träffen som Den Äldsta var på, hade AP:s klasskamrat sagt att han så väl kom ihåg att Anna aldrig drack mjölk när hon gick i skolan! (Hade hennes mamma absolut noll koll på.)

Vilket minne! Att bara komma ihåg en sån sak! 

Det är det som jag finner så finurligt .., eller underligt, att det ofta är till synes bagateller som slår läger i ens minnesbank!

Helg ....

Jo, underbart är det att ligga på en strand i Grekland, men oj, så skönt, även med det vanliga livet i landet Halland! Kaffe, 1 kokt ägg, lite naturell yoghurt, pressad citron och en macka. Likadant varje morgon.

Kör till Ugglarp för att handla en broccoli, men får dessutom med mig två knippen vackra morötter, samt en stor salladslök. Stor och frodig. 

Därefter till Solhaga bageri och köper en födelsedagskaka, från mig till pv:s äldre bror. Han och hans fru ska få besök idag, innan återseendet-från-grundskolan tar sin början på något hotell i Ljungby. 

Googlar på B12-brist. Det var vad min äldsta syster visade sig ha, ja, när hon var så sjuk och jag tycker att hon numera låter som en helt ny människa. Brist på B12 kan tydligen ge ungefär samma symptom som vid demens, plus rejäl orkeslöshet. Det slår mig nu, att hade inte mina mostrar, min mamma och min mormor brist på B12? (Nu är dom ju inte släkt med min syster, men det slog mig ändå).

Soligt och fint ute. Blå himmel, men blåsigt. 

Det knackar på ytterdörren. Där står två män och presenterar sig som Jehovas Vittnen. För första gången i mitt sjuttioåriga liv säger jag som det är, att det är nog lönlöst .., ja, dom förslösar nog sin tid med att övertyga mig, "jaha, var jag kommer ifrån .., ja, Västerbotten, ja, jag kan ta det där lilla kortet, men jag vet inte .." och männen är vänliga och propsar inte, tackar för sig och just då kommer pv med skottkärran fylld med spillvirke. 

Pv berättar leende att där var några tjusiga unga Jehovas-damer också, men dessa knackade på hos grannen. 

"Det var nästan så man kunde ha tänkt sig att ansluta sig ..." säger han lite plirigt leende, ungefär som min pappa Ivar , då när SVT på 70-talet visade "Hela kyrkan sjunger" från Umeå. Jag minns hur han blev så förundrad över att kvinnorna i kören var så vackra och inte hade dom håret i knut heller (det hade aldrig mamma, så pingstvän hon var), ja, han hade nog samma känsla som pv.

Så här kunde det låta. "En klämmig låt", skulle pappa ha sagt. 

Dagens fönster ...

... fångades i somras av madamen från Karlstad, hon som fått en ny knäled och - hopefully - en ny tillvaro utan en massa smärta! 

Ja, Turtlan, förstås. 

Jag minns att hon skrev att hon önskat att fikat hade serverats utomhus; det var tydligen varmt där inne!

Tack för bilden, som KANSKE blev en repris, men det gör inget i så fall.

Snart helg ...

Fredagkväll. 

Ösregn hela dagen och blåst. Tack och lov för grön regnkappa, modell uråldrig. 

Ingen båtupptagning, den flyttades till nästkommande fredag. 

Frånsett en sväng till Biltema (pv hjälpte friherrinnan med nytt batteri till hennes Volvo) har inte särskilt mycket blivit gjort. 

Fortsätter läsandet av Ulf Lundells "Vardagar 3". Återstår 200 sidor, sen får jag väl ställa mig i kö för nr 4. Kommer jag någonsin att komma ikapp? 

Mellan varven tycker jag att han är en lysande skribent, hans konst däremot väcker inga känslor hos mig, men det behövs heller inte - han tycks sälja hur mycket som helst -. 

Och i morgon kör pv till Ljugby för återseende-träff med sin gamla högstadieklass. Hem igen på kvällen. Själv har jag laddat upp med thai-mat och måhända ska jag koka en Nikkaloukta-soppa, men med ytterst lite köttfärs i. 

På familjechatten meddelades i morse: "Trött sjukling med höstblåsor och lite feber. En pigg och glad Elliot som är exalterad över en ny tand. Pissväder ute."

Och från Malå kom idag den här bilden.

Torsdagsfönstret ... 

... fångades idag hos Strandhälsan i Falkenberg. Pv satt länge på den där kudd-bollen och vittnade om hur skönt det var. 

Han tror sig ha besvär av ischias och får bulla upp med tröja eller filt under höger del av rumpan, ja, när han kör bil längre sträckor, eller sitter länge på en stol. 

Måhända hade en dylik boll fyllt någon funktion för honom ?

Själv fick jag träffa den vänliga Majlinda med bruna ögon och lockigt hår. Kom till Sverige som 6-åring på 90-talet och visade sig vara vänligheten personifierad.

Pv har röjt ...

För evigheter sedan, vilket i det här fallet kanske är sex, sju år sedan .., kunde man välja bland sina instagrambilder och låta göra tunna fotoböcker av dem. 

