tisdag 28 september 2010

Ett kvällsfönster ..



... från det gula huset på kullen, allt uti landet Halland.

Derby ....


Alldeles nytagen bild.

Under ett besök hos dr Böhlander upptäckte jag en kväll hur Emil och hans kompis satt i Emils rum och med hjälp av Youtube, övade sig på hejaramsor.

AIK-ramsor.

Typ såna här.

Alldeles nyss fick jag ett sms från Emils mamma.

"Är på hockeyderbyt i Globen med Emil hans kompis.
Hejaklackarna kör för fullt. Killarna sitter knäpptysta och studerar klackarna ...".

.Kväller ...



Nu har jag läst ut den här boken - Älskad, saknad" - av Joyce Carol Oates.

Den var ...., helt UNDERBAR.

En av de bästa böcker jag har läst på länge, länge.


Författarinnan.
Båda bilderna har jag norpat från nätet.
Fy på mig!


Och har man själv förlorat sin mamma, så blir det så mycket igenkänning, så där så man sitter med en klump i halsen när alla sidorna är utlästa.

I en artikel (DN i fjol) kan man bland annat läsa följande:

"Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.

– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.

Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.

– Mammas personlighet präglades av det där, att bli bortlämnad, men inte förrän hon var 84 år berättade hon historien för mig. Jag tyckte det var så märkligt och skrev om henne i romanen ”Älskad, saknad”. Hon var precis som den mamman i boken. "

Eftermiddag ...



Gräset klippt.

Nedfallna äpplen och päron förvandlas till sörjigt mos.

På altanen ligger pElle och håller koll.

Efter gräsklippandet steker jag upp fläskpannkaka och gör en sallad av strimlad vitkål och rivna morötter.

Som sylt använder jag björnbärsmarmeladen som - fråga mig inte hur det gick till - förvandlades till en utsökt sorbet.
Å, hjälp, så gott!
(I den där hemtekniska skolan fick vi säkerligen lära oss att koka såväl sylt som marmelad, men jag måste ha missat den lektionen.)

Telefonen ringer!

En mig närstående madame berättar lyckligt om ett tomtköp som nu har gått i lås.
Nu ska här (fast där) byggas hus på Ekerö, utanför Stockholm.

Själv berättar jag lyriskt om fläskpannkakan, men sånt prat intresserar den mig närstående madamen föga.

Jaha, på det viset.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp.

Snart är boken utläst, den av Joyce Carol Oats.
(Den är helt underbar!)

Och ikväll kommer pv hem med ännu en bok av samma författarinna, tänka sig, han hade själv köpt den tidigare i år eller var det i fjol .., nämligen den här.

"Åttahundra sidor, Elisabet ...!" säger han.

Det är tjugotvå kilometer mellan oss och bara vanligt telefonprat, men jag hör leendet genom luren.

Åttahundra sidor.

Ibland ..., mina damer och herrar .., är det en fördel att befinna sig mellan två jobb.

Någon ....



.... sitter just nu och jaaaaamar nedanför spisen.

Intill den stora Icabutiken i Falkenberg stod nämligen fiskbilen.

Det är underligt, men i sådana arbetar tydligen bara trevliga och pratglada människor.

"Oj, var kommer du ifrån ..." frågade mannen bakom alla fiskarna.

"Från Ystad ...", svarade jag och det är alltid lika roligt att se reaktionen.

Och så var pratet i gång.

"Tur att du inte pratar skånska .., skåningar låter så jävla självgoda!" sa mannen.

Och jag sa att åååånä, skåningar är hur rara som helst och inte någon annanstans i vårt avlånga land har någon kallat mig för sitt "hjaaaarrrrtegull", utom i Skåne, så nä, det köper jag inte.

Däremot köpte jag sex stora sillar till sigge nilsson och pElle.

Det är därför pElle just nu jamar så förfärligt.

Han vill äta fisk och det nu på m o m a n g e n!