Jag slog till och beställde tre exemplar, alla med olika bilder.

För någon timme sedan började pv städa i alla facken på vårt soffbord i vardagsrummet och där låg mina böcker och jag satt en stund och bläddrade i dem och looog och kände igen mig själv och hur jag tänkte. 

Här är bild nr 1. På fönsterbrädan i tvättstugan låg länge en liten tändsticksask (pv vägrar gaständare) och till slut tänkte jag slänga den, men drog ut den lilla lådan och där låg - till min förvåning - små tomatfrön! Så likt pv!

På en annan sida: Mamma Ann-Gerds allra första brev till Anders. Fläckigt och eländigt, men ändå. Det brevet har Anders ramat in. Och mamma skriver hur glad hon blev över hans tre namn, Per Ivar Anders. Per - det hette hennes morfar och farfar, den ene var folkskolläare, den andra klockare - Ivar var ju sonens morfar och Anders min farfar.

Bilden (det lilla som syns av den) till höger, togs i Bornholm och visar ett fönster. 

Harry .., älskade, fina, goa Harry finns förstås också med. Tittar på bilden och kommer så väl ihåg hur det kändes att klia honom bakom öronen och på den där lite vågiga pälsen ovanför halsbandet. 

Ännu någon som blev så älskad, nämligen pv:s morbror Gösta Pehrson. Alltid med hängslen. När det var dags för begravning, då önskade jag att alla inbjudna män hade kommit med hängslen till sina byxor - vilken hyllning det hade blivit - men så blev det inte. 

Påskbilder. Och jag ångrar att vi målade fönsterbrädorna vita. Det var så mjukt och fint med träet. Och vårsolsljus över äggen. 

Fick ett så fint brev, där kuvertet var så vackert, så vackert, men jag blir inte klok på vem som var avsändare? Mari i Falköping ...? Eva i Tyresö ...? Ett hemgjort kuvert. Helt underbart!

Ja, men tack till mig själv som lät spara bilderna, vilka nu gör mig så glad.

Torsdag i september ...

Vaknar vid 6-tiden och ligger under täcket och lyssnar till eländesnyheter i en timmes tid. 

Stiger upp. Fönstret på vid gavel .., böjer mig fram för att - förhoppningsvis någon enda gång få se en älg eller ett rådjur uppe i grannens slänt - och idag skedde miraklet: där står verkligen ett rådjur! En get. Såååå vacker!

I säkert fem minuters tid står hon där - blick stilla - och håller koll på den där underliga figuren i fönstret, hon som är jag .., och efter ett tag småpratar jag lite med henne .., önskar henne en god morgon och en fin dag. 

Detta gjorde min dag, eller i alla fall min morgon!

Inget arbete för pv idag. 

Jag upptäcker att jag har fått tid för att kolla ögonen, ombokar, då pv samma dag och tid ska på vårdcentralen i Getinge. Får tid redan idag! I Falkenberg. 

Eva från Tyresö ringer. Var morgon pratas vi vid. Inga långa samtal, men det känns tryggt och bra. 

Hon berättar att hon känt sig ovanligt pigg .., har förberett en falukorvsgryta i ugnen och att hon och maken ska ut och promenera på förmiddagen, mest troligt på någon kyrkogård. 

Allra mest tycker hon om att besöka Skogskyrkogården som är så vacker.

(Här finns en 39 minuter lång film - men man kan ju hoppa fram lite - om just Skogskyrkogården.)

Och tänk, igårkväll frågade jag pv om han kände sig manad att titta på den isländska filmen, den jag tyckte så mycket om och såg i förrgår.

Han lät inte så värst hågad och till en början satt han och vred och vände sig i fåtöljen (jag tänkte att den här filmen är för långsam för honom .., för annorlunda .., ingen action), men döm om min förvåning när han efteråt gav den 3:a-plus i betyg. Själv ger jag den en 4:a. 

Det lär ska regna i nästan ett helt dygn, men ännu är det uppehåll. Bäst att ta med regnkappan, utifall att .., när vi om en timme åker till Falkenberg.

 Hörvärt ....

Lyssnar till P1 och en intervju med Håkan Juholt, den förre-förre-förre partiledaren för socialdemokraterna, om nu någon drabbats av minnesförlust och inte kommer ihåg denne smålänning. 

Hu, så hemskt han behandlades av många partivänner! 

Programmet tar upp detta med bitterhet, eller rättare sagt, att inte fastna i bitterhet.

Natten mot idag, när det blåste, åskade och regnade, lyssnade jag till Europapodden. Nu handlade det om Northwolt och vad problemen där betyder för EU och den hårda konkurrensen från bland annat Kina. 

Ny programledare för E-podden är Parisa Höglund och hon sköter det med den äran. 

Därefter tog jag mig an USA-podden, men den somnade jag ifrån. Vaknade av plinget från blixtvarnaren på mobilen .., två nedslag rappoterades längs grusvägen mot grisstallet en bit härifrån. Det är som om åskknallarna har förändrats, tycker jag. I natt lät det mera som "smatterband" - smällarna jag minns från 60-talet -. 

Och så här såg det ut nere på den nästan helt översvämmade stranden nu på morgonen. Vilket liv! Vilket flaxande i vinden! Stor glädje när jag upptäckte några sädesärlor, men kom då ihåg att vi ofta såg dem en bit in i oktober, då, när jag ännu arbetade på Ankaret. Ärlorna spatserade då omkring på lastbryggan i jakt på brödsmulor och annat som hamnat på betonggolvet. Minns glädjen av att se dem.

Tänk, jag har emellanåt en olustig känsla av att det här är (kan vara) min sista sommar. Min sista höst. 

Så har jag aldrig tidigare känt.

(Lite senare: bäst att förklara så ingen tror att jag är suicidal, nej, inte alls. Kanske beror känslan på detta att pv:s bröder under det här året drabbats av dels hjärtinfarkt, dels en stroke och att pv själv har ovanligt högt blodtryck - han har fått tid för undersökning - .., , ja, att man verkligen får en påminnelse om att livet inte är oändligt, vilket jag ändå aldrig har inbillat mig. Och den känslan jag beskrev här ovanför, kan man ju alltid ha, men särskilt när man blir äldre. Covid med sjukhusinläggning, hjärtgrejset .., jo, det är som små "hintar". Allt kan minsann hända.)

 "Nej, jag fixar min egen ....!"

Tanken var att i år skulle jag ansluta mig till Halmstad Filmstudio och varje måndag köra in till stan, hoppas på en ledig stol på balkongen och där njuta av annorlunda filmer, tillsammans med andra i min ålder och uppåt. 

Innan jag tog beslutet, jämförde jag filmerna hos Filmstudion med Triarts utbud och fann att nästan alla filmerna även fanns hos de senare och då blev valet enkelt för mig. Jag tänkte att jag gör en egen liten filmstudio med mig själv som medlem. Fyrtionio kronor kostar det att hyra en film, är man medlem som jag själv nu är (betingar ett pris av samma summa per månad) får jag en film gratis per månad och betalar som medlem endast 39:-/film. 

Igårkväll gick jag alltså på bio hos mig själv. Pv hade åkt till stan för körövning inför kommande konserter, fyra stycken tror jag, innan jul. 

Valet blev isländska filmen "Sommarljus och sen kommer natten" i regi av  Elfar Adalsteins, baserat på en roman av Jòn Kalman Stefánsonsson. Så här skrev Sv.D om filmen: 

”Sommarljus” är på samma gång lätt komedi och drama med allvarlig underton. Här finns chefen för syfabriken som en natt drömmer på latin, vilket får hans kunskapstörst att skjuta i höjden, och även viljan att sprida den. Två korpulenta personer i medelåldern omfamnar varandra i en mustig otrohetsaffär på åkrarna. Änkemannen polisen oroar sig för sin ensamma tonåring, han som mest gillar att pyssla och hänga i bergen. En kvinna drömmer om att öppna restaurang med kontinentalt stuk – men går det att få till en sådan satsning?"

Tyckte jag om den? Ja!! Verkligen! Jag har - tack vare Halmstad Filmstudio - sett ett antal isländska filmer och fascineras över att ett så litet land som Island kan producera så intressanta filmer. Och ja, jag vet att film är bäst på bio, men inte alltid. 

(Bilden är från nätet och jag hittar inte vem som är fotograf.)

Dagens fönster ...

Ännu en bild från resan till London, tillsammans med Emma, då 15 år. Året måste ha varit 2012.

Mötet ....

På väg från bilen och in i affären, upptäcker jag en kvinna som redan har handlat och nu är på väg att koppla loss sin lilla hund, den som suttit och väntat så troget där utanför.

"Ja, nu kommer matte ...", säger hon och klappar hunden på huvudet. 

Jag står kvar och känner hur gråten vill komma .., minns alla gånger man kände den där glädjen - när Harry stod utanför lagerdörren på affären och väntade så glatt - eller när jag kom hem efter kvällspassen och han låg på mattan i hallen och väntade. 

"Å, lyckliga du som har hund! säger jag och så är allt igång. 

Det blir ett så bra möte. Kvinnan, som är lång och har lite lockigt och uppsatt hår, har mörkbruna ögon och solbränd hy. 

Nej, kanske inte just solbränd? Jag frågar om hon har franskt eller italienskt påbrå? Nej, inte vad hon vet, svarar hon leende. Egentligen är hon från Småland. 

Och hon berättar vad hunden har betytt för henne. Det har varit så mycket ett tag .., skilsmässa, cancer och nu bor hon i Haverdal och känner sig så befriad och lycklig och barnen bor på olika håll i landet  och tänk, vad en liten hund då kan betyda! 

Kanske stod vi där i tio minuter? Kanske inte ens det?

På väg hem (det duggregnar lite och jag ser en ung flicka cykla hemåt på cykelbanan .,. måhända är skoldagen tillända ..?) tänker jag på kvinnan och hennes lilla hund och jag tänker på vad några minuters småprat - eller samtal - kan betyda. Hur glad man kan bli. Hur inutivarm.